Hugo Digman †. Justitierådet Hugo Digman slutade sina dagar den 17 juni detta år. Därmed slutade också ett långt och troget arbete i rättvisans tjänst, okänt för en större allmänhet liksom de flesta domares men desto mera välkänt och uppskattat av kolleger och initierade.
    Till sin slutliga tjänst som ledamot i Högsta domstolen, vilken Hugo Digman erhöll 1954, gick han den för högre juristbefattningar vanliga väg som förr kallades "kungsvägen": efter tingsmeritering tjänstgöring i Svea hovrätt som fiskal, assessor och hovrättsråd samt kvalificerat lagstiftningsarbete på viktigare rättsområden inom kommittéer och departement. Det är som regel en arbetstyngd och mödosam väg. Bland resultaten av Hugo Digmans lagstiftningsarbete må främst nämnas vår nuvarande gruvlagstiftning som i mycket är ett verk av hans hand; hans kommentar av denna lagstiftning har också blivit något av en "klassiker" för svenskt gruvfolk.
    Men huvudparten av Hugo Digmans livsgärning kom dock att ligga i hans arbete som domare i högsta instans. Under en lång följd av år var han en av Högsta domstolens arbetsammaste och nyttigaste ledamöter. Hans arbete präglades av hans förmåga att sätta huvudsak i centrum, av omsorg och noggrannhet och en aldrig svikande känsla för rättvisa och billighet. Han var allt som ligger i begreppet "en god domare".
    Men Hugo Digmans kapacitet och arbetsförmåga togs i anspråk även för andra uppgifter vid sidan av hans arbete i Högsta domstolen. År 1966 åtog han sig uppdraget som redaktör och ansvarig utgivare av Nytt juridiskt arkiv, avd. I. Denna krävande arbetsuppgift fullgjorde han ända till sin bortgång med den flit och omsorg som var honom egen.
    Hugo Digman var icke någon vän av yviga yttre åthävor eller stora ord; han lät verket tala. Vi, hans vänner och kolleger, kommer länge att minnas honom, mannen med den lugna rösten och det fasta handslaget.
 

Sven Edling

 

Hugo Digman var född i Eldsberga, Hallands län, d. 10 dec. 1905. Han blev jur. kand. i Uppsala 1927. Efter tingstjänstgöring inträdde han i Svea hovrätt där han blev fiskal 1933, assessor 1940 och hovrättsråd 1946. 1954 blev han justitieråd.
    Han var sekr. i oljeutredn. 1945—47 och i förfogande rättskomm. 1948. Hanvar sakk. i justitiedep. 1949—52 ang. gruvlagst., 1957—58 ang. uranlagst., 1959—60 ang. gravrätt och 1960—64 ang. gruvskogarna. 1950—53 var han led. av straffrättskomm.
    I mer än 20 år redigerade han avd. Rättsfall från hovrätterna i SvJT.

 

Elfte europeiska justitieministermötet
På inbjudan av Danmarks regering hölls det elfte europeiska justitieministermötet i Köpenhamn den 21 och 22 juni 1978. De tidigare tio mötena harhållits i Paris 1961, i Rom 1962, i Dublin 1964, i Västberlin 1966, i London1968, i Haag 1970, i Basel 1972, i Lidingö 1973, i Wien 1974 och i Bryssel1976 (SvJT 1961 s. 528, 1962 s. 775, 1964 s. 388, 1966 s. 481, 1968 s. 596,

 

