Löntagarfonderna samt arbetstagarna och deras föreningar

 

1. I februari 1978 avgav en av LO och SAP tillsatt arbetsgrupp ett förslag med riktlinjer till löntagarfonder och kapitalbildning. Sedan såväl LOs landssekretariat som SAPs partistyrelse yttrat sig över förslaget, diskuterades detta på SAPs partikongress i september 1978. De konkreta lösningar, som arbetsgruppen föreslagit, ansåg partistyrelsen inte vara sådana, att de i föreliggande skick borde läggas till grund för ett politiskt beslut. Däremot ställde sig partistyrelsen bl. a. bakom de fyra mål för löntagarfonder och kapitalbildning, som upptagits i arbetsgruppens rapport, nämligen att stödja den solidariska lönepolitiken, att motverka den förmögenhets- och maktkoncentration, som följer av företagens självfinansiering, att genom medägande stärka löntagarinflytandet i företagen, samt att bidra till kollektivt sparande och kapitalbildning för produktivainvesteringar.¹ Vidare delade partistyrelsen arbetsgruppens uppfattning, att brytandet av den privata maktkoncentrationen kräver ett löntagarinflytande byggt på ägande, att detta ägande skall vara kollektivt och utgå från löntagarnas rätt till delaktighet i företagens vinst- och kapitalbildning, samt att inflytandet i företagen skall vara såväl övergripande som starkt lokalt förankrat.² Kongressen antog partistyrelsens uttalande men fogade till detta ett uttalande om den ekonomiska demokratin.³ Härigenom kom kongressen bl. a. att uttala sig mera konkret än partistyrelsen synes ha avsett för att genomförandet av löntagarfonder skall utgöra en central fråga redan i 1979 års valrörelse.
    Mot bakgrund av partistyrelsens och kongressens behandling av arbetsgruppens förslag kan en diskussion av vad detta innehåller tänkas bli angripen under påståendet, att förslaget inte längre är aktuellt. Och detta må för SAPs del vara korrekt i vad gäller detaljutformningen. I mera övergripande frågor såsom i vad gäller målsättningarna och de huvudvägar, som man avser att gå för att uppnå dessa målsättningar, är förslaget dock alltjämt av intresse. Till detta kommer att det även i detaljfrågor bör kunna utgöra underlag för en diskussion av vilka för- och nackdelar, som är förknippade med de förslag, som det tar upp.
    Samtidigt med LOs och SAPs diskussion av löntagarfondsfrågan har denna varit föremål för behandling inom TCO samt olika politiska partier. Jag begränsar mig här till TCO-området.

 

¹ Motioner (samt utlåtanden över dessa), Fjärde delen, (vid) Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978, s. 1374 f.

² A. a. s. 1375.

³ Snabbprotokoll, Del 3, (fört vid) Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978, s. 427 f.

    Efter TCO-kongressen 1976 har TCOs arbetsgrupp för samhällsekonomiska frågor behandlat löntagarfondsproblematiken i skilda skrifter. Den senaste är en rapport till 1979 års TCO-kongress. Den bär titeln Löntagarkapital genom fonder — ett principförslag (nedan TCO-förslaget resp. TCO-rapporten). Denna rapport utgår från att löntagarfonder kan motiveras från följande utgångspunkter, nämligen att de har en förmögenhetsutjämnande effekt, att de kan bidra till tillväxten av företagens realkapital under för löntagarna fördelningsmässigt acceptabla former, att de är ett komplement till grundläggande lönepolitiska principer, att de generellt sett kan förstärka löntagarinflytandet och därmed komplettera det medbestämmande, som byggs upp med arbetsrättsliga reformer, samt att de kan utgöra ett instrument för en tryggad kapitalbildning och därigenom en tryggad sysselsättning.⁴ Vidare måste fondsystemet uppfylla vissa grundkrav, nämligen att medverka till att en tillfredsställande kapitalbildning upprätthålls, utan att oacceptabla fördelningspolitiska effekter uppstår, att inte komma i konflikt med principen om lika lön för lika arbete och att inte rubba de fackliga organisationernas roll som företrädare för löntagarintresset.⁵
    Som Stig Gustafsson framhöll vid SAP-kongressen kan man konstatera, att det finns stor överensstämmelse mellan SAP-LOs förslag och det förslag, som en ekonomgrupp inom TCO lagt fram.⁶

