Slutpläderingar inför domstol. Repliker

 

Curt Blomkvist:
Det kan ifrågasättas om inte pläderingen i stor utsträckning blivit en försummad del av processföringen. Då det inte heller skrivits så mycket i ämnet i vårt land, är det tacknämligt att Gerdt Wikstrand genom sin artikel i SvJT 1978 s. 149 tagit upp några hithörande frågor.
    Utan tvivel förekommer svaga pläderingar alltför ofta. Har en domstol vant sig vid att pläderingarna är långtradiga och föga eller intet har att ge, torde den pågående pläderingen inte sällan erbjuda domstolen en stunds välbehövlig avkoppling. Man sjunker tillbaka och låter tankarna gå medan de båda sidornas pläderingar endast förnimmes. Inte sällan markeras ett ointresse från domstolens sida av förstrött bläddrande i papper, viskande samtal med närsittande, tomt stirrande ut i rymden eller nödtorftigt dolda gäspningar. Den som pläderar märker och känner likgiltigheten från dem han riktar sig till. Det främjar inte hans ansträngningar. Förhållandet bidrar till att sprida en uppfattning om det nyttolösa i ett slutanförande.
    Det ligger då nära till hands att med Gerdt Wikstrand undra om någon plädering överhuvudtaget behöver presteras i många mål. Eftersom den för att vara meningsfull måste anpassas efter målets beskaffenhet, kan det givetvis finnas fall där ett slutanförande kan te sig onödigt. Mestadels bör ett slutanförande dock få fylla funktionen av en naturlig, avrundande sammanfattning av parternas synpunkter. Det får inte heller utan vidare anses vara helt utan betydelse vilken uppfattning klienten kan ha därom. Han skall lämna domstolen i den uppfattningen att hans sak ägnats tillräckligt utrymme och intresse från domstolens sida.
    För att pläderingen skall kunna få värde för saken måste den självfallet vara ordentligt genomtänkt och väl framförd. I båda dessa avseenden brister det säkert på många håll. Det är givetvis till stor hjälp för den som pläderar, om man från domstolens sida visar åtminstone så mycket av aktivt lyssnande som vanlig hövlighet kräver.
    Syftet med pläderingen är självfallet att inför överläggningen övertyga domstolen om klientens rätt. Det gör man inte genom att söva ner domaren med långtråkighet och innehållslösa resonemang. Pläderingen skall istället som en slagkraftig slutvinjett präglas av saklighet, klarhet och koncentration. Den skall vara intresseväckande och bäras av talarens eget engagemang för saken. Det är naturligtvis utan någon större mening att låta slutanförandet reduceras till ett återgivande av de utsagor som lämnats i målet. Bevisningen skall analyseras och värderas. Med användande av vad som framkommit under huvudförhandlingen utredes också rättsfrågorna ur partens synvinkel. Även om domaren är aldrig så beläst i litteratur och praxis borde det dock aldrig vara utan intresse att ta del av vad parternas

 

468 Slutpläderingar inför domstolföreträdare, envar från sina särskilda utgångspunkter, ansett sig kunna få fram ur rättskällorna till stöd för sin mening.
    En stimulans både för den som pläderar och för domaren skulle det väl vara om de i pläderingen framförda synpunkterna i huvudsak blev återgivna och bedömda i domskälen.
    I synnerhet i brottmålen bör pläderingen kunna ha en särskild betydelse med hänsyn framför allt till den processuella obalansen i huvudförhandlingen mellan de båda sidorna. Försvararen kommer ju enligt nuvarande ordning till tals i ett sammanhang först i pläderingen. Försvararens granskning av bevismaterialet och framläggande av synpunkter på rättsfrågan på ett för nämnden begripligt sätt borde kunna bidra till en fördjupad diskussion under överläggningen.
    Med den vikt som fästes vid muntligheten i vår process är det närmast förvånande att så litet intresse ägnas åt tekniken att föra talan inför rätta, inte minst då det gäller slutanförandet.
    Det ligger närmast på advokaternas ansvar att här få en bättre tingens ordning till stånd.

