Internationell samverkan i rättegång

 

Av departementsrådet NILS R. LARSSON

 

 

 

 

I en tidigare artikel under samma rubrik (SvJT 1974 s. 766 ff) har redogjorts för den internationella reglering rörande inbördes rättshjälp i civil och brottmål som då var aktuell för Sverige. Under de dryga tre år som förflutit sedan artikeln skrevs, har en hel del hänt på den internationella rättshjälpens område. Syftet med denna artikel är därför att utveckla avsnittet "utomnordiska överenskommelser" i den tidigare redogörelsen.1 Härvid kommer också att behandlas vissa överenskommelser beträffande vilka ett svenskt ställningstagande ännu inte föreligger.
    Den grundläggande svenska inställningen är fortfarande att i största möjliga utsträckning bygga den inbördes rättshjälpen på multilaterala regleringar. Detta utesluter dock inte bilaterala regleringar, särskilt på sådana områden där en multilateral bindning med viss stat förefaller osannolik. De mest aktuella områdena för bilaterala regleringar är utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål.
    Av utrymmesskäl kommer inte heller den följande redogörelsen att uppta de förbehåll andra stater har gjort för tillämpningen av de olika överenskommelserna, även om en sådan sammanställning säkert skulle ha ett visst intresse.

 

Tvistemål
I den tidigare artikeln (s. 775) har utförligt redogjorts för konventionen den 18 mars 1970 om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (prop. 1974:95). I detta sammanhang räcker det därför att nämna att konventionen trädde i kraft för Sveriges del den 1 juli 1975. Inför ikraftträdandet utfärdades cirkulär (1975: 305) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur samt anvisningar (1975: 566) av chefen för UD om förfarandet vid översändandet av framställning om bevisupptagning enligt konventionen.
    Genom ett tilläggsprotokoll den 15 mars 1978 till europeiska konventionen angående upplysning om innehållet i utländsk rätt föreslås en utvidgning av konventionens tillämpningsområde (s. 781). Protokollet har inte trätt i kraft. Ett svenskt tillträde är ännu inte aktuellt. Det förefaller ändamålsenligt att avvakta med ett ställningstagande till dess närmare klarhet vunnits om hur övriga medlemsstater ställer sig till protokollet. 1968 årskonvention har visserligen fått bred uppslutning; arton av Europarådets tjugo medlemsstater har tillträtt den. I praktisk tillämpning synes dess betydelse dock vara ringa. Det är allmänt omvittnat att få framställningar görs enligt konventionen. Sannolikheten är stor för att traditionella metoder för inhämtande av upplysningar om innehållet i utländsk rätt befunnitsvara både snabbare och enklare att tillämpa.

 

1 Sidhänvisningarna avser SvJT 1974.

 

454 Nils R. Larsson    I det följande lämnas emellertid en kortfattad översikt över vilka ändringar i konventionens ordning avseende upplysningar på civil- och handelsrättens områden som ett godtagande av kapitel II i protokollet skulle medföra. (Betr. kapitel I, se under "Brottmål".)
    En framställning enligt konventionen skall utgå från judiciell myndighet eller vara godkänd av sådan. Avtalsslutande stat avgör själva vilka av dess myndigheter som är att anse som judiciell myndighet enligt konventionen. Vidare får framställning göras först när ett rättsligt förfarande inletts. Genom tilläggsprotokollet utvidgas möjligheten att göra framställning också till myndighet eller person som är verksam inom ramen för offentliga rättshjälpssystem till förmån för ekonomiskt svaga personer. Ett förmedlande organ i den ansökande staten skall avgöra, om sökanden omfattas av denna definition. För svenskt vidkommande skulle alltså offentligt biträde till person som beviljats allmän rättshjälp kunna genom utrikesdepartementet, som utsetts till förmedlande organ enligt konventionen, göra framställning enligt reglerna i tilläggsprotokollet om Sverige biträder detta. En annan nyhet som införs genom tilläggsprotokollet är, att framställning skall kunna göras inte bara när rättsligt förfarande inletts utan också när möjlighetenav en process övervägs.