 

2. De intressen, som bryts i ett aktiebolag — jag begränsar mig här till verksamhet bedriven i aktiebolagsform — kan främst sägas vara aktieägarnas, arbetstagarnas, borgenärernas och samhällets som sådant. Härtill kommer att konsumentgruppen och den aktiesparande allmänheten också är berörda. Jag begränsar mig här till några synpunkter på löntagarfondsfrågan relaterad till arbetstagarna och deras föreningar.

 

3.1. I gruppen ideella föreningar ingår bl. a. fackföreningar och politiska föreningar. En fackförening karakteriseras av att den är en sammanslutning av arbetstagare, som enligt sina stadgar skall tillvarata arbetstagarnas intressen i förhållandet till arbetsgivaren (6 § MBL). Ett politiskt parti åter har till målsättning att åstadkomma samhällsförändringar i överensstämmelse med partiets ideologi. Men om det också går att skilja mellan facklig och politisk målsättning innebär detta inte, att det finns en klar gräns mellan facklig och politisk verksamhet. Som bl. a. Elvander framhållit tvingar samhällsutvecklingen facket att vidga sitt intresseområde och gå in i politikens mest omstridda frågor för att kunna tillvarata medlemmarnas intressen på ett effektivt sätt.⁷
    Problemet med gränsdragningen mellan facklig och politisk inriktning är såvitt gäller förbundens stadgeenliga uppgifter mindre på LO- än på TCO-området. LO-förbunden har nämligen en dubbel målsättning, såväl

 

⁴ Löntagarkapital genom fonder — ett principförslag. Rapport från TCOs arbetsgrupp för samhällsekonomiska frågor. Kongresstryck nummer 2. Stockholm 1978. S. 23 f.

⁵ A. a. s. 23.

⁶ Snabbprotokoll, Del 2, (fört vid) Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978, s. 269 f.

⁷ Nils Elvander, Behövs TCO? Svensk tidskrift 1978 s. 311 ff.

facklig som politisk, i normalstadgarnas utformning dels att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet, dels att därvid och i övrigt verka för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati.⁸ Den förra uppgiften är facklig. Den senare uppgiften, åter, är politisk. Som det konstateras i den av LO utgivna kommentaren till normalstadgarna är den "ett uttryck för den fackliga rörelsens nära anknytning till det socialdemokratiska partiet".⁹ Samma grundläggande principiella uppfattning i politiska, sociala och ekonomiska frågor återfinns även i stadgarna för LO. Vad TCO-förbunden beträffar är läget däremot det, att de skall vara partipolitiskt obundna (eventuellt neutrala), vilket enligt en inom TCO självt tillsatt utredning innebär, "att organisationen inte är bunden till någon utanförstående grupp, organisation eller ideologi".¹⁰ Det nu sagda motsägs dock för ett förbunds vidkommande av dess stadgeenliga målsättning (jfr nedan). TCO-förbundens stadgeenliga målsättning är i flertalet fall i stället att tillvarata medlemmarnas gemensamma "fackliga, ekonomiska och sociala intressen", i vissa fall även "intellektuella", "yrkesmässiga", "rättsliga", "kulturella" eller "ideella" intressen.¹¹ Andra förbund konstaterar endast att organisationen skall verka för medlemmarnas "gemensamma fackliga intressen" eller motsvarande. I något fall fastslår emellertid förbundsstadgarna att organisationen även har att "medverka till en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati",¹² alltså samma politiska målsättning, som återfinns i LO-förbundens stadgar. TCOs uppgift slutligen är att utöva den centrala ledningen av tjänstemannarörelsen och att därvid tillvarata tjänstemannagruppernas "samfällda ekonomiska och sociala intressen" varvid en av huvuduppgifterna är att "tillvarata tjänstemännens samfällda intressen i förhållande till statsmakterna".
    Om man från denna bakgrund stannar upp inför LO-SAP- resp. TCO-förslagen, har de båda till ändamål att tillvarata arbetstagarnas intressenjust i egenskap av arbetstagare. Avsikten är, att det löntagarinflytande, som har sin huvudsakliga grund i arbetsrättsreformerna, skall ytterligare stärkas och att löntagarna skall genom kollektivt sparande bidra till produktiva investeringar av nytta för en tryggad sysselsättning. Men fonderna kan också användas till att suga upp vinstmedel, som är — eller upplevs vara — oåtkomliga i vanliga löneförhandlingar, vilket på LO-SAP-sidan kallas att stödja den solidariska lönepolitiken och på TCO-sidan närmast att löntagarfonderna är ett värdefullt komplement till grundläggande lönepolitiska principer. Vinster över det "normala" kan på det sättet undandras både aktieägarna och de i de lönsamma företagen verksamma arbetstagarna (som eljest möjligen fått ut dem i form av löneglidning).¹³ Vidare innebär — för att använda en TCO-formulering — löntagarfonder att tillväxten av företagens realkapital kan ske under

