Några skiljedomsrättsliga spörsmål
Arbitration in Sweden (AiS), anmäld av justitierådet Ulf K. Nordenson i SvJT 1977 s. 714 ff, är en bok där strävan varit att hålla en översiktlig karaktär samtidigt som man velat beröra så många detaljspörsmål som möjligt. Dessutom har notapparaten nedbringats till ett minimum. På så sätt blir det ofta fördolt vilka argument som kan finnas för ett ståndpunktstagande och i vad mån uttalanden har stöd i rättskällorna eller utgör resultat av förf:s egna bedömningar. Nedan motiveras några av ställningstagandena.
En svår och intressant punkt avser ett exempel i AiS (s. 86) om rättsläget då endast den ena parten går till domstol och lyckas utverka nedsättning i skiljemans ersättning enligt skiljedomen. I bokens exempel hade en skiljeman tillagts ersättning med 10 000 penningenheter och det hade föreskrivits att parterna sig emellan skulle ansvara för hälften av ersättningen vardera. Parten A ensam drar ersättningsfrågan under domstolsprövning och beviljas nedsättning "såvitt A angår" till 6 000. Vilken ersättning får skiljemannen och hur skall kostnaderna härför slutgiltigt fördelas mellan parterna?
Följande lösningar på problemet bör diskuteras.
I. B kan, på grund av sitt solidariska ansvar, tvingas utge 10 000, men hans regressrätt mot A är begränsad till 3 000 (nämligen hälften av A:s totalansvar efter jämkningen). Nettoresultatet kan komprimerat uttryckas så: skiljemannen + 10 000, A—3 000, B—5 000.
II. En mellanlinje tillämpas, så att B inte får fördel av jämkningen, men å andra sidan inte skall bli lidande av den. B kan därför tvingas utge 8 000, varav han kan återfå 3 000 genom regress mot A. Nettoresultat: skiljemannen + 8 000, A—3 000, B—5 000.
III. B kan vända sig mot A och inte bara utöva eventuell regressrätt, utan även begära att få del av den jämkning som A för sin del uppnått (med hälften av 2 000). Nettoresultat: skiljemannen + 8 000, A—4 000,B—4 000.
IV. B kan vända sig till skiljemannen och begära att få en lika stor reduktion som A. Nettoresultat: skiljemannen 4- 6 000, A—3 000, B—3 000.
Rent allmänt kan till en början följande sägas om linje I. Ifall skiljemannen fortfarande kunde ta ut 10 000 av B (och behålla denna summa) så skulle resultatet bli dels att skiljemannen inte alls bleve lidande trots att domstol funnit hans ersättningskrav oberättigat stort, dels att B inte bara finge avstå från att dra fördel av A:s klandertalan, utan rent av straffades för att han avstått från att processa. Låt oss nu kasta en blick på rättskällorna.
Möjligheten att vid domstol begära nedsättning av skiljemans ersättning infördes 1929 (samtidigt med att skiljemännen gavs rätt, om intet annat överenskommits, att i skiljedomen fastställa ersättningens belopp; se 23 och 25 §§ skiljemannalagen). Under lagstiftningsarbetet (se för det följande NJA II 1929 s. 57—59) framhöll lagrådet att, ifall bara ena parten begärde och utverkade nedsättning, så kunde resultatet bli som enligt I ovan p. g. a. den likaledes nya regeln om parternas solidariska ansvar förersättningen (23 § SML) . Lagrådet fann detta "stötande" och förordade en regel om att "anställd talan skulle gälla även för part, som ej deltagit i densamma" — m. a. o. linje III eller IV.1 Departementschefen biträdde lagrådets motivering, men föredrog ett stadgande med mera begränsad räckvidd, gående ut på att en part inte skulle få "sättas i en ogynnsammare ställning än om talan i ersättningsfrågan icke förts". I propositionen föreslogs också ett stadgande med denna innebörd, som alltså motsvarar linje II ovan. Stadgandet ströks emellertid av riksdagen på inrådan av första lagutskottet. Som skäl angav utskottet att spörsmålet, som "icke blivit i sitt allmänna sammanhang reglerat", ej borde göras till föremål för fristående behandling i en speciallag. Man kan inte tolka riksdagens åtgärd att avvisa stadgandet som ett tillbakavisande av departementschefens inställning. Frågan har lämnats öppen. Kvar står dock tyngden i lagrådets och departementschefens gemensamma avståndstagande från linje I.
