Något om grundläggande fri- och rättigheter inom EG1

 

Av jur. dr GÖRAN LYSÉN

 

 

I. Inledning

 

EG-rättens regler om grundläggande fri- och rättigheter skiljer sig från medlemsstaternas regelsystem. Detta faktum framgick med stor tydlighet i Bundesverfassungsgerichts dom2 av den 29 maj 1974, där fråga var huruvida en gemenskapsförordning stred mot artikel 12 i den västtyska grundlagen, vilken berör friheten att yrkesmässigt utöva handel. Målet hade hänskjutits till domstolen av Verwaltungsgericht Frankfurt am Main; vidare hade samma sak varit föremål förs. k. preliminärt avgörande enligt artikel 177 EEC-fördraget hos Domstolen (Internationale Handelsgesellschaft m. b. H. v. Einfuhrund Vorratsstelle fur Getreide und Futtermittel, R.XVI: 1125) som bland annat fann (s. 1135), förutom att EG-rätten innehöll skydd av grundläggande rättigheter, att

 

L'invocation d'atteintes portées, soit aux droits fondamentaux tels qu'ilssont formulés par la constitution d'un État membre, soit aux principes d'une structure constitutionnelle nationale, ne saurait affecter la validité d'un acte de la Communauté ou son effet sur le territoire de cet État.

 

Bundesverfassungsgericht fann å sin sida att förordningen i och för sig ej stred mot den tyska grundlagen men uttalade bland annat följande:

 

The Community still lacks a democratically legitimated parliament directly elected by general suffrage which possesses legislative powers and to which the Community organs empowered to legislate are fully responsible on a political level; it still lacks in particular a codified catalogue of fundamental rights, the substance of which is reliable and unambiguously fixed for the future in the same way as the substance of the Constitution — —What is involved is, therefore, a legal difficulty arising exclusively from

 

1 EG används såsom samlingsbeteckning för de tre gemenskaperna: EEC, Euratom och CECA. Gemenskapernas domstol betecknas Domstolen.

2 Neue Juristische Wochenschrift 1974, s. 1697—1794; engelsk översättning i Common Market Law Reports 1974, Vol. 2, s. 540 ff. Domen meddelades av andra senaten med dissens (5—3); minoriteten stödde dock slutet. Domen har utsatts för kritik i doktrinen och satt i gång en omfattande debatt, se bl. a. U. Scheuner i Archiv des öffentlichen Rechts 1975, s. 30—52, H. P. Ipsen i Europarecht 1975, s. 1—19, D. H. Rupp i Neue Juristische Wochenschrift 1976,s. 993—1000.36—783359.

Svensk Juristtidning 1978

 

562 Göran Lysénthe Community's continuing integration process, which is still in flux and which will end with the present transitional phase.
— — the Bundesverfassungsgericht never rules on the validity or invalidity of a rule of Community law. At most, it can come to the conclusion that such a rule cannot be applied by authorities or courts of the Federal Republic of Germany in so far as it conflicts with a rule of the Constitution relating to fundamental rights.

 

Författningsdomstolen har således givit företräde för tyska grundläggande rättigheter över sekundär gemenskapsrätt. Domen väcker två huvudfrågor beträffande dels EG-rättens penetration av de nationella rättssystemen och dels Gemenskapernas demokratiska natur, däri inbegripet deras skydd av grundläggande fri- och rättigheter.
    Domstolen har för sin del i en mängd domar alltsedan det berömda fallet Costa v. ENEL3 (R.X: 1158 f) hävdat EG-rättens självständighet, överhöghet och direkta tillämplighet — det senare gäller generellt för förordningar och beslut riktade till annan än medlemsstat (EEC-fördraget artikel 189) — på det nationella planet. Detta grundas på tanken att det vid ratifikationerna av EG-fördragen skedde en överföring av nationell suveränitet till Gemenskaperna och naturligtvis på nödvändigheten av en uniform tillämpning av EG-rätten i alla medlemsstater. Allmänt får sägas att EG-rättens karakteristika allt mer erkänns av nationella domstolar och myndigheter. Således synes numera EG-rättens företräde — när det gäller direkt tillämpliga regler — framför vanlig nationell lag oaktat dennas anciennitet vara erkänd i de ursprungliga medlemsstaterna, medan frågan i de nya staterna inte har ställts på sin spets. Utgångsläget för en effektiv penetration är betydligt gynnsammare i de nya medlemsstaterna än vad det var i de ursprungliga.
    Läget är dock något annorlunda när det gäller EG-rättens förhållande till nationella grundläggande rättigheter, vilka oftast till stor del återfinns i de nationella konstitutionerna, varvid saken får en konstitutionell karaktär. Detta framgår inte endast av den ovannämnda tyska domen utan även av en dom4 av den 27 december 1973

 

3 "Attendu qu'å la différence des traités internationaux ordinaires, le traité de la C.E.E. a institué un ordre juridique propre, intégré au système juridique des États membres lors de l'entrée en vigueur du traité et qui s'impose å leurs juridictions— — —; attendu que la prééminence du droit communautaire estconfirmée par l'article 189 aux termes duquel les règlements ont valeur "obligatoire" et sont "directement" applicables dans tout État membre". Förordningar och vissa beslut behöver alltså ej transformeras till intern nationell rätt för att kunna tillämpas där. De kan för enskilda grunda rättigheter och skyldigheter, vilka kan göras gällande inför nationella domstolar. Dessutom har åtskilliga regler i fördragen och i direktiv av Domstolen förklarats vara self-executing.

