Två associationsrättsliga rättsfall
Av professor JAN SANDSTRÖM
Svensk bolagspraxis har nyligen tillförts två principiellt viktiga HD-avgöranden på ett område av aktiebolagsrätten, där man hittillsi stor utsträckning saknat domstolarnas ställningstaganden. De båda avgörandena angår tillämpningen av den i bolagsordningar för fåmansbolag vanligen förekommande hembudsklausulen, enligt vilken lösningsrätt uppkommer för aktieägare till aktier vilka övergått tilli klausulen angivna förbjudna rättssubjekt.
1. Fråga om erläggande av löseskilling
I det ena fallet (HD:s dom nr DT 48, 9 december 1977 i mål nr T357/75) var det fråga om ett aktiebolag med två aktieägare (A ochB) — vardera ägare till hälften av bolagets aktier — där A överlätsina aktier till den utomstående C. Förvärvaren C hembjöd aktierna till bolagets styrelse och aktieägaren B anmälde sitt intresse att lösa aktierna till i hembudsklausulen preciserat belopp, nämligen köpeskillingen (850 000 kronor). Efter att ha framställt sitt lösningsanspråk hade B enligt hembudsklausulen viss tid på sig att fullfölja anspråket genom att "inlösa" aktierna. B erbjöd i god tidföre sista dagen för inlösen C betalning hos viss bank av hela lösenbeloppet mot erhållande av aktiebreven, ett erbjudande som emellertid avvisades av C. C bestred att B:s erbjudande om betalning utgjorde "inlösen" av aktierna och hävdade att B förlorat sin rätt till inlösen genom att icke i tid erlägga betalning.
Den centrala rättsfråga, som slutligen förelåg till domstolarnas bedömning, avsåg spörsmålet huruvida B, genom sin åtgärd att inom tidsfristen erbjuda betalning hos bank mot erhållande av aktierna, inlöst dessa i aktiebolagslagens (70 § ABL 1944) och bolagsordningens mening. Aktiebolagslagen begagnade uttrycket "lösen skall erläggas", medan bolagsordningen talade om "aktien inlöses".
I min bok Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie har jag hävdat, att inlösningsproceduren är uppbyggd i tre steg — hembudet, lösningsanspråkets framställande och lösningsanspråkets förverkligande genom erläggande av lösen.1 Jag har i sammanhanget anfört bl. a. följande.2 Lösningsrätten enligt hembudsklausul är en en-
sidig rättshandling, som sätter den lösningsberättigade i stånd att förvärva äganderätten till de överlåtna aktierna utan medverkanfrån förvärvarens sida. Om den lösningsberättigade efter lösningsanspråkets framställande fortfarande önskar lösa aktierna, har han att fullfölja sitt anspråk genom att erlägga löseskillingen inom den i bolagsordningen bestämda tiden. Denna transaktion kräver inte någon medverkan från förvärvarens sida. Först när löseskillingen erlagts, har inlösen ägt rum.3 På grund av inlösen och när denna sker, uppkommer förpliktelse för förvärvaren att utge aktierna. Denna förpliktelse är emellertid subsidiär till inlösen och inträder först sedan den inlösande aktieägaren presterat.4 Det är därför inte tillräckligt, att man konstaterar att inlösaren kan och vill prestera. Bolagsordningen — och aktiebolagslagen — föreskriver att lösen skall erläggas, i annat fall förfaller inlösningsrätten. Det förhållandet, att den inlösningsberättigade skall prestera för att vara bevarad vid sin lösningsrätt, är det avgörande argumentet för att förvärvarens förpliktelse att utge aktierna icke är ett led i inlösningsförfarandet. Inlösaren kan inte komma undan sin skyldighet att prestera genom att hänvisa till att förvärvaren avböjt erbjuden betalning eller vägrat mottaga betalning, eftersom förvärvarens medverkan till inlösen inteär förutsatt och inlösen, d. v. s. betalning, rent faktiskt kan äga rum utan sådan medverkan.
Av domstolarna, som i målet befattat sig med den angivna rättsfrågan, har tingsrätten och hovrätten fört ett resonemang och kommit till ett slut som överensstämmer med min egen bedömning, medan HD i sin dom givit uttryck för rakt motsatt uppfattning.
Jönköpings tingsrätt påpekar, att förvärvaren C vid två tillfällen inom lösningsfristen avvisat B:s erbjudanden om betalning. "Vid sådant förhållande och då meddelandet om att likvid stod till förfogande på X-banken icke inneburit att löseskillingen erlagts, har Bhaft att tillse att lösenbeloppet på annat sätt överförts till C eller nedsatts i allmänt förvar innan fristen utgått. Så har ej skett."
