Om kyrka och stat
När svenska kyrkan efter genomförd nyorganisation blivit frikyrka, förverkligas i förhållande till andra samfund rättvisa och demokrati enligt vad som avsetts, och reformen innebär obestridliga fördelar för kyrkan själv. Framtiden får visa i vilken mån det också sker till men för värden inom kyrka och stat. Vad angår reformarbetet synes som om intresset hittills så inriktats på utformningen av organisationen att man förbisett möjligheterna att motverka negativa följder av att kyrkan ändrar karaktär och omfattning.
Utgångsläget är att svenska kyrkan är mycket omfattande och till sina medlemmar räknar största delen av vårt folk. Därmed sammanhänger en folkets bindning till kyrkan som även i lösliga förgreningar har avsevärd betydelse. Denna kyrkliga gemenskap beror och upprätthålles i hög grad av de allmänt anlitade kyrkliga förrättningarna, främst dopet, vigseln och jordfästningen. Fördelarna är uppenbara såväl religiöst som moraliskt och från andra samhälleliga synpunkter. Samhällsnyttan i dess olika former får inte underskattas men kräver en djupgående utläggning för att fullt klargöras, såsom i fråga om rättskänsla, laglydnad och hänsyn till medmänniskor. Det är tydligt att den angivna gemenskapen upphör i den mån svenska kyrkan genom omorganisation får minskad omfattning. Reformen har trots sina positiva sidor negativa följder så snart nedgången i medlemsantalet blir märkbar.
I det följande skall något sägas om kyrkans egna möjligheter att motverka en olycklig utveckling, inte minst den andliga hemlöshet som förmånga uppkommer i samband med övergången till krympande frikyrka.
En stor grupp av svenska kyrkans medlemmar består av dem som med gudstro och kristen livssyn är främmande för de från kyrkofäder komna dogmerna och betraktar dem till stora delar såsom religionshistoriska företeelser med skiftande sanningshalt och mer eller mindre symbolvärde. Inför den förestående organisationsreformen kommer dessa människors ställning till kyrkan i blickpunkten. Såsom betecknande för nuläget skall framhållas att de inom kyrkan möts med respekt och i regel utan någon som helst prövning av medlemskap men åtminstone i vissa kretsar anses såsom gäster i en kyrklig gemenskap även när vanlig legal tillhörighet föreligger.
I samband med omorganisationen har såväl den enskilde medborgaren som kyrkan fått anledning att ompröva sitt ömsesidiga förhållande. Efter genomförd reform bör klarhet råda beträffande medlemskap. I den mån någon — måhända för att uppleva andakt i kyrkorummet som tillföres den blivande frikyrkan — uppehåller förbindelse med svenska kyrkan, bör han eller hon få vara medlem, inte gäst, och det kan ske om kyrkan
själv och dess prästerskap ger tydligt tillkänna att så skall vara fallet. Dunkelt tal och halva medgivanden är inte tillfyllest; med det ökade behovet av besked följer rätten till entydigt svar. På kyrkan ankommer klarläggande åtgärder. Det väsentliga är här människorna och deras livsvillkor. De organisatoriska förändringarna, även t. ex. kvinnoprästfrågan i viss del, blir av jämförelsevis underordnad vikt.
Dessa tankar om dogmernas innehåll är ingalunda nya. De har funnits länge och på olika sätt, sannolikt även bland dagens präster, fastän de är försiktiga i sina uttalanden. Och det synes i förstone fortfarande röra sig om en kyrklig fråga av mindre betydelse. I själva verket påkallas nu ett stort steg, som innebär ingrepp i kyrkans liv, främst i gudstjänst och predikan genom större öppenhet på den gemensamma grunden.
Att samordna oliktänkande, låt vara på gemensam grund, är en svår och ömtålig uppgift. Även om den behandlas med god vilja och i samarbetsanda, torde full samstämmighet inte kunna vinnas. Ekumenisk anda skattas högt olika samfund emellan, men den är misstänkt inom det egna samfundet. Svaret måste bli besvärande för dem som anser att kyrkan bör behållas enbart för sluten och strängt enhetlig bekännelse.
Om kyrkan skulle, till förmån för många, bli både fastare och friare, måste denna ändring ha allmän räckvidd och få genomslagsverkan i förhållande till den stora massan kyrkomedlemmar, vilkas antal i första hand bestäms genom utformningen av kyrkans organisation. Vad återangår sammansättningen av medlemsbeståndet, förblir den åtminstone tills vidare olikartad, från de medvetet församlingsbundna till de ljumma, vacklande, obestämda, vilsna eller liknöjda, medan åsiktsäkra ateister och de uppenbart likgiltiga alltjämt ställer sig vid sidan. Att nu överblicka och beräkna resultatet av kyrkans egna åtgärder är vanskligt såväl i fråga om medlemstal som i andra hänseenden. I varje fall motverkas nedgång i kyrkans omfattning och intresset för kyrkan väcks genom dess förnyelse. Många andra än de först omtalade finner sig, med enkla ord sagt, mer tillfreds i sin andliga tillvaro. Viktigt är att ingen i besittning av tro, hur den än gestaltar sig för honom, behöver känna sig vara utanför svenska kyrkan. Såsom sammanfattande omdöme må göras gällande att med kyrkans verksamhet förenade värden kunde bevaras och förstärkas, till fördel för samhället och den enskilde medborgaren. Tanken på folkkyrka skulle inte vara alldeles övergiven om medlemstalet bibehålls någorlunda vid det nuvarande.
Från kyrkan själv kommer de vägande invändningarna. Det blir, sägs det av bestämda motståndare, inte längre kvar religiös förkunnelse, bekännelse eller ens något trossamfund utan endast en allmän folkkyrka av obestämd karaktär.
Förändringar berörande läran borde dock, invändningar och farhågor till trots, inte vara uteslutna i en förestående brytningstid, även om den är organisatoriskt betingad. Det kunde tänkas att kyrkan — med bevarande av sitt kärleksbudskap och den högt stående etiken i övrigt — tog initiativ och inte orubbligt höll fast vid dogmbunden bekännelse. Emellertid måste inses att den vägen är svårframkomlig, kanske omöjlig att gå. Omändring sker i någon del, blir fråga om fortsatt reformering. Lärobyggnaden undermineras och riskerar att falla samman.
Kyrkan skall så vitt möjligt lägga fram sin mening om den inre kyrkliga
verksamheten jämsides med arbetet på organisationen. Efter fullbordad nyordning kan tiden bli försutten. För att fortleva i anslutning till nuvarande omfattning har svenska kyrkan att, rättframt uttryckt, visa vad den i ekumenisk anda erbjuder sina medlemmar i den framtida religionsutövningen, och det bör ske före det slutliga och genomgripande avgörande som förr eller senare är en politisk nödvändighet. Annars är svenska kyrkan, kanske efter strid om mål och medel delad i flera sekter, ägnad att snabbt förverkliga omorganisationens grundidéer om rättvisa och demokrati och bli fullt jämförlig med andra samfund. De med statskyrkan förenade värdena har till stor del gått förlorade, och den andliga hemlösheten har ökat ibland dem som haft eller kunnat få samfundsstöd. Materiellt får kyrkan känna återverkningarna av ett organisatorisktekonomiskt beslut om kyrkan tillförd egendom av betydande värde. Beslutet har samband med omfattning och medlemstal; vid stor minskning måste räknas med krav på avstående eller delaktighet.
Harry Guldberg