Ännu mera skoj i lagstiftningen?
Tillkomsten av de nya reglerna om hovrätts domförhet — enligt vilka lekmän skall deltaga i vissa slags mål — tycks på nytt aktualisera frågan om våra lagstiftares eventuella skämtlynne (jfr SvJT 1977 s. 145).
Så länge man håller sig till propositionen i ärendet (1975/76: 153) förefaller åtminstone lagtexten vara klar och konsekvent. Domförhetsreglerna i 2 kap. 4 § RB har disponerats efter balkens uppdelning i tvistemål och brottmål. I första stycket stadgas, att hovrätt i tvistemål är domför med den vanliga juristsammansättningen, om ej annat är föreskrivet. Enligt paragrafens andra stycke är hovrätt i brottmål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän (dock ej flera än fyra lagfarna och tre nämndemän). För brottmålens del uppställs dock två undantag, nämligen dels när det inte förekommer anledning att döma till svårare straff än böter (3 p.), dels vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling (4 p.). För båda dessa undantagsfall gäller den vanliga juristsammansättningen.
När lagtexten både i 1 p. och i 3 p. av andra stycket talar om att hovrätten "är — — — domför", måste det rimligen betyda samma sak, nämligen att den i resp. punkt angivna sammansättningen är den enda tillåtna. Att i huvudregeln (1 p.) uttrycket måste innebära ett ovillkorligt krav på medverkan av nämnde män torde vara självklart. Annars skulle ju en hovrättsavdelning kunna omintetgöra hela reformen genom att i stället välja juristkollegium. Någon anledning att tolka uttrycket på annat sätt i tredjepunktens undantagsregel — och därmed också i fjärde punktens — torde inte heller finnas. Att hovrätten är domför "utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första stycket" måste alltså innebära ett ovillkorligt krav på juristkollegium. Undantagsreglerna är m. a. o. lika litet fakultativa som huvudregeln. Ordet "dock", som inskjutits i 3 p., föranleder ej annat bedömande och tjänar endast att understryka bestämmelsens karaktär av undantagsregel.
Av specialmotiveringen (s. 53) framgår klart, att när det gäller föredragningsmålen (4 p.) propositionsskrivaren verkligen haft den avsikt som uttryckts i lagtexten: "Att nämndsammansättningen endast avser huvudförhandling framgår av den sista meningen i andra stycket." Men beträffande bötesfallen (3 p.) uttalas, besynnerligt nog, följande: "Mål där anledning inte förekommer att döma till svårare straff än böter får handläggas utan nämndemän. Rätten skall i så fall ha den normala sammansättningen av fyra lagfarna domare. I nu åsyftade mål är hovrätten följaktligen domför såväl med nämndsammansättning som med kollegial sammansättning. Det torde som regel bli beroende på karaktären av övriga till viss sessionsdag utsatta mål vilken sammansättningsform som kommer till användning i bötesmålet." Författaren har tydligen tänkt sig att denna bestämmelse skulle vara fakultativ, vilket ju strider mot lagtexten. Så som denna är utformad ter det sig över huvud taget främmande att göra någon skillnad mellan tredje och fjärde meningarna. Orden "detsamma gäller" i 4 p. kan ju inte syfta på annat än att juristkollegial sammansättning skall tillämpas.
Hur behandlades nu förslaget av riksdagen?
Justitieutskottet, vars betänkande (1975/76: 44) godkändes av riksdagen, anslöt sig i motiveringen (s. 23) beträffande bötesmålen till nyssnämnda uttalanden av departementschefen: "Första och tredje meningarna innebär att hovrätten i bötesmål blir domför såväl i sammansättning med nämndemän som i juristkollegial sammansättning." Samtidigt med detta uttalande, som tydligt hänförde sig till propositionsförslagets lagtext, ändrade utskottet under sken av redaktionell jämkning (s. 24) lagtexten i sitt eget förslag så att den kom att överensstämma med angivna motivuttalanden. Genom att smyga in ordet "även" framför det använda uttrycket för juristkollegial sammansättning åstadkom utskottet sålunda raka motsatsen till propositionsförslagets lagtext, nämligen en fakultativ regel innebärande valrätt mellan juristkollegium och sammansättning med nämndemän.