 

Rättshjälp
En följd av de ökande kontakterna över gränserna är naturligtvis att personer i tilltagande grad blir invecklade i rättstvister i utlandet. Som den tidigare redogörelsen utvisar (s. 779) finns olika regleringar som i huvudsak föreskriver nationell behandling av utlänningar i frågor om beviljande av rättshjälp. Problemet för en utlänning är emellertid ofta att det av praktiska skäl är svårt att i förväg erhålla besked om möjligheten att få rättshjälp. Detta är bakgrunden till europeiska överenskommelsen den 27  januari 1977 om översändande av ansökningar om rättshjälp, som för Sveriges del trädde i kraft den 28 februari 1977 och har föranlett förordningen (1977: 105) om översändande av ansökningar om rättshjälp.
    Överenskommelsen avser ansökningar om rättshjälp (fri rättegång eller annat sådant bistånd) i ärenden av civil, kommersiell eller administrativ natur. Den som vill ansöka om rättshjälp i annan fördragsslutande stat änden, i vilken han har hemvist, får lämna in sin ansökningshandling till förmedlande organ i den senare staten. Denna stat översänder sedan ansökningen till mottagande organ i den förra staten. — Varje fördragsslutande stat utser organ för förmedling och mottagande av ansökningar enligt överenskommelsen. Utrikesdepartementet har utsetts till sådant organ för Sveriges del. Överenskommelsen påverkar inte förfarandet enligt artikel 23 ikonventionen den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörandeämnen (prop. 1957: 163), enligt vilken bestämmelse konsul kan förmedlaansökningar om rättshjälp.

 

Indrivning av underhållsbidrag
Sverige har numera tillträtt Haag-konventionen den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsbidrag. Den är avsedd att ersätta 1958 års Haag-konvention (s. 779 fotnot 16) mellan stater som tillträder den nya konventionen. I motsats till den äldre konventionen är den tillämplig också på underhåll till vuxna.

 

Internationell samverkan i rättegång 455Brottmål
Inom brottmålsområdet har Europarådet utvecklat en inte obetydlig aktivitet. Denna ambition har dock i många fall fått ett ganska magert gensvar bland medlemsstaterna. Flertalet under senare år tillkomna överenskommelser har sålunda hittills fått ringa anslutning. Till en del kan detta bero på deras många gånger komplicerade karaktär. Utmärkande är dock att Sverige, liksom även Danmark och Norge, ofta återfinns bland de stater som först tillträder de med stora arbetsinsatser tillkomna överenskommelserna. Att i detta läge, som man på sina håll gör inom europarådskretsen, förorda att Europarådet tar initiativet till en "European Code of Legal Procedure" förefaller överambitiöst. Denna skulle uppta alla hittills utarbetade överenskommelser inom rättshjälpsområdet. Resultatet kan väl inte bli annat änytterligare en överenskommelse som vinner föga anslutning bland rådets medlemsstater.
    Tretton av Europarådets medlemsstater har biträtt den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (prop. 1961:48) Denna har behandlats utförligt i den tidigare artikeln. Där nämndes bl. a. (s. 777) att Sverige gjort förbehåll av innebörd att i artikel 5 avsedd rättshjälp i form av husrannsakan och beslag ej lämnas på begäran av utländsk myndighet. Bakgrunden till detta förbehåll var att lagenlig möjlighet att vidtaga sådana åtgärder för utländsk myndighets räkning inte förelegat annat än i samband med ett utlämningsförfarande.
    Genom lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat har förutsättningar emellertid skapats för att under vissa förutsättningar besluta om beslag och husrannsakan på begäran av utländsk myndighet. Som en följd härav har Sverige med verkan från den 30 januari 1976 återkallat det tidigare allmänna förbehållet mot artikel 5 i konventionen och förklarat att rättshjälp i form av husrannsakan och beslagkan lämnas i följande utsträckning:

 

"Är någon i fördragsslutande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning, får föremål eller skriftlig handling som finns i Sverige tagas i beslag och överlämnas till den främmande staten om ifrågavarande egendom skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om gärningen eller var någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företagas. För verkställighet av en framställning om beslag eller husrannsakan kommer Sverige att krävaa) att den gärning som föranlett framställningen enligt svensk lag kan medföra utlämning; och b) att verkställigheten är förenlig med svensk lagstiftning.