Notiser 5511970 s. 692, 1972 s. 804, 1973 s. 737, 1974 s. 608 och 1976 s. 682). Dessutom har informella möten ägt rum år 1975 i Obernai utanför Strasbourg och år 1977 i Wien (SvJT 1975 s. 583 och 1978 s. 157).
    I Brysselmötet deltog Cyperns, Danmarks, Finlands, Frankrikes, Förbundsrepubliken Tysklands, Irlands, Luxemburgs, Nederländernas, Norges, Portugals, Schweiz', Spaniens, Sveriges, Turkiets och Österrikes justitieministrar. Från Storbritannien deltog två ministrar, the Attorney-General och the Solicitor General for Scotland. Belgien, Grekland och Italien företräddes av departements tjänstemän. Som observatörer deltog Liechtensteins justitieminister samtföreträdare för Vatikanstaten. Europeiska Gemenskaperna (EG), Haagkonferensen för internationell privaträtt, Rominstitutet för privaträttens förenhetligande (UNIDROIT). Europarådets rådgivande församlings juridiska utskott, Europarådets kommitté för juridiskt samarbete (CDCJ) och dess kommitté för straffrättsliga och kriminologiska frågor (CDPC) var också representerade genom observatörer.
    Från Sverige deltog justitieminister Sven Romanus, statssekreteraren Henry Montgomery, rättschefen Per Jermsten, departementsrådet Bengt G. Nilsson och byråchefen Norman Bishop. Sammanlagda antalet deltagare vid mötet var cirka 120.
    Till ordförande vid mötet valdes Danmarks justitieminister Erling Jensen och till vice ordförande Luxemburgs och Österrikes justitieministrar.
    Av de frågor som diskuterades vid mötet kan nämnas de särskilda problem som uppstår för personer som avtjänar frihetsstraff i utlandet, åtgärder för att underlätta för medborgarna att tillvarata sina intressen i rättsliga angelägenheter, frågan om dödsstraffets avskaffande, frågan om på vilket sätt en modern administration kan tillgodose medborgarnas behov samt frågan om förlust av rättigheter i samband med straffdom. I samtliga ämnen utom det sistnämnda antog ministermötet resolutioner i vilka Europarådets ministerkommitté rekommenderas att vidta vissa närmare angivna åtgärder.
    Till grund för diskussionen rörande de särskilda problem som uppstår för dem som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet låg en rapport som hade utarbetats av Sveriges justitieminister Sven Romanus. I rapporten påpekade Romanus de svårigheter som utlänningar som är intagna i anstalt har att göra sina rättigheter gällande samt de problem som uppstår då de intagna av språkskäl inte kan få kontakt med personal och andra intagna. Vidare framhölls den sociala isolering som drabbar den som avtjänar frihetsstraff i främmande land till följd av att han är avskuren från kontakt med familjen. Justitieministern erinrade också om de problem som uppkommer för intagna med annan religion och främmande seder.
    Ministermötet antog en resolution i vilken justitieministrarna hänvisade till resolutionerna (73) 5 och (75) 3 av Europarådets ministerkommitté som innehåller vissa minimiregler rörande behandling av intagna. Ministrarna anmodade i resolutionen Europarådets medlemsstater att tillträda de Europarådskonventioner som syftar till att minska antalet personer som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet, särskilt konventionen om internationell giltighet av brottsmålsdomar och konventionen om överföring av lagföring i brottmål.1 Vidare rekommenderade justitieministrarna Europarådets ministerkommitté att uppdra åt CDPC att undersöka vilka omständigheter som gör det svårt för medlemsstaterna att tillträda nämnda konventioner.

 

1 Sverige har ratificerat dessa konventioner,

 

552 NotiserCDPC bör enligt justitieministrarna överväga möjligheten att utarbeta modellavtal avseende ett enkelt förfarande för överföring av intagna mellan olika stater. CDPC bör enligt resolutionen också studera möjligheten att ge dem som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet förbättrad socialservice genom samarbete länderna emellan. Slutligen ansåg justitieministrarnaatt CDPC bör studera vilka åtgärder som i övrigt kan vidtas för att minska svårigheterna för sådana intagna, t. ex. när det gäller språkproblem samt kulturella och religiösa problem.
    Diskussionen rörande lämpliga åtgärder för att underlätta för medborgarna att tillvarata sina intressen i rättsliga angelägenheter ägde rum på grundval av en rapport som hade utarbetats av den franske justitieministern. Inom detta ämnesområde har inom Europarådet redan utförts visst arbete, vilket har lett till tre rättsliga instrument.2 I en resolution rekommenderade justitieministrarna Europarådets ministerkommitté att uppdra åt CDCJ att behandla detta ämne med förtur. Därvid bör CDCJ enligt resolutionen särskilt studera bl. a. vilka åtgärder som kan vidtas för att göra medborgarna medvetna om sina rättigheter och hur de skall göra dessa rättigheter gällande, vilka åtgärder som kan vidtas för att minska rättegångskostnader, möjligheten att införa en enkel och billig processform för mål om mindre värden och ett system förlösning av dylika tvister genom medling samt möjliga åtgärder för att påskynda handläggningen vid domstol.
    Luxemburgs justitieminister var diskussionsinledare i ämnet "hur kan en modern administration tillgodose medborgarnas behov". Justitieministrarnaantog en resolution i vilken de rekommenderade Europarådets ministerkommitté att ge CDCJ i uppdrag att på grundval av diskussionerna vid ministermötet undersöka vilka åtgärder som behövs för att förbättra informationen och rådgivningen till medborgarna så att dessa blir mera medvetna om sinarättigheter och om de medel som står till buds för att hävda dem.
    Frågan om dödsstraffets avskaffande hade tagits upp av Österrikes justitieminister, som inledde diskussionen i ämnet. I sitt inledningsanförande erinrade han om den utveckling som hade ägt rum på det internationella planet i fråga om avskaffande av dödsstraffet. Han pekade därvid bl. a. på den konferens i ämnet som Amnesty International år 1977 höll i Stockholm. I sammanhanget underströk han vikten av att denna utveckling fortsatte, trots deterroristdåd som under senare år hade ägt rum i Europa. Han ansåg att Europarådet, vars verksamhet är grundad på respekten för mänskliga rättigheter, borde känna ett särskilt ansvar när det gäller att understödja ansträngningarna på det internationella planet att avskaffa dödsstraffet. I en resolution rekommenderade justitieministrarna Europarådets ministerkommitté att hänskjuta frågor rörande dödsstraffet till lämpliga organ inom Europarådet för studier.
    På inbjudan av Luxemburgs justitieminister beslöts att det tolfte europeiska justitieministermötet skall äga rum i Luxemburg. Avsikten är att mötet skall hållas i maj 1980.
 

