Hjalmar Karlgren †

 

 

 

 

 

 

Hjalmar Karlgren avled den 30 mars 1978. Ännu under sin sista levnadsdag ägnade han sig åt rättsvetenskapligt arbete. Det ämne som han skrev om under sina sista år var jämförelsevis nytt för honom, det var "obehörig vinst". Det är betecknande för honom att han ännu sent i livet tog upp ett ämne som fordrade ny och självständig forskning.
    Karlgren var under åren 1946—64 justitieråd. Om hans insats i Högsta domstolens dagliga arbete har andra förmält. Den utomstående kan knappast bilda sig en säker uppfattning om denna. Den som inte själv har följt Högsta domstolens verksamhet kan likväl av Karlgrens särskilda vota och yttranden sluta sig till något om hans arbete där. Under hans första år, under 40-talet, är yttrandena talrika; senare förekommer de mer sparsamt. Rättsvetenskapsmannen framträder tydligt i de särskilda yttrandena. När de är utförliga redovisas rättskällematerial och doktrin utförligt. Resonemangen grundar sig på principer som är förankrade i positiv rätt eller i vetenskapen; det är aldrig fråga blott om att nå en lösning som tycks intuitivt riktig. Individualismen är märkbar — vad man finner är Karlgrens mening, och det är för honom mindre viktigt om andra delar denna mening eller ej.
    Det må vara tillåtet att vid tecknandet av en bild av Karlgren lägga huvudvikten vid hans rättsvetenskapliga författarskap, den del av hans verk där man lättast kan iaktta hans personlighet och särart. Författarskapet sträcker sig över ett halvsekel. Doktorsavhandlingen kom 1929, och ett sista, postumt arbete av Karlgrens hand publiceras i denna tidskrift i år. Karlgrens område var civilrätten, närmare bestämt förmögenhetsrätten, och den internationella privaträtten. Karakteristiskt är att, när han en gång gett sig in på ett delområde, han behöll kontakten med det, även om andra områden senare kom att uppta mer av hans tid och uppmärksamhet.
    Doktorsavhandlingen handlar om privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet. Den ledde inte till docentur, något som måste ha utgjort en svår besvikelse för Karlgren. Läser man avhandlingen nu kan man inte finna någon annan förklaring till denna brist på uppskattning än att bedömarna i fakulteten

 

fastnade i de inledande delarna, som onekligen är fögade lyckade i sitt ansträngda teoretiserande. När undersökningen kommer in på sitt egentliga ämne, vad som skiljer de juridiska personerna från samfälligheter som inte tillerkänns status av juridisk person, blirden en inträngande och värdefull studie av strukturen av ett antal olika sammanslutningar. Karlgren lägger huvudvikten vid enhetligheten i den förpliktelse som åvilar en juridisk person, till skillnad från en samfällighet. Det skall inte diskuteras här hur detta kriterium förhåller sig till andra som också kan komma i fråga.
    Karlgren skrev en mindre skrift i aktiebolagsrätt och blev därigenom docent. Han återkom senare till frågor som hade viss beröring med ämnet för doktorsavhandlingen i boken "Ändamålsbestämmelse och stiftelse" (1951). Den tillhör de svårtillgängliga skrifterna i Karlgrens författarskap.
    När Karlgren blev docent och senare professor i Lund fick han obligationsrätten som ämnesområde. Denna blev också huvudområdet för hans vetenskapliga författarskap. Hans talrika monografier och uppsatser kännetecknas bl. a. av en kännedom om den vetenskapliga lärobyggnaden som kan betecknas som enastående bland svenska jurister efter Almén. Detta gäller inte minst tysk rätt. Det fordras ingående studier för att tränga under ytan av den tyska obligationsrätten ens i en mindre del, men Karlgren tycktes behärska området i dess helhet. Vid samtal med honom gjorde jag ofta den erfarenheten, att när jag åberopade med möda inhämtade specialkunskaper i en fråga, Karlgren visade sig redan veta minst lika mycket. Uppenbarligen har tyska rättsvetenskapsmän haft ett stort inflytande på hans tänkande. Paul Oertmann och Philipp Heck må nämnas bland dem. Ändå starkare var dock inflytandet från de båda berömda danska rättsvetenskapsmännen Jul. Lassen och Henry Ussing. Den senare var kanske den som Karlgren kände sig mest befryndad med och som han tillmätte den största auktoriteten; varje mening som Ussing uttalat beaktades ingående. Lassen är säkert numera mindre läst än sin yngre kollega, men för Karlgren var Lassens åsikter levande. Den tredje av de stora nordiska specialisterna på obligationsrätt, norrmannen Fredrik Stang, uppskattade han mindre, såsom kan iakttas bl. a. i de litteraturhänvisningar som Karlgren ger i början av sin "Skadeståndsrätt" (5 upplagan 1972 s. 17).
    Denna förankring i den rättsvetenskapliga traditionen betyder emellertid inte att Karlgren vare sig negligerar den positiva rätteneller saknar sinne för det ekonomiska livets realiteter. Den ingående kännedomen om författningsmaterial och prejudikat är ett av dedrag som ger hans författarskap dess praktiska nytta. Karlgrens för-