I rättspraxis föreligger det inte helt lättolkade fallet NJA 1956 s. 87, som dock inte direkt berör nedsättning av skiljemans ersättning genom domstolsdom, utan frivillig jämkning utverkad av ena parten. HD ansåg enhälligt att en sådan jämkning i princip borde komma båda parter tillgodo (förutsatt att jämkningen skedde innan fristen för att begära domstolsprövning utgått). Vad som ovan kallats linje III förordades i själva verket som huvudregel. "Särskilda omständigheter" kunde dock föranleda ett annat resultat; fyra av fem justitieråd ansåg sådana föreligga beträffande båda de jämkningsvilliga skiljemännen. Någon delaktighet blev det därför inte. Men det intressanta är att man tar upp departementschefens formulering från 1929 och särskilt framhåller att den förbigångna parten inte kommit i "ogynnsammare ställning" än tidigare. Detta tycks visa att HD, då omständigheterna talar emot delaktighet enligt linje III, dock är ovillig att tilllämpa linje I.
(I rättsfallet förekommer ett obiter dictum om den tillämpliga regeln då ena parten utverkat dom på jämkning. En sådan talan skall icke "utan vidare" gälla för den passiva parten. Dörren öppnas i varje fall på glänt för regel III eller IV. Ingenting motsäger att den nyss behandlade principenom icke ogynnsammare ställning skulle gälla även i domsfallen då linje III eller IV ej kan vinna tillämpning.)
Ett tungt vägande argument för linje II är att Hassler tolkar rättsläget enligt denna linje (Hassler, Skiljeförfarande (1966), s. 132, se särskilt not 7).
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att linje I leder till stötande resultat, vilket lagrådet betonat och departementschefen instämt i, att båda
dessa instanser förordat lösningar som undviker linje I, att de principer som kan utläsas ur 1956 års rättsfall närmast står i strid med linje I, samt att Hassler i sin kommentar utgår från att linje II är gällande rätt.
Allmänna överväganden och en analys av rättskällor och litteratur talar alltså ganska entydigt mot linje I. Emellertid kan ifrågasättas om inte lösningen av problemet helt enkelt kan sökas i det solidariska ansvarets natur. Det är med stöd av detta ansvar som skiljemannen enligt linje I fortfarande anses kunna tillskansa sig 10 000 i vårt exempel. Men håller detta? Antag att skiljemannen, efter jämkningsdomen, avkräver B 10 000 under åberopande av det solidariska ansvaret. Härtill torde B vara berättigad svara: "Min förpliktelse sönderfaller i själva verket i två; en förpliktelse till uppfyllelse (för att tala med Rodhe) om 5 000 (meningen var ju att bördan skulle lika fördelas mellan parterna), samt en ansvarsförpliktelse avseende A:s förpliktelse till uppfyllelse. Eftersom den senare reducerats till 3 000 (hälften av 6 000) så är min, B:s totala förpliktelse gentemot skiljemannen endast 5 000 + 3 000 = 8 000." Om nu skiljemannen söker vända sig mot A för att få ut ytterligare 2 000 lär denne kunna svara: "Min förpliktelse till uppfyllelse om 3 000 har B redan fullgjort. Och någon ansvarsförpliktelse för B har jag inte längre eftersom B i sin helhet fullgjort sin egen förpliktelse." Att B:s ansvarsförpliktelse reduceras är inte märkvärdigare än att en borgensmans ansvar reduceras om borgenären låter huvudförbindelsen minska genom eftergift eller preskription. Det förefaller alltså som om linje II vore rådande utan lagstöd, enbart i kraft av det solidariska ansvarets konstruktion. Jfr Rodhe, Obligationsrätt (1956), § 55 vid not 36—42.
(Om B fortfarande kunde avkrävas hela beloppet 10 000 skulle detta innebära att A och B bure ett alternativt ansvar för ersättningsbeloppet, en form av ansvar som numera är en sällsynthet och inte utan vidare torde utläsas av lokutionen "en för alla och alla för en" i 23 § SML. Jfr Rodhe, a. a. § 55 vid not 38—40. — Att en dom mellan borgenären och huvudgäldenären har rättskraft till förmån för borgensman fastslogs redan genom NJA 1894 s. 113.)
