Framförande av motorfordon under påverkan av "annat berusningsmedel än alkohol"

 

Rättsliga och kriminalpolitiska aspekter

 

Av dr. jur. ARTUR SOLARZ

 

 

1. Inledande anmärkningar

 

När det gäller de konventionella lagöverträdelserna, såsom stöld, mord, bedrägeri, anser majoriteten av samhället att man bör eller måste lagstifta om och bestraffa dessa brott. I motsats till de klassiska brotten uppkommer de moderna lagöverträdelserna som ett resultat av den tekniska utvecklingen eller den naturvetenskapliga forskningen. Den primära drivkraften för att förbjuda handlingar i dessa fall är oftast inte samhällets moraliska värderingar, som fallet är när det gäller konventionella brott. Förbjudna gärningar i moderna tider kan huvudsakligen betecknas som tekniskt och vetenskapligt motiverade förbud, och drivkraften bakom lagstiftningenom dessa handlingar är oftast forskare eller intressegrupper som på grund av observerade eller undersökta företeelser "alarmerar" samhället om nödvändigheten av att lagstifta om vissa gärningar eller beteenden. Lagstiftningen beträffande nämnda brott kräver som regel ett vetenskapligt underlag, en expertis som bevisar att vissa handlingar har negativa konsekvenser eller vållar risker för samhället. Det är viktigt att inte införa "moderna" strafflagar innan ett omfattande forsknings- och utvärderingsarbete har genomförts för att klarlägga om det finns tillräckliga vetenskapliga och kriminologiska skäl för att straffbelägga en viss gärning. När forskningsresultaten anses tala för en kriminalisering av ett visst handlingssätt, uppkommer nästa fråga: hur skall lagen utformas?
    Vid utformningen av lagtexten bör man ha i minnet bl. a. lagens mottagare, d. v. s. de grupper som lagarna enligt sina intentioner vänder sig till. Ett annat språk kan användas, när lagstiftarna vänder sig till domstolen och advokater eller förvaltningsorgan, än när adressaten är klart avgränsade grupper medborgare eller hela samhället. Kännedom om lagens innehåll och syfte är en av förutsättningarna för att den skall efterlevas.
    Ett exempel på en straffrättslag som bygger på vetenskaplig expertis är bl. a. förbud att framföra fordon under påverkan av "annat berusningsmedel än alkohol". "Läkemedelsrattfylleri" har hittills inte fått samma uppmärksamhet som rattonykterhet i samband med alko-

 

680 Artur Solarzhol. För att få mer kunskap om problemet genomfördes på uppdrag av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Statens råd för samhällsforskning ett forskningsprojekt "Läkemedelspåverkan och trafiken". I det aktuella arbetet belyses endast vissa rättsliga och kriminalpolitiska aspekter.

 

 

2. Konstruktionen av bestämmelsen om andra berusningsmedel än alkohol

 

Nuvarande straffbestämmelse angående förande av motordrivet fordon under påverkan av annat berusningsmedel än alkohol tillkom år 1951. Lagens utformning om "annat berusningsmedel än alkohol "liknar utformningen av rattonykterhetsbrott i anslutning till alkoholförtäring (... så påverkad av annat berusningsmedel än alkohol att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunde föra fordonet ...).1
    Vid konstruktionen av gällande bestämmelse beträffande trafikonykterhetsbrott i samband med alkohol kunde man gå ifrån den individuella påverkansgraden och i stället införa fasta promillegränser tack vare de avancerade kemiska analysmetoder som utvecklats. Likvärdiga möjligheter finns inte för närvarande för "andra berusningsmedel än alkohol". Därför har lagstiftaren behållit den individuella påverkansgraden som grund för skuldfrågan vid framförande av motorfordon under påverkan av "annat berusningsmedel".

 

 

3. Kritik av gällande lagbestämmelse beträffande "annat berusningsmedel"

 

3.1. Rattfylleri och "läkemedelsrattfylleri"
Kriminalisering av "läkemedelsrattfylleriet" är idag ett faktum, och en annullering av lagen är praktiskt taget omöjlig. En del förare skulle uppfatta avkriminaliseringen som ett tillstånd att framföra motorfordon under påverkan av läkemedel. Ett sådant alternativ är oförsvarbart med hänsyn till trafiksäkerheten.
    Läkemedel används även regelmässigt för medicinskt bruk. Medan alkoholförtäring aldrig kan ursäktas i samband med motorfordonskörning, kan dock förtäring av läkemedel vara medicinskt motiverad och den rusgivande effekten bör anses som en negativ sidoeffekt av ett för hälsan nödvändigt bruk. Teoretiskt kan man införa ett totalförbud mot att framföra ett motorfordon direkt eller några timmar efter förtäring av läkemedel.

 

1 4 § 1 mom. 2 st. lagen om straff för vissa trafikbrott.

