Lagen om lönegaranti i Finland1
Lagens stiftande.
I finsk rätt har man tidigare sökt trygga utbetalningen av arbetstagarnas lönefordringar genom att tillerkänna dessa fordringar bästa möjliga förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. En god prioritetsställning har likväl inte i på långt när alla fall förmått garantera utbetalning av lönerna till fullt belopp. Arbetstagarnas ställning ansågs även i de nordiska länderna generellt till denna del vara så bristfälligt ordnad att Nordiska rådet år 1971 enhälligt antog en rekommendation där medlemsländerna uppmanades vidtaga åtgärder för i bruktagandet av ett tillräckligt garantisystem till tryggande avfordringar, uppkomna i arbetsförhållanden, vid arbetsgivarens konkurs. Dels på grund av den impuls som gavs av denna rekommendation och dels som ett arbetsmarknadsarrangemang som avtalats i samband med den inkomstpolitiska helhetslösningen av år 1972 gavs den 10 augusti 1973 en lag om lönegaranti (Förf. saml. nr 649/73), vilken trädde i kraft vid ingången av år 1974.
Förutsättningar för lönegarantins tillämpning.
Enligt lagen om lönegaranti tryggar staten betalningen av arbetstagares lön eller annan på arbetsförhållande grundad fordran vid arbetsgivarens konkurs eller annan dennes betalningsoförmåga genom lönegaranti. Betalning enligt lönegarantin utgår på grundval av arbetstagarens ansökan för de på arbetsförhållande grundade löne- och andra fordringar som förfallit inom tre månader före ansökningens inlämnande och som i arbetsgivarens konkurs skulle ha förmånsrätt.
Emedan betalning enligt lönegarantin utgår, förutom efter det arbetsgivaren försatts i konkurs, även i det fall att han av annan orsak är betalningsoförmögen, har i lagen närmare angivits de situationer då arbetsgivaren bör anses betalningsoförmögen. Dessa situationer är följande. 1) arbetsgivaren har dött, hans dödsbo har överlämnats i boutredningmans förvaltning och det kan konstateras att det krävda beloppet inte kan erläggas med arbetsgivarens medel; 2) arbetsgivarens verksamhet har inställts, och det kan konstateras att det krävda beloppet inte kan erläggas med arbetsgivarens medel; 3) det har vid undersökning konstaterats att arbetsgivaren saknar ostridiga medel för erläggande av det krävda beloppet; 4) arbetsgivaren har lämnat landet eller håller sig dold och tillräckliga medel för erläggande av fordringen kan inte konstateras; 5) arbetsgivaren har försummat att i rätt tid redovisa stadgade förskottsinnehållningar samt social- och pensionsskyddsavgifter; 6) arbetsgivarens betalningsoförmåga kan i andra fall, jämförbara med
förhållande föreligger enligt finsk rätt då en arbetstagare förbundit sig att åt en arbetsgivare utföra arbete mot lön eller annat vederlag. Lönegarantin gäller sålunda inte funktionärer i offentligrättsligt tjänsteförhållande och givetvis inte personer som är att betrakta som självständiga företagare.
På arbetsförhållande grundade fordringar som betalas enligt lönegarantin är förutom egentliga löner även ersättningar och tillägg som genom arbetsgivarens försorg skall utgå till arbetstagaren med stöd av avtal eller lag. T. o. m. skadestånd som är grundade på arbetsförhållandet och skall utgå till arbetstagaren faller under lönegarantin. Till en arbetstagare kan enligt lönegarantin likväl betalas endast 25 000 mark, om lönefordringarna gäller samma arbetsgivare. Den fordran som skall betalas enligt lönegarantin skall vara förfallen till betalning och den skall sökas hos lönegarantimyndigheten inom tre månader efter förfallodagen. Försummelse att iakttaga denna tid medför alltid att arbetstagaren går förlustig sin rätt enligt lönegarantin. Har bevakning av fordringarna i arbetsgivarens konkurs ägt rum innan betalning enligt lönegarantin sökts och har arbetstagaren inte i vederbörlig ordning bevakat sin fordran, äger lönegarantimyndigheten rätt att pröva huruvida arbetstagaren bör anses ha helt eller delvis förverkat sin rätt enligt lönegarantin.
Lönegarantimyndigheterna och förfarandet.
Lönegarantimyndighet är arbetskraftsministeriet. Detta biträds i förfarandet av distrikts- och lokalförvaltningsorganisationen för arbetskraftsärenden, som består av 12 arbetskraftsdistrikt med sammanlagt 161 lokala arbetskraftsbyråer inom sina områden. Lönegarantiansökan inlämnas till arbetskraftsbyrån, som i samarbete med arbetskraftsdistriktets byrå skaffar preliminära utredningar som behövs för ärendets behandling, t. ex. genom att höra arbetsgivaren. Den egentliga behandlingen och avgörandet beträffande ansökningen sker i ministeriet, som även verkställer utbetalningen. Målsättningen är att arbetstagaren skall utfå betalning inom två veckor efter ansökningens inlämnande.
Avslag på ansökan och sökandens rättsskydd.
Framgår det under behandlingen av en lönegarantiansökan att arbetstagarens fordran är tvistig eller att det eljest inte går att utreda om förutsättningar för utbetalning föreligger, skall arbetskraftsministeriet avslå ansökningen. I avslagsbeslut, som till sin karaktär är ett förvaltningsbeslut, får ändring inte sökas genom förvaltningsbesvär. Däremot skall ministeriet anvisa arbetstagaren att vid domstol väcka talan mot arbetsgivaren inom sex månader efter det denne fick del av beslutet, vid äventyr att, om talan inte inom denna tid väcks, det icke på ny ansökan kan förordnas om sådan utbetalning som avsågs i den avslagna ansökningen utan synnerligen vägande skäl. Om arbetstagaren likväl betalar sin fordran i sådan konkurs för arbetsgivaren, varom ansökan skett före utgången av nämnda tid, behövertalan inte väckas, om inte konkursen återkallas eller förfaller.