4 Frontini Franco 183/73, Revue Trimestrielle de Droit Européen 1974, s. 148—153. 

Fri- och rättigheter inom EG 563från den italienska författningsdomstolen. Domstolen endosserade först i stort EG-domstolens uppfattning i domarna Commission des C.E. v. République italienne (R. 1973:101) och Elli Variola S.p.A.v. Administration des finances italienne (R. 1973: 981) men uttalade in fine (s. 153) att om förordningar utfärdade enligt artikel 189 EEC-fördraget kränkte grundläggande principer i författningen eller individens omistliga fri- och rättigheter, så skulle domstolen då ta ställning till förenligheten mellan fördraget (artikel 189) och konstitutionen, ty den ansåg sig ej ha kompetens att pröva enskilda förordningars laglighet i förhållande till nationell rätt, vilket dock den tyska domstolen ansåg sig kunna göra; dissidenterna menade att domstolen härvidlag gick utöver sin kompetens. Vidare märks att den italienska domstolen avvisade teorin om den strukturella kongruensen mellan EG-rätten och nationell konstitution medanden tyska ej gjorde detta.
    Resonemanget hade tidigare framförts av Finanzgericht Rheinland Pfalz i en dom från den 14 november 1963 (Common Market Law Review 1964, s. 130) men underkänts av Bundesfinanzhof i en dom av den 25 april 1967 (Europarecht 1967, s. 239); Bundesverfassungsgericht underlät dock att ta ställning till saken i en dom från den 5 juli 1967 (Europarecht 1967, s. 351).
    Som kontrast till de tyska och italienska uppfattningarna kan nämnas situationen i Nederländerna, där viss EG-rätt generellt tar över all nationell lag vid eventuell konflikt oaktat den kronologiska ordningen och naturen hos rättsakterna i fråga. Den nederländska grundlagen innehåller ett stadgande av naturen att (artikel 66)

 

Legislation in force within the Kingdom shall not apply if its application would be incompatible with provisions of agreements which have direct effect (dvs. self-executing) upon anyone and which have been entered into either before or after the enactment of such legislation.

 

Artikel 67 (2) ger också self-executing beslut av internationella organisationer (t. ex. EG-förordningar) företräde framför landets konstitution och lagar stiftade av parlamentet. Eftersom nederländska domstolar betraktar de flesta av bestämmelserna i Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter5 (kallas nedan Europakonventionen) såsom varande self-executing, kan en konflikt uppkomma mellan EG-rätt och den nämnda konventionen; det har föreslagits6 att de nederländska dom-

 

5 Samtliga EG:s medlemsstater har numera tillträtt konventionen, sedan även Frankrike den 3 maj 1974 ratificerat konventionen.

6 The judicial protection of fundamental rights in the Netherlands. FIDEVII-konferensen, Bryssel den 2.10.75, s. 37—43. 

564 Göran Lysénstolarna med stöd av artikel 234 EEC-fördraget skulle kunna ge företräde åt Europakonventionen framför varje dom från Domstolen, som till sitt innehåll är oförenlig med konventionen.
    Som framgår av det föregående varierar förutsättningarna för EG-rättens penetration av de nationella rättssystemen, varför Domstolens uppfattning i målet Internationale Handelsgesellschaft på nuvarande integrationsstadium inte synes kunna vinna allmän anslutning.
    Utmärkande för en demokratisk rättsstat är att den enskilde ges betryggande möjligheter att ta tillvara sina intressen i samhället; detta kan säkerställas dels genom direkt inflytande i lagstiftningsproceduren genom fritt valda representanter i det nationella parlamentet, dels genom en utvecklad rättssäkerhet. Den tyska författningsdomstolen har rätt i sin dom såtillvida att EG:s institutionella struktur skiljer sig från den tyska statens uppbyggnad såvitt avser både den demokratiska kontrollen i beslutsprocessen, det sätt på vilket grundläggande rättigheter skyddas och dessa rättigheters innehåll. Ett exempel härpå är naturligtvis att EG-parlamentet jämfört med ett nationellt sådant praktiskt taget saknar reell makt, eftersom beslutsfunktionen i Gemenskaperna huvudsakligen ligger hos Ministerrådet, låt vara att parlamentet under 1970-talet fått ökade befogenheter. Man kan konstatera att det kommer att ha tagit drygt tjugo år för att partiellt förverkliga EEC-fördragets artikel 138 (3), som lyder

 

The Assembly shall draw up proposals for elections by direct universal suffrage in accordance with a uniform procedure in all Member States.

