PREBEN STUER LAURIDSEN. Retslæren. København 1977. Akademisk Forlag. 455 s.

 

Denna bok är, enligt min mening, den bästa översiktliga lärobok i ämnet allmän rättslära som f. n. finns i Skandinavien. Förf. är professor i nämnda disciplin vid Köpenhamns universitet och boken ersätter där som lärobok i ämnet Alf Ross' välkända "Om ret og retfærdighed" från 1953.
    Ross' auktoritet som rättsfilosof är i Danmark av ett format, som utanför Danmarks gränser kan te sig en smula svårbegripligt. Nästan allt som där produceras i ämnet får karaktären av en uppgörelse med Ross. Han utgör, för att tala med vetenskapsteoretikern Kuhn, det paradigm för dansk rättsfilosofi, mot vilket större eller mindre andar stångar sina pannor blodiga. Så är också fallet med Stuer Lauridsen (som avgjort tillhör den förra kategorin). Inte nog med att ett helt kapitel i boken ägnas en analys och kritikav Ross' rättsteori — denne vandrar vid förf:s sida som en osynlig dialogpart hela vägen genom boken.
    Först några allmänna synpunkter. De egna teorier förf. presenterar bygger i allt väsentligt på hans avhandling från 1974, "Studier i retspolitisk argumentation", där de också framträder i mer utvecklad form. Språket är ledigt och klart. Praktiskt taget alla problem, som sysselsatt den allmänna rättsläran de senaste decennierna är berörda och klart formulerade. Återgivningen av andra författares tankar är klargörande. Referenserna är många. Särskilt värdefulla är de talrika exemplen på rättspolitisk och juridisk argumentation hämtade från praxis, lagförarbeten och doktrin, vilka skänker konkretion åt den teoretiska framställningen.
    Så några ord om innehållet i de olika kapitlen.
    Kap. I Inledning. Här ges bl. a. en systematik över rättsvetenskapens olika branscher. Tilltalande finner jag tanken att en rationell argumentation i rättspolitiska frågor utgör en legitim uppgift för den allmänna rättsläran.

 

    Kap. II Idéhistorisk genomgång. Kapitlet innehåller en idéhistorisk rapsodi från Platon och Aristoteles, via skolastiken och naturrätten till rättspositivismen och de materialistiska (marxistiska), hermeneutiska och realistiska rättsteorierna. I framställningen finns kortfattade, men upplysande, allmänhistoriska notiser insprängda, vilka syftar till att ge perspektiv på de presenterade idéerna och att infoga dem i ett sammanhang. Emellertid är de instoppade en smula besynnerligt i slutet av varje avsnitt, vilket ger ett något ryckigt intryck (efter framställningen av 1600-talets naturrättslära kastas man exempelvis lite oförmedlat tillbaka till medeltiden, s. 58 ff).
    Min främsta invändning vad gäller detta kap. avser dock den något tvivelaktiga fördelningen av utrymmet vid presentationen av de olika rättsfilosofiska riktningarna. Medan den historiska skolan expedieras på en halvsida (s. 65 f), Bentham och Austin behandlas på en sida (s. 66 f) och den amerikanska realismen och Kelsen knappast alls, tilldelas den marxistiska rättsteorin inte mindre än 15 sidor, vilket är orimligt med tanke på de milt uttryckt blygsamma bidrag som tillförts rättsfilosofin från detta håll. Det skall emellertid framhållas, att presentationen av nämnda riktning är välgjord och att den låga intellektuella nivå i förening med höga pretentioner utan täckning som är så iögonenfallande hos företrädare för genren med erforderlig tydlighet läggs i dagen i det avslutande avsnittet "Konfrontation" (s. 109 ff) och på flera andra ställen.
    Kap. III Ross' rättsteori. Allmänt kan om detta kap. sägas, att förf. gör Ross rättvisa vid återgivandet av hans läror och att läsaren får en hel del intressanta resonemang med på köpet. Den kritiska analysen är uppdelad på två huvudavsnitt: "den politiske jura", som handlar om Ross' resp. förf:s uppfattning om rättspolitiken samt "den teoretiske jura", som framför allt behandlar den s. k. prognosteorin i Ross' tappning jämte förf:s kritik därav. I det förra huvudavsnittet ställer jag mig frågande inför förf:s beskrivning av den rättspolitiska argumentationen som ett slags analogiresonemang. Särskilt främmande förefaller mig tanken när det gäller vad förf. kallar "det rättspolitiska analogiproblemet i vidare mening" (s. 172 ff) — förklaringen därav på s. 180 syns mig inte övertygande.
    Mot Ross' prognosteori riktar förf. en filosofiskt intressant kritik. Vi illustrerar innebörden av denna teori med ett exempel.
    Det (en smula triviala) rättsvetenskapliga påståendet
    (P) Normen "Om någon stjäl, så skall han dömas till fängelse" är gällande svensk rätt
är enligt prognosteorin sant om och endast om påståendet
    (P+) Om någon stulit, så kommer svensk domstol (med en hög grad av sannolikhet) att döma honom till fängelse är sant. P och P+ är enligt teorin ekvivalenta.
    Prognosteorins kärna är, att prövningen av sanningsvärdet hos ett rättsvetenskapligt påstående av typen P sker genom att P "konfronteras med verkligheten", d. v. s. domstolarnas dömande. Detta sker alltså i vårt exempel genom att man tar reda på, huruvida domstolarna dömer tjuvar till fängelse eller ej.
    Den vetenskapsfilosofiska idén att ett påstående (en teori) är sant om och endast om det överensstämmer med, eller "avbildar", verkligheten brukar man kalla korrespondensteorin. Den rättsfilosofiska prognosteorin vilar på korrespondensteorin.

