Kronjuristen och postbojkotten av Sydafrika¹

 

Den 13 januari 1977 proklamerade de postanställdas fackföreningsledare i England en bojkott av Sydafrika såsom ett led i en veckas protest mot apartheidpolitiken. Protesten hade initierats av den fria fackföreningsinternationalen i Bryssel och stöddes av brittiska LO. Bojkotten stred mot den lagstiftning² som garanterar den ostörda användningen av Englands postförbindelser.
    John Gouriet, sekreterare i The National Association for Freedom som bildats i syfte att kämpa för individens frihet, särskilt mot vad organisationen uppfattar såsom ett hot från fackföreningsrörelsens sida, vände sig med anledning av den proklamerade bojkotten till Attorney-General, här kallad kronjuristen, för att denne skulle utverka domstols befallning att de postanställda skulle avhålla sig från att genomföra bojkotten. Kronjuristen³ biföll inte Gouriets framställning. Denne sökte då på egen hand föra talan för att uppnå "an interim injunction" mot den aktuella fackföreningen, men Mr Justice Stocker i High Court avvisade Gouriets talan. Court of Appeal, dit Gouriet överklagat, biföll den däremot (till den 18 januari).
    Inför Court of Appeal bestred kronjuristen att domstolen hade rätt att överpröva hans diskretionära avgöranden och att Gouriet hade rätt att på egen hand utverka "a permanent injunction". I avgörande den 27 januari fann domstolens majoritet (Lord Justice Lawton och Lord Justice Ormrod) att domstolen inte kunde överpröva kronjuristens ställningstagande. Minoriteten, lord Denning, ville däremot tillerkänna domstolarna rätten att indirekt pröva kronjuristens "refusal of consent to relator proceedings" (den aktuella typen av talan) och Gouriet rätten att begära en injunction. Gouriet gavs även enhälligt rätten begära förklaring (declaration) att den tilltänkta bojkotten stred mot lag och i väntan därpå interimistiskt förbud.
    Court of Appeals avgörande gav kraftigt genljud, inte minst genom lord Dennings skarpt formulerade uttalanden (han citerade bl. a. Thomas Fullers 300 år gamla ord, "Be you ever so high, the law is above you") innebä-

 

¹ Artikeln baseras på uppgifter i engelsk press, särskilt Law Report, House of Lords, The Times, July 27 1977, s. 12.

² The Post Office Act 1953, enligt vilken postanställd, som uppsåtligen uppehåller befordran av post, straffas med böter eller fängelse.

³ Mr Samuel Silkin, Q. C.

 