I AiS s. 37 uttalas i försiktiga ordalag åsikten att domstol ex officio skulle kunna avvisa ett mål på grund av rättegångshinder då svaranden uteblir men det är uppenbart att ett giltigt skiljeavtal föreligger. Utrymme för ett sådant ställningstagande finns enligt RB 10: 18, andra punkten. (Enligt motiven, NJA II 1943 s. 115, är förekomsten av skiljeavtal en behörighetsfråga och skall bedömas enligt 10: 18.) Vad som särskilt föresvävat förf. är situationen då en avtalspart med stöd av RB 10: 3 eller 4 till svensk domstol instämmer en tvist mot en utlänning och svaranden, som kanske bor på andra sidan jordklotet, uteblir från första inställelsen men det står helt klartatt en tillämplig klausul om skiljedom utomlands föreligger. (Jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (1961), s. 294 f.)
I AiS s. 82 f uttalas att skiljeman kan bli skadeståndsansvarig dels för obstruktion, dels för brott mot reglerna för förfarandet. Däremot kan han, hävdas det, bli skadeståndsskyldig för sitt sätt att bedöma och avgöra tvisten endast om han förfarit brottsligt. Han skulle således gå fri vid en culpös felbedömning av en sak- eller rättsfråga. Denna inställning grundar sig på framställningen hos Hassler (Skiljeförfarande, s. 68) och Trygger (TfR
1895 s. 259 f) och torde överensstämma med rättsläget i ett stort antal länder, t. ex. Finland (Tirkkonen, Skiljemannaförfarandet (1952), s. 90), Norge (Lindboe, Privat rettergang (1944), s. 73), England (Gill i Yearbook— Commercial Arbitration (ed. Sanders), vol. II (1977), s. 102), Förbundsrepubliken Tyskland (Baumbach & Schwab, Schiedsgerichtsbarkeit, 2 u.1960, s. 93), Frankrike (Robert, Arbitrage civil et commercial, 4 u. 1967, s.118) och USA (Domke, The Law and Practice of Commercial Arbitration (1968), s. 225 ff). Man likställer alltså inte skiljemannen med en yrkesman som en advokat, en arkitekt eller en revisor (se särskilt Domke, a.st.). Teoretiskt kan man grunda detta resultat på att parterna genom att ingå skiljeavtal tagit konsekvenserna av ett eventuellt felgrepp från skiljemännens sida. Praktiskt skulle ifrågavarande ansvar leda till minskad beredvillighet att åta sig skiljemannauppdrag och till att skiljemän började snegla på vilken av parterna som verkade mest benägen att ställa till "bråk" om utgången gick honom emot. Ett sådant ansvar skulle också nödvändiggöra att skiljedomen blev föremål för saklig prövning av allmän domstol.
Det hävdas i AiS s. 167 beträffande preklusionsregeln i 21 § andra stycket SML att parten måste ha varit medveten om felet (enligt någon av punkterna 1—4 i paragrafens första stycke) för att hans uppträdande skall kunna tolkas som ett avstående från att åberopa felet. Orsaken till detta ställningstagande är att motiven (NJA II 1929 s. 49) uteslutande talar om att parten haft "vetskap", "insikt" eller "kännedom" om felet.
I AiS framhålls (s. 168 och 175) att man kan söka exekvatur hos allmän underrätt i stället för att utnyttja de instanser som skiljemannalagstiftningen anvisar — överexekutor respektive, beträffande utländska skiljedomar, Svea hovrätt. Denna möjlighet tycks vara ganska fast rotad i svenskrätt, både beträffande svenska och utländska skiljedomar, även om intet uttryckligt lagstöd finnes. Hänvisning kan göras till följande material: Hassler i SvJT 1929 s. 197 ff, diskussionen i SvJT 1932 s. 269 f (Bomgren), 271 f (Marks von Würtemberg) och 469 ff (Engströmer), NJA 1933 s. 649 och1936 s. 194, Bolding, Skiljedom (1962), kapitel VII A och D, särskilt s. 201 not 5 och s. 209 med not 14, samt Hassler, Skiljeförfarande, s. 140 och 154.
Ulf Holmbäck