rätten att befalla att den, som icke gjort olovliga y, skall bestraffas lika med den, som gjort olovliga y. Jag påstår endast att även lagstiftaren har att tillämpa vedertagna språkregler och att det icke är honom beviljat att befalla att A gjort y, därest det förhåller sig så att A icke gjort y, eller att benämna en och samma gärning både olovlig och icke olovlig.
Explicita satser av nämnd struktur förekommer sällan i litteratur. Däremot är det i brottmål ingalunda sällsynt att de föreställningar eller vad det kan vara, som visas i dylika satser, uttryckes medelst oklara, ofullständiga eller abstrakta gärningsbeskrivningar. Efter min erfarenhet förekommer sådant icke sällan vid beskrivning av försöksbrott. Det straffrättsliga språkbruket synes mig härutinnan autonomt oåtkomligt för något argument. Det är icke möjligt att vinna säker insikt om de föreställningar, som kan vara förknippade med sådant språk. Försök till samtal härom präglas av afasiliknande svårigheter. För mig framstår det såsom ett rimligt antagande att dylika satser icke visar annat än upphovsmannens oförmåga att skilja mellan fantasi och verklighet, orsakad av språkliga störningar.
Jag skall försöka åskådliggöra språkbruket med fyra textexempel.
De två första, som efter sannolikheten har en och samma upphovsman, visar meningslösa gärningsbeskrivningar. De återfinnes i Kommentar till brottsbalken, del 1, andra upplagan, s. 437 och 271—272.
Text 1. "Vid 4 § har också framhållits, att ansvar för olovligt förfogande inträder icke endast i det av 4 § tydligt omfattade fallet att upphittaren först efter det han gjort fyndet tillägnar sig detta, t. ex. genom att besluta sig för att behålla hittegodset, utan också där han redan vid fyndet tillägnar sig detta, t. ex. genom att redan då besluta sig för att behålla det."
Upphovsmannen använder orden "besluta sig" såsom gärningsbeskrivning. Man har anledning tro att texten, efter dess ordalydelse, rätt återgiver upphovsmannens uppfattning att gärningsmannens föreställningar om framtida händelser skulle kunna föranleda straffansvar. Belägg finnes nämligen för att man inom straffrättskommittén talat om gärning på liknande sätt. ("Det är visserligen olovligt att taga hittegods med uppsåt att tillägna sig det, men besittningstagandet i och för sig är lovligt." NJA II 1942 s. 450. Lagrådet fann detta svårbegripligt och mot denna text svarande lagtext uteslöts vid behandlingen av kommitténs förslag.) Text 1 återfinnes icke ide tidigare upplagorna av kommentaren till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Gärningsbeskrivningen måste emellertid för kommentatorn hava framstått såsom meningsfull och har återgivits i senare upplagor av kommentaren och därefter i kommentaren till brottsbalken.
Text 2. "Det fordras för stöldansvar alltså icke, att själva tagandet sett ensamt för sig är olovligt. Det är tillräckligt, att den tagande skiljer ägaren från den besittning denne har till saken eller, om verklig besittning ej föreligger, att han upphäver det besittningsliknande förhållande som åsyftas med stöldparagrafens krav på att tagandet skall vara olovligt. I detta avseende består en olikhet mottagande av hittegods. Sådant är redan förlorat för ägaren, och stöldansvar kan därför icke komma i fråga ens om upphittaren har tillägnelseuppsåt. Där det föreligger besittning till saken eller sådant besittningsliknande förhållande att stöldansvar kan ifrågakomma, kan emellertid redan själva tagandet vara olovligt på grund av att det sker med tillägnelseuppsåt. Det måste nämligen i dessa fall vara tillräckligt för stöldansvar, att någon tagit en sak med sådant uppsåt. Därmed har han skilt ägaren från dennes besittning eller besittningsliknande förhållande, och detta även om själva tagandet sett i och