 

Diskussionen om existensen och tryggandet av grundläggande rättigheter inom EG-rätten måste huvudsakligen ses mot bakgrund av att EG-rätten fått en enorm både kvantitativ och kvalitativ utveckling och ett ökat inflytande på det nationella planet. Den ekonomiska rätten ingriper numera på ett påtagligt sätt på en mängd olika områden i förhållande till den enskilda individen7 och sträcker sig förmodligen utöver vad grundarna av fördragen då kunde föreställa sig. Huvudfrågan att belysa är: Om nu de nationella grundläggande rättigheterna måste stå tillbaka för EG-rätten, vadför slags skydd har denna att erbjuda, och vilka möjligheter finnsdet för den enskilde att göra sin rätt gällande?

 

7 Notera t. ex. tillämpningen av EEC-fördraget i förhållande till nationella immaterialrätter, där innehållet av dessa ej påverkas men utövandet av rättigheterna begränsas, t. ex. de rättigheter som följer av ett patentinnehav. Se Centrafarm-fallet (R.1974: 1147). 

Fri- och rättigheter inom EG 565II. Grundläggande rättigheter i EG:s rättsordning

 

A. Grundläggande rättigheter i EG-fördragen

 

EEC-fördraget har den mest vittgående målsättningen (se artikel 2)och berör ett flertal samhällsområden. Euratom- och CECA-fördragen kan ses som specialfördrag och reglerar således endast bestämdaområden. EEC-fördraget instiftar fyra friheter, vilka utgör fördragetsfundamentalprinciper, nämligen fria varurörelser, arbetskraftensfria rörlighet (inkl. fri etableringsrätt), fritt utbyte av tjänster ochfria kapitalrörelser. I syfte att uppnå detta har bl. a. tillskapats entullunion med upphävande av tullavgifter och kvantitativa restriktioner inom EG. Vidare förutsätts en gemensam jordbrukspolitik,ekonomisk politik, socialpolitik och transportpolitik. Det inses lättatt det är ett gigantiskt arbetsprogram, som det åligger gemenskapsinstitutionerna att genomföra, ävensom att sekundär gemenskapsrätt kommer att vara av betydande kvantitativt omfång. Uppnåendetav fördragens mål förutsätter ibland långtgående koordination avmedlemsstaternas attityder (t. ex. lagharmonisering) och införandeav nyordningar, varför det inte är förvånande att enskilda individeri medlemsstaterna stundtals blir offer för integrationsprocessen ochdärvidlag kan lida förfång. Från Domstolens rättsfallssamling framgår att merparten av målen inför Domstolen är s. k. preliminära avgöranden, i vilka enskilda rättssubjekt är inbegripna i tvister medmedlemsstaternas myndigheter beträffande en EG-regels tillämpningpå det nationella planet.
    EEC-fördraget innehåller inga sådana stadganden till skydd förgrundläggande fri- och rättigheter som de nationella konstitutionerna (om skrivna sådana finns). Artikel 222 EEC-fördraget utgörsålunda endast en garanti i förhållande till medlemsstaterna förolika sociala utvecklingar och inte ett skydd för enskild individsegendom. Denna artikel kan liknas vid artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Vissa artiklar i fördraget kan docksägas stärka den enskildes rättsställning vid tillämpning av EG-rätten såsom artiklarna 7 (1) — non-discrimination on grounds of nationality — och 119 (1) — equal pay for equal work for men andwomen.

 

B. Domstolens rättspraxis beträffande grundläggande rättigheter

 

I artikel 164 EEC-fördraget stadgas: "The Court of Justice shall ensure that in the interpretation and application of this Treaty thelaw is observed", vilket innebär att detta skall ske enligt gemen

 

566 Göran Lysénskapsrättsliga standarder. Den avgörande frågan för den enskilde individens säkerhet är vilket materiellt innehåll dessa standarder hargivits och kommer att ges. Gemenskapsrätten var ytterst ofullständigi jämförelse med de nationella rättssystemen vid fördragens ikraftträdande och har därefter successivt byggts ut och utvecklats av gemenskapsinstitutionerna tillsammans. Detta har medgivit ett förhållandevis stort utrymme för Domstolens tolkande och utfyllande verksamhet. Denna har dock ej kunnat förfara på så sätt att den vidupphävande av ett stadgande har kunnat sätta egna positiva regler istället för det upphävda utan detta har ankommit på den institution, som utfärdat bestämmelsen i fråga. En tolkningsmetod sombland andra kommit till användning är den systematiskt-teleologiska metoden med stundtals stark dragning åt den funktionellatolkningsmetoden, vilken här anknyter till fördragens övergripandemålsättningar och främjar integrationen. I denna Domstolens verksamhet har den haft såsom sin övergripande korrelator allmännamålsättningar och principer i fördragen jämte vissa grundlägganderättsmaximer, vilka hämtats från medlemsstaternas rättsordningar,såsom "principe de la légalité", "principe de la bonne foi", "protection de la confiance légitime", "respect des droits acquis", "exigences d'une bonne administration de la justice", "refus du déni dejustice", "principe général de responsabilité de la Communauté","principe de la sécurité juridique", "égalité devant les charges publiques", "non bis in idem" och "non venire contra factum proprium".8 Vid lösande av specifika rättsfrågor beaktar och låter densig även här inspireras av nationella lösningar, vilket är helt naturligt eftersom varje medlemsstats rättssystem genom "sin domare" ärföreträtt i Domstolen. På så sätt har det franska begreppet détournement de pouvoir (ursprungligen CECA-fördraget artikel 33), vilkettill sitt innehåll inte är okänt i andra medlemsstater, givits ett specifikt gemenskapsrättsligt innehåll, som ej är identiskt med någotnationellt sådant begrepp. Domstolen har här använt sig av allmänna principer gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.I EEC- och Euratomfördragen har uttryckligen stadgats att Gemenskaperna skall gottgöra skada förorsakad i utomkontraktuella förhållanden enligt dessa principer (EEC-fördraget artikel 215 (2) ). Härvidlag har Domstolen balanserat de olika rättssystemens ståndpunkter samtidigt som den har skjutit fram de kvalitativt bästa systemeni visst avseende till fördel för den enskilde.9 Det är således inte