M.J.

 

2 Resolution (76) 5 om rättshjälp i civila, kommersiella och administrativa frågor, resolution (78) 8 om rättshjälp och juridisk rådgivning samt en europeisk överenskommelse den 27 januari 1977 om vidarebefordring av ansökningar om rättshjälp. 

Notiser 553Sveriges medicinsk-juridiska förening. 13 apr. 1978 bildades Sveriges medicinsk-juridiska förening vid konstituerande möte i Svea hovrätts lokaler. Vid mötet deltog ett 40-tal läkare och jurister.
    Föreningen har till uppgift— att främja forskning och studier av medicinsk-juridiska problem, liksom undervisning i hithörande ämnen och utgivande av facklitteratur— att ordna och deltaga i seminarier, symposier och andra möten för belysning av medicinsk-juridiska frågeställningar— att ta initiativ till och medverka vid uppdragande av riktlinjer samt utarbetande av konventioner och lagförslag inom ramen för föreningens intresseområde— att verka som remissorgan samt— att hålla kontakt med medicinsk-juridiska föreningar i andra länder.
    Föreningen skall enligt stadgarna vara ansluten till World Association for Medical Law. Denna sammanslutning har vid kongresser 1967, 1970, 1973 och 1976 behandlat ämnen som ersättning för sjukvårdsskador, medicinsk etik, läkares ansvar, medicinsk sekretess, familjeplanering (antikonception, abort, sterilisering), eutanasi, problem i samband med döende och dödsbegreppet, transplantation, medicinska experiment, rättspsykiatri och rättsmedicin.
    Enligt föreningens stadgar skall styrelsen bestå av föreningens ordförande samt ytterligare sex ledamöter. Av dessa bör tre vara läkare och tre jurister.
    Till ordf. i föreningen valdes hovrättslagm. Carl Fredrik Hadding med prof. Gunnar Biörck som v. ordf. Till styrelseledamöter i övrigt utsågs generaldir. Jan Freese, hovrättsass. Lennart Meyer, bitr. överläk. Urban Rosenqvist, prof. Hans Thornstedt och doc. Barbro Westerholm. Till styrelsesuppl. valdes prof. Dag Hallberg och Lars Lidberg, hovrättsass. Anita Meyersson och regeringsrådet Stig Nordlund.
    Styrelsen skall i erforderlig utsträckning bland föreningens medlemmar utse kontaktmän för särskilda ämnesområden.
    Den som har avlagt examen som läkare och den som avlagt juridisk examen kan bli medlem i föreningen. Föreningens styrelse kan bevilja medlemskap för den som inte har sådan examen som nyss sagts men som genom forskning eller på annat sätt visat särskilt intresse för medicinsk-juridiska frågor.
    Medlemskap vinnes genom betalning av löpande årsavgift. Den uppgår för år 1978 till 40 kronor. Föreningens postgironummer är 431 2451-0.