 

 

 

 

Göran Luterkort:
    Om ett slutanförande leder till att deltagarna i rättegången somnar, så måste det i de flesta fall bero mera på slutanförandena än på de sovande. Gerdt Wikstrands artikel i SvJT 1978 s. 149 är ett allvarligt memento för partsombuden. Om det är så illa beställt som Wikstrand uppger frågar man sig bara varför ingen domare tagit bladet från munnen tidigare. Men botemedlet bör under inga omständigheter vara att generellt kräva en förkortning av pläderingarna — än mindre att avskaffa dem. En fullständig procedur utförd enligt konstens regler skall bestå av sakframställning, bevisning och plädering. Man kan inte ta bort ett av dessa tre fundament utan att hela konstruktionen rasar. (Jag bortser nu från bagatellmål och en del förenklade eller stereotypa processer.)
    De brister som Wikstrand påpekar kan jag i stort sett vitsorda. Upprepningarna och högläsningen måste vara hart när outhärdliga för den som redan hört alltsammans under rättegången resp. anser sig läskunnig nog för att själv tillgodogöra sig rättsfall och litteratur. Upprepningarna är —som Wikstrand också framhållit — ofta men inte alltid onödiga. Men utöver vad Wikstrand sagt vill jag peka på att det ibland kan finnas skäl att erinra om vilka exakta ordalag ett vittne använt, hur ett vittne reageratpå en fråga eller någon annan episod under ett vittnesmål. Syftet är naturligtvis att lyfta fram ett visst avsnitt av en utsaga för att rädda den från glömska eller få den att framstå i särskilt stark relief. Stundom kan syftet vara att neutralisera ett annat för den egna parten mindre fördelaktigt uttalande från vittnets sida. Sådant måste domaren har förståelse för. Vad som däremot skall bekämpas är de långa upprepningarna av utsagorna utan betoning av särskilda inslag.
    Detsamma kan sägas om högläsningen. Några särskilt viktiga rader ur en domsmotivering eller ur ett vetenskapligt verk kan vara väl förtjänta av högläsning om ombudet därigenom vill uppnå en särskild effekt. Och kan

 

Slutpläderingar inför domstol 469det inte också ur domarens synpunkt i vissa fall vara av värde att veta i vilket avsnitt eller i vilka ordalag ombudet menar att HD eller en författare har stött den ståndpunkt som ombudet företräder i målet? Ibland kan den av ombudet funna pärlan ligga gömd i omfattande textmassor. Då kan ombudet ej lita på att domstolen själv finner den. Och att domstolen inte skulle kunna tillgodogöra sig åtminstone ej alltför långa högläsningsavsnitt är väl att underskatta den?
    Överhuvud tycker jag att Wikstrands artikel präglas av en viss brist på förståelse för rättegångsombudens uppgifter och situation. Sålunda synes mig hans beskrivning av syftet med slutanförandet vara alltför snäv. Utformningen av domskälen är naturligtvis en viktig sak för ombudet. Men advokatens uppgift är att övertyga domstolen om att hans klient bör vinna målet. För detta ändamål är alla lagliga medel tillåtna. Om advokaten använder missriktade eller ineffektiva medel — så mycket värre för honom och hans klient. Men advokaten måste få planera sin taktik utan att allt för mycket snegla på om hans uppläggning behagar domstolen eller inte.
    Vad är — för att använda Wikstrands ord — en "från yrkesmässiga grunder sett mindre tillfredsställande plädering"? En rättegång rymmer ur parternas synpunkt åtskilligt annat än juridik och rättegångsbalken är just inte läsning för folket. Vem minns inte Daumiers bild av den högfärdige advokaten: "Ni förlorade er process, Madame, men ni har haft nöjet att höra mig tala". För en förlorande part kan det vara en tröst i bedrövelsen att hans advokat har kämpat inte bara för att ge honom rätt i sakfrågan utan också för att i största allmänhet återupprätta eller vidmakthålla hans goda namn och anseende som varit i riskzonen. Var skulle advokaten få tillfälle att utföra denna del av sin gärning om inte just i slutanförandet? Och även om det skulle fresta något på domarnas tålamod så bör det vara ombuden tillåtet att använda pläderingen även till en och annan utflykt utanför bevisvärderingens och rättsfrågornas domäner. Den lyxen har vi råd med . . .
    I RB 43: 9 står att parterna äger anföra vad de "till slutförande av sin talan aktar nödigt". Det är sålunda inte vad domstolen aktar nödigt att få veta utan vad parterna aktar nödigt att få säga som skall utgöra innehållet i slutanförandet.
    Med detta vill jag inte ha sagt att inte många slutanföranden är för långa och dessutom undermåliga. Men Wikstrands argument för att snöpa dem finner jag inte övertygande. Att lekmännen ej förmår plädera kan inte vara något sådant skäl — hur mycken information går domaren just därför miste om i FT-målen? Att vissa åklagare inte gitter sammanfatta rättegången i ett ordentligt slutanförande kan väl inte vara något skäl för advokaterna att försumma sina uppgifter?
    En plädering på 10—15 minuter kan naturligtvis vara tillräcklig i mindre omfattande mål. Men i övrigt vill vi nog förbehålla oss rätten att lägga upp våra pläderingar efter vad varje enskilt mål enligt vår mening kräver. Om vi missköter oss så får vi finna oss i kritik — men det är något annat än generell tidsbegränsning.
    Så några ord om under pläderingen framförda nya grunder och omständigheter. Om man får tro Wikstrand utgör dessa det effektivaste sättet att väcka en domare som är på väg att slumra in. Jag håller gärna med om att det kan vara en rimlig praxis att en part tydligt markerar att han vill åbe-