 

8 P. Pescatore, L'ordre juridique des Communautés Européennes, Liège 1973,s. 174 f.9 Beträffande denna procedur, se G. Lysén, The Non-Contractual and Con

 

Fri- och rättigheter inom EG 567fråga om att fastställa någon minsta gemensamma nämnare eller ettaritmetiskt medeltal, men resultatet måste vara acceptabelt för allamedlemsstater.
    Domstolens intresse för skydd av grundläggande rättigheter var inledningsvis ringa under både CECA- och EEC-fördragen, vilketframgår av domarna i fallen Stork v. Haute Autorité, R.V:43, Präsident et al. v. Haute Autorité, R.VI:857 och Sgarlata v. Commission de la CEE, R. IX:279. Kärandena i de två första fallen åberopade att gemenskapsrätten kränkte artiklarna 2, 12 och 14 i denvästtyska grundlagen, vilka berör rätten att fritt utveckla sin person,att utan hinder utöva sitt yrke och att besitta egendom, vari inbegrips kommersiell egendom. Domstolen ansåg att den inte hadekompetens att tolka eller tillämpa nationell rätt — inte ens konstitutionerna — för att pröva lagligheten av ett beslut fattat av HögaMyndigheten. Dessutom konstaterade den att CECA-fördraget ejinnehöll någon allmän regel som garanterade le maintien des situations acquises. I fallet Sgarlata påstod käranden att den enskildesmycket begränsade talerätt enligt artikel 173 (2) åsidosatte rättssäkerheten, vilket stred mot grundläggande principer tillämpliga i allamedlemsstater. Domstolen underlät att närmare diskutera dettaämne.
    Domstolen har alltsedan 1969 tagit hänsyn till grundläggande rättigheter och erkände dessa såsom en del av les principes généraux dudroit communautaire, vilka Domstolen upprätthöll i fallet Stauderv. Stadt Ulm, R. XV:419. Saken rörde en påstådd kränkning av denpersonliga värdigheten och av skyddet för privatlivet. Domstolen utvecklade dessa tankar i det ovannämnda fallet Internationale Handelsgesellschaft på så sätt att respekten för grundläggande rättigheterutgjorde en integrerad del av de allmänna rättsprinciper (principesgénéraux de droit) som Domstolen upprätthöll, och att den härvidlag hämtade inspiration från det gemensamma i medlemsstaternaskonstitutionella traditioner. Vid skyddet av rättigheterna inomdenna ram var dessa dock underställda Gemenskapens strukturoch målsättningar.
    I rättsfallet Nold v. Commission des CE (R. 1974: 491), vari dommeddelades den 14 maj 1974, klagade käranden över att gemenskapsrätten under CECA-fördraget kränkte hans professionella frihetjämte hans rätt att besitta egendom. Domstolen godkände ej hellerdenna gång argumenteringen att gemenskapsrätten skulle vara beroende av nationella regler för sin giltighet, men utvecklade EG-rät

 

tractual liability of the European Communities, Uppsala 1976, s. 131—136och där gjorda hänvisningar. 

568 Göran Lyséntens skydd av grundläggande rättigheter sålunda:i) Domstolen bekräftade att den hade att hämta inspiration frånden gemensamma konstitutionella traditionen i medlemsstaterna(jfr artikel 215 (2) EEC-fördraget) och att den därför ej kundeupprätthålla åtgärder, som var oförenliga med de rättigheter som erkändes och garanterades av dessa staters konstitutioner.ii) Domstolen hade vidare att såsom vägledning beakta skyddetav de mänskliga rättigheterna i internationella instrument, till vilkamedlemsstaterna hade medverkat eller anslutit sig.iii) Domstolen konstaterade att de nationella konstitutionernagaranterade äganderätten liksom rätten att fritt utöva handel ochbedriva annan yrkesutövning. Dessa rättigheter framstod dock intesom några absoluta prerogativ utan skulle betraktas i ljuset av denskyddade egendomens eller yrkesutövningens sociala funktion. Pågrund härav garanterades rättigheterna endast med reservation förde begränsningar som föranledes av det allmännas intresse. I analogimed detta var det därför berättigat att tillämpa vissa begränsningarav dessa rättigheter motiverade av les objectifs d'intérêt général, förvilka Gemenskapen verkade, under förutsättning att detta inte skadade rättigheternas substantiella innehåll.
    Slutligen skall nämnas att Domstolen i fallet Rutili v. Ministrede l'Intérieur, R. 1975:1219 uttryckligen hänvisade till Europakonventionen (artiklarna 8, 9, 10 och 11) och dess fjärde tilläggsprotokoll (artikel 2) i sin argumentering beträffande tillämpningen avordre public-begreppet i artikel 48 EEC-fördraget.

