Replik på en replik från köplagutredningens ordförande
När jag utformade min artikel i SvJT 1978 s. 208 som "några personliga kommentarer" rörande köplagutredningens betänkande SOU 1976: 66, till att i främsta rummet bli ett värderande inlägg, och inte den mer refererande eller specificerade framställning som Hellner tycks hellre ha önskat, var min

 

Köplagutredningen 383tanke att läsekretsen skulle vilja pröva mina värderingar mot vad som står i betänkandet.1
    Hellner har inte observerat att jag i första delen av mitt inlägg kortfattat just värderar en lång följd av utredningens förslag. Han tycker att jag endast "förbigår med en kort uppräkning (s. 209) förslagets regler om ett stort antal särskilda ämnen".
    Jag har inte, vilket Hellner tycks tro (s. 216), invänt mot tanken att en part "skall kunna hänvisa till den formulering av 24 § som nu föreslås", såsom en "rimlig lösning för normalfallen och inte behöva avfärdas med att lagens regel är orealistisk" (s. 216). Just 24 §-förslaget hör ju till dem som jag i stort uttryckt gillande av och det bl. a. just för att det verkligen tar ställning i parternas förhållande på ett nog tydligt sätt. Parterna kommer med rimlig säkerhet att kunna veta vad som händer, om de inte avtalar annorlunda än lagens regel. Den tanke som jag utförligt argumenterat mot såsom ohållbar (se s. 216) är utredningens idé att det skulle bli en god köplag "till ledning för normalfallen" i situationer "när avtal ingås, när det kommer till förhandling eller tvist och när tvist skall avdömas", om lagstiftaren lät sig styras av föreställningen att det skulle gå att — utan att upplösa rätten i ett skälighetstöcken — låta reglerna ta ställning för den svagare parten, vem hon än i praktiken må vara av säljaren eller köparen, i dispositiv fördelning av parternas förpliktelser mot varandra. "Generalklausulernas teknik" säger Hellner inte vara använd (s. 218). Likväl föreslås i 5 § att en köpare, om priset inte framgår av avtal eller omständigheterna, skall betala vad som är "skäligt med hänsyn till . . . omständigheterna i övrigt". Cirkeln tycks sluten. Att regeln avvisas för konsumentköp i motiven (sic!), nämner Hellner som en illustration till att tekniken inte används, men han bortser då från huvudregelns egen teknik.
    Jag har visserligen betonat att en allmän köplag måste ha ett inte obetydligt utrymme för obundna eller endast delvis bundna värderingar vid lagens tillämpning. Köplagutredningen har emellertid inte nog beaktat intresset att lagen ger upplysning om de rättsliga förhållandena mellan säljare och köpare i den mån de inte avtalat om utformningen av sitt mellanhavande. En annan sida av samma sak är att parterna inte får nog anvisning för sitt beteende när det inträffar avvikelser från vad de avsett. Motivuttalandena är, särskilt i skadeståndsdelarna men alls inte endast där, imycket sådana att de inte ger styrsel åt parternas rättsläge utan i stället löser upp förutsättningarna att leva med avtal på köprättens område. Detsamma kan f. ö. sägas om de krav som i åtskilliga motivuttalanden ställs på en av kontraktsbrott drabbad part att tillgodose sin motparts intresse att inte träffas av de påföljder som lagen dock i princip föreskriver. Det är vanligt att påföljder inte utkrävs, efter kommersiella överväganden av den påföljdsberättigade. Utredningen löser upp förutsättningarna för sådana

 

1 Om Hellner förfarit just så skulle noten på s. 216 nog inte ha blivit till. Det avsnitt i betänkandet som Hellner nu tycks anse avhandla endast "lagens funktion när standardavtal skall utformas för de ämnen som lagen behandlar "börjar "Utredningen anser emellertid att en moderniserad köplag bör ha en funktion även när standardavtal utformas för de ämnen som lagen behandlar."(kurs. här). Om nu en lagens funktion är att "ge upplysning om vad lagstiftaren ansett vara en rimlig lösning för normalfallen, inte minst de fall där ena parten är underlägsen", så måste den ju samtidigt träffa både köp från automater och köp av industrianläggningar, ty lagreglerna skall gälla båda som dispositiva regler. 