 

Framförande av motorfordon 681    I ett land där motorfordonsförarna utgör ca 50 % av befolkningen (inkl. barn) kan inte ett sådant förbud i praktiken få gehör i samhället. En stor del förare konsumerar läkemedel dagligen enligt läkares ordination. Ett förbud att använda motorfordonet efter läkemedelskonsumtion skulle för dem betyda att de måste avstå från eget motorfordon som transportmedel. Ett totalt förbud är emellertid ej nödvändigt eftersom inte alla läkemedel i normala doser är trafikfarliga. Mellan de två extrema alternativen finns utrymme för en tredje lösning, nämligen för partiell kriminalisering av läkemedelsförtäring i anknytning till trafiken. En partiell kriminalisering kan omfatta ett förbud att framföra motorfordon— efter förtäring av vissa läkemedel— efter överdosering av alla läkemedel eller vissa grupper av läkemedel— under påverkan av läkemedel— under en sådan påverkan som medför att förare inte kan framföra ett motorfordon på betryggande sätt.
    Lagstiftaren i Sverige antog en kriminalisering av den aktuella företeelsen enligt sistnämnda mönster, d. v. s. den individuella påverkansgraden (. . . så påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunde föra fordonet ...). Mot denna konstruktion kan samma invändningar riktas som mot den tidigare använda individuella påverkansgraden vid förande av motorfordon under påverkan av alkohol (innan fasta promillegränser infördes).
    Trafiknykterhetsbrottskommittén uttalar i sitt förslag 1970 att

 

en brottsbeskrivning som bygger på påverkansgrad medför i praktisk tillämpning stora svårigheter vid gränsdragning mellan straffbar och straffri påverkan. I många fall lämnar en sådan konstruktion åt vittnens omdöme, i bästa fall åt läkares bedömning, att avgöra huruvida föraren är lämplig eller olämplig som förare. En sådan lagstiftning kan inte vara effektiv.2

 

 

Lagens konstruktion har dessutom anpassats till lagtexten om rattfylleri. Brottet har nämligen samma straffsats som rattfylleri. Det finns dock en viktig skillnad. När det gäller påverkan av annat berusningsmedel än alkohol finns det inte någon motsvarighet till promillegränserna eftersom det saknas en naturvetenskaplig möjlighet att uppställa sådana promillegränser.
    Det finns flera skäl att ifrågasätta den aktuella konstruktionen av lagtexten när det gäller "annat berusningsmedel än starka drycker".
    I flera hänseenden kan de två medlen "läkemedel" (i lagen be-

 

2 Jfr Trafiknykterhetsbrott, SOU 1970: 61 s. 135.

 

682 Artur Solarznämnt "annat berusningsmedel") och "alkohol" ej jämställas.
    — Under benämningen "läkemedel" saluförs i Sverige ca 2 500 preparat. Flera hundra av dem innehåller vissa aktiva ämnen som anses vara trafikfarliga. Begreppet "alkohol" avser endast starka drycker, vilka innehåller alkohol.— Läkemedel (i motsats till alkohol) brukas normalt av medicinska skäl. Läkemedel kan även intagas utan någon medicinsk anledning.— Även de som använder läkemedel på medicinsk ordination kan genom en överdosering missbruka medlet.— Alkoholförtäring förekommer utan något medicinskt behov och kan även teoretiskt förbjudas som konsumtionsmedel.— Påvisande av läkemedel i blod och/eller i urin är betydligt svårare än påvisande av alkohol. På grund av det stora antal ämnen som ingår i läkemedel behövs flera års intensivt forskningsarbete för att uppnå samma vetenskapliga resultat som på alkoholens område.— Upptäckts svårigheterna vid läkemedelspåverkan är betydligt större än vid alkoholpåverkan. Läkemedel, till skillnad från alkohol, avger i regel inte någon karakteristisk lukt (förutom lösningsmedel) och utandningsinstrument ger inte något utslag. Dessutom är "upptäckare" tekniskt och utbildningsmässigt otillräckligt förberedda föratt ingripa i fall där förare är under påverkan av endast läkemedel. Läkare som bedömer läkemedelspåverkan hos de undersökta förarna har också svårigheter att skilja yttre symtom som talar för läkemedelspåverkan från symtom som är karakteristiska för enbart alkoholpåverkan.— Förares kännedom om läkemedlens negativa inverkan på körförmågan är mycket mindre än när det gäller alkoholens.

 

Resultaten av en enkätundersökning visar att angående påståendet att det är förbjudet att föra motorfordon under påverkan av alkohol svarade 94,7 % av respondenterna att detta är riktigt. På motsvarande påstående angående läkemedelsanvändning i samband med trafiken svarade 60,4 % att påståendet är "riktigt", 10 % svarade "felaktigt" och 25,8 % "vet ej". På påståendet att det borde vara straffbart att framföra motorfordon under påverkan av alkohol svarade 88,5 % "ja". Däremot när det gäller läkemedel i trafiken ansåg endast 51 % av de tillfrågade att det borde vara straffbart. Endast 43 % av respondenterna uppfattar uttrycket "andra berusningsmedel" riktigt enligt lagstiftarens intention. De flesta av svarspersonerna vet inte att även det stora flertalet av olika sorters läkemedel borde räknas till "annat berusningsmedel".3

 

 

3 A. Solarz, Läkemedelspåverkan och trafiken. Kriminalpolitiska synpunkter kring läkemedlens betydelse som en trafikolycksfaktor. Forskningsrapport. Del 4. Sthlm 1978. 