I sammanhanget erinras också om av Sverige gjorda förbehåll beträffande artikel 2 i konventionen. Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, nationalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den ansökande staten tillämpliga straffbestämmelser. Texten till dessa bestämmelser skall också överlämnas. Har dom meddelats i den ansökande staten, skall avskrift därav fogas vidframställningen. I annat fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, det enskilda anspråk varom är fråga.

 

    Det bör uppmärksammas att lagen (1975:295) inte ger möjlighet att meddela kvarstad och skingringsförbud för utländsk myndighets räkning.
    Rättshjälpskonventionen har från olika håll kritiserats för att den från

 

456 Nils R. Larssonsitt tillämpningsområde uttryckligen utesluter fiskala brott (artikel 2 (a)). Tillämpningen av denna undantagsbestämmelse har inte underlättats av att konventionen inte innehåller någon definition av begreppet "fiskalt brott". Inte heller det tilläggsprotokoll till europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, som öppnades för undertecknande den 17 mars 1978, innehåller någon sådan definition. Enligt protokollet skall avtalsslutande stat dock inte avvisa en framställning om rättshjälp endast därför att den avser ett brott, som den anmodade staten betraktar som ettfiskalt brott. En sådan framställning skall därför behandlas på samma sättsom en framställning i fråga om annat brott som omfattas av konventionen. Bestämmelserna i övrigt i denna, t. ex. de andra avvisningsgrunderna enligt konventionen (inbegripet de svenska förbehållen till artikel 2), blir alltså tillämpliga på en framställning om rättshjälp avseende ett fiskalt brott.
    Vidare kan antecknas bl. a. att, när fråga är om en framställning om husrannsakan och beslag, villkoret beträffande dubbel straffbarhet skall anses uppfyllt om brottet är straffbart enligt den ansökande statens lagstiftning och motsvarar ett brott av samma slag enligt den anmodade statens lagstiftning.
    Tilläggsprotokollet utvidgar avtalsslutande stats åtaganden enligt konventionen också i ett par andra hänseenden, bl. a. genom att föreskriva skyldighet att i anslutning till lämnad underrättelse om straffdom på begäran i varje enskilt fall förse annan stat med kompletterande material och upplysningar som underlag för den statens bedömning av behovet av ytterligare åtgärder mot den dömde.
    Frågan om svenskt tillträde till tilläggsprotokollet till europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål är under övervägande.
    Genom kapitel I i det under avsnittet "Tvistemål" ovan omnämnda tillläggsprotokollet till europeiska konventionen angående upplysning om innehållet i utländsk rätt utsträcks åtagandet att lämna upplysning enligt 1968 års konvention till att gälla också brottmålsområdet. Framställning om upplysning skall kunna göras inte bara när rättsligt förfarande inletts utan också då frågan om inledande av förundersökning övervägs.
    Som tidigare sagts är ett svenskt tillträde till protokollet inte aktuellt för närvarande. För svenskt vidkommande synes en konventionsreglering på brottmålsområdet vara av tämligen ringa betydelse. I de få fall där UD får en begäran från svensk intressent om upplysning rörande innehållet i utländsk straffrätt kan denna som regel utan svårighet besvaras på grundval av redan tillgängligt material eller efter hänvändelse till svensk utlandsmyndighet.