 

C. Enskildas talemöjligheter beträffande kränkning av grundläggande rättigheter

 

Den enskildes skydd är beroende av huruvida han har någon reellmöjlighet att göra dessa rättigheter gällande inför myndigheter ochdomstolar. Läget kompliceras här av att det finns två vägar att gåför att Domstolen skall få tillfälle att pröva en EG-akts förenlighetmed grundläggande rättigheter. L. Goffin10 påpekar: "Si paradoxalque cela puisse paraitre à première vue, ce sont les juridictions nationales qui sont le premier gardien de l'ordre juridique communautaire." Detta beror på att dessa har att föra ut EG-rätten inommedlemsstaterna, vilket har till följd att artikel 177 EEC-fördragetkommer in i bilden. Av Domstolens statistik över anhängiggjordamål framgår att de s. k. preliminära avgöranden varit kraftigt

 

10 Propos sur les recours individuels de droit communautaire i Revue internationale de droit comparé 1976, s. 41—48. 

Fri- och rättigheter inom EG 569ökande till antal under senare år,11 vilket innebär att den enskilde iökad omfattning har kunnat få en auktoritativ tolkning av EG-rätten. Emellertid disponerar inte den enskilde utan den nationellamyndigheten/domstolen över detta rättsmedel.
    Av EEC-fördragets text framgår att de direkta talemöjligheternaför en enskild är begränsade och Domstolen har vidhållit en restriktiv tolkning av artiklarna 173(2) och 175. Följande medel står tillförfogande för att angripa lagligheten av en EG-akt eller åtgärd:a) ogiltighetstalan (artikel 173 (2) )b) passivitetstalan (artikel 175)c) l'exception d'illégalité (artikel 184)d) skadeståndstalan (artiklarna 178 och 215(2)).
    De företag som är underkastade CECA-fördraget har något störremöjligheter att angripa lagstiftningsåtgärder (artikel 33), också inkluderande sådana som innehåller policyavgöranden, än enskildaunder EEC-fördraget och Euratom-fördraget. Skadeståndstalan harfått innehåll och precision genom Domstolens rättspraxis. Sålundakan inom ramen för detta medel alla sekundära rättsakters laglighetifrågasättas vid talan förd mot EEC och Euratom. Om olaglighetenprejudiciellt fastställts, medför detta ej upphävande av rättsakten, ochinstitutionen som utfärdat akten är ej skyldig vidtaga åtgärder enligtartikel 176. Denna talan ger viss kompensation för den i övrigt begränsade talerätten, eftersom den enskilde för sin del kan uppnå ettlikartat resultat som med en ogiltighets- eller passivitetstalan, om hanhade varit berättigad att föra en sådan.

 

 

III. Sammanfattning av utvecklingen

 

A. Aspekter de lege lata

 

Domstolen har beträffande EG-rättens materiella innehåll med avseende på grundläggande rättigheter hänvisat till det gemensammai medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Dessa liksom rättigheternas natur och kvalitet skiljer sig åt i de olika medlemsstaterna.Å ena sidan finner man Storbritannien, som saknar skriven konstitution, men som inom common law-systemet värnar om den enskildes rätt, och å andra sidan Västtyskland med en omfångsrik och välskriven konstitution. Angående Europakonventionens och dess tillläggsprotokolls rättigheter fordras ej att dessa ges ställning av grund

 

11 Det första avgörandet meddelades 1962. År 1973 avgjordes 53 sådana fall.Seventh General Report on the Activities of the European Communities, s.460—461. 

570 Göran Lysénlag eller annan lag för uppfyllande av konventionens krav utan deträcker med att en konventionsstat de facto upprätthåller föreskrivnastandarder. Många gånger finner man själva konventionens rättigheter i konstitutionerna medan rättigheterna i tilläggsprotokollenliksom regleringar av ekonomiska rättigheter ofta finns uttryckta iannan lag än grundlag. För effektiviteten i tillämpningen av grundläggande rättigheter synes inte alltid de formella omständigheternavara ensamt avgörande utan fastmera synes den bero på, såsom denbelgiska rapporten till FIDE VII-konferensen uttryckte saken (s. 9),

 

... que si la protection des droits fondamentaux en Belgique résulte deplusieurs sources, le principe lui-même est profondément ancré dans lamentalité de tout un peuple.