Göta hovrätt anför, att B ej ägt att som förutsättning för likvidens utbetalande föreskriva att aktiebreven samtidigt skulle tillhandahållas. "På grund härav finner hovrätten att B ej inlöst aktierna inom föreskriven tid." Två ledamöter var emellertid skiljaktiga. Den ene anförde, att B inte varit skyldig att utge löseskillingen utanatt aktiebreven samtidigt tillhandahölls, medan den andre ansåg att B genom betalningserbjudandet uppfyllt vad som ankommit på honom för att lösningsförfarandet skulle kunna fullbordas.
HD fann att varken det tillämpliga lagrummets (70 § ABL 1944) ordalydelse eller uttalanden i lagens förarbeten ger någon ledning förbedömning av frågan, om inlösaren ägt uppställa som villkor för betalningen att aktiebreven skulle överlämnas till honom i utbyte motlöseskillingen. Någon sådan ledning gav ej heller ordalydelsen avlösningsklausulen. HD påpekade emellertid, att det för inlösare av aktier uppenbarligen skulle vara förenat med risk för betydande olägenheter, om han nödgades erlägga löseskillingen utan att kunna kräva att aktiebreven samtidigt överlämnades. Domstolen anmärkte, att syftet med klausulen var att hålla ovidkommande borta från aktieägarkretsen och värna om maktbalansen inom bolaget. För att förverkliga detta syfte var det enligt domstolen av vikt att lösningsberättigad aktieägare vid inlösen omedelbart kunde komma i besittning av aktiebreven och därigenom bl. a. få möjlighet att bli inregistrerad som ägare av aktierna och utöva rösträtten för dem. HD ansåg däremot inte, att en hembudsskyldig förvärvare hade något befogat intresse av att få innehålla aktiebreven, när han tar emot löseskillingen. Man hänvisade till att inlösta aktier i det praktiska livet regelmässigt överlämnades samtidigt med att förvärvaren erhölllösenbeloppet och stödde sig därvid på infordrat yttrande från advokatsamfundets styrelse. "Med hänsyn till vad sålunda anförts får Banses ha ägt uppställa som villkor att aktiebreven, vederbörligen transporterade, skulle tillhandahållas vid betalning av löseskillingen."
Med denna utgångspunkt hade HD också att ta ställning till, huruvida erbjudandet om betalning varit verksamt samt om C varit skyldig att mottaga betalning på av B anvisad ort och lokal. HD fann utrett, att hela lösenbeloppet av banken hållits till förfogandeför utbetalning i god tid före lösentidens utgång samt att bankenhaft uppdrag av B att erlägga beloppet direkt till C mot erhållande av aktiebreven. "C har genom en enkel förfrågan hos banken kunnat få bekräftelse på att betalning kunde erhållas på sätt B angivit."
Även om det enligt allmänna rättsgrundsatser hade ålegat B att erlägga lösenbeloppet på C:s kontor hade B, enligt HD, med hänsyn till vad som framkommit rörande den planerade betalningen — särskilt den omständigheten att vid betalningen betydande värdenskulle växlas mellan parterna — och då betalning hos banken kunde antas inte ha inneburit olägenhet av någon betydelse för C, intebrustit i sina åligganden vid inlösningsförfarandet i sådan mån att han förlorat rätten att fullfölja inlösningen.
Enligt HD:s bedömning utgör sålunda inlösningsförfarandet ett ömsesidigt rättsförhållande, vilket ger inlösaren rätt att som villkor
för betalning föreskriva att aktiebreven överlämnas samtidigt med att betalning sker.5 Detta följer emellertid inte av lagens eller bolagsordningsklausulens ordalydelse eller av lagens förarbeten utanblir resultatet av en av HD företagen avvägning mellan de motstående intressena representerade av aktieägarkretsen, å ena sidan, och förvärvaren, å andra sidan. HD pekar på att inlösaren skulle löpa risk för betydande olägenheter om han nödgades betala utan att samtidigt erhålla aktierna samt att förverkligandet av hembudsklausulens syfte — att hålla ovidkommande borta och värna om maktbalansen — krävde att inlösaren omedelbart kom i besittning av aktiebreven för att kunna vinna inregistrering och legitimation att rösta. HD hade i målet inhämtat yttrande från advokatsamfundets styrelse och bankföreningen. De båda yttrandena lämnade stöd för att HD i sitt avgörande av huvudfrågan skulle utgå ifrån en allmän rättspolitisk värdering och såväl advokatsamfundets styrelse som bankföreningen anbefallde en lösning av den konkreta tvistefrågan som överensstämde med HD:s slutliga dom.