 

470 Slutpläderingar inför domstolropa nya grunder eller omständigheter eller ändra en inledningsvis anförd grund. Frågan är dock knappast av någon större betydelse, eftersom det ju alltid står domaren fritt att vid tveksamhet fråga parten om ny grund åberopas. En sådan fråga kan inte anses som något otillbörligt eller störande inhopp från domarens sida.
    Utarbetandet av pläderingen i ett mål av ej alltför enkel beskaffenhet är ett mycket viktigt led i den "hållbarhetstest" som ombudet bör underkasta sin talan innan den går till prövning av domstol. Under utarbetandet av pläderingen sätter sig advokaten i domarens ställe. Håller bevisningen? Går berättelsen ihop, logiskt och psykologiskt? Finns rättsligt stöd för yrkanden och invändningar? Kommer domstolen att tycka att den av ombudet önskade utgången är materiellt acceptabel?
    Varken ur domstolens eller ur ombudens synvinkel kan det vara någon vinst att den nyttiga verksamhet som utarbetandet av pläderingen utgör försvinner eller sjunker i bakgrunden.
    "En lyckad plädering är en stor och svår konst" säger Wikstrand. Så låt oss då förkovra oss i den konsten!

 

 

Lars Laurin:
    I SvJT 1978 s. 149 redovisar Gerdt Wikstrand en domares synpunkter på slutanföranden vid huvudförhandling inför allmän domstol. Artikeln ger anledning till några reflektioner från advokathåll.
    Först kan konstateras att man kan instämma i det mesta av det som säges i artikeln. Wikstrand utelämnar emellertid en upplysning som skulle intressera advokaterna: hur ofta händer det att en plädering tillför domaren nya synpunkter eller får domaren att se målet på ett annat sätt än han gjort före pläderingen? Själv har jag den uppfattningen att om målet inte vunnits under sakframställningen och bevisupptagningen, kan det inte "vändas" genom en aldrig så god plädering. I flertalet mål torde som Wikstrand säger 5 à 10 minuters tid för slutanförande räcka. I mera komplicerade mål eller mål där avgörandet framstår som ovisst har emellertid slutanförandet en viktig uppgift.
    Man kan instämma med Wikstrand i vad som är syftet med slutanförandet: parterna skall redovisa sin syn på hur rätten bör utforma de egentliga domskälen. Wikstrand menar att pläderingen skall inriktas på bevisvärdering och rättslig argumentering. Emellertid bör pläderingen också innehålla upplysningar till domstolen om advokatens syn på effekterna i det praktiska livet av en dom i en viss riktning. Advokaten har ofta en annan erfarenhet från det praktiska livet än domaren och att tillföra domaren synpunkter av detta slag är en mycket viktig del av pläderingen.
    Överraskande är det att en domare anser det vara ett problem av någon betydelse att nya grunder åberopas i ett slutanförande. Detta måste väl höra till undantagen? Om inte parten före slutanförandet — eller i slutanförandet uttryckligen — åberopat den nya grunden bör väl domstolens materiella processledning inte få gå så långt att domstolen självmant tar upp den antydda grunden? Att domarna i efterhand skall jämföra anteckningar och försöka reda ut om någon ny grund åberopats verkar föga tilltalande och praktiskt. Det behövs alltså icke någon förklaring före ett slutanförande att parten ej åberopar andra grunder än som tidigare angivits. Det faktum att