 

 

Således torde det inte räcka med att endast beakta rättigheter ikonstitutionerna utan hänsyn måste även tas till annan lag och denkulturella andan i detta avseende inom medlemsstaterna, om ett fulllödigt rättsskydd åsyftas för den enskilde individen i vad avser rättigheternas materiella innehåll.
    Vidare har Domstolen att hämta vägledning från internationellafördrag rörande mänskliga fri- och rättigheter. Det har kritiserats12att Domstolen inte uttalade att Europakonventionen var bindandeför Gemenskaperna såsom gällde för GATT, se fallet InternationalFruit Company, R. XVIII:1219 av den 12 december 1972. Domstolenuttalade här att GATT band Gemenskapen, eftersom den övertagitmedlemsstaternas förpliktelser beträffande utrikeshandeln i detta avseende13. För att Domstolen skulle pröva en EG-regels giltighet i förhållande till GATT under artikel 177 EEC-fördraget fordrades ocksåatt GATT-regeln var self-executing. Motsvarande torde kunna förutsättas gälla för Europakonventionen om den band EG. Däremot synes internationella fördrag som binder EG kunna åberopas utankvalifikation i en process förd inför Domstolen mot Kommissioneneller Rådet (artikel 173 EEC-fördraget). Från materiellrättslig synpunkt har det förmodligen ingen betydelse huruvida konventionenformellt binder Gemenskapen eller ej, eftersom dess regler kommerEG-rätten tillgodo genom Domstolens tillämpning av allmänna rätts

 

12 C. Philip i Annuaire Français de Droit International 1975, s. 395 och 402 foch The judicial protection, a. a. s. 41. Se även U. Scheuner i Common Market Law Review 1975, s. 171—191 och Bulletin of the European Communities.Suppl. 5/1976.13 Domstolen uttalade redan i fallet Commission v. République italienne, R.VIII:22:"qu'en effet le traité C.E.E. prime, dans les matières qu'il règle, les conventions conclues avant son entrée en vigueur entre les Etats membres, y comprisles conventions intervenues dans le cadre du GATT". 

Fri- och rättigheter inom EG 571principer gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar frånden stund grundläggande rättigheter erkändes som relevanta för tilllämpningen av fördragen (se artikel 173 (1) EEC-fördraget "infringement of this Treaty or of any rule of law relating to its application"). Ett sådant erkännande av att Europakonventionen var bindande för Gemenskapen skulle troligen ha haft politisk-psykologiskbetydelse. Beträffande tilläggsprotokollen har inte alla medlemsstaterratificerat dessa, vilket dock ej hindrat Domstolen från att beaktaprotokollen.14
    Domstolens uttalande att den ej kan upprätthålla en åtgärd, somstrider mot en rättighet garanterad i någon medlemsstat, torde innebära en orientering av EG-rätten mot en hög skyddsnivå. Enligt Pescatore15 gäller att

 

... la Cour annonce ici son intention de s'inspirer d'un standard maximum... elle n'admettra, dans son domaine, aucune atteinte aux droits fondamentaux qui la mettraient en conflit avec les conceptions qui paraissentintangibles pour l'un quelconque d'entre eux.

 

 

Emellertid kan rättigheterna begränsas med hänsyn till Gemenskapens allmänna och övergripande målsättningar men dock ej till dengrad att en rättighets substantiella innehåll skadas (fallet Nold).Vad detta kommer att ge för resultat i praktiken angående kvaliteten av skyddet synes ej klart, även om skrivningen i domen innebären precisering i förhållande till uttalandet i fallet InternationaleHandelsgesellschaft. Från generaladvokaten Trabuccis framställningi fallet Nold framgår följande förtydligande (s. 515):

 

... Le droit subjectif est bien le résultat de la délimitation d'une sphère deliberté. Comme toute liberté, elle n'est pas sans limites : chaque droits'exerce donc dans le respect des regles qui le régissent ... la limitation peutaller jusqu'à interdire certains usages de la propriété, comme cela s'estproduit en matière de prérogatives touchant au droit des marques ou dedroits assimilés aux droits d'auteur. Des limitations aussi importantes se justifient dans l'intérêt général du fonctionnement correct du marché commun... Les limitations apportées ... peuvent å leur tour concourir à créer unagencement harmonieux des activités économiques commerciales et productives, dans l'intérêt tant des producteurs que des consommateurs ...

 

 

14 Beträffande tillämpningen av folkrättsliga regler inom EG-rätten, se K. M.Meessen i Common Market Law Review 1976, s. 485—501, som menar attDomstolen helt riktigt ej har tillmätt antalet ratifikationer alltför stor betydelse, eftersom antalet endast är en faktor vid fastställandet av EG-rättensallmänna principer, s. 491. Allmänt kan sägas att detta är ett område, sominte tillräckligt har utretts. I detta sammanhang har tolkningen av artikel 234EEC-fördraget särskild betydelse.15 Rapport till FIDE VII-konferensen, s. 7.

 

572 Göran LysénDomstolen har inlett en intressant utveckling beträffande skyddet avgrundläggande rättigheter och vad denna kommer att resultera i kanej förutskickas, men det är inte uteslutet att såsom A. Drzemczewskiskriver16

 

The Luxembourg Court may well provide a human rights "jurisprudence"of a superior order to that of the European Convention.