Enligt mitt förmenande får emellertid en värdering utifrån rättspolitiska synpunkter inte det utfall som HD fastslagit. När jag hävdat att inlösen utgör en ensidig rättshandling, har jag haft stöd härför i finsk doktrin och domstolspraxis.6 Frågan har emellertid intetidigare uppmärksammats i svensk doktrin eller praxis.
Det är ofrånkomligt att man vid tolkningen av en hembudsklausul måste beakta förvärvarens intresse av rättssäkerhet och att man inte bör ålägga förvärvaren skyldigheter som inte klart framgår av lag eller bolagsordning. Denna utgångspunkt har också advokatsamfundets styrelse i sitt ovan nämnda yttrande. Det är helt klart, å ena sidan, att hembudsklausulen fyller ett berättigat syfte att — såsom det heter i motiven till 1910 års ABL (NJA II 1910 Nr 14 s. 66) — "från bolaget utestänga personer, som de förutvarande aktieägarne ej anse lämpliga att vara delägare i bolaget". Men det är å andra sidan lika klart att de strikta reglerna om hur inlösen av aktier i denna situation formellt skall gå till — regler som inte fanns i 1895 års ABL ochsom infördes först i 1910 års lag — tillkommit i syfte att skydda förvärvarens intresse och förhindra missbruk (NJA II 1910 Nr 14 s. 66).Dessa bestämmelser är i stort sett desamma i 1944 års ABL. Den omständigheten att vissa formella bestämmelser om hur inlösen skall gå till uppställts i det bestämt uttalade syftet att skydda förvärvaren
måste, enligt mitt förmenande, tillmätas stor betydelse vid en tolkning av sådana bestämmelser. Det förhållandet, att hembudsklausulens huvudsyfte att utestänga ovidkommande personer måhända går förlorat i det konkreta fallet beroende på omständigheterna och tillvägagångssättet i detta fall, kan inte få till följd att skyddsregler som uppställts i förvärvarens intresse i det särskilda fallet skulle ges ett därtill anpassat innehåll. En avvägning av de motstående intressena mellan aktieägarkretsen och förvärvaren leder enligt min mening fram till att inlösen utgör en ensidig rättshandling.
I sitt yttrande till HD framhåller advokatsamfundets styrelse, att ordalydelsen i 70 § ABL liksom förarbetena kan tyda på att lagstiftaren utgått från tanken att inlösen är en ensidig rättshandling. Denna iakttagelse kan sägas vinna bekräftelse vid en jämförelse med de regler i ABL 1944 som angår en annan tvångsinlösensituation, nämligen 223 § som avser moderbolags inlösen av minoritetsaktier i dotterbolag. Denna bestämmelse, som i motsats till 70 § var en nyhet för ABL 1944, föreskriver (223 § 2 mom. fjärde st.) att minoritetsaktieägare är skyldiga att inom en månad från beslut om lösens belopp till moderbolaget överlämna sina aktiebrev, vederbörligen endosserade, mot utbekommande av det fastställda lösenbeloppet. Därmed skapade man i detta fall legalt ett ömsesidigt förhållande, i syfte att göra det möjligt för inlösaren att få äganderätt till aktierna utan onödig tidsutdräkt. Eftersom det befarades att tredska kunde förekomma på minoritetsaktieägarnas sida med utlämnandet av aktierna, löstes även denna fråga på så sätt att moderbolaget då ofördröjligen skulle deponera beloppet hos överexekutor. Därvid uppnåddes det resultatet att moderbolaget—inlösaren blev ägare till aktierna utan att dessa överlämnats. 1975 års ABL går än längre.Övergången av äganderätten till minoritetsaktier förläggs tidigare och till en tidpunkt då skiljemannaförfarandet har inletts och det har blivit ostridigt att lösningsrätt föreligger (4 kap. 11 §). (Se prop. 1975: 103 s. 537 f.)