Framförande av motorfordon 6833.2. "Annat berusningsmedel" och läkemedel
Nästa fråga är om nuvarande utformning av bestämmelsen rörande "annat berusningsmedel" bör behållas. Det centrala i ett lagbrott är att lagens mottagare på förhand vet att en konkret handling är straffbar och att samhället inte accepterar ett visst beteende.
    När det gäller konventionella brott är det först och främst gällande moralregler som ligger till grund för lagreglerna. De är vitt spridda och rättsmedvetandet om dessa lagförbud är så högt, att lagens konstruktion inte har någon större betydelse för lagens efterlevnad.
    Kriminalisering av beteende som en följd av den tekniska eller naturvetenskapliga utvecklingen bygger oftast på forskningsresultat i den aktuella frågan. Det finns få sådana fall där moralregler kan anses som en primärorsak för tillkomsten av dessa "tekniska" lagnormer. Lagens utformning och text bör i sådana fall betraktas som ett viktigt förmedlings-, upplysnings- och kommunikationsinstrument för att gestalta en positiv inställning till den nya lagen. Därför är det viktigt att överväga vilken teknik som bör användas vid utformningav lagtexten, den abstrakta eller den mer "kasuistiska". Varje teknik har vissa nackdelar och fördelar. Vid val av en lagteknik får man inte glömma att adressaten av "tekniska" lagnormer är stora grupper av befolkningen som förväntas efterleva lagnormen.
    När det gäller bestämmelsen om "annat berusningsmedel" kan man ifrågasätta om uttrycket är begripligt för den icke rättsutbildade mottagaren. Rusgivande medel identifieras allmänt med narkotika och tekniska lösningsmedel, däremot sällan med vanliga läkemedel köpta på apotek efter läkares recept.
    Att uttrycket "annat berusningsmedel" inte tycks täcka de olika sorters läkemedel som bestämmelsen avser att omfatta, diskuterades redan år 1951, då bestämmelsen infördes. Då fann man dock inte skäl att frångå uttrycket "annat berusningsmedel".4
    Formuleringen av bestämmelsen utgår från den individuella påverkansgraden, som formellt ligger till grund även för alkoholpåverkan men som i rättstillämpningen har förlorat praktisk betydelse genom de införda fasta promillegränserna. Däremot när det gäller påverkan av annat berusningsmedel finns det ingen motsvarighet till promillegränserna. 1970 års kommittés förväntningar, att det genom en intensifiering av forskningen på läkemedelsområdet påsikt skall öppnas möjligheter att införa någon form av promilleregler i likhet med de promilleregler som har införts ifråga om alkohol, har varit för optimistiska.

 

4 Nykterhet i trafik, SOU 1963: 72 s. 101.

 

684 Artur Solarz3.3 Det subjektiva rekvisitet vid påverkan av "annat berusningsmedel"
Den individuella påverkansgraden vid "läkemedelsrattfylleri" betyder att det enligt praxis för ansvar för påverkan av annat berusningsmedel än alkohol krävs att föraren redan vid förtäringen insåg att medlet, i den mängd som det intogs, hade eller skulle kunna ha rusgivande effekt. Däremot krävs inte att föraren insåg att det var fråga om sådan grad av påverkan som enligt lagen krävs för ansvar. Det skulle enligt 1970 års kommitté för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott vara ett argument för att det subjektiva rekvisitet vid påverkan av annat medel än alkohol har samma principiella innebörd som vid alkoholpåverkan. "Vid alkoholpåverkan" — argumenterar kommittén — "förutsätts ju för ansvar att föraren insåg atthan hade förtärt alkohol, d. v. s. en dryck som enligt vad envar vet har rusgivande egenskaper. På samma sätt krävs för ansvar vid påverkan av annat än alkohol att föraren insåg att medlet hade rusgivande egenskaper."5
    Första påståendet, att föraren vet att alkohol har rusgivande egenskaper och att man kan anta att han borde känna till alkoholens rusgivande effekter, är väl motiverat. Däremot kan man inte göra samma presumtion när det gäller läkemedel, särskilt inte beträffande läkemedel som har medicinsk användning. Föraren kan ju faktiskt vara omedveten om läkemedlets rusgivande effekter. Det är dessutom svårt att bevisa, att föraren insåg medlets rusgivande verkan. Dessa förhållanden kan anses som ett ytterligare argument mot att brottsrubriceringen av läkemedelspåverkan skett på samma sätt som av alkoholpåverkan samt att bestämmelsen lagtekniskt har inordnats under4 § 1 mom. andra stycket i trafikbrottslagen.

 

3.4. Nuvarande lagkonstruktion och bevissvårigheter
Nuvarande utformning av bestämmelsen vållar stora bevissvårigheter. Lagstiftaren och 1970 års kommitté var även i denna fråga optimistiskt inställda när de konstaterade, att för att fastställa påverkan av annat berusningsmedel än alkohol "har man i princip tillgångtill samma bevismedel som vid påverkan av alkohol, nämligen —utom den misstänktes egna uppgifter — vittnesutsagor, klinisk läkarundersökning samt — med den begränsning som nedan kommer att anges — analys av blodprov och urinprov".6
    Ovannämnda "begränsning" betyder att i den praktiska rättstill-

 

5 Trafiknykterhetsbrott, SOU 1970: 61 s. 201.

6 Trafiknykterhetsbrott, SOU 1970: 61 s. 168.

 

Framförande av motorfordon 685lämpningen samma bevismedel inte kan användas som vid alkoholpåverkan.