 

Domstolen synes härvidlag ha alla förutsättningar att lyckas med ettsådant företag, då den ensidigt fastställer innehållet av en regel såsom en allmän rättsprincip gemensam för medlemsstaternas rättsordningar och att den är relevant för EG-fördragens tillämpning elleratt en folkrättslig regel skall upptagas i EG-rätten. Domstolen haruttalat sina goda intentioner beträffande skyddet av grundlägganderättigheter, även om dessa för närvarande endast i ringa utsträckning innehållsmässigt definierats. Om sålunda EG-rättens materiellrättsliga innehåll i detta avseende synes vara betryggande, kvarstår de processuella svårigheterna för den enskilde.

 

 

B. Integrationsaspekter

 

Av EEC-fördragets namn framgår att det främst berör ekonomisk integration, varför det ligger nära till hands att antaga att endast sådana nationella grundläggande rättigheter skulle beröras vid eventuell kollision mellan EG-rätt och nationell rätt. Vidare hölls det förosannolikt vid fördragens tillkomst att en konflikt skulle kunna inträffa. Av EG:s medlemsstater har endast Västtyskland och Luxemburg uttryckliga stadganden i grundlag om individens rätt till frihet beträffande ekonomiska aktiviteter medan Frankrikes, Irlandsoch Italiens grundlagar endast innehåller fragmentariska eller oklarahänsyftningar i detta avseende. De övriga länderna saknar relevantastadganden.17 Emellertid har EG engagerat och engagerar sig i alltfler samhällsområden såsom en följd av integrationseffekten, ochibland sker detta utan direkt stöd i fördragen, t. ex. i fråga om konsument- och miljöpolitik. Det är också viktigt att komma ihåg attEEC-fördraget är ett s. k. ramfördrag, som måste utfyllas med materiella regler. På grund av dessa förhållanden torde risken — åtminstone teoretiskt — för kollision med nationella grundläggande rättigheter ha ökat med integrationstakten och numera inte vara begränsad

 

16 The Law Quarterly Review 1975, s. 313. Se också samme författare i TheHuman Rights Review 1975, s. 69—86 om grundläggande rättigheter och EG.17 Se Annex till Bulletin of the EC, Suppl. 5/1976, s. 58.

 

Fri- och rättigheter inom EG 573till uppenbart ekonomiska förhållanden. I realiteten synes emellertiden verklig kollision vara ytterst osannolik, eftersom i ett sådant fallEG-akten eller åtgärden även torde strida mot EG-rättens allmännaprinciper.
    Ovan har konstaterats att EG-rätten under årens lopp har utvecklats kraftigt både kvantitativt och kvalitativt och vunnit ökat inflytande på det nationella planet. EG-rätten ingriper därför på ett påtagligt sätt på en mängd olika områden i förhållande till den enskilde individen. Detta förhållande var inte särskilt påfallande vidtiden för Stork-fallet, men Domstolen har allteftersom EG-rätten utvecklats sökt ta hänsyn till denna utveckling genom att stärka denenskildes rättsliga position. Detta har skett främst genom det sätt påvilket skadeståndstalan utvecklats och genom inkluderandet avgrundläggande rättigheter i EG-rätten.
    Dessutom har Domstolen i ökad utsträckning uttalat att EEC-fördragets bestämmelser har direkt tillämplighet. Detta har varit tillnytta för den enskilde på så sätt att hans talemöjligheter inför nationella domstolar ökat. Nämnda strävanden av Domstolen måsteuppfattas som integrationsvänliga (se artiklarna 2 och 4 EEC-fördraget) och som ett stärkande av det demokratiska draget hos Gemenskaperna. Denna utveckling har i sin tur varit nödvändig förDomstolens hävdande av EG-rättens karakteristika. Det är helt klartatt EG-rätten inte kan vara beroende av nationell rätt för sin giltighet — inte ens av konstitutionerna — ty om den vore det, skulleEG-rättens tillämpning fragmenteras, och ett av integrationens viktigaste instrument kraftigt försvagas. Därför var det en nödvändighet för Domstolen, på grund av flera faktorer, att inkludera och utveckla grundläggande rättigheter i EG-rätten.
    Grundläggande rättigheter och ett demokratiskt styrelseskick ärintimt förbundna med varandra, då effektiviteten hos de grundläggande rättigheterna är beroende av ett demokratiskt styrelseskick,liksom det senare hämtar styrka från rättigheterna. Enligt den tyskakonstitutionsdomstolen lider Gemenskaperna av brister i demokratiskt hänseende, eftersom EG saknar bl. a. ett "riktigt" parlament.Därför kan man fråga sig om EG har förutsättningar att effektivtupprätthålla grundläggande rättigheter. Även om EG-parlamentetsaknar reell makt befinner sig dock EG helt i en demokratisk miljö.I denna verkar flera faktorer, såsom att ministrarna i Ministerrådetär ansvariga inför sina respektive nationella och demokratiskt valdaparlament och att Parlamentet genom misstroendevotum kan tvingaKommissionens medlemmar att samfällt avgå. Dessutom erbjuderEG:s institutionella struktur och arbetsformer möjligheter till infly

 