 

    Stuer Lauridsens kritik av korrespondensteorin — och därmed den rättsfilosofiska prognosteorin — kan nu formuleras i två teser, T1 och T2:
    (T1) Människan kan inte beskriva verkligheten på annat sätt än med hjälp av språket. Varje verklighetsbeskrivning är ett språkligt fenomen. Vi är, för att uttrycka saken en smula extravagant, språkets fångar (s. 195, 197m. fl. st.). Låt oss med tanke härpå tala om "språkbarriären".
    (T2) Språkbarriären omöjliggör slutgiltig verifikation av påståenden om verkligheten (s. 191 ff).
    Att T2 gäller vill förf. visa genom följande resonemang. Om vi — för att återgå till vårt exempel — vill verifiera P, skall vi följaktligen undersöka, huruvida domstolarna dömer tjuvar till fängelse. Men detta sakförhållande — att domstolarna dömer tjuvar till fängelse — kan inte beskrivas på annat sätt än i språket. Vi erhåller därför blott ytterligare ett påstående
    (P) Domstolarna dömer tjuvar till fängelse
    som i sin tur, enligt korrespondensteorin, måste konfronteras med verkligheten (att domstolarna dömer tjuvar till fängelse) — men denna verklighet framträder för oss återigen blott i form av ett påstående
    (P") Domstolarna dömer tjuvar till fängelse
    o.s. v. ad infinitum. Prognosteorin (liksom varje på korrespondensteorin vilande empirisk teori) har i sitt utsiktslösa försök att forcera språkbarriären landat i en oändlig regress. Därmed har denna teori gjort sig skyldig till något så ruskigt som "det ontologiska felet" (s. 197, 204 m. fl. st.).
    Det måste här observeras, att detta förhållande inte har något att göra med att "rättsvetenskapens verklighet" (i motsats till exempelvis fysikens) i sig utgörs av språkhandlingar, nämligen domar — förf:s kritik är avsedd att gälla generellt för "varje korrespondensteori" (s. 196).
    Mot förf:s tankegång vill jag invända, att man, även om man godtar T1, på intet sätt är förpliktad att godta T2. Det regressargument som förf. anför till stöd för T2 är ju blott en (något krystad) omformulering av T1 och har inte ett dugg att göra med verifikation av påståenden över huvud taget. Att våra verklighetsbeskrivningar endast kan uttryckas i språket förpliktar ju på intet sätt vetenskapsmannen att ständigt reformulera dessa. Verifikation av påståenden om verkligheten kan mycket väl vara möjlig, även om T1 gäller. T1 är väl förenlig med det för all empirisk vetenskap, liksom förvår vardagskunskap, nödvändiga korrespondensantagandet — man kan utan att göra sig skyldig till någon motsägelse samtidigt hävda (i) att verkligheten blott kan beskrivas i språket och (ii) att beskrivningar kan vara korrekta "avbilder av" verkligheten.
En verifikation av P kan sålunda uttryckas i en serie påståenden (v₁) Domstolen dömde tjuven A₁ till fängelse (v₂) Domstolen dömde tjuven A₂ till fängelse
.
.
.
(vn) Domstolen dömde tjuven A_n till fängelse
    Att P samt serien ₁,, v₂, . . ., v_n är språkliga fenomen hindrar självfallet inte — om man accepterar korrespondensantagandet — att v₁,v₂, . . ., v_nverifierar P. Verifikation blir däremot omöjlig, om man hävdar en starkare tes än T1, nämligen