 

 

4. Om upptäcktsmöjligheter och bevissvårigheter

 

4.1. Upptäcktsmöjligheterna avseende läkemedelspåverkan i trafiken är begränsade
Huvudsakligen upptäcks förare som framför motorfordon på ett sätt som avviker från det normala. En annan grupp misstänkta för påverkan av läkemedel i trafiken utgör de förare som under rutinkontroll med avseende på alkoholpåverkan stoppas när deras uppträdande visar yttre påverkanssymtom, trots att utandningsprovets utslag beträffande alkohol är negativt. En tredje grupp förare som ofta förekommer som misstänkta för läkemedelsrattfylleri är förare som igenkänns av polisen som narkomaner eller förare som använder ett stulet fordon. Antalet misstänkta beror ofta på polisens inställning till och erfarenhet av läkemedelsrattfylleriet samt läkarens inställning till det aktuella problemet.
    För att undvika godtycke i polisens bedömning av misstanke för läkemedelspåverkan bör enhetliga anvisningar utarbetas. I sådana anvisningar kan förutom de tre ovannämnda förargrupperna även beaktas — åtminstone under en försöksperiod — alla i trafikolyckor inblandade förare, oavsett om misstanke om ev. alkoholpåverkan har bekräftas med alkoholutandningsprov (t. ex. alkotestprov). För att kunna kartlägga polisens iakttagelser och bedömningar om påverkan av läkemedel och/eller alkohol torde protokollet om misstanke om alkoholpåverkan m. m., anvisningar om provtagning samt rikspolisstyrelsens anvisningar om utredning av trafikonykterhetsbrott anpassas till dessa uppgifter. Mer utrymme för det aktuella problemet i undervisningsprogrammet för polisen bör också övervägas.

 

4.2. Om vittnesutsagor och bevisvärde
Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det vara olämpligt att övervärderavittnesmål, särskilt de polismäns vilka stoppade de misstänkta förarna. Dessa utsagor kan vara behäftade med subjektiva och även felaktiga tolkningar av de observerade symtomen. Samma brister kan gälla vittnesutsagor från allmänheten. Vittnen beskriver iakttagna yttre symtom, men det är tveksamt om man på grund av dessa beskrivningar kan dra objektiva slutsatser rörande en så invecklad företeelse som "påverkansgraden". I fall där vittne inte har iakttagit några "påverkanssymtom" kan man å andra sidan inte alltid tolka

 

686 Artur Solarzdetta som bevis för att den misstänkte inte var så påverkad som bestämmelsen kräver.

 

4.3. Alternativa metoder för läkarens bedömning av läkemedelspåverkan
Den kliniska undersökningen är mer tillförlitlig än vittnesmål. En läkare är teoretiskt bättre förberedd för att fastställa typiska symtom, vilka förekommer vid läkemedelspåverkan. Läkarens bedömning om läkemedelspåverkan bygger dock delvis på yttre symtom som kan anses som otillförlitliga.
    Bonnichsen m. fl.7 påpekade med rätta att man genom statistiska beräkningar kan konstatera ett samband mellan läkemedelspåverkan och vissa yttre symtom. Det kan dock vara svårt att på grund av dessa symtom dra entydiga slutsatser om läkemedelspåverkan i individuella fall. Inga försök har hittills gjorts för att använda praktiska resultat från andra områden där testmetoder för psykomotoriska funktioner är mer avancerade än vid kliniska undersökningar i samband med alkohol eller läkemedelspåverkan. En studie av dessa metoder skulle visa i vilken utsträckning undersökningar av läkemedelspåverkan kan förbättras och objektiviseras samt vilket bevisvärde de kunde tillmätas. Moser8 anser t. ex. att den s. k. trafikpsykologiska metoden att testa perceptionsförmågan, perceptionshastigheten, koncentrations- och observationsförmågan, reaktionstid m. m.kan tjäna som grund för att mäta läkemedelspåverkan. Trots att man är tveksam om huruvida resultaten från psykologiska tester kan överföras till en verklig trafikmiljö, kan man dock efter närmare studier kanske komma till den slutsatsen att de sistnämnda testerna är mer objektiva och vetenskapligt bättre grundade än hittills använda s. k. kliniska undersökningar.

 

4.4 Analys av blodprov och urin och dess bevisvärde
Analysresultatet i form av alkoholkoncentration i blod utgör ett bevismedel som enligt gällande lag har en avgörande betydelse för domstolen vid påverkan av alkohol. När det gäller analysresultat vid påverkan av läkemedel kan dessa inte tillmätas samma bevisvärde. Statens rättskemiska laboratoriums analysresultat kan endast bekräfta vilket ämne som har påvisats i blod och/eller urin och i vilken koncentration. Analysresultaten kan däremot inte tjäna som di-

 

7 R. Bonnichsen, A. C. Maehly & S. Åqvist, Arzneimittel und Fahrtüchtigkeit III, Mitteilung. Benzodiazepinderivate. Blutalkohol, Vol. 7, nr 1, 1970, s. 1—12.