Om det nu skulle förhålla sig så att det redan av allmänna rättsprinciper eller analogivis på grund av 14 § köplagen följer att deav förvärvaren innehållna aktierna skall presteras samtidigt med betalning av löseskillingen — ett resonemang som troligen ligger bakom HD:s ställningstagande — frågar man sig onekligen varför denna situation överhuvudtaget regleras vid tvångsinlösen enligt 223 §. Det förefaller ju då vara en överloppsgärning, eftersom det sagda under alla förhållanden skulle gälla. Och varför nämns det då inget om motsvarande problem vid inlösen av aktier enligt 70 § ABL? Samma problem föreligger ju också i denna inlösningssitua-
tion. Svaret på de nu uppställda frågorna måste vara, att en analogi med köplagens 14 § normalt inte anses passa i tvångsinlösensituationer — redan på den grund att köplagens regler avser förhållandet mellan två parter som frivilligt trätt i förbindelse med varandra ochi fullt samförstånd eftersträvar samma mål — och att det särskiltmåste framgå av lagreglerna, när det av någon anledning anses önskvärt att prestationerna å ömse sidor skall utbytas samtidigt mot varandra. Då förklaras också bestämmelsen (18 §) i lagen 1975 om förvärv av hyresfastighet m. m. avseende kommuns förköpsrätt vid aktieöverlåtelse i bolag som äger hyresfastighet, som föreskriver att aktiebrev som omfattas av förköp skall överlämnas till kommunen medpåskrift om överlåtelse när beslutet om förköp blivit definitivt enligt 17 § (se prop. 1975/76: 33 s.98).
I ABL 1944 70 § föreskrivs däremot endast skyldighet för inlösaren att erlägga lösenbeloppet inom viss bestämd tid. Man fäster sålunda uteslutande uppmärksamheten på inlösarens skyldigheter. Detta har man enligt min mening gjort medvetet, därför att man utgått från tanken att inlösen i denna situation är en ensidig rättshandling.
Det är självklart, att förvärvaren är skyldig att utge aktiebreven, men denna skyldighet uppkommer först sedan han kunnat konstatera att lösenbeloppet erlagts. Det är också självklart att förvärvaren kommer att utge aktiebreven samtidigt med att han mottar betalning ialla de fall där han inte har några invändningar mot inlösningsproceduren. Det är inte ägnat att förvåna att man i det praktiska livet regelmässigt — som HD framhåller — kan registrera ett härmed överensstämmande förfarande, eftersom de ojämförligt flesta fallenan går inlösningssituationer i vilka förvärvaren ej har några invändningar mot att inlösen kommer till stånd. Förvärvarens prestation av aktiebreven samtidigt som betalning erläggs eller erbjuds vilar i dessa fall ej på någon förpliktelse till samtidig prestationutan representerar endast en helt naturlig upplösning av en okomplicerad situation.
Förhållandet är emellertid ett helt annat i de fall där förvärvaren har invändningar beträffande lösningsprocedurens formalia, d. v. s.de fall där rättsläget är tvistigt. En förpliktelse för förvärvaren att i sådana fall prestera samtidigt med att lösenbeloppet erbjuds skulle nämligen inte fungera i praktiken utan att förvärvaren berövadessina rättigheter. Förvärvaren är ju inte skyldig att företaga sig något innan han vet om lösningsmöjligheten kommer att utnyttjas. Detta vet han först sedan betalning erlagts, ty först då uppkommer bundenhet för den lösenberättigade att lösa till sig aktierna. Eventuella invändningar om att den som utövat lösningsrätten ej är lös-
ningsberättigad eller har framställt anspråk eller verkställt betalning för sent behöver inte framställas, förrän det är klart att lösningsanspråk verkligen kommer att fullbordas. Förvärvaren har alltså ett legitimt skäl att innehålla aktierna även när betalning skett, nämligen i de fall då han har invändningar att göra beträffande formalia, behörighet att lösa etc. Ett annat skäl är att han måste ställas i tillfälle att undersöka den gjorda betalningens riktighet. Om den inteär korrekt har ju inte lösningsanspråket fullbordats inom tiden härför. Det förhållandet, att betalning skall ske inom viss tid och i tiden innan någon skyldighet för förvärvaren att utge aktierna uppkommer, innebär samtidigt en garanti för förvärvaren att den som framställt anspråk inte backar ut i något senare skede.