 

⁸ Normalstadgar för till LO anslutna förbund § 1.

⁹ S. 5.

¹⁰ Se TCO och samhället. Rapport från en utredning tillsatt av TCOs styrelse. Kongresstryck nummer 1. Stockholm 1978. S. 17 ff.

¹¹ Här och i det närmast följande a. a. s. 16 f.

¹² Svenska tullmannaförbundet.

¹³ Jfr i not 4 a. rapport s. 86 f.

för löntagarna fördelningsmässigt acceptabla former. Så långt torde man kunna tala om verksamhet i syfte att tillvarata medlemmarnas gemensamma fackliga, ekonomiska och sociala intressen, dvs. för en facklig målsättning. Men social utjämning som sådan måste däremot sägas vara ett politiskt ändamål. Och det torde därför vara helt klart att man har passerat gränsen mellan facklig och politisk inriktning då man på TCO-sidan förklarar, att löntagarfonder kan motiveras redan av att de har en förmögenhetsutjämnande effekt.¹⁴
    Trots att medlemmarna i TCO-förbunden (med visst undatag) inte — i varje fall inte enligt stadgarna — har slutit sig samman för att främja en politisk ideologi är en av de målsättningar för löntagarfonder, som återfinns på TCO-sidan, rent politisk till sin inriktning.

 

3.2. Att det på aktieägarsidan kan finnas olika grupperingar är väl känt. Både LO och SAP samt TCO-förslaget skjuter främst in sig på de aktieägare, som dominerar bolagsstämmorna. Det är makten i företagen, som man vill åt. Avkastning beräknas aktieägarna få även framdeles.¹⁵ Men det är inte endast på aktieägarsidan som olika grupperingar återfinns. Så är i regel fallet också på arbetstagarsidan. De, som är anställda i ett företag, kan tillhöra kollektivavtalsbärande föreningar, vanligen inom LO-, TCO- och SACO/SR-områdena, men de kan också vara medlemmar av fackföreningar utan egna kollektivavtal (s. k. icke-etablerade föreningar) eller vara helt oorganiserade. Om man utgår från att det finns drygt fyra miljoner löntagare i Sverige¹⁶ och i runda tal 3,1 miljoner yrkesverksamma medlemmar i LO-, TCO- och SACO/SR-förbunden,¹⁷ visar det sig, att cirka 900 000 arbetstagare står utanför de etablerade organisationerna. Dock torde organisationsprocenten i de företag, i vilka vinstdelning kan tänkas bli aktuell, vara avsevärt mycket högre än vad som följer av dessa siffror. På LO-området har man uppgivit att organisationsprocenten ligger omkring 90 och på TCO-sidan såvitt gäller den privata sektorn omkring 70, i båda fallen dock med högre organisationsprocent i större företag än i mindre. Att antalet arbetstagare, som inte representeras av etablerade organisationer, är stort framgår inte desto mindre av dessa siffror.
    Både LO-SAP- och TCO-förslagen skiljer mellan lönebaserade avsättningar och vinstdelning (eller vinstbaserade avsättningar). De lönebaserade avsättningarna skulle i båda fallen motsvara arbetsinsatsen såväl från medlemmar inom de etablerade organisationerna som från arbetstagare, som står utanför dessa. De lönebaserade avsättningarna belastar löneutrymmet och måste, framhåller TCO-rapporten, omfatta samtliga arbetstagare.¹⁸ Att även vid vinstdelning — exempelvis i form av fond-

 

¹⁴ Jfr f. ö. även i not 4 a. rapport s. 46, där det förklaras, att "en jämnare fördelning av förmögenheter måste eftersträvas" vilket "dock (är) en mer generell fråga än vad som inryms i diskussionen om löntagarfonder".