 

måga att analysera rättsfall är lysande; i arbetena från senare år visar sig hans egen erfarenhet av dömande verksamhet. Kännedomen om det praktiska livet är väl till en del Lesefrüchte men kommer delvis av att både som professor och som pensionerad Karlgren gärna skrev utlåtanden till advokater. Han strävade alltid att nå fram till resultat som kunde stå sig från praktisk synpunkt.
    Från trettiotalet härrör en rad av arbeten inom den allmänna avtalsrätten. Uppsatsen i SvJT 1933 om 33 § avtalslagen har spelat en stor roll för den svenska uppfattningen om detta stadgande. Karlgren tar här avstånd från Stangs åsikt och framlägger den syn på regelns mer begränsade roll i avtalsrätten som också i fortsättningen har präglat den svenska judikaturen. Uppsatsen hör till de mer lättillgängliga av Karlgrens arbeten, i motsats till ett par av dem som följer närmast i tiden, nämligen uppsatsen om HB 18: 3 (i Minnesskriften till 1734 års lag) och boken "Studier i allmän avtalsrätt"(1935).
    Karlgrens mest betydelsefulla arbete inom den allmänna avtalsrätten är säkerligen hans "Avtalsrättsliga spörsmål", som kom 1939 och i en andra upplaga 1954. Under denna tämligen intetsägande titel— troligen vald därför att en uppsats behandlar ett ämne på gränsen till rättsfilosofien, nämligen begreppet viljeförklaring — förekommer två betydelsefulla uppsatser om skadeståndsskyldighet vid "culpa in contrahendo". Karlgren klarlägger den roll som detta tidigare i svensk rättsvetenskap förbisedda institut spelat i svensk rättspraxis, i någon mån också i särskilda lagstadganden. Arbetet hör till dem som man har anledning att ständigt komma tillbaka till, men det måste medges att ett av skälen härtill är att det är svårt att hålla den abstrakta framställningens resultat i minnet. Karlgrens senare avtalsrättsliga arbeten omfattar bl. a. en bok om "Kutym och rättsregel" (1960) och en om "Passivitet" (1965). De är präglade av samma strävan som förekommer i de tidigare arbetena att se särskilda avtalsrättsliga frågor i den allmänna teoriens ljus. Framställningen är i dessa senare arbeten mer livfull och temperamentsfylld än i de tidigare. Förklaringen är säkerligen delvis att Karlgren ville protestera mot uppfattningar som han sett bli vanliga men som han ogillade.
    1938 publicerade Karlgren i denna tidskrift under rubriken "Den allmänna skadeståndsläran" en ingående recension av Henry Ussings "Erstatningsret". Detta blev inledningen till hans författarskap i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. En kortfattad lärobok, "Skadeståndsläran", kom 1943, och denna gav mönstret för en mycket mer omfattande systematisk framställning, "Skadeståndsrätt".