Förvärvaren eller den som attackeras med en inlösningstalan har nämligen ett starkt intresse av att säkerställas för löseskillingen. Denna hänsyn till förvärvaren är ett genomgående drag i lagstiftningen om tvångsinlösen och förköpsrätt i de fall där den lösningsberättigade utgörs av ett privaträttsligt subjekt. Enligt 223 § 2 mom. tredje st. ABL är sålunda moderbolaget skyldigt att på yrkande av minoritetsaktieägare ställa säkerhet för lösens erläggande. I den numera upphävda lagen om arrendators förköpsrätt 6 § stadgades, att arrendator, som ville föra talan om förköp, var skyldig att ställa säkerhet för vad han skulle utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kunde bli skyldig att gälda köparen. I motiven till lagen om förköpsrätt kommenteras denna bestämmelse på följande sätt:7 "Denna skyldighet att ställa säkerhet påkallas av ofrånkomlig hänsyn till köparen. Denne bör under inga förhållanden tvingas att avstå fastigheten utan att bliva gottgjord för vad han betalt för densamma. Att köparen genom fastighetens övergång till arrendatorn erhållit en fordran hos denne, är härvidlag icke tillräckligt. Givet är att köparen måste skyddas mot förlust, som skulle kunna uppkomma i följd av arrendatorns insolvens."
Några motsvarande föreskrifter om ställande av säkerhet finns däremot inte i inlösningsfallet enligt 70 § ABL. Avsaknaden härav förklaras av att kravet på betalning av löseskillingen är ett led isjälva lösningsförfarandet och att sålunda förvärvaren genom betalningen säkerställes mot förlust i följd av inlösarens insolvens.
Hänsynen till förvärvaren talar sålunda för att Zug-um-Zug-principen inte kan vinna tillämpning vid inlösen enligt 70 § ABL. Resonemanget kan närmare utformas på följande sätt. De lösningsberättigade är inte bundna av sina lösningsanspråk och förvärvaren har inte någon rätt att kräva att inlösaren fullföljer sin inlösnings-
förklaring. Det är alltså inlösaren som ensidigt bestämmer om lösningsrätten skall utnyttjas. Inlösaren skall erlägga betalning viss dag, eljest har han försuttit sin möjlighet att lösa. Så länge inlösaren inte erlagt betalning, har han inte avgivit någon definitiv bundenhetsförklaring. Konsekvensen härav skulle bli — om man nu skulle gå på linjen att betalning inte behöver erläggas förrän aktierna utlämnas — att frågan om inlösarens bundenhet hålles svävande utöver den tidsperiod som lagen eller bolagsordningen föreskriver. Inlösaren skulle alltså med detta resonemang erhålla en självständig rätt att förskjuta tidpunkten för sin egen bundenhet.8 Han skulle ju inte vara bunden förrän aktierna erbjuds honom och han då bestämmer sig för att betala.
Ett dylikt resonemang trollar på ett effektivt sätt bort varje säkerhetsaspekt för förvärvaren. Förvärvaren har ju ingen garanti för att inlösaren kan prestera då aktierna erbjuds. Ponera t. ex. att förvärvaren inte vill lämna ifrån sig aktierna därför att han bestrider att det föreligger någon inlösningsrätt. Tvisten går till rättegång och förvärvaren får en lagakraftvunnen dom emot sig av innebörd att lösningsrätt föreligger för inlösaren. Inlösaren skulle då kunna dra sig tillbaka och underlåta att fullfölja sin inlösningsförklaring. Och även om inlösaren skulle vilja fullfölja, kanske han saknar medel att lösa till sig aktierna.
