Vad gör en bra nämndeman?

 

Det finns delade meningar om det mesta i den här branschen, om lagen, om domarkåren, om nämndemännen och hela rättssystemet. En del teorier är fullt justa, andra är i mina ögon vansinniga. Jag ska här söka beskriva bägge sorterna. Just nu passar det för min del bra med en återblick och en summering. Jag skall nämligen snart överlämna ordförandeklubban i vår nämndemannaförening till min efterträdare.
    Rättesnöret för hela vår verksamhet är som bekant Sveriges rikes lag. Det finns människor som är fulla av misstro mot denna lag men som ändå låtit övertala sig att fungera som nämndemän ungefär som pacifister, som går in i militärtjänsten i hopp om att kunna påverka systemet underifrån så att säga. För dessa nämndemän utgör lagtexten ett exempel på de "samhällsbevarande" gruppernas makt och inflytande, varför de åtminstone i början tycker sig vara främmande för andan i den och arbetar under en visspress och med en stark olust. De tröstar sig dock med att utgöra en motvikt mot de mest konservativa inslagen i lagen.
    På den andra kanten kan olusten stundom vara minst lika stor. Jag hörde en gång vid ett offentligt möte, anordnat av en pingstförsamling i Stockholm, ett föredrag av en rådman och pingstvän. Hans föredrag andades stor besvikelse över vart utvecklingen var på väg. Sekulariseringen hade medfört att den moderna lagstiftningen mer och mer avlägsnat sig från sina kristna grundvalar, och den socialdemokratiska regeringen hade påskyndat denna utveckling. Särskilt tänkte han då på de nya lagarna på familjerättensområde, på lättheten att få abort, skilsmässa osv. Borta var den tid, då gammaltestamentliga budord och nytestamentliga trösteord styrde sinnena —och lagen.
    Församlingen verkade märkbart gripen och oroad av de perspektiv som denne domare rullade upp. De allra flesta tyckte nog liksom föredragshållaren, att liberaliseringen gått för långt och att lagarna tenderade att bli allt radikalare, alltmer "vänstervridna". Själv satt jag och tänkte på den lojalitetskonflikt, som detta måste innebära för rådmannen. Men han kanske tröstade sig med att utgöra en motvikt mot lagstiftarna med uppgift att söka mildra det radikala inslaget i lagen.
    De nämnda exemplen visar, hur svårt för att inte säga omöjligt det är för många av oss att bortse från den religiösa eller politiska grundsyn vi omfattar. I det kommunala har man på senare tid kunnat iaktta en påtaglig politisering av ärendena och av överläggningarna i de olika nämnderna. Vid domstolarna är det tvärtom påbjudet — från riksdagen, från domstolsverket, från departementet och från kommunförbundet — att vi i vår dömande verksamhet skall se till de sociala och juridiska motiven och konsekvenserna men lämna partipolitiken utanför. Alltså är det här snararefråga om en viss avpolitisering. Det går bra i många fall. I min grupp varjag t. ex. länge den ende socialdemokraten, omgiven av tre moderater ochen centerpartist. Sämjan kunde inte vara bättre trots denna udda samman-

 