 

Slutpläderingar inför domstol 471man påbörjar slutanförandet skall enligt min uppfattning fungera som en sådan förklaring.
    Wikstrand antyder att det händer att ombuden pläderar för att göra intryck på sin huvudman. Detta bör naturligtvis inte förekomma men jag tror att Wikstrand ser saken alltför onyanserat. Ibland måste ett ombud plädera för sin huvudman även om pläderingen från strikt yrkesmässig-juridisk utgångspunkt inte är helt tillfredsställande. Detta sker emellertid inte för att huvudmannen skall bli nöjd med sin advokat utan för att advokaten önskar framföra huvudmannens synpunkter så att denne vet att domstolen fått del av dem. Låt mig ta ett exempel. I ett brottmål är det ibland för de inblandade juristerna — domaren, åklagaren och försvararen — uppenbart att målet inte kan tillföras något nytt genom pläderingen. Om försvararen överlämnar målet utan att säga ett ord för sin huvudmans räkning riskeras att denne tror att hans synpunkter på åtalet inte är kända för eller beaktas av domstolen. Han förstår nämligen inte alltid att dessa synpunkter redan är klara för domstolen. Man får alltså från domarens sida inte irritera sig över en försvarare som i slutet av en huvudförhandling framför några för domaren ganska självklara synpunkter. Detta gör försvararen inte för att huvudmannen skall bli nöjd med försvararen utan för att försvararen upplever det som angeläget för huvudmannen att dennes synpunkter framföres. Det finns för övrigt säkerligen i varje brottmål någon synpunkt att framhålla till förmån för huvudmannen; det hör enligt min uppfattning i regel till god rättsvård att inte avsluta ett brottmål helt utan plädering.
    Wikstrand avslutar sin artikel med att ifrågasätta om det inte i allmänhet räcker med 5 å 10 minuter för en slutplädering annat än i sällsynta undantagsfall. Jag vill såtillvida instämma med honom att jag tror att det relativt ofta icke behövs mer än 5 å 10 minuter. Emellertid har jag den uppfattningen att den korta tiden inte är motiverad av att parterna inte har synpunkter att framföra utan av att domaren inte kan tillgodogöra sig komplicerade och för domstolen i förväg okända problemställningar och rättsfrågor under en längre muntlig föredragning. Det måste vara mycket svårt för en domare att tillgodogöra sig hur en part ser på en rättsfråga om inte domaren själv är grundligt orienterad i rättsfrågan i förväg. Det finns säkert ett behov i många fall av längre slutanföranden då sak- och rättsfrågor är komplicerade. Den muntliga kommunikationen har emellertid sina givna begränsningar. Slutanförandena måste alltså vara korta därför att det ofta inte går att tillgodogöra sig långa muntliga föredragningar hur väl de änär förberedda.
    Jag frågar mig om inte tiden är mogen att tillåta delvis skrivna slutpläderingar, i vart fall i frågor som gäller sådan rättslig argumentering som kan förberedas i tid. Advokaten skulle kunna göra en promemoria i vilken han skriftligen angav sin argumentation i rättsfrågorna med angivande av rättsfall och litteratur. Den muntliga pläderingen kunde därefter anknyta till promemorian och inskränka sig till utfyllande kommentarer exempelvis i syfte att belysa de praktiska konsekvenserna av att domstolen dömer på visst sätt. Vad nu sagts strider mot rättegångsbalkens regel om muntlighet. Man bör emellertid inte vara främmande för en blandning av skriftligt och muntligt förfarande i ett komplicerat mål. Vad jag nu sagt gäller egentligen i än högre grad sakframställningen.
    Visst kan värdet av slutanföranden ifrågasättas. Att de inte förekommer i

 

472 Slutpläderingar inför domstolflertalet familjemål är ganska naturligt. Dessa är oftast så okomplicerade att de inte kräver någon argumentation. Domaren har också stor erfarenhet av familjemålen och behöver i regel inte tillföras synpunkter utifrån. Att ta FT-målen till intäkt för att slutanföranden är onödiga är väl dockfel. I dessa mål är de deltagande lekmännen inte någonting annat än schackpjäser som domaren själv flyttar. Dessa mål är inte riktiga rättegångar.
    Jag anser alltså att slutanföranden har ett stort värde och får det i än högre grad om parterna följer de goda anvisningar som Wikstrand ställt upp.