HARRO HÖGER. Die Bedeutung von Zweckbestimmungen in der Gesetzgebungder Bundesrepublik Deutschland. Berlin 1975. Duncker & Humblot (Schriftenzur Rechtstheorie, häfte 53). 116 s.

 

Högers analys av "ändamålsparagrafer" i tysk rätt är en i Köln år 1975 försvarad doktorsdissertation. Med den fullständighetsambition som — med rätta— kännetecknar denna litteraturart har förf. sökt inventera den moderna tyska rättens förråd av lagregler, i vilka den ifrågavarande författningens eller enskilda bestämmelsens ändamål uttryckligen anges, samt redogöra för uttalanden i den rättsvetenskapliga litteraturen i ämnet. Ett system med "preambel" (eng. preamble, fr. préambule), i vilken den följande texten s. a. s. motiveras, är som bekant alltjämt vanligt i internationella texter; i Tyskland vann tekniken med syftesangivande Vorsprüche stor popularitet under den nationalsocialistiska eran, då denna form av anvisningar dels användes för att utveckla regimens filosofi på ett speciellt rättsområde dels betraktades som en metod för att bryta positivistiska lagtolkares envisa trohet mot bokstaven och ge dem handfasta vinkar om den anda i vilken reglerna borde förstås. I senare lagstiftning har Höger funnit ändamålsparagrafer främst i vissa speciella författningstyper: lagar om krigspåföljder av olika slag, näringspolitiska författningar, socialförfattningar, bestämmelser om administrativa organ. Högers slutsatser om ändamålsparagrafernas beskaffenhet och status i rättstillämpningen är nyanserade och försiktiga. Med rätta pekar han emellertid på dessa riktlinjers betydelse i sådan lagstiftning som — i mer eller mindre allmänna ordalag — ålägger de rättstillämpande myndigheterna att verka för bestämda resultat. Mer tveksam ställer man sig till förf:s uttalanden om att sådana"portalparagrafer" skulle ha ett särskilt informationsvärde för allmänheten. Det torde vara ovanligt att dylika bestämmelser utformas med tillräcklig precision för att fylla en sådan uppgift.
 

S. S.

 

 

MICHEL VILLEY. Critique de la pensée juridique moderne (douze autresessais). Paris 1976. Dalloz (Collection "Philosophie du droit" nr 16). 274 s.

 

Professor Michel Villey i Paris tillhör de lärda, oförskräckta och outtröttliga stridsmännen. Hans intressen och ämnesområden hör förvisso inte till de vardagliga, men inom sin verkningssfär, som är rättsfilosofins historia, har han ut-

 

Litteraturnotiser 605rättat storverk, bland vilka främst må nämnas "Formation de la pensée juridique moderne" (4 uppl. 1975). Villey sticker inte under stol med att den främste eller kanske rentav ende bland för juridikens syften någorlunda användbara filosofer är Aristoteles och att de idéer och ideologier som insmugit sig bland juristerna efter klassisk romersk tid visserligen må ha sitt berättigande på annat håll men inom det juridiska arbetsfältet utgör farligt, ofta sentimentalt trams, som äventyrar juridikens väsen och bestånd. För dessa teser anför Villey argument som ofta är i sak starka, i form alltid njutbara. Dennu föreliggande samlingen av uppsatser är kanske inte något att sticka i handen på mycket jäktade praktiker i deras vardagsgärning, men för de jurister som anser sin hantering och sin vetenskap vara värd en smula läsning även påfritiden bjuder Villey på betydande tillfredställelser. Man rör sig från kyrkofäderna till Marx (över Bodin, Burke och Kant) och man får väldokumenterade och skarpsinniga analyser av äganderätts- och obligationsbegreppens utveckling. Som alltid lyckas Villey även i sina mest lärda utläggningar odla en framställningskonst som gör läsningen till en dubbel eller flerdubbel njutning.
 

S. S.