Replik
De tre utskottsjuristernas inlägg föranleder ingen ändrad bedömning från min sida. Ett fullständigt bemötande skulle bara bli en upprepning av tidigare redovisade argument, något som jag vill bespara läsaren. Endast några kompletterande synpunkter skall här anföras.
    Mot min analys av propositionsförslagets lagtext har, såvitt jag kan se, några bärande invändningar inte framförts i inlägget. Frånsett jämförelsen med 1 kap. 4 § RB görs för bötesmålens del bara gällande, att föredragande departementschefen hade en annan, i och för sig rimlig "avsikt" än som framgår av lagtexten, att användningen av ordet "domför" med den utgångspunkten "var mindre lyckad" samt att utskottet — eller i varje fall dess föredragande — ansåg att departementschefens avsikt "nöjaktigt" framgick av lagtexten. Intet av detta kan naturligtvis ändra den innebörd som den i propositionen föreslagna lagen fått. Vidare haltar jämförelsen med bestämmelsen i 1 kap. 4 § RB, ursprungliga lydelsen, betänkligt. Lagtexten är olika utformad i detta stadgande och i det nu aktuella propositionsförslaget. I 1 kap. 4 § gjordes bara undantag från kravet på medverkan av nämnd för vissa, mindre betydelsefulla mål ("Häradsrätten vare dock domför utan nämnd vid— — —"). Det är då inte så märkligt, att det inte fanns hinder för rätten att i den större sammansättningen pröva

 

390 Anders Hedströmäven de enklare målen. I 2 kap. 4 § andra stycket tredje punkten (enligt propositionen) uttrycks saken positivt så att hovrätten är domför "utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första stycket" (kurs. här). I sak är det också stor skillnad mellan, å ena sidan, att med en huvudregel om större sammansättning avstå från några ledamöter i vissa enklare mål och, å andra sidan, att reglera förhållandet mellan så "inkommensurabla" sammansättningar som juristkollegium och nämndsammansättning.
    Efter detta överlämnar jag utan större ängslan till läsaren att bedöma, huruvida tillägget av "även" i utskottets förslag enbart var en redaktionell ändring.
    När det gäller föredragningsmålen säger ju departementschefen alldeles klart, att nämndsammansättningen endast avser huvudförhandling. Något annat alternativ än juristkollegium finns inte. Vad det är i departementschefsuttalandets "sammanhang" som likväl föranleder de tre utskottsjuristernas uppfattning att båda sammansättningarna skulle vara tillåtna förstår jag inte. Att även jag anser propositionens lagtext fullt tydlig — fastän av annan innebörd än de tre föreställer sig — torde framgå av det föregående.
    I fråga om besvärsmålen har jag avsiktligt bortsett från ärendelagen och andra författningar som beträffande besvärsprövning hänvisar till RB. Jag har nöjt mig med att ta upp RBs egna bestämmelser, vilka inte gärna kan påverkas av att de med eller utan modifikationer görs tillämpliga på målgrupper utanför balkens system. Att RB omfattar endast de båda grupperna tvistemål och brottmål ingår i juristutbildningens elementa, och jag avstår från att närmare utveckla detta. RB har således inte något utrymme förvad som i inlägget kallas "besvärsmål som är varken brottmål eller tvistemål". Att det bara skulle vara dylika besvärsmål — vilka alltså endast medstöd av regler utanför RB:s område skall följa balkens bestämmelser — som avses med utskottets term "besvärsmål" är alltför besynnerligt för att kunna förklaras med att motiveringen "blivit något knapphändig". Det är också förvånande, att man inte tar avstånd från den i utskottets motiv redovisade uppfattningen att tvistemålsreglerna bör gälla generellt för besvärsmålen. Vid hovrätts besvärsprövning enligt bestämmelserna i 19—31 kap. RB skulle alltså inte domförhetsreglerna för brottmål vara tillämpliga? Häktningsutredningens uttalanden grundas synbarligen på de här aktuella motiven och inte på någon i dess betänkande redovisad analys av skälen för och emot den av utredningen hävdade uppfattningen. Det är därför svårt att tillmäta dem större vikt vid tolkningen. Om man enligt utredningens förslag till ändringar i 2 kap. 4 § RB vill införa besvärsmål angående häktning som en målkategori vid sidan av brottmålen, innebär detta en genomgripande ändring i RB:s terminologi. Det skall bli intressant att se hur detproblemet kommer att lösas.
    Vad rubriken till min artikel syftar på kan utskottsjuristerna knappast vara okunniga om. Något roande har jag förvisso inte funnit vare sig i den av mig påtalade argumenteringen i förarbetena eller i det nya inlägget. Min artikel bör i stället uppfattas som en suck över ett ytterligare exempel på den försämrade lagstiftningsstandard — genom minskad stringens, glidningar på begrepp, s. k. lagstiftande genom motiv osv. — som kunnat iakttas under senare år.
    Hellners inlägg föranleder endast följande påpekanden från min sida. Vilken "avsikt" propositionsskrivaren än kan ha haft med undantagsreglerna i 2 kap. 4 § andra stycket RB förbiser Hellners, att lagtexten här av-

 

Replik 391fattats på ett helt annat sätt än i de av honom för jämförelse åberopade tingsrättsreglerna. I huvudregeln (1 p.) heter det att hovrätten är domför med nämndsammansättning, och i undantagsbestämmelsen (3 p.) föreskrivs att hovrätten är domför med juristkollegium och utan nämndemän. Med hänsyn till den likartade utformningen måste båda reglerna rimligen vara lika fakultativa. Ingen skulle komma på idén att tolka 1 p. som annat än en obligatorisk bestämmelse. Då måste 3 p. uppfattas på samma sätt. Att i sistnämnda föreskrift lägga in en motsatt innebörd är ett rent godtyckligt förfarande.
    Vad gäller hovrätts domförhet i besvärsmålen konstaterar jag med tillfredsställelse, att Hellners — efter vad det vill synas till skillnad från utskottets jurister — i sak ansluter sig till de av mig framförda synpunkterna.
 

Anders Hedström