380 Boris Beltzikoffsättning. Naturligtvis bröt sig meningarna stundom men då av helt andra skäl än politiska.
    På andra håll är förhållandena dock inte lika idylliska. Det finns — har det berättats mig — platser, där man inte kunnat gå samman i nämndemannaföreningar. Så fort det blivit fråga om större grupper, har blockbildningen börjat göra sig gällande, och man föredrar på vissa håll att träffas partivis eller blockvis på sin fritid för att dryfta gemensamma angelägenheter.
    Ingen av oss kan naturligtvis helt svära sig fri från alla politiska "baktankar" ens när vi ska fungera som domare eller med-domare. Jag känner en nämndeman från en annan tingsrätt, som är moderat och dessutom officer. Längre bort från mina egna ideal kan ingen näppeligen komma. Det visar sig också, att vi anlägger helt skilda synpunkter på t. ex. ett fenomen sådant som vapenvägran. Han är närmast allergisk mot de "typer" som söker undkomma värnplikten och finner fängelsestraff för dem helt rimliga och "adekvata" — för att använda en fin term. Jag däremot har ända från början med största olust varit med om att besluta om en månads fängelse för denna kategori av "brottslingar", och jag har reserverat mig mot den som normal ansedda påbackningen med ännu en månad för andra resan. Resultatet har i bägge fallen blivit detsamma, eftersom det inte skulle löna sig för en underrätt att döma annorlunda, innan lagen ändrats på denna punkt. Och dessutom var jag ensam "avvikare" i det mål jag syftar på. Både domare och övriga nämndemän bekräftade utan tvekan påföljden. Det var inte min vanliga grupp, som den gången fällde utslaget. Som pensionär blev jag ofta kallad att snabbt rycka in i stället för en nämndemannakollega, som fått förhinder. Det var nyttigt både för mig och för tingsrätten, som nog skulle ha svårt att klara schemat utan hjälp av oss pensionärer.
    Det finns ännu klarare bevis för hur starkt partilidelserna kan påverka en del nämndemän. En av mina partivänner förklarade i en intervju som sin bestämda åsikt, att det allra bästa hade varit, om nämndemannakåren enbart hade bestått av socialdemokrater. Vårt parti har nämligen, enligt hans uppfattning, "den idé och målsättning som bäst känner detta mänskliga ansvar och gemenskap med sina medmänniskor". Den här nämndemannen betraktar jag som en belastning både för nämndemannakåren och för partiet, och jag hoppas att inte många av oss är lika övertygade om vår egen förträfflighet och om vårt partis enastående kvalitéer som han. I länder som Sovjet och Kina skulle samtliga nämndemän tillhöra samma parti, om det hade funnits sådana inslag vid deras domstolar, men här skulle detju svära mot hela det politiska systemet. Vi ska spegla styrkeförhållandena i de fullmäktigeförsamlingar, som valt oss. Då först kan tilltalade av alla kategorier få verkligt förtroende för våra domstolar. Ty det är ju inte så, att samtliga för brott misstänkta tillhör socialgrupp 3, även om många i den allmänna debatten tycks tro det. Både rattfyllerister och skattesmitare kan man hitta bland högt uppsatta män och kvinnor, av vilka ytterst få torde rösta med vpk eller socialdemokraterna.
    På tal om den allmänna debatten har Sveriges radio nyss försökt att i en serie belysa nämndemannaproblematiken. Det huvudintryck serien lämnade efter sig var att vi behövs för att rädda de tilltalade från det "opersonliga rättsmaskineri" som utan våra insatser skulle kunna ställa till onödigt lidande för dem. Vi nämndemän är nämligen försedda med mer sunt förnuft än domarna och är därför bättre än de skickade att så att säga för-

 

Vad gör en bra nämndeman? 381ankra domsluten på jorden. Man föreställer sig tydligen, att det "sunda förnuftet" är något som framför allt utmärker "folket" och att det tunnas ut alltmer, ju högre upp på samhällsstegen man befinner sig samt att det är i det närmaste bortblåst speciellt bland höga jurister.
    Det här är en uppfattning, som sitter djupt och som också styr många av våra kommunalpolitikers tankar och beslut. En annan, lika gedigen sanning är den mycket populära, att domaren ständigt har levt i en så skyddad miljö, att han inte kan fatta det liv som de flesta av hans "klienter" lever. Han känner helt enkelt inte till samhället, menar man och jämställer då alltid samhället med verkstadsgolvet och knarkarkvarten, i stort sett. "Det är hos folket", sa Mikis Theodorakis nyligen i en intervju, "det är hos folket som det verkliga livet finns."
    Min far stod i hela sitt vuxna liv på verkstadsgolvet, medan jag nött de heltäckande på biblioteksgolvet. Jag tilltror inte någon att kunna fastställa vem av oss som varit bäst utrustad med sunt förnuft och vem av oss som fått ut mest kunskap om "det verkliga livet". Lika svårt torde det vara att med hjälp av dessa kriterier dra upp en gräns mellan nämndemän och yrkesdomare. Det mesta som sägs i den här vägen är nys, men det är ett farligt nys, som bidrar till att konservera många ödesdigra fördomar.
    I det nämnda radioprogrammet påstods det vidare, att nämndemän har lättare än domare att se till de mänskliga aspekterna, att låta det humana komma till sin rätt och därigenom bidra till mildare domar. Också sådana generaliseringar är i mina ögon snarare ägnade att vilseleda än att upplysa allmänheten. Det är t. ex. alls inte så, att nämndemän i gemen skulle vara böjda att se mildare på de begångna brotten eller föreslå lindrigare påföljder än juristen. Det kan lika ofta vara tvärtom. Och vad det "humana" beträffar är det inte alltid så lätt att avgöra, vilken av två möjliga påföljder som i det enskilda fallet ska bedömas som humanare än den andra.
    Hela resonemanget bygger på bilden av domaren som en sorts robot, programmerad att utan hänsyn till individen och det enskilda fallet dra ut de yttersta konsekvenserna av den aktuella lagtexten. Så ungefär framställdes han för några år sedan i en ledare i vår största dagstidning, och så ser många utomstående på honom. Men även många nämndemän faller in i denna trall och träder fram både i press och i böcker, vittnande om hur lätt vi nämndemän låter oss manipuleras av de stora auktoriteterna och ledas dit de vill, eller som det står i en intervjuundersökning från Socialhögskolan: "Det står ju varenda ordförande fritt att med sitt juridiska kunnande sätta nämnden ur funktion."

