Fortsatt underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt

 

I 31 § första stycket trafikskadelagen (1975: 1410) stadgas, att den som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt beträffande motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt skall dömas till böter. Antag att en person fälls till ansvar för underlåtenhet att ha sitt fordon försäkrat och att han ej heller efter domen fullgör sin försäkringsplikt. Skall då en eventuell talan om ansvar för fortsatt underlåtenhet prövas i sak ellerskall den avvisas på grund av res judicata?
    Hovrätten för Västra Sverige har i ett avgörande, refererat i SvJT 1966 rf s. 7, prövat denna fråga. Förhållandena var där följande, En person hade 1964 godkänt strafföreläggande för underlåtenhet att vidmakthålla sin trafikförsäkring. Då han efter ett år ännu ej fullgjort sin försäkringsplikt instämdes han till domstol med yrkande om ansvar och vitesföreläggande. Häradsrätten ansåg res judicata föreligga i ansvarsdelen och ansåg sig förhindrad att upptaga till prövning yrkandet om vitesföreläggande på grund av ordalydelsen i 25 § första stycket trafikförsäkringslagen. Hovrätten fällde den tilltalade till ansvar (och förelade vite) med motivering dels att han ej vid vite förelagts att fullgöra sin försäkringsplikt dels att det godkända strafföreläggandet i och för sig ej hindrade att han fälldes till ansvar för "nu åtalade underlåtenhet".
    Av hovrättens motivering framgår att man ansett den fortsatta underlåtenheten vara att bedöma som ny gärning.¹ Detta synes stå i strid med den praxis som tidigare utbildats. Vad gäller gärningsidentiteten beträffande underlåtenhetsbrott anses det avgörande vara, om brottet avser underlåtenhet att fullgöra ett kontinuerligt handlande eller underlåtenhet att fullgöra en enstaka prestation.² I det förra fallet undandrager sig vederbörande ett större mått av handlande ju längre tid underlåtenheten varar. Med hänsyn härtill har underlåtenheten före och efter dom ansetts var för sig uppfylla rekvisiten i det tillämpliga straffstadgandet. Brottet har med andra ord ansetts perdurerande. Belysande är härvid NJA 1942 s. 463 ochNJA 1944 s. 553. Brott som består i underlåtenhet att fullgöra en enstaka prestation har däremot icke ansetts perdurerande, oavsett hur lång tid underlåtenheten varat. Belysande är härvid NJA 1931 s. 654 och SvJT 1958 rf s. 23.
    Underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt torde vara att betrakta som underlåtenhet att fullgöra en enstaka prestation. Detta gäller i vart fall vid underlåtenhet att taga försäkring. Det finns knappast något skäl att bedöma underlåtenhet att vidmakthålla försäkring annorlunda eftersom straffbarheten i 31 § första stycket inte är knuten till underlåten premiebetalning e. d.³

 

¹ Godkänt strafföreläggande måste på grund av stadgandet i 48 kap. 3 § RB ha samma verkan i res judicata-hänseende som lagakraftvunnen dom.

² Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft 1949 s. 230 ff., Strömberg, Åtalspreskription 1956 s. 178.

³ Jfr SOU 1957: 36 s. 116 samt Elwin i SvJT 1967 s. 62.

 

39—783359. Svensk Juristtidning 1978

 

    Frågan torde även få bedömas mot bakgrund av vitesbestämmelsen i 32 § första stycket. Denna bestämmelse skall för brott enligt 31 § första stycket motsvara det s. k. av brottsstadgande som i 32 § andra stycket ges beträffande brott enligt 31 § andra och tredje stycket.⁴
    Vid tiden för hovrättens avgörande kunde domstol förelägga vite endast i fall då fråga tillika var om ansvar för underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt. Detta sades klart ifrån i SvJT 1963 rf s. 42. Vid detta förhållande fann tydligen hovrätten i 1966 års fall, då ju vite ej förelagts, enda möjligheten att reagera mot den fortsatta underlåtenheten vara att uppta åtalet härför till prövning.
    Med den lydelse 32 § första stycket nu har torde emellertid vitessanktionen vara en fullt tillräcklig reaktion mot fortsatt underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt.
 

Jan-Åke Nyström