Det förhåller sig otvivelaktigt så att detta inte är ett resultat som lagstiftaren eftersträvat. De formalistiska reglerna har, som redan tidigare konstaterats, tillkommit för att skydda förvärvaren mot missbruk av inlösningsrätten. Förvärvaren har ett berättigat anspråk på att säkerställas med avseende på inlösarens prestation. Och det är just ett sådant säkerställande som lagstiftaren tillskapar genom kravet på att betalning skall erläggas inom viss tid. Jag kan inte inse, att syftet bakom införandet av hembudsklausuler skulle motverkas härigenom. Den omständigheten, att inlösaren tvingas erlägga betalning inom viss tid utan att samtidigt erhålla aktierna, berövar ju inte inlösaren möjligheten att lösa. Inte heller försvårar det hans möjlighet att genomföra inlösningen eller försämrar hans rättsställning i övrigt. Om förvärvaren motsätter sig inlösen av en eller annan anledning, kommer han att behålla aktierna tills inlösaren erhåller en dom som uttalar att lösningsrätt föreligger. Och detta kommer förvärvaren att göra vare sig Zug-um-Zug-principen är tilllämplig eller ej. Någon möjlighet att med stöd av Zug-um-Zug-principen tillgodose inlösarens önskan om att så snabbt som möjligtkomma i besittning av aktierna för att kunna bli registrerad för
dem och bli satt i tillfälle att rösta föreligger inte. Om inte förvärvaren anser sig förpliktad att utge aktierna kommer han ej attlämna dem ifrån sig. Härtill kommer att aktiebolagslagens rösträttsregler lägger hinder i vägen för att röstning kan äga rum för aktier, beträffande vilka tvist om äganderätten pågår. Under alla förhållanden är sålunda dylika aktier passiverade såvitt avser rösträtten.9
Jag menar alltså sammanfattningsvis att såväl rättstekniska som rättspolitiska skäl talar emot en tolkning i riktning mot ett ömsesidigt förhållande. Ett ytterligare skäl till att ömsesidighetsprincipen icke fungerar vid inlösen enligt 70 § är, att kretsen av potentiellainlösare från början är obestämd. I andra tvångsinlösen- och förköpssituationer — moderbolags inlösen av minoritetsaktier, kommuns förköpsrätt, förköpsrätt enligt lagen om förvärv av hyresfastighet —finns endast ett subjekt som kan utöva lösningsrätten. Det föreligger då inte några rättstekniska svårigheter att med tillämpning av ömsesidighetsprincipen utpeka, till vem prestation av det inlösta objektet skall ske. I inlösenfallet enligt 70 § ABL däremot vet man inte förrän inlösningsförklaringen är fullbordad genom betalning, till vem prestation skall ske.
Jag har också svårt att inse att — som HD uttalar — det för inlösare av aktier skulle vara förenat med risk för betydande olägenheter om han nödgades erlägga löseskillingen utan att kunna kräva att aktiebreven samtidigt överlämnades. De omtvistade aktierna är passiverade i rösträtts hänseende under hela lösningsprocessen och kan därför inte påverka maktbalansen i bolaget. I det konkreta fallet som HD haft till bedömning låg det ju dessutom till så att B redan ärägare till 50 % av aktierna och sålunda utgör den ende röstberättigade aktieägaren. Några omkastningar och störningar i bolagets förvaltning och verksamhet kan därför i detta fall inte uppkomma annat än om B själv är ansvarig för dem. Det måste ju vara fullkomligt likgiltigt om B röstar för 50 % eller för 100 % av aktiekapitalet.
Inte heller föreligger det någon risk för tvesala. Detta sammanhänger med att en vidare försäljning av aktierna sedan hembud sketticke kan ge upphov till något godtrosförvärv.10 Aktierna kan alltså inte på detta sätt frånvinnas inlösaren. Risken för att en vidare försäljning trots allt skall ske ökas emellertid inte av att inlösningen betraktas som ett ensidigt förhållande. Om nämligen vidareförsäljning äger rum, är det högst sannolikt att den sker innan betalning ännu erlagts.
En analys av den betalande inlösarens situation ger vid handen
att någon risk för betydande olägenheter icke föreligger för honom på grund av att han skulle tvingas betala utan att samtidigt kunna kräva överlämnande av aktiebreven. Som tidigare anmärkts, medverkar ju ej heller en tillämpning av Zug-um-Zug-principen i tvistiga fall till att inlösaren snabbare kommer i besittning av aktierna.
Enligt min mening har HD lagt alltför liten vikt vid förvärvarens säkerhetsintresse vid den avvägning av motstående intressen som ligger till grund för domstolens slutsats, att inlösaren som villkor förbetalning har ägt föreskriva ett samtidigt överlämnande av aktiebreven. Betalningen eller säkerställandet av betalning utgör den garanti för bundenhet som förvärvaren måste anses ha rätt att kräva för att undgå den otillfredsställande utvecklingen att inlösaren i sista stund drar sig tillbaka och underlåter att fullgöra sin prestation. I det aktuella fallet har betalningsuppdraget till banken när som helst kunnat återkallas och de av banken för inlösarens räkning innehållna medlen har också varit åtkomliga för inlösarens borgenärskrets i en insolvenssituation. Detta medför att B:s erbjudande om betalning icke har kunnat jämställas med aktiebolagslagens och bolagsordningens krav på att lösenbeloppet skall erläggas å viss dag. B har sålunda varit slutgiltigt bunden till prestation.