¹⁵ Jfr i not 4 a. rapport s. 93 ff och LO-SAP-förslaget s. 39 ff.

¹⁶ Jfr i not 4 a. rapport s. 136

¹⁷ Den 31 december 1977 var totala antalet medlemmar i LO-förbunden drygt 2 017 000, antalet yrkesverksamma medlemmar i TCO-förbunden drygt 968 000 och antalet yrkesverksamma medlemmar i SACO/SR-förbund som ej var egna företagare drygt 145 000. Statistisk årsbok 1978 s. 254.

¹⁸ S. 62. Jfr LO-SAP-förslaget s. 52.

emissioner — samtliga arbetstagare i de i systemet ingående företagen måste vara berörda säger sig självt.
    Vad organisationsmodeller för löntagarinflytande beträffar föreligger det enligt TCO-rapporten inte några skäl att från organisationssynpunkt särskilja de lönebaserade avsättningarna från de vinstbaserade. Inte minst praktiska skäl talar för att endast en organisation byggs upp. I denna synes dock såväl ett antal riksfonder som regionala fonder böra ingå.¹⁹ I LO-SAP-rapporten föreslogs åter såvitt gäller systemet för vinstdelning en fördelning av inflytandet mellan "löntagarna i företaget" och regionala — länsvisa — representantskap.²⁰ Denna tanke står i god överensstämmelse med SAP-kongressens uttalande, att det på löntagarfonderna baserade inflytandet skall vara såväl övergripande som starkt lokalt förankrat. Såvitt gäller de lönebaserade avsättningarna innehöll LO-SAP-förslaget att minst två rikstäckande utvecklingsfonder samt (enligt partistyrelsen "eventuellt") regionala fonder skulle byggas upp.²¹
    Vad åter det faktiska utövandet av ägarinflytandet inom de föreslagna organisationsmodellerna beträffar förordar TCO-förslaget att detta, oavsett vilka fonder som har förvärvat aktier och oavsett om aktieförvärven är en följd av placeringspolitik eller förekommande vinstdelningssystem, inom vissa bestämda ramar delegeras till de lokala fackliga organisationerna.²² Dessa organisationer bör vidare alltid vara representerade i regionala organ, då beslut fattas som rör det egna företaget. LO-SAP-förslaget berörde åter inte frågan vem som faktiskt skulle utöva rösträtten på lokal nivå på annat sätt än att det i ett par skisser förklarade att den rösträtt, som tillkom löntagarna i företaget, skulle överlåtas på "det lokala facket".²³ — Mot bakgrund av att all modernare lagstiftning på inflytanderättens område — vare sig den är att hänföra till arbets- eller associationsrätt — ger de etablerade fackföreningarna flertalet rättigheter, var avsikten med förslagen säkerligen den, att de arbetstagare, som står utanför de etablerade föreningarna, inte skulle ha någon del i det lokala inflytandet.
    Vad så inflytande på regional nivå beträffar innehåller TCO-rapporten, att det är nödvändigt, att inflytandet på detta plan — liksom även på riksplanet — utövas likvärdigt av alla "medlemsgrupper" för att de löntagare (exempelvis de offentliganställda), som i motsats till många anställda inom näringslivet inte får möjlighet att utöva ägarinflytande i det enskilda företaget, på så sätt skall ges tillfälle att medverka i beslutsprocessen.²⁴ Enligt LO-SAP-förslaget åter borde såvitt gäller vinstdelningssystemet alla

 

¹⁹ Se s. 148 ff.

²⁰ Se s. 42 f.

²¹ S. 52 ff.

²² S. 151.