 

    (T+) Korrespondensantagandet är falskt.
    Men några goda skäl för att acceptera T+ förebringar ej förf. (hans regressargument är ju, som påpekats, inget sådant). Förf. gör ett visst nummer av att man heller inte kan visa, att korrespondensantagandet är korrekt (s. 195). Detta är riktigt. I saken kan till sist intet annat sägas än det pragmatiska: antingen lever vi efter korrespondensantagandet, eller också får vi stänga butiken. Något tredje alternativ, värt att tas på allvar, finns ej. På den av förf. åberopade grunden invalidiseras alltså ej prognosteorin.
    Kap. IV Juridikens grundbegrepp. I detta kap. behandlas rättsfilosofins paradbegrepp: "rätt", "giltighet", "rättvisa" samt de olika rättighetsbegreppen. Framställningen (i § 21) av de sistnämnda finner jag utmärkt. Med hjälp av ett konkret exempel lyckas förf. på ett pedagogiskt klargörande sätt återge Hohfelds klassiska begreppsschema så att dess praktiska nytta i den juridiska framställningen av rättsreglerna klart framträder.
    Kap. V Juridisk metod I: Tolkning innehåller åtskilligt av intresse för jurister med böjelse för reflexion över den egna verksamheten och framställningen är rikt illustrerad med rättsfall. Diskussionen (i § 24) om s. k. utvidgande resp. inskränkande tolkning och analogi- resp. motsatsslut lider emellertid av samma svaghet som de flesta utläggningar i ämnet, inklusive Ross', mot vilken förf. polemiserar. Svagheten består däri, att man inte tillräckligt noga gör klart för sig hur relationer av typen "x är en inskränkande tolkning av y" o. s. v. är beskaffade — eller ens mellan vad för slags entiteter sådana relationer råder.
    Kap. VI Juridisk metod II: Rättskällor. Också detta kap. är av hög klass och behandlar i tur och ordning lagstiftning, prejudikat, rättssedvana och "sakens natur". Sistnämnda uttryck har jag alltid tyckt särdeles illa om på grund av dess nästan obscena brist på gripbart innehåll. Begreppet i fråga skriker efter att brytas ner i hanterliga och begripliga fenomen. Förf:s idé att sakens natur inte är en självständig "rättskälla" vid sidan av de övriga, utan ett slags samlingsbeteckning för olika metoder att hantera de övriga rättskällorna (s. 374), kan vara en god början härtill.
    Kap. VII Rätt och samhälle kan ses som en framställning av vad man kunde kalla en rättssociologins filosofi. Det är väl ägnat att befria studenterna från en del naiva och schablonartade uppfattningar om rättsordningens roll i samhället. Särskilt lyckat finner jag avsnittet (§ 34) om rättens sociala funktioner vara. (Men att påstå (s. 400) att människan "föds i social mening tabula rasa, obegränsat egoistisk och asocial" är väl att uttala sig alltför kategoriskt i en fråga i vilken — på genetikens, psykologins och sociologins nuvarande ståndpunkt — var och en som har en bestämd uppfattning helt enkelt är ovederhäftig.)
    Allt som allt är detta en bok, som varmt rekommenderas var och en med intresse för allmän rättslära.
 

Åke Frändberg