Nämndemän i kammarrätt
Sedan den 1 januari 1977 deltar nämndemän i avgörandet av vissa mål i kammarrätt. Verksamheten har alltså pågått i drygt två år. Det kan vara skäl att försöka summera intrycken från denna tid.
Reglerna om nämndemäns deltagande i kammarrätts dömande verksamhet återfinns i ett flertal författningar. Principen är den att bestämmelser om vilka slags mål nämndemän skall medverka i står att finna i de författningar som ger upphov till målen. De grundläggande reglerna om nämndemän i kammarrätt och vissa processuella föreskrifter upptas däremot i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Denna lag hänvisar i vissa frågor — t. ex. om valbarhet m. m. — till lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
I 12 a § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar stadgas att i kammarrätts domkrets skall det finnas nämndemän till det antal som regeringen föreskriver samt att regeringen också bestämmer hur många nämndemän som skall utses från varje län. I förordningen (1976: 696) om antalet nämndemän i hovrätt och kammarrätt har föreskrivits att kammarrätterna i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Jönköping skall ha respektive 24, 32, 26 och 26 nämndemän. I hela riket finns det alltså 108 kammarrättsnämndemän.
I fråga om val av nämndeman samt valbarhet, rätt till avsägelse, mandatperiod och behörighet för nämndeman i kammarrätt äger vad som föreskrivits om nämndemän i länsrätt och länsskatterätt motsvarande tillämpning. Regler därom återfinns i 8—10 §§ lagen om skatterätt, fasstighetstaxeringsrätt och länsrätt. Endast den som är myndig svensk medborgare, kyrkobokförd i länet och ej fyllt sjuttio år kan väljas till nämnde-
man i kammarrätt. Mandattiden är sex år. Några särskilda formella kvalifikationskrav har ej uppställts. Sådana har här — liksom när det gäller de allmänna domstolarna — ansetts vara mindre väl förenliga med principen att nämndemännens uppgift ej är att tillföra domstolen särskild sakkunskap utan att representera åsikter och synsätt som allmänt förekommer bland medborgarna.
Under arbetet med nämndemannareformen uppkom tanken att några särskilda kammarrättsnämndemän ej skulle utses utan att man skulle låta hovrättsnämndemännen tjänstgöra även i kammarrätt. Motiveringen till en sådan ordning skulle vara att nämndmålen i kammarrätt inte är så vanligt förekommande. Tanken förverkligades dock inte. Emellertid har de bakomliggande motiven beaktats såtillvida att det i 3 § förordningen om nämndemän i hovrätt och kammarrätt stadgas att nämndemän till kammarrätt skall väljas bland dem som utsetts till nämndemän i hovrätt med undantag för de fyra kansliortslänen där varje kammarrätt har egna nämndemän. När stockholmskammarrättens mål handläggs i Stockholm — vilket ju är det vanligaste — utnyttjas i första hand nämndemän från Stockholms län. Nämndemännen från de andra länen kan ifrågakomma för tjänstgöring när målen handläggs utanför Stockholm. Någon särskild hänsyn tas alltså ej till eventuell lokalkännedom bland nämndemännen. För de aktuella måltyperna torde dock lokalkännedom spela mindre roll. Det kan i detta sammanhang nämnas att processen i kammarrätt — liksom i andra förvaltningsdomstolar — är skriftlig och att de flesta målen avgörs efter föredragning. Det skriftliga förfarandet kan emellertid kompletteras med muntlig förhandling om det kan antas vara till fördel för utredningen. Muntlig förhandling är förhållandevis vanligare i nämndmålen än i andra mål.
Enligt bestämmelser i respektive författningar skall nämndemän delta i kammarrättens avgöranden i följande måltyper.
1. 44 § utlänningslagen (1954: 193): mål angående utvisning enligt 29 §.
2. 62 a § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård; mål angående tvångsintagning på anstalt enligt 18 och 55 §§; mål angående villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av sådant anstånd enligt 35 § samt mål om kvarhållande enligt 45 §.