 

Överförande av lagföring
Den i den tidigare redogörelsen omnämnda (s. 778) europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål trädde i kraft den 30 mars 1978, sedan den ratificerats av Sverige (prop. 1975/76: 3), Danmark och Norge. Konventionen innebär skyldighet för avtalsslutande stat att pröva begäran om överförande av lagföring. Den tar sikte på två grupper av samarbetssituationer. Den första är den då lämplighetsskäl talar för att lagföring sker i en stat, men denna saknar egen behörighet. Med stöd av konventionen tillförs den staten i samband med framställning behörighet att pröva målet. Den andra gruppen är de fall då flera stater har

 

Internationell samverkan i rättegång 457ursprunglig straffrättslig kompetens att pröva ett brott och det gäller att se till att lagföringen äger rum i den stat där det är mest ändamålsenligt att den sker. Vid avgörandet av var lagföring skall äga rum, skall även den misstänktes intressen beaktas genom att hänsyn tas till hans anknytning till viss stat eller hans möjligheter till social återanpassning i en särskild stat.
    Konventionen innehåller ett stort antal bestämmelser, delvis med komplicerat innehåll. För att den lättare skall kunna tillämpas av svensk myndighet har den omarbetats till svensk lag med användning av svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk. Konventionen har sålunda, förutom vissa ändringar i brottsbalken och rättegångsbalken, föranlett lagen (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Därutöver har i förordningen (1978: 108) i samma ämne meddelats regler omhur svensk myndighet skall gå till väga vid avlåtande och mottagande av framställning om lagföring. Denna tillämpningsförordning anger också närtill följd av annan stats förbehåll mot bestämmelse i konventionen, viss bestämmelse i lagföringslagen inte skall gälla i förhållande till den staten. I övrigt kan nämnas att UD skall ombesörja den direkta kontakten med utomnordisk stat vid tillämpning av konventionen; inom Norden sker direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter. Sverige har vidare förklarat sigberett godtaga handlingar på, förutom svenska, danska och norska, engelska språket.

 

Utlämning
Utöver de i den tidigare redogörelsen (s. 782) omnämnda bilaterala utlämningsavtalen gäller numera också ett avtal den 25 februari 1976 med Canada, som tillhör den grupp stater vars interna lagstiftning såsom oeftergivligt villkor för utlämning kräver att en ömsesidigt förpliktande överenskommelse föreligger. Även detta avtal innehåller en uppräkning av debrott för vilka utlämning kan ske. Åtagandet att medge utlämning från Sverige ligger helt inom utlämningslagens ram.
    Europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (s. 783) är den äldsta av europarådsöverenskommelserna inom brottmålsområdet och har idag tillträtts av tretton medlemsstater och tre icke-medlemsstater. Konventionen är i viss mån kontroversiell på grund av det stora antalet förbehåll mot bestämmelser i den som de avtalsslutande staterna gjort. Åtminstone ett par medlemsstater har tagit dessa till intäkt för att inte biträda konventionen. En expertkommitté har utan framgång undersökt förutsättningarna för en reducering av förbehållen, men dess arbete har i allafall resulterat i två tilläggsprotokoll till konventionen.
    Det första tilläggsprotokollet, som öppnades för undertecknande den 15oktober 1975, kompletterar konventionen i två avseenden. I anslutning till artikel 3 i konventionen skall sålunda vissa såsom brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott ansedda gärningar inte betraktas som politiska brott i konventionens mening. Utlämning skall därför alltid kunna medges för sådana gärningar. I det andra avseendet innebär protokollet en utvidgning av begreppet ne bis in idem sådant detta definierats i artikel 9 i utlämningskonventionen och resulterar därmed i ett nytt hinder mot utlämning. I vissa fall skall lagakraftägande dom som meddelats i annan konventionsstat än den som gjort framställningen utgöra hinder mot bifall till utlämningsbegäran. Avtalsslutande stat kan därutöver tillämpa mer vittgående

 