8 L. Moser, Die Untersuchung kraftfahrwesentlicher Leistungsminderungendurch Arzneimittel, Blutalkohol, Vol. 11, nr 5, 1974, s. 285—311. 

Framförande av motorfordon 687rekt bevismedel för den individuella påverkansgraden. För detta ändamål behövs ett utlåtande av ytterligare sakkunniga. Såsom framgår av nämnda överväganden, föreligger stora svårigheter då påverkan av läkemedel skall styrkas genom nämnda bevismedel. En presumtionsregel med fasta koncentrationshalter för alla aktiva substanser som ingår i läkemedel är för närvarande och inom de närmaste åren ej möjlig att praktiskt införa.

 

5. Förslag till ändring av gällande bestämmelse
5.1 Motiv för översyn och diskussion kring "läkemedelsrattfylleri"
Mot bakgrund av nämnda argument kan man påstå att den ansvarsbestämmelse som enligt gällande rätt står till buds för att ingripa mot läkemedelspåverkade fordonsförare är utformad på ett sådant sätt att det är omöjligt att uppnå de ändamål som lagstiftarna ville uppnå. Bestämmelsen har i sin nuvarande utformning begränsad såväl allmänpreventiv som individualpreventiv verkan. Den principiella utformningen av denna bestämmelse som bygger på den individuella påverkansgraden kan inte uppnå syftet som lagstiftarna formulerade, nämligen att förare, som på grund av bruk eller missbruk av läkemedel är på ett trafikfarligt sätt påverkad av sådana medel, i trafiksäkerhetens intresse skall avstå från att föra motorfordon. Domstolens verksamhet, när det gäller läkemedelsrattfylleriet, möter stora bevissvårigheter som leder till två negativa konsekvenser. Bestämmelsen används endast i få fall (40 fällande domar år 1976). Många läkemedelspåverkade förare som befriats från straff kan uppfatta domen på ett felaktigt sätt: att det intagna läkemedlet inte är trafikfarligt. Därmed försvagas ytterligare lagens preventiva effekt och lagens efterlevnad. Den som fälls för "läkemedelsrattfylleri" kan uppleva domen som orättvis eftersom flera andra som framför fordon under påverkan av läkemedel går fria. Med andra ord, alla är inte lika inför lagen.
    Den enda slutsats som kan formuleras är att det behövs en översyn av och en diskussion kring kriminaliseringen och ev. principiella ändringar i gällande straffbestämmelser rörande "läkemedelsrattfylleri".

 

5.2. Norska och finska lagkonstruktioner
5.2.1. Utgångspunkten för alternativa lösningar kan vara den konstruktion som föreslogs i ett norskt betänkande (förslag avlämnat den 16 september 1968 till det norska socialdepartementet).9 Enligt nämn-

 

9 Trafiknykterhetsbrott, SOU 1970: 61 s. 170.

 

688 Artur Solarzda förslag införs vissa presumtionsregler byggda på följande regler: 1) I särskild ordning fastställs vilka slags medel som skall omfattasav presumtionsreglerna.2) Som straffbart påverkade anses förare som— har intagit sådant medel utan läkares ordination;— har överskridit doseringen;— på annat sätt inte har följt läkarens bruksanvisning, inbegripet varning mot bilkörning, eller inte har följt sådan varning som påförts läkemedelsförpackningen;— har förtärt alkohol i förening med bruk av ifrågavarande slags läkemedel.
    Det norska alternativet har vissa fördelar jämfört med den svenska konstruktionen. I stället för en abstrakt lagteknik som är svår att tillämpa i rättsligt avseende får man en bestämmelse som till lagens mottagare förmedlar den information som är nödvändig för att uppfatta lagstiftarnas syfte. Själva utformningen av texten har en viktig preventiv betydelse.
    Utformningen av lagen möjliggör att man på förhand (som följd av uppnådda naturvetenskapliga rön) entydigt kan meddela vilka läkemedel som anses vara trafikfarliga. Även en aktualisering av förteckningen till följd av nya naturvetenskapliga resultat kan företagas. Ett av Nordiska läkemedelsnämndens expertgrupp utarbetat förslag till gemensamma märkningsbestämmelser kan vara utgångspunkten för en diskussion angående vilka slags medel som bör medtagas i ovan nämnda förteckning över trafikfarliga läkemedel.105.2.2. Flera forskare har konstaterat att vid kombinerat bruk av läkemedel och alkohol kan en additiv eller superadditiv effekt lätt uppstå.11 Det anses t. ex. att en kombination av alkohol och sömnmedelkan vara farlig för trafiksäkerheten. Även vissa läkemedel i terapeutiska doser i kombination med alkohol kan betydligt försämra körförmågan.12
    Dessa forskningsresultat har inte kommit till tydligt uttryck i bestämmelserna om "läkemedelsrattfylleri". I fall där förare samtidigt med "annat berusningsmedel" har förtärt alkohol så att straffbar blodalkoholhalt har uppnåtts, avstår man från att utreda frågan om läkemedelspåverkan. I mitt undersökningsmaterial var trafikolycks-

 

10 Nordiska läkemedelsnämndens expertgrupp. Märkning av trafikfarliga medikamenter, NU A 1977: 11.

11 Solarz a. a. s. 37—47.

12 Bl. a. L. Goldberg, Interaktionseffekter på centrala nervsystemet mellan alkohol och psykotropa medel. Rapport från symposiet "alkohol och psykotropamedel ur biologisk och samhällsvetenskaplig synpunkt" s. 22—26, 1969; P. Kielholz, Fahrversuche zur Frage der Beeinträchtigung der Verkehrstüchtigkeitdurch Alkohol, Tranquillizer und Hypnotica. Dtsch Med. 