    Min erfarenhet efter 11 år som nämndeman vid två olika tingsrätter är en helt annan. En lång rad av domare har under dessa år passerat revy, och det har varit ett nöje att samarbeta med dem alla, hur olika de än varit inbördes. De har samtliga varit öppna för samarbete, de har lyssnat noga till våra synpunkter och i en del fall dragit andra slutsatser än vad de vid överläggningarnas början varit benägna att göra. Upprepade gånger har jag hört domare uttala sin tillfredsställelse med att i särskilt känsliga mål ha oss nämndemän vid sin sida. Det har inneburit en trygghet för dem, har de sagt. Och i varje fall hos oss i Nacka har det inte varit ovanligt att ordföranden har "vikt sig" inför en kompakt nämndemannaopinion och skrivit under en s. k. nämndemannadom i stället för att "skriva sig skiljaktig".
    I de allra flesta fall skulle väl både brottsrubriceringar och påföljder ha

 

382 Boris Beltzikoffblivit desamma även utan närvaro av nämndemän. Det är bara naturligt, så länge inte alla paragrafer är gummiparagrafer och så länge prejudikat och praxis är så pass avgörande för besluten. Ur den synpunkten kan man kanske tala om ett slags "rättsmaskineri" men det är i så fall en lagbundenhet, som styr domare och nämndemän i lika mån. Men jag menar, att vi fyller en stor uppgift i alla de fall, där domstolen—underrätten ännu står ganska fri och skilda utvägar lämnats öppna. Då kan det vara nyttigt att sex människor ger varann del av sin respektive livserfarenhet samt av sina iakttagelser — och anteckningar — från huvudförhandlingen, vars turer många gånger uppfattas olika i detaljer, som kan vara avgörande för målets utgång.
    Ur samhällets synpunkt måste det vara en fördel, att valda ombud för medborgarna har insyn i och åtminstone ett visst inflytande på rättsväsendet, särskilt i en demokratisk stat, där lag stiftas av den folkvalda representationen. Men också för huvudpersonerna i dramat, de tilltalade själva, bör det kännas betryggande att se "vanliga människor" sitta vid sidan av domaren, redo att lyssna till deras och försvararnas berättelser och argument. De behöver alltså inte känna sig utlämnade åt vad de ofta uppfattar som en mans godtycke, en man som för många av dem representerar "systemet" eller "myndigheterna" och som de därför hyser en djup misstro emot.
    Det är sorgligt, att ett land, vars tjänstemän åtnjuter ett bättre rykte än kanske något annat lands, där de flesta i stat och kommun anställda har en gedigen utbildning bakom sig, var och en för sin arbetsuppgift, och där plikttrohet och omutlighet är kända och omvittnade, det är sorgligt att det i ett sådant land ska finnas en sådan mur av fiendskap mellan tilltalade och domare, mellan dömda och tjänstemannaövervakare, mellan politiker och tjänstemän i det kommunala o. s. v., som man ofta träffar på. Om det går att få fram ett riksförbund för nämndemän till 1980, vilket är vår förhoppning, så borde en av detta förbunds främsta uppgifter vara att åtminstone på detta område söka skingra vanföreställningar och överbrygga motsättningar. Men även bortsett från detta torde ett sådant riksförbund inte behöva vara utan arbetsuppgifter. Rekryteringen av nämndemän är ett stort problem. Även om man inte ska överdriva nackdelarna i att det finns många hemmafruar bland oss och att många sitter kvar eller blir omvalda även efter pensionsåldern så vore det här som överallt bra med en så jämn spridning som möjligt av ålder, kön, och yrkeserfarenhet. Här kan riksförbundet göra en insats, får vi hoppas, men även genom att göra partierna mer uppmärksamma på att det är de personliga meriterna och inte partimeriter, som bör styra valen till nämndemän.
    Jag har ända från starten suttit med i den kommitté, som förbereder det skisserade riksförbundet, och jag är mycket optimistisk för framtiden.
 

Boris Beltzikoff