458 Nils R. Larssonnationella regler för utländska brottmålsdomars rättskraft.
    Sverige är det enda land som hittills tillträtt första tilläggsprotokollet, dock med förbehåll för bestämmelsen om generell utlämningsplikt vid brott mot mänskligheten eller folkrättsbrott. Enligt svensk lag skall begäranom utlämning i varje enskilt fall prövas med hänsyn till om gärningen kan anses vara av övervägande politisk natur. I och för sig har Sverige accepterat generell utlämningsplikt i enlighet med konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, men första tilläggsprotokollet är merlångtgående i sitt undantag från förbudet mot utlämning för politiskt brott och tillåter inte partiella förbehåll.
    När det gäller den utvidgade regeln om ne bis in idem råder däremot full överensstämmelse mellan den nya lydelsen av artikel 9 i konventionen och 10 § lagen (1957: 668) om utlämning för brott i dess genom lagen (1975: 292) ändrade lydelse. När protokollet träder i kraft, kommer artikel 9 i konventionen i dess ursprungliga lydelse emellertid att fortsatt gälla i förhållande till stater som tillträtt konventionen men inte protokollet. Detta förhållande har beaktats i den nyssnämnda lagen (1975: 292).
    Enligt artikel 5 i konventionen skall denna vara tillämplig på fiskala brott endast om avtalsslutande stater överenskommit om generell eller partiell tillämplighet. Med fiskalt brott förstås brott mot lagstiftningen angående skatter och andra pålagor, tullar och valutatransaktioner. Kravet på att även fiskala brott skall vara utlämningsbara har emellertid växt sig allt starkare och andra tilläggsprotokollet, som öppnades för undertecknandeden 17 mars 1978, ger artikel 5 i konventionen ett innehåll, som innebär att utlämning enligt bestämmelserna i konventionen skall ske om gärningen motsvarar en gärning av samma slag enligt den anmodade statens lagstiftning.
    Bestämmelsen om utlämning för fiskala brott är utan tvekan den mest betydelsefulla bestämmelsen i andra tilläggsprotokollet. Detta upptar dock även vissa andra åtaganden. Dessa gäller dels utlämning för gärningar som förskyller blott ekonomisk påföljd, om utlämning för brott som omfattas av huvudregeln i artikel 2 första stycket är aktuell, dels utlämning för straffverkställighet på grundval av dom som meddelats utan hinder av den tilltalades utevaro, dels ock hinder mot utlämning vid amnesti meddelad i den anmodade staten.
    Frågan om svenskt tillträde till andra tilläggsprotokollet är under övervägande. I avvaktan på en sådan ömsesidig ordning har ett bilateralt avtal slutits med Förbundsrepubliken Tyskland om tillämpningen av artikel 5 i konventionen. Avtalet innebär att i förhållande till Förbundsrepubliken utlämning enligt bestämmelserna i konventionen kan äga rum generellt också i fråga om fiskala brott.
    Andra tilläggsprotokollet har inte trätt i kraft. När det träder i kraft blir det bindande blott mellan stater som accepterat det. I övrigt blir konventionens bestämmelser fortsatt normgivande.

 

Terrorismkonventioner
Arbetet på att få till stånd internationellt rättsligt bindande åtaganden i syfte att bekämpa terrorism har mot bakgrund av det ökande antalet internationella våldsdåd intensifierats under det senaste decenniet. Det har främst lett till resultat när det gäller skyddet för den civila luftfarten. På

 

