Dom i dag

 

Den som under många år följt sin SvJT har imponerats av alla de många välskrivna och väldokumenterade artiklar som influtit. Tunga författarnamn, litteratur- och rättsfallshänvisningar, omfattande notapparater liksom ibland den övertygande kraften i framställningen har mestadels förkvävt oppositionslusten hos en läsare "på fältet". Ett visst mod skall således tillför att blanda en späd stämma i kören, särskilt som det sker på ett nygam-

 

Tord Widebeck 713malt tema och helt utan noter.
    Visst minns man med viss fasa när man första gången skulle skriva dom åt häradshövdingen. Alla tillgängliga förelägg utnyttjades. Här gällde att vara ambitiös och ingenting försumma. Partsuppgifter, vittnesberättelser och skriftlig bevisning urkramades allt och sidorna fylldes med text. Men när sedan de egentliga domskälen skulle utformas så kärvade det till sig. Iefterföljd av tvivelaktiga förelägg blev det i huvudsak att "på grund av vad sålunda och i övrigt upptagits finner häradsrätten . . .". Nå, efter fri tvätt-, stryk- och stärkning av häradshövdingen blev det så småningom en någorlunda begriplig dom — om ock ganska så mångordig.
    När den blivande domaren så gjorde entré i hovrätten så fann han —utan att egentligen ifrågasätta förnuftet däri — att där ägnade man sig åt att skriva om underrättsdomarna i modifierad form (i indirekt anföring och konjunktiv) och att därefter författa en hovrättsdom som inte sällan blev än vidlyftigare. Kopieringstekniken har dessbättre förvisat detta förfaringssätt till historien och vi vet att hovrättsdomar i dag oftast är föredömligt korta och kärnfulla.
    Men hur är det med tingsrätternas domar? Hur genomförs i dag den vanskliga seglatsen mellan fullständighetens Scylla och ofullständighetens Charybdis? Några egentliga navigeringsregler har vi inte bortsett från RB 17:7 p. 5, vari sägs att domen skall innehålla "domskälen med uppgift åvad i målet är bevisat". Många är de lotsar som lagt ut rättvisande kurs i ämnet men att spåra någon större enighet låter sig knappast göra.
    En del anser, att en dom skall vara så fullständig att en oinitierad läsare skall få en uttömmande bild av sakförhållanden, partsståndpunkter, bevisning och skäl. Andra åter menar, att en dom kan och bör vara avsevärt mera korthuggen.
    RB:s fäder fann, att dåtidens domsmotiveringar ofta var allt för knapphändiga och inte sällan otydliga. De framhöll vikten av att domstolen ordentligt klarlade på vilka grunder den stödde sin övertygelse om vad som var bevisat. Hänsyn till överrättsförfarandet och till domstolens kontroll av den egna bevisprövningen var två goda skäl för en sådan fyllig redovisning. I detta krav på tydliga domskäl kan väl alla instämma men följer därav att domen skall innehålla en fullständig redovisning av parternas uppgifter och av all bevisning? Härom torde ingen enighet finnas. Snarare är det väl såatt den enskilde domarens inställning brukar vara avgörande.
    Om vi ett ögonblick ser på utvecklingen under RB:s hittillsvarande livstid så tror jag man kan säga att tendensen varit att skriva kortare, enklare och samtidigt klarare. Inte minst domsblanketterna har bidragit till denna utveckling. När dessa infördes uttalades från vissa håll farhågor för att de skulle föranleda — eller kanske förleda — domstolarna till att skriva kortare. Om dessa farhågor om korthet besannats så tror jag att det varit enbart av godo. En jämförelse mellan en skilsmässodom i dag och en sådan för tio år sedan talar sitt tydliga språk.
    Men låt oss återvända till domskälen, alltså egentligen domstolens redovisning av varför den kommer till ett visst resultat. Genast ställs man då inför skillnaden mellan å ena sidan enkla mål där själva saken inte är stridig och där rättsföljd eller påföljd verkar ganska uppenbar samt å andra sidan komplicerade mål där egentligen ingenting är självklart.
    Skulle man tillfredsställa "den oinitierade läsarens" krav så skulle ju

 

714 Dom i dagsträngt taget båda kategorierna behandlas lika. Domen skulle alltså i samtliga fall vara uttömmande. Så sker dess bättre inte, även om denna regel inte saknar undantag. Domskälen innehåller således mestadels ett konstaterande av att gärningarna erkänts respektive talan medgivits samt i förekommande fall att lämpligaste påföljd är den och den. Det är alltså först ide mera komplicerade fallen som saken blir värre. I vilken omfattning skall då parts- och vittnesuppgifter liksom innehållet i annan bevisning redovisas? Här är navigationspraxis splittrad. Därpå tvivlar inte den som dagligen läser domar från olika håll.
    Att den enskilde domaren inte skall betagas rätten att utforma sin dom efter egen skalle är väl oomtvistligt. Men vad bedöms egentligen i dagsom förnuftigt och önskvärt, inte bara bland domare utan också — och kanske främst — bland åklagare, advokater och alla andra som har att ta del av domar? Mina pejlingar i frågan har inte lett till något entydigt svar.

1. Skall principen om "den oinitierade läsarens krav" upprätthållas?

2. Skall domstolen genom fyllig redovisning serva överrätterna? 

3. Finns skäl att upprätthålla kravet på fyllighet såsom en domstolens kontroll av sin egen bedömning?

4. Är det för parterna väsentligt att domen innehåller en mer eller mindre fullständig redovisning av förhållandena?

5. Är det sant att domskrivning än i dag bär drag av konst för konstens egen skull? 

6. Vågar man sprida tankarna om strävan mot korthet såsom allmänt vedertagna när man orienterar t. ex. notarier i domskrivandets svåra konst?
    Det skulle vara intressant att höra läsekretsens synpunkter på denna domarens centrala uppgift.
    Till sist en reflektion: Noggrannhet, samvetsgrann prövning och rättssäkerhet är visserligen honnörsord men de präglar likväl allt domarens arbete. Att uppoffra det minsta av dessa värden kan inte komma i fråga. Men finns det någon risk för en sådan uppoffring om domaren ägnade sig mindre åt att formfulländat skriva för arkiven och mer åt att enkelt och begripligt tala om hur han nått sitt domslut? — Kanske blir det då bättre dom i dag.
 

Tord Widebeck