384 Gunnar Karnellöverväganden i motivuttalanden om att "köparen kan tänkas ha skyldighet att häva köpet och inköpa felfritt gods", när "det skulle vara ekonomiskt ofördelaktigt att avhjälpa ett fel" (SOU 1976:66 s. 316) och liknande i andra delar.
    I min artikel illustrerade jag, liksom just här ovan, mina påpekanden med exempel och jag pekade på konsekvenser av utredningens synsätt. Jag har här igen tagit upp sådant, eftersom Hellner "inte säkert uppfattat" (s. 215) vad jag i grunden vänt mig emot. Hellner säger om avvägningen av syftena bakom köplagförslaget att den "kan knappast diskuteras på ett abstrakt plan". Han antyder att anmärkningar av sådant slag som jag framställt interör "konkreta frågor" (s. 216 och 218) förrän jag — "äntligen" (s. 218) —kommer in på kritik av skadeståndsreglerna och avbeställningsregeln i förslaget till 37 §. Till det vill jag säga att detaljer bildar mönster. Mönstren är inte mer abstrakta än summan av sina detaljer. Vilken egendomlig tanke att övergripande frågor om rättsreglers utformning och innehåll inte skulle förtjäna diskuteras på en abstraktionsnivå över ett förslags alla detaljer, när dessa är bekanta eller lätt kan bli det för de intresserade!
    Konsumentskyddsinriktningen hos köplagutredningen berörde jag i min artikel främst som en funktion av den mer övergripande inriktning på "svagare part" som jag kritiserat. Genom att så allmänt som skett rygga inför att ställa svagare part — konsument eller ej — inför preciserade avtalsförpliktelser har utredningen i mycket satt sitt förslag mellan två stolar, den av dispositiva regler utfyllda avtalsfrihetens och det tvingande konsumentskyddets, utbyggt med 36 § avtalslagen.
    När jag invände mot utredningsförslaget i 25 § 2 st. att det ger nackdelar i skadeståndshänseende för den köpare som inte företar en täckningstransaktion, med orden att jag inte övertygats om lämpligheten av att "frångå gällande principer om ersättning för det positiva kontraktsintresset, med en omsorgsfullt genomförd täckningstransaktion som en av möjliga metoder på vägen dit, efter den drabbades eget val", så uttryckte jag mig kortfattat. Men hur har Hellner kunnat undgå att förstå mig rätt? Ännu gäller 25 § i 1905 års köplag. Den ger köparen valfrihet att, "om han tilltror sig kunna visa, att han lidit större skada" än skillnaden mellan avtalat pris och gängse pris vid den tid då avlämnandet bort ske, i stället fordra att få en förebringad "utredning angående skadan" lagd till grund för sin ersättningsfordran (se 25 § KöpL samt Almén, Köp och byte § 25 vid not 138—138 a). Utredningen har föreslagit att ersättning för den vinst som köparen skulle ha gjort om godset avlämnats i rätt tid skall ges endast köpare som visat anledning att inte göra täckningsköp. I andra fall när det inte visas att täckningsköp skett skall köparens ersättning enligt förslaget motsvara skillnaden mellan köpeskillingen och gängse pris vid hävningstidpunkten. Att valfriheten mellan konkret och abstrakt skadeståndsberäkning utesluts kan sätta en köpare som inte visat någon "försummelse att vidtaga skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust" enligt förslagets 25 § 1 st. 2 pkt i en bevissituation som tvingar till en endast av dröjsmålet betingad aktivitet att köpa nytt, trots att han finner det olämpligt (jfr även 30 § i gällande lag med 30 § 3 st. i förslaget).
    I sin replik till vad jag anfört till skadeståndsdelarna i betänkandet säger Hellner att jag "nöjer" mig med att "meddela att förslagen dels är terminologiskt otillfredsställande" och dels "inte vilar på något praktiskt behov" (s. 219). Hos utredningen saknade jag just "redovisade" faktiska behov av

 

Köplagutredningen 385en nyreglering av skadeståndsrätten i köprättsliga sammanhang (s. 212) och Hellner har nu inte tagit upp min invändning. Den kritik som jag utvecklade på s. 212 om den skadeståndsrättsliga terminologin, och som samtidigt är en vidräkning med den sakliga oklarhet som blir en nödvändig följd av vad jag pekat på som otillräcklig begreppsanalys tar Hellner inte heller upp. Om de skadeståndsrättsliga invändningarna säger han att det "inte tjänar mycket till att diskutera sakfrågorna förrän premisserna är bättre avklarade än genom Karnells inlägg". Kanske det. Vem vill ta vid?
    Slutligen några ord om ersättningsfrågan vid avbeställning: Bakom vad jag mer konkret uttalade i min artikel låg en grundläggande invändning mot den "additionsmetod" som utredningen givit uttryck i 37 § 2 st. och i sina motiv (särskilt s. 184 ff) jämförd med gängse subtraktionsmetod (jfr min artikels ord "Säljarens ersättning . . . bör . . . endast reduceras . . .", kurs. här). Additionsmetoden måste i praktiken leda till en underkompensation försäljare genom de ensidiga utrednings-, redovisnings- och beviskrav den ställer dem inför.
    Det är att beklaga att Hellner inte mer har tagit upp mina personliga kommentarer till saklig diskussion för att föra köplagsdebatten vidare.
 

Gunnar Karnell