2. Fråga om rösträtt för inlösningsbara aktier
När aktier övergått till ett enligt hembudsklausulen förbjudet rättssubjekt går möjligheten att rösta för de överlåtna aktierna förlorad. Under den ofta långa tidrymd under vilken lösningsfrågan står oavgjord kan varken överlåtaren eller förvärvaren utöva rösträtt för aktierna. Den som ägt en aktie men avhänt sig den får inte delta i bolagsstämma, även om han alltjämt är antecknad som ägare av aktieni aktieboken. Och den som äger aktie men inte är vederbörligen legitimerad får heller inte delta i stämma. För att vara legitimerad måste aktieägaren vara införd i aktieboken. Den som förvärvat aktie till vilken lösningsrätt för annan föreligger kan inte införas i aktieboken, innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnats.11 Denna passivering av de överlåtna aktierna i rösträttshänseende kan naturligtvis tänkas medföra allvarliga störningar i bolagets förvaltning och verksamhet, i synnerhet om den överlåtna aktieposten utgören majoritetspost eller representerar halva antalet aktier i ett 50/50 bolag. Den totala omkastningen av maktbalansen kan få svåra följderför de utestängda aktieägarna samt för bolagets framtid och de an-
ställdas trygghet, när makten över bolaget kanske kommer i händerna på personer som alls inte är lämpade att handha bolagets förvaltning och planeringen av verksamheten.
Detta förhållande har utgjort en av anledningarna till att jag ställt mig kritisk till den svenske lagstiftarens intolerans när det gäller att godkänna andra typer av förvärvsbegränsningar än hembudsklausuler.12 Den allvarligaste invändningen emot denna begränsningskonstruktion ligger nämligen däri, att den förutsätter en aktieövergång innan lösningsrätten aktualiseras och att just övergången medför den omtalade passiveringen av rösträtten. Visserligen går det i praktiken att komma runt problemet genom att den aktieägare, som planerar att överlåta sina aktier till någon utomstående, före överlåtelsen skaffar sig med aktieägarnas försäkran om att de ej motsätter sig överlåtelsen samt att de avstår från sin lösningsrätt. En sådan framgångsväg står dock långtifrån alltid öppen beroende på aktiernas spridning inom en större krets eller medaktieägares ovilja mot att binda upp sig på detta stadium. Någon skyldighet för medaktieägare att inför en planerad överlåtelse ta ställning till frågan om lösningsrätten kommer att utövas eller ej finns nämligen inte.
Det är min erfarenhet, att man i praktiken många gånger inte har klart för sig de påtalade olägenheterna med aktiernas passivering i rösträttshänseende och att man först efter det att överlåtelsen är ett faktum kommer till insikt härom och då försöker reparera skadan genom att träffa överenskommelse om återgång av överlåtelseavtalet. Som jag redovisat i min undersökning om hembud har ett sådant återgångsavtal mellan överlåtaren och förvärvaren inte någon rättsverkan i förhållande till de lösningsberättigade aktieägarna när man kommit så långt i handlingen, att aktierna hembjudits av förvärvaren eller hembud påkallats av de lösningsberättigade aktieägarna.13Att inte heller rösträtten för de överlåtna aktierna kan återupplivas för överlåtaren genom ett avtal om återgång har bekräftats av detandra HD-avgörandet som är föremål för behandling i denna artikel.
Detta fall (HD:s dom nr DT 8, den 12 april 1978 i mål nr T272/77) angick ett aktiebolag med tre aktieägare, varav A ägde 99 av bolagets 150 aktier, A:s hustru B ägde en aktie och C ägde 50 aktier. A överlät genom försäljning 84 av sina aktier till den utomstående D, som i enlighet med hembudsklausulen i bolagets bolagsordning hembjöd aktierna. Aktieägaren C anmälde sitt intresse att inlösa aktierna. Lösenbeloppet skulle enligt hembudsklausulen
13 Sandström, Hembud etc. s. 240 ff.
utgöra aktiernas verkliga värde, vilket i brist på överenskommelse skulle bestämmas av skiljemän. Någon överenskommelse om lösenbeloppet kom inte till stånd mellan C och D, varför D påkallade skiljedom för beloppets fastställande. En kort tid därefter återkallades emellertid denna begäran under hänvisning till att köpeavtalet mellan A och D återgått och att någon hembudssituation därför inte längre förelåg. A, som alltjämt var inskriven som ägare till aktiernai aktieboken, utövade rösträtt för de 84 aktierna på två bolagsstämmor efter återgången och genomdrev tillsammans med sin hustru Bbl. a. borttagande av hembudsklausulen ur bolagsordningen.
C instämde bolaget och yrkade fastställande av att de 84 överlåtna aktierna icke medfört rösträtt i bolaget förrän lösningsförfarandet avslutats.