rande att domstolarna står öppna för varje medborgare som kommer inför dem och påtalar ett lagbrott och att kronjuristens underlåtenhet att förklara skälen för sin vägran att ingripa utgjort en direkt utmaning mot lagen, vilken denne inte hade något prerogativ att sålunda sätta ur spel. —Bojkotten inställdes.
    En på det sättet tillrättavisad kronjurist överklagade, jämte de berörda fackföreningarna, till House of Lords (lord Wilberforce, viscount Dilhome och lorderna Diplock, Edmund-Davies och Fraser of Tullybelton), som emellertid ej haft att pröva helt samma sak som Court of Appeal, när det slutliga avgörandet föll genom enhällig dom den 26 juli. Det var nu inte längre fråga om huruvida kronjuristen låtit sig vilseledas eller huruvida hans utövande av det kungliga prerogativet konstitutionellt fick prövas av domstolarna. Det var blott fråga om huruvida hans vägran att ingripa hindrade Gouriet, eller vilken annan privatperson som helst som inte hade något annat intresse i saken än att lagen respekterades, från att gå vidare på egen hand.
    Lord Wilberforce uttalade härtill, att det remedium som stod den enskilde till buds var att väcka enskilt åtal i anledning av redan förövat brott, medan det för den preventiva aktion som här var i fråga endast tillkom kronjuristen att å det allmännas vägnar föra talan. Detta följde, utvecklade lorden, av den fundamentala princip i engelsk rätt, enligt vilken privata rättigheter utkrävdes av enskilda, medan publika rättigheter utkrävdes avkronjuristen, representerande allmänheten; försök till gränsöverskridanden fick, liksom i detta fall Gouriets, inte tillåtas. Kronjuristen var också bästskickad, fortfarande enligt lord Wilberforce, att göra de många gånger känsliga intresseavvägningar som alltid måste föregå beslut att på sätt som här var aktuellt preventivt hävda eller inte hävda en publik rättighet, avvägningar som det ej tillkom domstolarna att, likaledes diskretionärt, överpröva, då, såsom förevarande fall visat, de var av beskaffenhet att vara politiskt kontroversiella.
    Lord Dilhorne anknöt instämmande genom att citera sir Hartley Shawcross' yttrande såsom kronjurist 1951, att hur klart det än må förefalla att brott förelåg, var det kronjuristens plikt "in deciding whether or not to authorize the prosecution, to acquaint himself with all the relevant facts, including, for instance, the effect which the prosecution, successful or unsuccessful, as the case may be, would have upon public morale and order"; lorden ansåg kronjuristens "approach" till en sådan framställning som Gouriets skola vara densamma. Dilhorne pekade vidare på de olägenheter som var förknippade med att, annat än i exceptionella fall, ta i anspråk civil domstols hjälp för att hävda strafflagens efterlevnad. Sålunda hade densom brutit mot lagen rätt att få sin skuld prövad av jury i brottmålsprocess. Juryn kunde då ha svårt att bortse från att civil domstol dessförinnan kunde ha förbjudit ett tilltänkt brott mot lagen och kanske även, sedan brottet fullbordats, på grund av ohörsamhet (contempt) dömt vederbörande till ett strängare straff än vad som följde av de av parlamentet beslutade straffbestämmelserna i lagen (sistnämnda förhållande påpekat av lord Wilberforce).
    Även lord Diplock var i sitt instämmande inne på skillnaden mellan "private law" och "public law" och dess grundläggande betydelse i förevarande fall; att man ej insett denna skillnad hade lett till "some confusion

 

and an unaccustomed degree of rhetoric in the case". Han tillade att kronjuristen, som fått utstå kritik för partiskhet, endast låtit sig ledas av "juristic considerations proper to be taken into account, no doubt with others of aless juristic character, in determining whether the public interest was likely to be best served by resorting to the exceptional and anomalous procedure for the enforcement of the criminal law" (kursiveras här).
    Lord Edmund-Davies, också instämmande, ansåg lagen i aktuellt hänseende vara så klar och väl etablerad, att den som inte ansåg att kronjuristens ensamrätt att avgöra vad som låg i det allmännas intresse var tillfredsställande hade att vända sig till parlamentet för att få erforderliga lagändringar genomförda. Lord Edmund-Davies betecknade Court of Appeals avgörande såsom ett grundskott mot kronjuristens unika roll, vilket hade svag juridisk underbyggnad.
    Lord Fraser, slutligen, instämde under erinran om att kronjuristen, tack vare sin centrala position, måhända känt till att det funnits god utsikt att genom förhandlingar undvika att ett lagstridigt förfarande skulle komma att igångsättas, eller att denne velat lämna fältet öppet för efterföljande åtal inför jury. Även om han inte låtit sig ledas av självfallet otillåtna, partipolitiskt betingade överväganden, låg, enligt lord Fraser, kontroll remediet på det politiska planet, genom att utkräva kronjuristens ansvar gentemot parlamentet, och inte hos domstolarna, då hans misstag inte varit juridiskt utan avsett "political judgement, using the expression not in a party sense, but in the sense of weighing the relative importance of different aspects ofthe public interest".
    Domen innebar sålunda ett auktoritativt återupprättande av kronjuristen och grundtesen, att hans bifall till den enskildes aktuella talan var en konstitutionell nödvändighet. Gouriet hade saknat rätt att på egen hand hos civil domstol söka utverka ett remedium mot att det allmännas intresse enligt hans uppfattning hotades av ett brott mot strafflagen "either by way ofinjunction or a declaration", eller med lord Wilberforces ord: "That it is the exclusive right of the Attorney General to represent the public interest . . . is not technical, nor procedural, nor fictional. It is constitutional. It isalso wise."
 

Roland Schött