Efter att ha iakttagit det förfaringssätt som ovan skildrats har arbetstagaren rätt att såsom betalning enligt lönegarantin erhålla beloppet av den i domstolens avgörande fastställda lönefordringen, om ansökan därom görsinom sex månader efter det domstolens utslag vann laga kraft.
Statens regressrätt och arbetsgivarens rättsskydd.
Då arbetskraftsministeriet godkänner arbetstagarens betalningsansökan skall det samtidigt fastställa arbetsgivarens återbetalningsskyldighet gentemot staten. Ministeriets beslut härom kan omedelbart verkställas mot arbetsgivarens såsom en laga kraft vunnen dom, förutom då domstol vid handläggningen av tvist som härflyter av arbetsförhållandet eller som gäller lönegarantin bestämmer, att beslutet tills vidare inte skall gå i verkställighet. I utslag som angår statens regressanspråk får arbetsgivaren inte söka ändring genom förvaltningsbesvär. Däremot får arbetsgivaren söka återvinning vid den domstol där han skall svara i mål rörande arbetslönefordran. Stämning om återvinning skall delges staten inom sextio dagar från dendag då arbetsgivaren fick del av beslutet om betalning enligt lönegarantin. Även om återvinning inte blivit sökt och oberoende av om den för sökande av återvinning stadgade tiden löpt ut, kan tvister som angår statens regressanspråk likväl alltid avgöras i samband med arbetsgivarens konkurs.
Täckandet av lönegarantikostnaderna.
Det är klart att alla de belopp som utbetalas enligt statens lönegaranti inte kan fås tillbaka från arbetsgivarna. De utbetalda beloppen täcks likväl i sista hand så, att den av arbetsgivarna finansierade centralkassan för arbetslöshetskassorna, vilken egentligen utgör en fond för den frivilliga arbetlöshetsförsäkringen, årligen till staten betalar den förlust som staten åsamkats genom lönegarantiprestationer under respektive år. Har staten av orsaker som är viktiga för tryggande av sysselsättningen eller av andra skäl som är viktiga närmast med hänsyn till ett offentligt intresse befriat arbetsgivaren från dennes återbetalningsskyldighet eller har betalning enligt lönegarantin skett obefogat på grund av att lönegarantibeslutet baserat sig på felaktiga uppgifter som lämnats på brottsligt sätt, skall likväl dessa belopp inte föreläggas centralkassan för betalning. Även alla förvaltningskostnader som beror på lönegarantiförfarandet för staten svara för.
Förhindrande av missbruk.
I lagen om lönegaranti har beaktats den möjligheten att man söker missbruka de förmåner som lagen erbjuder. Med tanke särskilt på det fallet, att arbetstagaren och arbetsgivaren i samråd försöker lura staten att erlägga betalning för arbete som måhända inte alls har utförts, har arbetskraftsministeriet rätt att pröva, huruvida till arbetstagaren bör erläggas mer än två gånger det belopp, vilket arbetsgivare, som underlåtit att gälda arbetstagarens fordran, under ett år före ansökningens inlämnande har erlagt såsom betalning av en på arbetsförhållandet grundad fordran. Av det sagda följer att sökanden kan förvägras betalning helt och hållet, om under den ifrågavarande tiden inga prestationer skett på grund av arbetsförhållandet. I lagen är även stadgat att arbetskraftsministeriet, när synnerliga skäl föreligger kan förvägra arbetstagare rätt att erhålla betalning enligt lönegarantin för fordran hos samma arbetsgivare, om fordringen grundar sig på arbete som utförts inom tre år, räknat från det föregående beslutet om betalning enligt lönegarantin. Detta stadgande avser att förhindra att en arbetsgivare upprepade gånger skaffar sig kredit för sina löneutgifter med hjälpav lagen om lönegaranti. Å andra sidan är avsikten med stadgandet att förmå arbetstagarna att bedöma arbetsgivarens senare lönebetalningsför-
måga, så att de, om denna ter sig osäker, skulle försöka byta arbetsplats. Dessutom har i lagen särskilt kriminaliserats läimnande av oriktiga uppgifter till myndighet i avsikt att utan grund erhålla betalning enligt lönegarantin. Det har likväl inte kunnat konstateras att missbruk av de förmåner som baserar sig på lagen skulle ha förekommit i nämnvärd mån eller eljest i sådan utsträckning att det skulle ge anledning till bekymmer. Några åtal för brott har inte blivit väckta.
Några statistiska uppgifter.
Betalning enligt lönegarantin har hittills utgått som följer: År Orsak Antalet mottagare Belopp som utbetalts 1974 Konkurs 1 279 3 070 737 mk Annan betalningsoförmåga 139 In alles 1 4181975 Konkurs 3 129 9 479 865 mk Annan betalningsoförmåga 571 In alles 3 7001976 Konkurs 3 925 14 064 237 mk Annan betalningsoförmåga 1 314 In alles 5 239
Som komplettering till uppgifterna för år 1976 kan dessutom konstateras att under detta år avslogs 652 lönegarantiansökningar av arbetstagare och indrevs regressfordringar direkt hos vederbörande arbetsgivare till ett belopp av 5 144 326 mark.
Ahti Rihto