Internationell samverkan i rättegång 459detta område finns för närvarande tre konventioner:
    Tokio-konventionen den 14 september 1963 (prop. 1966: 159) reglerar väsentliga frågor om befälhavares, besättningsmedlems och passagerares skyldigheter och befogenheter ombord på luftfartyg eller annars för upprätthållande av ordning och säkerhet ombord.
    Haag-konventionen den 16 december 1970 (prop. 1971:92) avser rättsstridiga handlingar som någon begår ombord på luftfartyg under flygning och som innebär att gärningsmannen med våld eller hot tar luftfartyget i sin besittning eller eljest utövar kontroll över det.
    Montreal-konventionen den 23 september 1971 (prop. 1973:92) omfattar gärningar ägnade att äventyra säkerheten för luftfartyg under flygning.
    Sverige har tillträtt samtliga dessa tre konventioner. Därutöver har Sverige tillträtt FN:s s. k. diplomatskyddskonvention den 14 december 1973 (prop. 1975: 71), som innehåller regler om förebyggande och bestraffningav vissa särskilt angivna uppsåtligt förövade gärningar riktade mot en bestämd grupp internationellt verksamma personer.
    Tokio-konventionen innehåller inga bestämmelser om åtal, bestraffning eller utlämning för de brott som konventionen omfattar. Sådana regler finns däremot i de tre övriga konventionerna, som bl. a. innebär förpliktelse att åtala eller utlämna när en person misstänkt för brott som avses i konventionerna anträffas på statens område. De innehåller också regler bl. a. om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar, ta gärningsmän i förvar och lämna rättsligt biträde i straffrättsliga förfaranden.
    De fyra här omnämnda konventionerna är i kraft. Det är däremot inte fallet beträffande europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism (prop. 1976/77: 124), som hittills biträtts blott av Sverige och Österrike. Även denna konvention är grundad på principen utlämning eller lagföring. En fullständig anslutning till konventionen medför dock att konventionsstat inte får vägra utlämning för i konventionen avsett brott under hänvisning till att det är att betrakta som politiskt. På denna punkt har emellertid från svensk sida i enlighet med konventionen gjorts ett särskilt förbehåll som innebär att Sverige behåller tidigare möjligheter att vägra utlämning för politiska brott. Konventionen innebär dessutom att de avtalsslutande staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det gäller straffrättsliga förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till terrordåd. Sådant biträde skall lämnas även när brottet har karaktär av politiskt brott.

 

Förvaltningsmål och förvaltningsärenden
Medan den inbördes rättshjälpen i fråga om såväl civilmål som brottmål under åren har gjorts till föremål för en omfattande internationell reglering, finns knappast någon motsvarighet på det förvaltningsrättsliga området. Mot den bakgrunden tog Europarådet för ett par år sedan ett initiativ för att utröna förutsättningarna för en reglering också beträffande detta. Arbetet har lett fram till två konventioner på området, nämligen dels europeiska konventionen den 24 november 1977 om delgivning i utlandet avhandlingar i förvaltningsmål och förvaltningsärenden, dels europeiska konventionen den 15 mars 1978 om inhämtande av upplysningar och bevis i förvaltningsmål och förvaltningsärenden. Frågan om svenskt tillträde tilldessa två konventioner är under övervägande.

 

460 Nils R. Larsson    Ingen av konventionerna innehåller någon definition av vad som förstås med förvaltningsmål och förvaltningsärenden. Det råder mellan Europarådets medlemsstater vitt skilda uppfattningar om innebörden av dessa begrepp. Problemet har lösts på så sätt att det ankommer på den anmodade staten att avgöra, om en framställning faller inom respektive konventioners tillämpningsområde.

 

Internationellt samarbete för verkställighet av brottmålsdom
Även om detta ämne faller utanför ramen för en redogörelse om internationell samverkan i rättegång, skall här kort erinras om att Sverige tillträtt europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (prop. 1972:98). Denna har föranlett lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen möjliggör, "om synnerliga skäl föreligger", förordnande om överflyttning av verkställighet till eller från Sverige även om en överenskommelse med främmande stat inte föreligger.
    Konventionen har trätt i kraft men biträtts blott av Sverige, Danmark, Norge och Cypern. Konventionen är dock inte tillämplig på verkställighet av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat i den mån verkställigheten regleras av den nordiska verkställighetslagen (1963: 193).
    Inom Europarådet har också utarbetats konventionen den 30 november 1964 om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet. Den trädde i kraft 1975 och har hittills biträtts av fyra stater. Svenskt tillträde är under förberedande.