²³ S. 51 och 65. — Det kan anmärkas att i tre motioner till SAP-kongressen framfördes tanken, att socialdemokratins arbete med ekonomisk demokrati skulle inriktas på att skapa arbetarstyrda eller arbetarkooperativa företag. Partistyrelsen ansåg emellertid inte att idén om arbetarkooperativa företag i sin renodlade form kunde ligga till grund för partiets arbete i de aktuella frågorna. Vid kongressen beslöts dock att frågan om offentligt stöd och hjälp åt anställda som överväger ett övertagande av sitt företag skulle föras vidare till den kommande partistyrelsen för beaktande. Jfr i not 1 ovan a. a. s. 1380 och i not 3 ovan a. a. s. 426.

²⁴ S. 150.

lokala löntagarorganisationer i länet ha rätt att välja ombud till det regionala representantskapet. Också löntagare utanför de fackliga organisationerna borde kunna organisera sig i det enda syftet att få representation i länets representantskap.²⁵ Sannolikt skulle dock de små och udda organisationerna bli utan reellt inflytande på denna nivå med hänsyn till det lilla antal representanter, som här skulle kunna komma i fråga totalt sett.²⁶ Vad så de från LO-SAP-håll föreslagna regionala utvecklingsfonderna beträffar skulle enligt förslaget deras styrelser utses av regionens politiska instanser ehuru med representation för löntagarna och regionens näringsliv.²⁷ Vem som på de olika bolagsstämmorna skulle få utöva rösträtten för utvecklingsfondernas aktier berördes dock inte i förslaget.
    Vem som så inom det föreslagna TCO-systemet skall utöva rösträtten för de aktier, som de lokala fackföreningarna inte företräder, torde bli beroende av respektive fondstyrelses avgörande. Och dessa styrelser liksom övriga beslutande organ inom fondsystemet utses enligt förslaget av huvudmän, som väljs inom ramen för de fackliga organisationerna, varmed synes avses de stora och etablerade förbunden.²⁸ De båda rikstäckande utvecklingsfonderna enligt LO-SAP-förslaget, slutligen, föreslogs få en något olikartad sammansättning av sina styrelser. I den ena skulle samhälls- och medborgarintressena ges majoritet, i den andra löntagarnas representanter.²⁹ Inte heller för dessa fonders vidkommande tog förslaget upp frågan vem som skulle få utöva rösträtten för deras aktier.
    Trots att alltså antalet arbetstagare, som står utanför de etablerade organisationerna, är mycket stort, och trots att sådana arbetstagare i stor utsträckning skulle bli berörda av både löne- och vinstbaserade avsättningar, synes de enligt det föreslagna TCO-systemet få intet inflytande. Enligt LO-SAP-förslaget till vinstdelning skulle de däremot få ett begränsat inflytande. Däremot beaktade de av LO-SAPs arbetsgrupp föreslagna utvecklingsfonderna allmänna demokratiska synpunkter.

 

3.3. De etablerade löntagarorganisationerna torde vid lagstiftning i linje med LO-SAP-förslaget till löntagarfonder i sinom tid komma att direkt och indirekt bli företrädare för majoritetsintressen i samtliga börsnoterade och vissa andra större aktiebolag. Enligt TCO-förslaget åter förordas inte ett system som överför aktiemajoriteten i samtliga större företag till löntagarfonderna.³⁰ Även enligt detta förslag kommer dock löntagarfonderna sannolikt att med tiden få majoritet på bolagsstämmorna i åtskilliga företag.
    Hur fackföreningarna skall kunna fylla sina traditionella uppgifter att företräda sina medlemmar visa vi arbetsgivarna i de företag, där de har majoritet, är emellertid ett problem för sig. Troligen skulle nämligen vid lagstiftning i linje med LO-SAP-förslaget till vinstdelning funktionärerna inom de etablerade organisationerna komma att företräda samtliga lönta-

 

²⁵ s 45 f.

²⁶ Ett minimum på 300 delegater ansågs vara ett lämpligt riktmärke. LO-SAP-förslaget s. 46.

²⁷ Se s. 60.

²⁸ Jfr i not 4 a. rapport s. 156.