Framförande av motorfordon 689fallsfrekvensen signifikant högre hos förare-läkemedelskonsumenter med en alkoholhalt under 0,5 ‰ än hos förare- ej läkemedelskonsumenter med samma alkoholkoncentration.13
    I Finland har man ganska tydligt straffbelagt förtäring av alkohol i förbindelse med bruk av läkemedel. (Jfr t. ex. Lag angående komplettering av strafflagen med stadganden om trafikfylleri, 23 kap.3 §, 1 april 1977.) Anledningen till att man i Sverige avstår från att utreda läkemedelspåverkan i fall där "annat berusningsmedel" har förtärts samtidigt med alkohol är först och främst de allmänt kända bevissvårigheterna vid läkemedelspåverkan. Dessutom anser man att det ur rättstillämpningssynpunkt är meningslöst att bekosta utredning och bevisning av läkemedelspåverkan i de fall där straffbar alkoholkoncentration föreligger. Mot detta ställningstagande kan man dock rikta en invändning, nämligen att den preventiva verkan av lagen faller bort. Den dömde kan felaktigt tro att intagande av läkemedel samtidigt med alkohol inte är trafikfarligt, eftersom domen inte behandlar denna kombination. Anser man att ett kombinerat bruk av vissa läkemedel och alkohol är mer trafikfarligt än intagande av enbart läkemedel eller alkohol, borde man ge ett adekvat uttryck för detta i gällande rättsregler. Det bör även tilläggas att nämnda undersökningsmaterial visar att 90 % av 1932 undersökta förare-läkemedelskonsumenter, misstänkta för trafikonykterhetsbrott år 197614 intar läkemedel samtidigt med alkohol.
    Därför bör överväganden i den aktuella frågan göras, huruvida det inte finns tillräckliga skäl för att införa en särskild bestämmelse varigenom framförande av motorfordon under påverkan av läkemedel i kombination med alkohol blir lagreglerat.

 

5.3. Om alternativa påföljder för "läkemedelsrattfylleri"
5.3.1. När man talar om kriminalisering av en viss handling eller ett beteende, underförstår man att varje lagligt förbud medför en sanktion mot lagöverträdaren. Frågan huruvida lagöverträdelser kan bekämpas med straff har dock hittills inte funnit ett tillfredsställande svar. Skall man utgå från att de grundläggande måtten på effektiviteten av straff är återfallsfrekvensen hos dem som redan har avtjänat sina straff, måste man konstatera att påföljdssystemet för rattonykterhetsbrott inte tycks ha varit särskilt effektivt från individualpreventiv synpunkt. Av mina undersökningsresultat beträffande "tidigare avdömda brott" framgår att återfallsfrekvensen bland undersökta förare-läkemedelskonsumenter är mycket hög, mellan 50 % och 60 %, när det gäller rattonykterhet och rattfylleri. Återfallsfrekvensen an-

 

13 Solarz a. a. s. 203.

14 Solarz a. a. s. 74—83.

 

44—783360, Svensk Juristtidning

 

690 Artur Solarzgående andra avdömda brott än trafikbrott är bland förare-läkemedelskonsumenter misstänkta för rattonykterhet som intagit läkemedel utan alkohol så hög som 76,7 % och de flesta, 70 %, svarar för fler än tre avdömda brott. Ofta noterades 10 avdömda brott och inte sällan 20—30 lagöverträdelser.15 Mot denna bakgrund är det motiverat att ifrågasätta om det påföljdssystem som tillämpas är tillräckligt effektivt från individualpreventiv synvinkel. Att en viss sanktion inte har någon individualpreventiv effekt betyder inte att densamma inte alls har någon allmänpreventiv verkan på andra personer. Samma lag och sanktion kan ha skilda brottsförebyggande effekter sett ur individualpreventiv och ur allmänpreventiv synpunkt. Detta kan även betyda att kriminaliseringen av en viss handling inte nödvändigtvis automatiskt behöver medföra stränga straff, eller straff överhuvudtaget, för att man skall uppnå en allmän brottsförebyggande effekt. Ibland kan det t. o. m. vara tillräckligt att enbart förbjuda vissa beteenden, utan att hota med sanktioner för att uppnå en allmänpreventiv effekt.
    Vid en diskussion om alternativa sanktioner vid läkemedelsrattfylleri bör lagstiftaren utgå ifrån den verkliga sammansättningen av förare-läkemedelskonsumenter med hänsyn till läkemedelsbrukets former. Den största delen förare-läkemedelskonsumenter misstänkta för rattonykterhetsbrott i vårt material, 90 %, använder läkemedel tillsammans med alkohol. Bland dessa finns förare som kan betecknas som alkoholmissbrukare. I denna grupp finns såväl sjuka som friska personer.16 En annan grupp kan betraktas som alkoholmissbrukare resp. läkemedelsmissbrukare. Bland de sistnämnda finns förare som använder enbart läkemedel uteslutande i påverkanssyfte. Dessutom finns en grupp "sjuka" förare som använder läkemedel i större doser än enligt läkares ordination och även sådana som konsumerar läkemedel utan läkares ordination. Därför borde sanktionerna (om de skall behållas) starkt differentieras beroende på mot vilken grupp av förare-läkemedelskonsumenter påföljden skall riktas. Schematiskt sett finns flera typer av sanktionsformer tillgängliga: sanktioner som begränsar den dömdes frihet, sanktioner med anknytning till den dömdes fritid, sanktioner som berör den dömdes arbetsförhållanden, sanktioner mot den dömdes ekonomi och sanktioner riktade mot den dömdes heder och rättigheter. I USA har man prövat ett slags villkorligt åtal. Domaren och den misstänkte förhandlar om att åtal inte väcks om den misstänkte lovar prestera något som en gottgörelse för brottet.17 Man kan även överväga ett sorts prickningssystem för lagöver-

