Två spörsmål avseende övningskörning
I 72 § körkortsförordningen (KKF)1 ges möjlighet till övningskörning för den som för att erhålla körkort vill öva sig i körning med motorfordon som han inte har körkort för. De närmare förutsättningarna härför omtalas i 73—81 §§ KKF. I det följande skall två spörsmål beträffande övningskörning beröras.
För övningskörning krävs inte att någon lämplighetsbedömning har företagits. Sådan utredning skall göras först då ansökan om körkortstillstånd inlämnats till länsstyrelsen (11 § KKF, se även 7 § körkortslagen, KKL2). En person kan således övningsköra, även om han vid prövning företagen av länsstyrelsen inte skulle erhålla körkortstillstånd. Att detta varit lagstiftarens mening torde vara osannolikt. Lagstiftaren torde ha utgått ifrån att endast den som uppfyller kraven för körkortstillstånd skall kunna övningsköra i enlighet med 72 § KKF. Detta synes delvis framgå av den i paragrafen använda lokutionen "Den som för att erhålla körkort . . ."
I praktiken medför bestämmelsen problem, enär det ibland hävdas att stadgandet inte förhindrar vissa fall av missbruk av rätten att övningsköra. Personer, som är medvetna om att de vid en prövning inte skulle erhålla körkortstillstånd, exempelvis på grund av medicinska skäl eller omfattande kriminell belastning, kan med lätthet motivera sin övningskörning med att
de ännu inte har gjort någon ansökan härom, varför de inte heller känt till huruvida de varit behöriga att övningsköra. Några regler om hur polismyndighet, vilken torde vara den myndighet som stöter på problemet i praktiken, skall agera i dylika situationer finns inte. Skall länsstyrelse efter anmodan av polismyndighet företaga en prövning likvärdig med den som utförs vid en bedömning av en persons allmänna lämplighet (7 § KKL), för att därefter delgiva den ifrågavarande personen, att han inte är behörigatt övningsköra? Först därefter torde det kunna bli aktuellt att bedöma fortsatt körning såsom olovlig körning enligt 3 § trafikbrottslagen (TBL).3
För att komma till rätta med detta missbruk är det inte tillräckligt att i 72 § KKL göra det tillägget, att det för övningskörning krävs att personen ifråga skall uppfylla kraven för erhållande av körkortstillstånd. Detta skulle endast utgöra en kodifiering. Personen kan fortfarande värja sig med att han inte har varit medveten om att han inte uppfyller de allmänna lämplighetskraven. Såsom 13 § KKF är avfattad kan personen inte heller av länsstyrelsen anmodas att inlämna ansökan om förhandsprövning. En utväg är att för övningskörning kräva att en allmän lämplighetsbedömning har företagits. Ett stadgande härom samt om att bevis om sådan prövning skall utfärdas och medföras vid övningskörning, torde böra införas i lagtexten. Då övningskörning sker under relativt lång tidsperiod, bör detta bevis avseende övningskörning ha en giltighetstid av exempelvis 12 månader. Då ansökan om körkortstillstånd därefter inlämnas, skall ny lämplighetsbedömning göras enligt 7 § KKL.
I förarbetena omtalas att det hade övervägts, huruvida övningskörning skulle vara beroende av särskilt tillstånd.4 Ett dylikt stadgande ansågs emellertid mindre tilltalande med tanke på den arbetsbörda, som en sådan regel skulle förorsaka den tillståndsprövande myndigheten. Visserligen ökar arbetsbördan, men det föreslagna förfarandet medför dels att missbruk av rätten till övningskörning kan beivras, dels att den som avser att erhålla körkort på ett tidigt stadium får kännedom om huruvida han uppfyller KKL:s lämplighetskrav. För närvarande kan stora olägenheter uppstå för den enskilde, som efter en längre tids — ofta mycket kostsam —övningskörning vid ansökan om körkortstillstånd erhåller besked att haninte uppfyller kraven härför. För att eliminera dylika olägenheter skulleäven den föreslagna lämplighetsbedömningen grundas på såväl en personutredning av polismyndighet som ett läkarintyg, enligt samma förutsättningar som då körkortstillstånd skall utfärdas (7 § KKL).
Något tryckt rättsfall med anknytning till den nu behandlade frågan torde inte finnas.
Inte heller följande spörsmål, vilket rör övningskörning efter rattfylleribrott, finns behandlat i tryckt praxis. För rattfylleri skall, enligt 4 § TBL, den faktiske föraren vid övningskörning dömas eller den som eljest utanatt inneha körkort framför fordon under påverkan av starka drycker (nedan benämnd A), så att det kan antagas, att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet. För rattfylleri skall naturligtvis även den dömas som innehar körkort och begår samma gärning (nedan benämnd B). För B följer även återkallelse av körkortet i enlighet med 16 § första punkten KKL.
När därefter A:s respektive B:s spärrtid löpt ut efter en viss tidsperiod (21 § KKL), uppkommer följande diskrepans vad gäller A:s och B:s rättatt övningsköra.
B får endast övningsköra vid trafikskola, i gymnasieskolan eller utbildning vid försvarsmakten (77 § KKF). För A finns däremot inte något formellt hinder att övningsköra enligt 74 § KKF. Där stadgas endast att övningskörning skall ske under uppsikt av person, som fyllt 21 år och sedan minst tre år har körkort för fordon av det slag körningen avser, samt att denne har vana och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon.
Mot att B, som visat mindre gott omdöme såsom förare, skall övningsköra i enlighet med 77 § KKF, finns inget att invända. Frågan uppkommer emellertid huruvida det finns saklig grund för att inte även A skall övningsköra enligt dessa mer restriktiva regler. Departementschefen gjorde följande uttalande: "De allvarligaste missbruken av rätten till övningskörning är utan tvekan de, då vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats eller omhändertagits av polismyndighet. Vad däremot angår sådanafall, då vederbörande icke förut haft körkort, finns knappast någon anledning att misstänka något mer allmänt missbruk av rätten till övningskörning."5 Det är svårt att inse, att A:s gärning inte skall bedömas såsom minst lika allvarlig som B:s, och i vissa fall allvarligare, då A även kan göra sigskyldig till olovlig körning eller grov olovlig körning enligt 3 § TBL. Även A:s beteende borde rimligen medföra tillämpning av 77 § KKF. Detta kan lämpligen ske genom att till paragrafen lägges ett andra stycke med exempelvis följande lydelse: "Vad i första stycket sägs äger även tillämpning där någon utan att vara berättigad att föra körkortspliktigt fordon brutit mot 4 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott."
Krister Malmsten