RUNE LAVIN. Bidragsförskottsinstitutet. Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund. Nr 19. Lund 1977. 108 s.
Bidragsförskott till barn har ett dubbelt syfte. Det utgör ett förskott på det underhållsbidrag som skall betalas av en förälder, som inte har del i den rättsliga vårdnaden. Dessutom utgör bidragsförskottet alltid ett garanterat belopp per månad av 40 % av basbeloppet (f. n. 420 kr), även om det fastställda underhållsbidraget skulle vara lägre. Bidragsförskott torde utgå till omkring 60 % av alla underhållsberättigade barn med en förälder, som är skyldig att betala underhållsbidrag.
    Systemet skapar avsevärda tillämpningsproblem, som blivit föga analyserade i den juridiska litteraturen men nu sätts i centrum för Rune Lavins rubricerade bok. Problemen beror på lagens egenartade uppbyggnad. Det har å ena sidan gällt att finna en avgränsning av de ofullständiga familjerna. Detta har skett genom krav på att blott den ena föräldern skall ha den rättsliga vårdnaden och att denne förälder inte får sammanbo med barnet. (Härtill kommer en rad undantagsregler.) I det enskilda fallet kan förutsättningarna för bidragsförskott brista, även om det finns ett ekonomiskt hjälpbehov. Å andra sidan utgår förmånen utan behovsprövning även omvårdnadshavaren skulle ha så goda inkomster, att hon ensam kan försörja barnet eller om barnet efter fyllda 16 år försörjer sig självt (liksom f. ö.om vårdnadshavaren sammanbor med en ny make eller annan partner med goda inkomster). Förmånen ger alltså inte bara otillräcklig hjälp i en del fall, när hjälpbehov finns, utan också överkompensation i andra fall. Det är högst begripligt att en översyn av bidragsförskottssystemet utgör encentral punkt i den utredning om samhällsstödet till ensamstående föräldrar, som tillsattes hösten 1977. (Se kommittéberättelsen 1978. Del II S: 14.)
    Lavin deklarerar indelningsvis att hans ursprungliga syfte varit att fastställa själva rättsläget i den faktiska tillämpningen av bidragsförskottet. Under arbetet fann han emellertid rättspraxis så diskutabel, att kritiken mot denna i olika avseenden kommit att skjutas i förgrunden och blivit det främsta syftet med framställningen. I olika kapitel redovisar han eller hänvisar till ett stort antal rättsfall, omkring 300 enbart från regeringsrätten, och bränner samtidigt av den ena skottsalvan efter den andra mot rättspraxis för att lagen tillämpats allt för formalistiskt och utan hänsyn till detekonomiska hjälpbehov, som ett barn kan ha haft i enskilda fall, närbidragsförskott vägrats. Ledstjärnan för Lavin är uppfattningen att reglerom sociala förmåner i tveksamma fall bör tillämpas extensivt till den sökandes förmån.
    Lavin skriver elegant och intresseväckande, och boken ger en god bild av rättspraxis. Även om lämpligheten av denna kan diskuteras på en del punkter, går Lavin enligt min mening dock för långt i sitt pläderande för en extensiv lagtillämpning, vilkens metodiska utformning och konsekvenser aldrig analyseras närmare. Även om en viss generositet kan varabefogad vid tillämpningen av regler om sociala förmåner, bör man inte

 

hävda att tillämpningen alltid skall vara extensiv till den sökandes förmån utan att samtidigt noga överväga syftet med varje enskild bestämmelse. Om tillämpningen i en allmänt generös anda i viss mån frigörs från uppbyggnaden av de enskilda reglerna, kan resultatet bli inte bara att rättspraxis ställs inför nya avgränsningsproblem, som får lösas godtyckligt, utan också att praxis tar på sig de avvägningsuppgifter, som borde överlämnas till lagstiftningen.
    För min del anser jag det uteslutet t. ex. att praxis skulle kunna gå runt eller inte konsekvent tillämpa den uttryckliga förutsättningen för rätt till bidragsförskott, att barnet inte får (varaktigt) bo tillsammans med den underhållsskyldige (2 § a). Lavin anför (s. 33 ff) kritik av ett par rättsfall i vilka bidragsförskott vägrats därför att den underhållsskyldige sammanbott med barnet. Lavin åberopar att den underhållsskyldige faktiskt inte bidragit till barnets försörjning och att det förelegat ett hjälpbehov i det enskilda fallet. (Lavin är i denna fråga av samma mening som Bramstång i Förvaltningsrättslig tidskrift 1969 s. 232 ff.) Han förbiser emellertid att ett avsteg från undantaget för samboende skulle försvåra möjligheterna att överhuvudtaget draga någon klar gräns mellan bidragsberättigade, ofullständiga familjer och familjer i vilka båda föräldrarna normalt sammanbor med barnet. I de senare fallen kan ju bidragsförskott aldrig komma i fråga hur stort hjälpbehovet än är. (Däremot betonar han betydelsen av samboende undantaget, när han senare, s. 94, diskuterar lagen de lege ferenda.) Han förbiser också — och detta är en generell invändning mot tanken på extensiv tillämpning av bidragsförskottslagen — att det är fräimmande för lagens hela uppbyggnad att mäta graden av ekonomiskt hjälpbehov i det enskilda fallet.
    I det avslutande kapitlet om reformfrågor skisserar Lavin i allmänna drag omvandlingen av bidragsförskotten till en förmån som i högre grad än för närvarande skulle vara av socialförsäkringstyp. Förmånen skulle utgå helt oberoende av frågan om den familjerättsliga underhållsskyldigheten. En förälder, som inte har vårdnaden om barnet, skulle visserligen bli skyldig att regressvis betala underhåll för barnet till det allmänna, men detta skulle på längre sikt kunna transformeras till en form av avgifter enligt fastställd taxa.
    Genom sina uppslag de lege ferenda har Lavin i själva verket hamnat i närheten av det förslag om samordning mellan bidragsförskott och underhållsskyldighet som framlagts av familjelagssakkunniga i betänkandet Underhåll till barn och frånskilda (SOU 1977:37). De olika förslagen har dock helt olika utgångspunkter. Lavin har utgått från sin strävan att barn i ofullständiga familjer skall få bidragsförskott enligt generösa förutsättningar. Familjelagssakkunniga har lagt tonvikten på önskemålet att mildra de underhållsskyldigas förpliktelser och reglera underhållsskyldigheten på ett enkelt sätt genom att försäkringskassorna skulle få kompetens att slutgiltigt avgöra underhållsfrågorna inom ramen för utgivna bidragsförskott. Det förefaller emellertid inte troligt att detta förslag, som kunde medföra motsättningar mellan domstolar och försäkringskassor, kommer att leda till lagstiftning. Varken Lavin eller familjelagssakkunniga har heller intresserat sig för de rättspolitiskt grundläggande svagheterna i bidragsförskottssystemet. Det får i stället bli en uppgift för den nämnda utredningen om samhällsstödet till ensamstående föräldrar att överväga grundläggande frågor om det nuvarande systemets vara eller inte vara.
 

Anders Agell