Gäldenärsbyten i praktiken

 

I fyra artiklar som publicerats i Svensk Juristtidning (1976 s. 220 och 679 samt 1978 s. 143 och 472) har Tore Nordling försvarat teorin att en panträtt som upplåtits som säkerhet för ett lån består när äganderätten till panten överlåts och den nye pantägaren hos långivaren övertar betalningsansvaret för lånet med friskrivande av den tidigare ägarens betalningsansvar. Nordling har speciellt avhandlat situationen då panten utgörs av en fastighet och har noga redogjort för olika kreditinstituts rutiner i sådana fall ochför användandet av s. k. övertagandeförbindelser. I två artiklar i tidningen har Karl Olivecrona (1977 s. 734) och undertecknad (1976 s. 676) ifrågasatt huruvida den åsyftade teorin är hållbar. Senast har Nordling av diskussionen dragit slutsatsen att övertagandeförbindelserna knappast innehåller några risker. I anledning därav finns det fog att peka på de två praktiska situationer då övertagandeförbindelsernas värde ställs på sin spets.
    Den första situationen berör endast pantbrev som besvärar flera fastigheter primärt. Vi tänker oss då att — efter den ursprungliga pantsättningen— från en av de gemensamt intecknade fastigheterna gjorts en avstyckning, varefter det avstyckade området överlåtits utan att inteckningarna avlyfts därifrån. Därefter äger gäldenärsbytet rum. Om Nordlings teori inte håller streck, betyder det i detta fall att vid exekution kan en brist i stamfastigheten inte täckas ur någon annan av de intecknade fastigheterna även om överskott skulle finnas. Detta beror på reglerna i jordabalken 6:10 om exekution i gemensamt intecknade fastigheter. Innan bristen får täckas ur annan primäransvarig fastighet måste nämligen avstyckningen säljas och det går ju inte för sig om inte panträtt föreligger i den. Ett mer direkt men kanske mindre praktiskt problem är den minskning som pantvärdet undergår om avstyckningen utgår ur panten.
    Den andra situationen är den då överhypotek i panten pantsatts till annan fordringsägare före låneövertagandet och den förste fordringsägaren underrättats därom. Om Nordlings teori är felaktig, innebär det i detta fall att överhypotekspanthavaren vid låneövertagandet rycker upp och får bästa rätt i panten. Hans panträtt är ju i det nya läget den äldsta och innehål-

 

⁴ Jfr prop. 1933: 192 s. 24.

 

ler vanligtvis inget förbehåll att den skall gälla med förmånsrätt efter den förste fordringsägarens lån till den nye fastighetsägaren.
    Det är dessa sakrättsliga problem som frågeställningen om övertagandeförbindelsernas rättsliga status i praktiken gäller och de kan inte lösas utanhänsyn till tredje man genom formuleringar i övertagandeförbindelser eller på annat dylikt sätt. Frågorna kräver i stället ett juridiskt ställningstagande. Därvid måste man utgå från det juridiska regelsystemet och inte från vad som vore mest ändamålsenligt ur t. ex. kreditgivarsynpunkt. Aspekter av den sistnämnda typen tillkommer det lagstiftaren att anlägga och inte den praktiserande juristen.
    Frågan om gäldenärsbyte har nyligen också varit uppe i Regeringsrätten i anledning av förhandsbesked i fråga om beskattning för det en person, vilken ingick i den krets som omfattas av låneförbudet i aktiebolagslagen 12:7, med bolagets samtycke inträdde som gäldenär till bolaget i annans ställe (RSV/FB Dt 1977:1 — refererat i Skattenytt 1978 nr 4). Regeringsrättens majoritet ansåg att det tilltänkta förfaringssättet skulle strida mot låneförbudet, till följd varav beskattningskonsekvenser skulle inträda. Regeringsrådet Petrén var emellertid skiljaktig och i sitt votum anförde han bl. a.: "Helt entydigt är att något nytt låneförhållande ej uppstår genom personbyte på gäldenärssidan." Mot bakgrund av bl. a. Olivecronas ovan anmärkta artikel förefaller det tveksamt om saken är så entydig som Petrén hävdar.
 

Hans Wahrolén