 

15 Solarz a. a. s. 210—215.

16 Solarz a. a. del 2 av forskningsrapporten.

17 Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Nytt straffsystem. Referat av rapport 1977: 7. 

Framförande av motorfordon 691trädaredebutanter, särskilt de yngre, eller att helt avstå från straff. En mångsidig sociologisk och kriminologisk undersökning beträffande effektiviteten hos de hittills använda straffen bör dock genomföras innan en diskussion om nya, alternativa bestämmelser skall starta. Metodologiska problem för en sådan forskning är dock mycket invecklade. Man måste först precisera vilka faktorer och aspekter som skall undersökas. Är det endast återfall som skall räknas som ett misslyckande eller finns det andra symtom som pekar på framgång resp. misslyckande vid en viss strafform? Hur svårt det är att övervinnade metodologiska problemen visade exempelvis Hood och Sparks iKey Issues in Criminology 197018 samt Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupprapport om straffsystemet.19

 

6. Upplysning som en brottsförebyggande åtgärd
6.1. Behov av upplysningen
Undersökningsresultaten från en postenkät bland motorfordonsförare beträffande deras attityder till läkemedelsrattfylleri20 visar bl. a. att när det gäller bestämmelsen angående den aktuella frågan är kännedomen betydligt mindre än kännedomen om bestämmelsen beträffande rattonykterhetsbrott i samband med konsumtion av alkohol. Detta undersökningsresultat visar tydligt att upplysningen på detta område kan anses som otillräcklig. Man kan förmoda att ett väl utarbetat upplysningsprogram kan ha en viss förebyggande effekt, åtminstone bland vissa grupper av potentiella lagöverträdare.

 

6.2. Målgrupper för upplysningsverksamhet
6.2.1. Det är väl känt att man kan bedriva upplysningsverksamhet i flera olika former.21 I detta arbete finns inte utrymme för att behandla alla aspekter av upplysningsverksamheten i den aktuella frågan. Det är dock motiverat att beröra vissa utvalda aspekter.
6.2.2. Det tycks vara av stor vikt att en upplysningsverksamhet som skall påverka en persons beteende börjar redan i skolan. Syftet meden sådan informationsverksamhet bör vara att utforma riktiga attityder till läkemedel i allmänhet, d. v. s. peka på att läkemedel intebara botar sjukdomar utan att ett flertal läkemedel samtidigt kan ha vissa negativa effekter på psykomotoriska funktioner och på förares körförmåga.
6.2.3. En annan målgrupp är de som studerar trafikkunskap för att få körkort. Undervisning i trafikskolor om läkemedlens roll i trafi-

 

18 R. Hood & R. Sparks, Key issues in criminology, 1970, s. 171—172.

19 Se not 7.

20 Solarz a. a. del 4 av forskningsrapporten.

21 Narkotikaproblemet. Samordnade åtgärder, SOU 1969: 52.

 