574 Göran Lyséntande för de flesta intressegrupper i samhället. Därför torde det saknas grund för att antaga att grundläggande rättigheter inte skullekunna vara effektiva inom EG:s rättsordning.
    Kommissionen underställde på uppmaning av Parlamentet18detta jämte Rådet en rapport om grundläggande rättigheter i EG(Bulletin of the EC, Suppl. 5/1976), i vilken föreslogs att de politiskainstitutionerna skulle utfärda en gemensam deklaration i saken. Ensådan undertecknades av presidenterna för Parlamentet, Rådet ochKommissionen den 5 april 1977. De förklarade där sin respekt förmedborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, som man hade iakttagit och avsåg att iakttaga även i framtiden. Dokumentet har merpolitisk än juridisk betydelse. I sin rapport tog Kommissionen bl. a.upp frågan om tillskapandet av en rättighetskatalog (s. 15—16), ochefter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra fann man att denenskilde inte skulle vinna något i materiellrättsligt hänseende utansnarare tvärtom med beaktande av det nuvarande integrationsstadiet.19 Domstolen kunde nu i varje särskilt fall ledas av den optimala standarden. Läget var dock annorlunda om medlemsstaternasrelationer ändrades i och med bildandet av den Europeiska Unionen (s. 7—8). Denna union kan sägas vara en utveckling av den Monetära och Ekonomiska Unionen, som var resultatet av den s. k.Wernerrapporten. Genom rådsresolution den 22 mars 1971 beslötspåbörjandet av första steget i förverkligandet av unionen, som skullevara helt genomförd vid utgången av 1980. Tidsschemat är numerahelt orealistiskt, då få åtgärder genomförts i den uppgjorda planen.Projektet har dock inte avskrivits.
    Den Europeiska Unionen skulle bildas genom sammansmältningav de tre nuvarande gemenskaperna och få en vidsträckt kompetens,omfattande förutom realiserandet av den monetära och ekonomiskaunionen för att nå en integrated economic and social unit, en gemensam utrikespolitik och vissa försvarspolitiska frågor.20 I sin rapport till Rådet skrev Kommissionen (s. 26):

 

The democratic nature of the European Union, which should be explicitlystated in the Treaty of Union, means that the protection of human rights is

 

 

18 Resolution den 4 april 1973, O. J. No C 26, 30/4 1973.19 Se Annex till Bulletin of the EC, Suppl. 5/1976. Rudolf Bernhardt (MaxPlanck-Institutet), The problems of drawing up a catalogue of fundamentalrights for the European Communities.20 Se Kommissionens rapport till Rådet av den 26 juni 1975, Bulletin of theEC, Suppl. 5/1975. Även Parlamentet, Domstolen och Ekonomiska och SocialaKommittén avgav rapporter, se Bulletin of the EC, Suppl. 9/1975. Den belgiska premiärministern Leo Tindemans utarbetade också en rapport i saken tillsina kolleger i Rådet den 29 december 1975, som byggde på institutionernasrapporter och samtal med EG-staternas regeringar och andra inom EG. 

Fri- och rättigheter inom EG 575a fundamental element in the new political edifice and in the operation ofits institutions.

 

Kommissionen fann att en Bill of Rights i unionens konstitutionvar bäst ägnad att garantera rättigheterna medan Domstolen föredrog ett stadgande, som gav en allmän förpliktelse att respekteragrundläggande rättigheter. Vidare ansåg Kommissionen, som stöddesig på Domstolens uppfattning, det nödvändigt (s. 37) beträffandelegislativa rättsakter

 

to give private persons broad access to the courts to challenge the constitutionality of the acts of the Union and of the States in the light of theTreaty of Union not only in national courts of law or administrative tribunals but also by appeal to the Court of Justice, irrespective of whether ornot the rules of Union Law concerned are directly applicable

 

och beträffande förordningar utfärdade av exekutivorganen och individuella beslut att dessa kunde angripas

 

by private parties having a direct interest, as is the case in the legal systems of several of the Member States.

 

De nämnda förändringarna skulle således undanröja de brister somnu vidlåder den enskildes talerätt. Emellertid synes ett förverkligande av unionen för närvarande vara ytterst ovisst.
    Bristen på reell makt hos Parlamentet är en rent politisk fråga. Början till en ändring av Parlamentets status kunde skönjas, då Ministerrådet den 20 september 1976 godkände och underskrev instrumenten om val till Parlamentet genom direct universal suffrage, mendock inte enligt en för alla medlemsstater gemensam valordning.Det första valet på detta sätt var planerat att äga rum i maj—juni197821 men har uppskjutits till första halvåret 1979 på grund av tidsutdräkt i den nationella lagstiftningen.
    Direktval synes ge Parlamentet ny kraft,22 vilket kan resultera iökat parlamentariskt inflytande på Rådets beslut och på så sätt i vissmån korrigera obalansen i den "strukturella kongruensen". Man kandock inte undgå intrycket att den tyska domen har haft en viss betydelse för åtgärderna att stärka de demokratiska elementen i EG:sstruktur. Detta antyder det komplicerade samspel, som föreliggermellan Gemenskaperna och medlemsstaterna och som är en del avintegrationsprocessen.

 

21 Bulletin of the EC 1976/9, s. 79—82.22 Se vidare M. Palmer i World Today. Chatham House Review 1977, s.122—130.