När det gäller föredragningsmålen (4 p.) förklarar utskottet (s. 23) i anslutning till propositionen: "Lydelsen av sista meningen ger vid handen att hovrätten också vid handläggning av brottmål som ej sker vid huvudförhandling skall vara domför såväl med nämndsammansättning som med juristkollegial sammansättning (jfr dock prop. s. 53). En sådan ordning är enligt utskottets mening bäst ägnad att möjliggöra praktiska arbetsformer i hovrätterna. Särskilt bör påpekas att den ger möjlighet för en hovrättsavdelning i nämndsammansättning att under en sessionsdag ersätta inställda huvudförhandlingar med föredragningar utan att byta sammansättning. Detta kan vara av särskild betydelse vid förhandlingar utanför förläggningsorten, då en fjärde lagfaren ledamot inte alltid finns tillgänglig. Utskottet tillstyrker i enlighet härmed införandet av möjlighet till alternativ sammansättning vid handläggning av brottmål utan huvudförhandling. Det bör dock understrykas att vid sådan handläggning — liksom vid huvudförhandling i bötesmål — nämndemän bör medverka endast i särskilda fall då det motiveras av praktiska skäl." På denna punkt tolkar utskottet alltså propositionens lagtext i klar motsats till departementschefen, som ju förbehållit medverkan av nämndemän för huvudförhandlingar. Utskottets uppfattning rättfärdigas emellertid också här av det tillagda ordet "även", som styr också regeln i 4 p.
Efter dessa turer kunde slutet tyckas vara gott, eftersom de detaljlösningar som valts förefaller lämpliga — inom ramen för det politiska beslutet rörande omfattningen i stort av nämndemännens medverkan — och dessutom överensstämmelse mellan lagtext och motiv slutligen vunnits. Den som skall tillämpa lagen har emellertid svårt att brista ut i entusiasm över standarden hos den argumentering som lett fram till den slutliga produkten. Både i propositionen och i utskottsutlåtandet har man genom diverse motivuttalanden sökt ge en motsträvig lagtext den innebörd som önskats och, när man till sist i utskottet funnit det nödvändigt att ändra lagtexten för att nå erforderlig överensstämmelse, har det kallats redaktionell jämkning. Nej, den välvilligaste tolkningen är kanske ändå att lagstiftarna velat skoja med läsaren.
Utskottsbetänkandet är förbryllande även i ett annat hänseende. Det sägs (s. 22), att propositionsförslaget inte lämnar några regler för hovrätts sammansättning i besvärsmål och att för dessa enligt utskottets mening bör liksom hittills gälla samma regler som för tvistemål. Som en följd härav har lagtexten i utskottets förslag omdisponerats så att, frånsett redaktionella
jämkningar, paragrafens första stycke bibehåller de tidigare, för alla slagsmål gemensamma bestämmelserna om juristkollegium, medan andra stycket upptar de nya domförhetsreglerna i brottmål.
RB omfattar som bekant endast två grupper av mål, tvistemål och brottmål. Båda synes hittills ha haft enhetlig innebörd. Att exempelvis besvärsmål vari häktad begär att bli fri följer brottmålsreglerna och inte tvistemålsreglerna är väl uppenbart för alla. Om de i betänkandet gjorda motivuttalandena vore riktiga, skulle dock begreppet brottmål just i förevarande sammanhang ha en annan innebörd och betyda endast vädjade brottmål. I lagtexten finns ingen antydan om detta. Motivuttalandena är därför vilseledande, när de indelar målen i tvistemål, brottmål och besvärsmål i stället för — som eljest i RB — enbart tvistemål och brottmål; båda dessa slags mål kan i sin tur i hovrätten uppträda antingen som vädjade mål eller som besvärsmål. Även domförhetsreglerna i paragrafens andra stycke omfattar följaktligen brottmål av alla slag, vädjade mål och besvärsmål. En följd härav är, att besvärsmål om häktning och andra straffprocessuella tvångsmedel kan handläggas också under medverkan av nämndemän. Detta kan, såsom utskottet med tanke på bötesmålen berör, ibland vara praktiskt för att under en sessionsdag slippa byta sammansättning, t. ex. om en huvudförhandling i nämndmål blir inställd och det anses lämpligt att utnyttja tiden med föredragning av ett besvärsmål av nyssnämnda slag.
Anders Hedström