692 Artur Solarzken bör utvidgas. Det är intressant att se att det i en lärobok från 1972 utgiven av Sveriges Trafikskolors Riksförbund, vilken granskats och godkänts av Statens Trafiksäkerhetsverk, inte fanns någon information om läkemedel i trafiken. Begreppet "annat berusningsmedel" eller läkemedel i trafiken nämndes inte alls i boken. I senare upplagor från t. ex. år 1975 finns en halv sida om läkemedel i trafiken. Materialet är dock mycket allmänt och det saknas exempel på konkreta fall som pekar på riskerna med att framföra ett motorfordon under läkemedelspåverkan.
6.2.4. En tredje viktig målgrupp för upplysningsverksamheten är patienter som besöker läkare och/eller tandläkare. Redan år 1967 utfärdade Medicinalstyrelsen (numera Socialstyrelsen) ett cirkulär för att göra läkarna uppmärksamma på faran med läkemedelspåverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.22
    I cirkuläret finns vissa formuleringar som bör upptagas till diskussion:— Cirkuläret är riktat enbart till läkare. Det är dock viktigt att även tandläkare vid ordination av smärtstillande tabletter eller efterbehandling med bedövande medel informerar patienterna om att de kan inverka menligt på körförmågan. Vamosi23 beskev ett fall där en yrkeschaufför som varit läkemedelspåverkad råkat ut för en olycka med en fullsatt bil på en motorväg. Passagerarna skadades. Vid utredningen kom det fram att mannen dagen innan haft svår tandvärk och intagit värktabletter. Tidigt på olycksdagen tog han ytterligare två smärtstillande tabletter, besökte tandläkare och fick tanden utdragen under lokalbedövning med Novokain. På eftermiddagen tog han två tabletter, drack tre små glas likör, tog en sista tablett, sov i sex timmar och gick i tjänst. I blodprovet kunde någon straffbar alkoholhalt inte påvisas. Som ett led i utredningen upprepades hela förloppet experimentellt, med samma preparat och tidsintervaller. Med hjälp av medicinska och psykologiska undersökningar fann man att mannen efter den sista tabletten var oförmögen att köra bil.— I cirkuläret har följande formulering använts: "Det är angeläget att läkarna vid ordination av nämnda läkemedel upplyser patienterna om att medlen kan inverka på körförmågan . . .". Denna formulering är mycket svagare än formuleringen som användes i Socialstyrelsens cirkulär den 6 december 197224 om anmälan till länsläkare av vissa sjukdomstillstånd. Bl. a. användes där denna formulering:
    "Läkare är skyldig att informera patient om eventuella trafikrisker på grund av ordinerade läkemedel."

 

22 Medicinalstyrelsens cirkulär den 22 maj 1967, MF 1967: 32.

23 M. Vamosi, Praktiskt rättsliga synpunkter på alkohol och läkemedel i trafik. Rapport från symposiet "Alkohol och psykotropa medel ur biologisk och samhällsvetenskaplig synpunkt", 1969, s. 27.

24 Socialstyrelsens cirkulär den 6 december 1972, MF 1972: 79.

 

Framförande av motorfordon 693    Man kan dra den slutsatsen att det hittills är oklart om det är angeläget att läkaren upplyser om att läkemedlen är trafikfarliga, eller om läkaren "är skyldig" att upplysa om trafikfarliga läkemedel.
    Läkares skyldighet att upplysa sina patienter om trafikfarliga läkemedel är förmodligen tydligare uttryckt i Förbundsrepubliken Tyskland.

 

I ett fall dömdes en läkare att utge en skadeersättning på 4000 DM till en patient som efter läkarbehandling råkat ut för en olycka. En 21-årig jordbruksarbetare sökte läkarhjälp i samband med en inflammation i öronmandeln (tonsillitis). Patienten fick en ampull Megazilin forte intramuskulärt. Efter en kvart lämnade patienten behandlingsrummet och åkte hemåt i sinbil. Några minuter därefter vållade han en singelolycka genom att köra motett träd. Polisen kunde inte hitta någon förklaring till varför olyckan hade inträffat. Föraren förklarade att han inte kom ihåg varför och när han körde mot trädet. Han vet bara att han plötsligt tappade kontrollen över sina handlingar. Vittnen fann inget märkvärdigt i hans körsätt före olyckan. De märkte bara att föraren uppträdde "konstigt" när han kom ut ur sin bil efter olyckan. Patienten angav att läkaren inte hade upplyst honom om att han borde avstå från bilkörning.25

 

    Mot ovannämnda bakgrund bör det övervägas om läkares resp.tandläkares skyldighet att upplysa om läkemedels verkan inte borde formuleras klarare i cirkuläret. En annan fråga uppkommer också, nämligen om det inte behövs en anteckning i patientens journal som kan styrka att patienten har fått en adekvat upplysning.
    Ett ytterligare led i upplysningen till potentiella lagöverträdare om läkemedels trafikfarlighet är Socialstyrelsens förslag att man genom en symbol på läkemedelsförpackningarna skall varna för bilkörning efter intagande av trafikfarliga mediciner. Förslaget är värt att förverkligas. Märkning av vissa läkemedel som trafikfarliga kan ha en stor juridisk och brottsförebyggande betydelse. Första rapporten med förslag om märkning av läkemedel från Nordiska expertgruppen har utkommit.26
6.2.5. En annan målgrupp för upplysningsverksamheten bör vara lagöverträdare. I detta fall kan verksamheten ha en utpräglat individualpreventiv betydelse. En sådan information bör bygga på verkliga trafikolycksfall och/eller trafikolycksrisker, där läkemedelspåverkan kan anses som huvudorsak. Upplysningen bör alltså riktas till identifierade lagöverträdare. Genom att kombinera upplysning medett slags pricksystem kan man förmodligen nå en viss grupp lagöverträdare och kanske hindra dem från att framföra motorfordon efter förtäring av vissa läkemedel.

 

25 Landgericht Konstanz, A2 50 74/72.

26 Nordiska läkemedelsnämndens expertgrupp, Märkning av trafikfarliga medikamenter, NUA 1977, 11.