 

Boken kom i fem upplagor, 1952 till 1972, och har såsom länge begagnad lärobok säkerligen blivit det mest lästa av Karlgrens verk. Jag vill inte dölja att min egen uppskattning av boken är blandad. Skarpsinnet är obestridligt. Behärskningen av rättsfallsmaterialet och inte minst förmågan att med några få ord fästa uppmärksamheten på betydelsefulla men svårfångade drag i prejudikat är briljanta och har säkerligen bidragit till den stora betydelse som arbetet har fått för svensk rättspraxis. Men hänvisningen till "bonus-pater-familias"-standarden finner jag otillräcklig för modern skadeståndsrätt, och den roll som Karlgren tilldelar begreppet "fingerad culpa" leder enligt min mening på villospår. Denna uppfattning må dock stå för en persons räkning som själv har skrivit om skadeståndsrätt och därvid kommit in på andra idéer än Karlgrens.
    Åtskilliga av Karlgrens tidigare nämnda arbeten tangerade den speciella kontraktsrätten. Men det var först under sina senare år, efter det att han blivit pensionerad, som han på allvar ägnade sig åtde särskilda kontrakten, främst då köp av lös och fast egendom. Boken om "Produktansvaret" (1971) går emot härskande åsikt, genom att Karlgren vill bygga detta ansvar på köprättsliga grundsatser, och det är knappast sannolikt att någon som omfattat den gängse uppfattningen genom boken övertygas till att överge den. Men ingen kan bestrida att Karlgren argumenterar med kraft och skicklighet för sin mening, och arbetet ger också en värdefull analys av ett antal köprättsliga principfrågor. Boken om "Prestation och 'fara' i köprätten" (1976) är kanske mest betydelsefull som en begreppsutredning, vilken klarlägger sammanhanget mellan olika köprättsliga begrepp i tysk och nordisk rätt. Karlgrens sista bok, "Felansvaret vid fastighetsköp enligt jordabalken" (1976), är skriven med en annan schwung. Den måste ha tillkommit på kort tid och vittnar om oförminskad intellektuell vitalitet. Som uppvisning i konsten att analysera felreglerna med hjälp av de hävdvunna avtalsrättsliga begreppen och synpunkterna är boken briljant; en annan sak är att en yngre författare med god tid till sitt förfogande kanske skulle ha ägnat större uppmärksamhet åt olikheter i faktiska förhållanden och åt avtalspraxis.
    Även om obligationsrätten sålunda får betraktas som Karlgrens huvudområde har han en betydande produktion också i sakrätt. Som huvudarbetet får betecknas boken "Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis" (1959). Ämnet kan förefalla speciellt, men det leder hos Karlgren till en allmän översikt över hur förvärvare och panthavare förvärvar sakrättsligt skydd mot överlåtares och pantsättares borgenärer. Ämnet hade upptagit honom tidigt, såsom framgår av en upp-

 

sats i SvJT 1936. Att Karlgren skrev en bok om det berodde troligen delvis på att ett känt avgörande i HD (i plenimålet NJA 1954 s. 455) gick emot hans mening och att han ville skapa större klarhet i frågan än ett särskilt prejudikat kunde ge. Ett antal rättsfallsöversikter i SvJT visar att han ständigt höll den sakrättsliga problematiken aktuell.
    Till Karlgrens ämnesområde som professor i Lund hörde också internationell privaträtt, och även inom detta område har han producerat sig. Ett kompendium för undervisningens bruk omarbetades till en lärobok, och denna utvidgades och kom i flera upplagor."Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt" har under en följd av år tjänstgjort som en välskriven och lättillgänglig översikt av grundfrågorna på området. Härtill kommer en rad rättsfallsöversikter.
    Några av Karlgrens främsta verk inom rättsvetenskapen har nu karakteriserats i korthet. Till dessa kommer en lång rad mindre uppsatser, recensioner, publicerade sakkunnigutlåtanden i befordringsärenden och andra arbeten. Karlgren måste ha arbetat med den största lätthet — läst fort och skrivit fort. Det temperamentsfulla engagementet har säkerligen också bidragit till att han med sådan iver satte sig in i utvecklingen inom skilda delar av sitt fack.
    Jämförelser med andra rättsvetenskapsmän är onödiga, och någon sådan fordras inte för att man skall våga beteckna Karlgrens författarskap inom hans specialområde som enastående. Detta gäller inte endast kvantiteten, mångsidigheten och lärdomen. Det gäller också kvaliteten. Alltid när man läser något som Hjalmar Karlgren har skrivit känner man, att här framträder en personlig, väl genomtänkt åsikt av en lärd och skarpsinnig vetenskapsman, vilken arbetar med absolut intellektuell hederlighet. Ett sådant eftermäle kan många önska men färre uppnå.
 

Jan Hellner