Internationella domareunionen (UIM)

 

Unionen (jfr SvJT 1969 s. 71 f och 1977 s. 491) höll 28.8—2.9.1978 en kongress i Rio de Janeiro med omkring 350 deltagare från 20 länder. Flertalet deltagare kom från Brasilien och därnäst var antalet västtyska deltagare störst. De nordiska länderna — utom Island, som ännu inte är medlem — var företrädda av små delegationer, Sverige liksom Norge av tre delegater.
    Kongressens tema var storstadens rättsproblem och tre särskilda frågor togs upp till generaldebatt. Vid varje debatt fanns det en panel med några rapportörer, representerande olika rättssystem, som inledare. Var och en av dessa skulle före debatten skriva en rapport. vilken skulle vara tillgänglig för alla kongressdeltagarna före debatten. Så skedde emellertid endast i undantagsfall och följden blev att debattordföranden fick inleda med en sammanfattande översikt. Denna hade självfallet stort värde, men den kunde dock inte ge så gott underlag för debattinlägg som om rapporterna kunnat användas. Man nödgades därför konstatera att debatterna i mångt och mycket ersattes av redogörelser för respektive lands eget system.
    Den första dagens debattämne var "Domaren och skyddet för hyresgästerna". Vid denna debatt var hovrättslagmannen Ulf Gad skandinavisk representant i panelen och hans redogörelse för det svenska systemet — som funnits tillgänglig i en rapport i god tid före mötet — väckte mycket stort intresse. När debatten var slut, blev han också av ordföranden anmodad att närmare redovisa huvudpunkterna i den svenska lagstiftningen.
    Det andra debattämnet hade på engelska titeln "The judge and the problems of urban planning". Som debatten utvecklade sig kan man beteckna den som en debatt om de problem som uppstår för domstolarna i samband med genomförande av stadsplaner och byggnadsplaner i storstäderna. I panelen fanns denna gång bl. a. en dansk och en finsk domare. Från svensk sida framhölls under debatten bl. a. vikten av att domstolarna beaktade individens behov av skydd mot de mäktiga företrädarna för stat, kommun och stora företag.
    Den tredje dagens debatt ägnades "Domaren och de ändringar i kriminaliteten som har sin grund i befolkningskoncentrationen i storstadsområdena".I panelen satt dennna gång representanter för länder med så artskilda kriminalitetsproblem som Brasilien, Norge och Senegal, men den gemensamma nämnaren var den starkt ökande kriminaliteten, särskilt våldsbrottsligheten, i storstadsområdena. Någon patentmedicin för att komma till rätta med problemen vågade sig ingen av deltagarna på, men debattordföranden, Karl Müller, ledamot av Österrikes högsta domstol, hade gjort ett mycket intressant försök att analysera orsakerna till att storstäderna är en sådan grogrund för aggressioner och kriminalitet. I ett svenskt debattinlägg pekades på betydelsen av att

 

716 Notiseröverbrygga klyftan mellan domstolarna och befolkningen och på värdet av ettaktivt lekmannadeltagande i domstolarna.
    I anslutning till kongressen sammanträdde unionens styrelse och en av dess tre studiekommissioner. Styrelsen beslöt bl. a. att det nästa år skall hållas sammanträde med de tre studiekommissionerna i Stockholm. Den första kommissionen skall då behandla "Domaren och massmedia", den andra "Nödvändiga inskränkningar i vittnesplikten med hänsyn till yrkeshemligheter" samt den tredje "Det straffrättsliga ansvaret för miljöförstöring".
    I samband med kongressen förekom vissa sällskapliga aktiviteter av icke särskilt märkvärdigt slag. De gav emellertid möjlighet till kontakt med brasilianska domare och därigenom ordnades domstols- och fängelsebesök.
    Man kan naturligtvis ställa frågan om värdet av ett svenskt deltagande i en domarkongress i Brasilien motsvarar kostnaderna därför. Svaret är i första hand att det är mycket svårt, om inte omöjligt, att göra en sådan avvägning. Det kan emellertid sägas — utan att man förhäver sig — att Svergie har åtskilltigt att ge i fråga om rättskulturen i en modern demokrati till länder som ännu inte hunnit så långt på detta område och att det är vår plikt att dela med oss av vårt kunnande, våra idéer och erfarenheter. Det svenska rättssystemet är emellertid inte heller bättre än alla andra länders och vi har säkert åtskilligt att lära av andra. Härtill kommer att Sverige inte gärna — när det är fråga om en så relativt obetydlig kostnad — kan undantaga sig ett internationellt samarbete på ett allmänt accepterat område.
    Det kan invändas, att det borde vara lagstiftare och rättsvetenskapsmän och inte domare som deltager i sådana kongresser. Häremot kan sägas att det är inte något antingen—eller med domarekongresser och kongresser för lagstiftare och rättsvetenskapsmän. Det borde finnas — och förekommer otvivelaktigt också — erfarenhetsutbyte och konferenser mellan dessa yrkesutövare i skilda länder, ehuru sällan inom en så vid ram som den internationella domareunionen utgör med sina medlemmar från 25 länder och 4 världsdelar. Av betydelse är också att domarna som regel har den praktiska, breda erfarenheten från rättslivet, som specialister ofta saknar, samt att de i allmänhet torde ha vissa möjligheter att påverka rättsutvecklingen i sina hemland.
    Stärkandet av domarekårens självständighet i de olika medlemsländerna är något som också står på internationella domareunionens program. För denna tidnings läsare behöver det inte sägas att denna punkt inte tagits upp på programmet för att unionen som något slags fackförening skall värna om ett privilegium för domarna. Däremot kan det för de styrande och allmänheten i vissa länder — kanske icke minst i Sydamerika — vara nyttigt att få klarlagt att så inte är fallet utan att domarnas självständighet och oavsättlighet är en oeftergivlig förutsättning för att man skall kunna tala om en rättsstat och en verklig demokrati och ett sådant klarläggande får särskild tyngd om det kommer från en världsomspännande organisation som internationella domareunionen.
    Det nu sagda torde också vara svar på frågan om Sverige bör deltaga i en kongress, som anordnas i ett diktaturland. Det kan emellertid tilläggas, att det inte finns något som helst fog för påståendena att man genom att deltaga i en kongress på något sätt solidariserar sig med regimen eller rättssystemet i det land man gästar. — Författaren av dessa rader vill också anmärka att han under Rio-mötet även fick kontakt med jurister, som klart deklarerade sin kritiska inställning till den rådande regimen. Trots detta ansåg de inte att repre-

 

Notiser 717sentanterna för de mera demokratiska länderna borde ha uteblivit utan att det var av värde för dem att genom kongressen få kontakt med domare i dessa länder.
 

Johan Björling