Malmö tingsrätt, vars dom fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge, fann i sin dom att C oavsett återgångsavtalet alltjämt var bevarad i sin lösningsrätt, att varken A eller D innan avtalet om återgång av köpet ingåtts ägt rösträtt för de överlåtna aktierna samt att A i tiden därefter oavsett det väckta lösningsanspråket och på grund av att återgångsavtalet mellan A och D var giltigt skulle anses vara ägare till aktierna och därför enligt 114 § ABL 1944 berättigad att utöva rösträtt för aktierna.
Med ändring av hovrättens dom fastställde emellertid HD att de 84 aktierna icke varit förenade med rösträtt vid de båda bolagsstämmorna som hållits efter återgångsavtalet och att de ej heller, så länge C:s lösningsrätt bestod, gav rösträtt vid kommande bolagsstämmor. HD har icke lämnat någon motivering till sitt fastställande av att de 84 överlåtna aktierna är passiverade i rösträttshänseende så länge lösningsfrågan är olöst. En analys av omständigheterna i fallet och de rättsliga frågor som uppkommer ger emellertid följande utfall.
Genom att överlåta aktierna till D har A, som vid denna tidpunkt var inskriven i bolagets aktiebok som ägare av de överlåtna aktierna, uppgivit sin äganderätt till aktierna till förmån för D. Trots att A även efter överlåtelsen kommer att kvarstå i aktieboken somägare av aktierna, kan bolaget med kännedom om överlåtelsen icke längre betrakta A som verklig ägare av de överlåtna aktierna. A har därför inte enligt 114 § första stycket andra punkten ABL 1944 rösträtt för dessa aktier. Ej heller D har rösträtt för de förvärvade aktierna, eftersom D saknar den i 114 § första stycket andra punkten ABL föreskrivna legitimationen. Av 39 § 1 mom. tredje stycket andra punkten ABL framgår, att D icke kan införas i aktieboken förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnats. Förbudet för bolaget att inregistrera D såsom ägare av aktierna grundar sig på det
förhållandet, att D i förhållande till bolaget icke är att betrakta som den verklige ägaren till de förvärvade aktierna. I D:s hand är nämligen äganderätten till aktierna underkastad en begränsning, som medför att bolaget inte äger rätt att betrakta D som ägare till aktierna förrän begränsningen bortfallit. Konsekvensen av det sagda är att inte någon part har rösträtt för aktierna, ett förhållande som anses överensstämma bäst med det svävande rättsläget.
Sedan nu C förklarat sig vilja lösa aktierna, överenskommer D och A att aktierna skall återgå till A. D har inte haft rätt att ensidigt häva avtalet med A. För att D skulle kunna komma ifrån avtalet med A utan att göra sig skyldig till kontraktsbrott, har sålunda krävts A:s medverkan. A har emellertid inte varit skyldig att lämna sådan medverkan. Det avtal, som blir en följd av parternas överenskommelse efter det att C utövat sin lösningsrätt, är följaktligen ett helt nytt avtal om äganderättsövergång, som endast har det gemensamt med det tidigare överlåtelseavtalet, att parterna och objektet är desamma. Det är sålunda här fråga om en ny överlåtelse av aktierna, denna gång från D till A.14
Vad A förvärvar från D är emellertid något annat än det som han ägde, innan han i första omgången överlät aktierna till D. Äganderätten till aktierna är nu belastad med en akut lösningsrätt, en begränsning som bolaget enligt aktiebolagsrättsliga regler inte kan negligera. Rättsläget är alltjämt svävande och samma omständigheter,som hindrade bolaget att i aktieboken uppta D som ägare på grundav det första överlåtelseavtalet, utgör en spärr mot att bolaget kan betrakta A som verklig ägare av aktierna.
A är visserligen legitimerad genom att han alltjämt är införd i aktieboken, men han är i verkligheten icke ägare av aktierna. Det förhållandet att A är införd i aktieboken medför inte att bolagetmed kännedom om föreliggande omständigheter äger behandla A såsom verklig ägare.15 De förhållanden, som en gång grundat inskrivningen i aktieboken av A, har på grund av de mellan kommande transaktionerna förändrats på det sättet, att A numera på grund avlösningsrätten endast har en av lösningsrättens bortfall betingad äganderätt. Bolaget skulle inte haft rätt — om detta varit aktuellt —att inskriva A i aktieboken och bolaget har inte rätt att i enlighetmed 114 § ABL trots legitimationen ge A rösträtt för de av honom förvärvade aktierna.16