3. 84 § barnavårdslagen (1960: 97): mål angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 §; mål angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 §; mål angående återupptagande av villkorligt upphörd samhällsvård enligt 43 § första stycket; mål angående förbud att ta barn från fosterhem enligt 50 § första stycket samt mål angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola, dock ej när fråga endast är om intagning av den som omhändertagits för utredning.
4. I 21 kap. 14 § föräldrabalken är föreskrivet att vid handläggning av mål enligt 21 kap. skall nämndemän ingå i rätten. Målen rör verkställighet av vad allmän domstol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller i fråga om överlämnande av barn i vissa andra fall.
Beträffande de processuella reglerna för nämndemäns deltagande gäller följande.
Enligt 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter; fler än fyra får ej sitta i rätten. När
nämndemän skall delta är kammarrätt emellertid domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän; fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får ej sitta i rätten. Den större sammansättningen torde företrädesvis komma till användning vid avgörandet av mer vidlyftiga mål där handläggningstiden kan komma att sträcka sig över flera sessionsdagar och där man inte vill riskera att handläggningen skall behöva avbrytas på grund av att någon blir sjuk eller eljest får förhinder. Vidare framgår av ifrågavarande lagrum att nämndemän ej behöver delta vid all handläggning av mål av de tidigare uppräknade måltyperna. Kammarrätt är nämligen domför utan nämndemän vid interimistiska beslut eller andra beslut under handläggning liksom i övrigt vid åtgärd för målets förberedande. Detsamma gäller om talan fullföljts till kammarrätt mot sådant beslut av lägre instans som ej innebär avgörande av det hos underinstansen anhängiga målet. Nämndemän behöver inte heller delta vid avskrivnings- eller avvisningsbeslut.
Som framgår av den tidigare gjorda uppräkningen skall nämndemän delta i kammarrätts avgörande av mål där fråga är om administrativa frihetsberövanden eller om andra ingrepp i den personliga friheten. Det syns också mest meningsfullt att nämndemän deltar i avgörandet av målav de nyss uppräknade typerna bl. a. med hänsyn till att frågornas natur i dessa mål träder i bakgrunden för bedömningar där nämndemännen kan göra sig mer gällande. En viss återhållsamhet har dock iakttagits vid utväljandet av måltyper vari nämndemän skall delta. Detta har skett bl. a.med tanke på den skriftliga processen och med hänsyn till att frågor om bevisvärdering — såsom vid allmän domstols avgörande av brottmål — är mer sparsamt förekommande i de vanligaste måltyperna i kammarrätt.
Emellertid har det förts på tal om inte nämndemän också skulle kunna delta i avgörandet av hälsovårdsmål, byggnadsmål, körkortsmål och kriminalvårdsmål. Även i mål där fråga är om skattetillägg har nämndemäns deltagande diskuterats.
Av tillgänglig statistik framgår att rikets fyra kammarrätter under år 1977 avgjorde omkring 29 000 mål. Därav har kammarrätterna i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Jönköping avgjort respektive 50, 100, 30 och 13 mål vari nämndemän deltagit. Som framgår av dessa siffror utgör nämndmålen — sammanlagt 193 — en försvinnande liten del av det totala antalet avgjorda mål.
I kammarrätten i Stockholm lottas nämndmålen i huvudsak på två särskilda avdelningar. Nämndemännens tjänstgöring är ej planerad i förväg beroende på det förhållandevis ringa antalet mål vari de skall medverka och på att dessa mål i regel är av brådskande natur. Nämndemännen inkallas till tjänstgöring per telefon och man försöker se till att uppdragen får en så jämn fördelning som möjligt bland dem.
Det ligger i sakens natur att nämndemännens närvaro förlänger handläggningstiden — föredragning, överläggning och domsskrivning — och det kan också hända att ett måls avgörande måste uppskjutas tills nämndemän kan komma. Emellertid måste konstateras att dessa problem tillsammans med en ökad administrativ arbetsbörda väger lätt när man beaktar de fördelar lekmän i den dömande verksamheten inneburit för kammarrätterna.
Per Sjöblom