²⁹ Se s. 60.

³⁰ Jfrs. 158.

garfondsägda aktier på de berörda företagens bolagsstämmor. Och enligt TCO-systemet har samma organisationer att — på ett eller annat sätt — dels utse de representanter i fondsystemets beslutande organ, som i sin tur utser ledamöterna i de fondstyrelser, som har att delegera eller själva utöva makten på bolagsstämmorna,³¹ dels som tidigare förhandla medsamma företag om sina medlemmars löner och andra anställningsförmåner. Utan någon som helst analys förklarar TCO-rapporten, att löntagarfondssystem inte innebär att partsrollen förlorar i aktualitet. Rollkonflikten är, sägs det, aktuell vid varje förstärkning av löntagarnas inflytande på beslutsfattandet i företagen oberoende av på vilken grund en sådan förstärkning bygger: "Partsrollen fyller och kommer alltid att fylla en viktig funktion. Ett motsatsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare kommer alltid att finnas i de enskilda företagen, oavsett hur de bakomliggande ägarförhållandena ser ut. Ansträngningarna att nå ett förstärkt inflytande den arbetsrättsliga vägen måste därför fullföljas lika intensivt, oavsett förekomsten av ett fondsystem."³² Det är emellertid en väsentlig skillnad mellan å ena sidan aktiebolag, i vilka löntagarorganisationerna företräds av en minoritet bland styrelseledamöterna och där de i övrigt har på arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal grundade rättigheter, och å andra sidan aktiebolag, där de etablerade organisationerna tillsätter alla eller i varje fall majoriteten av de styrelseledamöter, som i kraft av aktiebolagslagen har ansvaret för att företagets verksamhet bedrivs på det sätt, som lag och bolagsordning föreskriver. Hur de i det senare fallet skall kunna avsvärja sig det slutliga ansvaret för ägarsidans åtgärder är omöjligt att se. Den rollkonflikt, som redan nu sägs föreligga, måste såvitt gäller de företag, som här är aktuella, bli akut, då arbetsgivar- och arbetstagarfunktionerna har gått samman. TCOs arbetsgrupp synes helt enkelt ha underlåtit att lösa den grunduppgift som varit den förelagd, nämligen att se till att systemet inte rubbar de fackliga organisationernas roll som företrädare för löntagarintresset. Sannolikare i system som de skisserade är en konflikt mellan företrädarna för det lokala företaget och fondföreträdarna på regional nivå eller riksnivå.
    Till det nu sagda bör här även fogas, att vidtagandet av stridsåtgärder förutsätter beslut härom i behörig ordning,³³ vilket enligt stadgarna för LO-förbunden innebär, att medlemmarna i dessa förbund inte i något fall får vidta stridsåtgärder utan förbundsledningens samtycke.³⁴ I synnerhet för detta fall skulle rätten att vidta lovliga stridsåtgärder kunna komma att bli de facto upphävd.
    I den mån, åter, som vissa föreningar inte kommer att få inflytande på förvaltningen av de företag, där deras medlemmar arbetar, kommer deras medlemmar inte att ha möjlighet att utöva samma arbetsgivarinflytande som deras kamrater mer eller mindre indirekt har. Detta kommer dock måhända att för dessa föreningars vidkommande uppvägas av att de ensamma finner sig stå fria att utöva ett traditionellt fackligt inflytan-

 

³¹ Jfr i not 4 a. rapport s. 156.

³² S. 161.

³³ Se 41 § MBL och prop. 1975/76: 105 Bil 1 s. 273.

³⁴ Se normalstadgarna för till LO anslutna förbund § 12 mom. 9. Det skall anmärkas, att enligt LOs stadgar § 11 mom. 2 de till landsorganisationen anslutna förbunden är skyldiga att i sina stadgar ta upp bestämmelser om vetorätt för förbundsledningarna.

de. Sannolikt kommer dock trycket även mot tillåtna stridsåtgärder att vara hårt från dem, som inte längre själva har möjlighet att vidta stridsåtgärder.
    Vad föreningsfriheten och föreningsrätten omfattar i ett löntagarfondsdominerat samhälle tål att diskuteras.

Carl Hemström