Skrivbordsfunderingar om häktning och frigivning
Av professor TORE STRÖMBERG
Då han steg i land, närmade sig mr Fix, visade sin order och lade handen på hans axel:
"Ni är ju Phileas Fogg?"
"Ja, sir!"
"I drottningens namn arresterar jag Er."
(Ur Jules Verne, Jorden runt på 80 dagar.)
Efter detta korta ordskifte lät sig mr Fogg utan motstånd låsas in i vaktrummet i Liverpools tullkammare, där han skulle tillbringa natten för att föras till London nästa dag.
I vilket ögonblick blev mr Fogg arresterad? Blev han det redan när mr Fix hade talat färdigt eller först när dörren till vaktrummet låstes bakom honom? Just vid detta tillfälle torde frågan inte ha intresserat någon av herrarna. De hade viktigare saker att tänka på.
Liknande frågor kan ställas beträffande anhållande och häktning enligt svensk rätt. Blir en person anhållen eller häktad såsom misstänkt för brott redan genom att en behörig överhetsperson säger sig anhålla eller häkta honom eller först genom att någon tjänsteman bemäktigar sig hans person? Före den nya rättegångsbalkens tid torde det ha varit omöjligt att ge ett generellt svar på frågan. Av RB 24 kap. framgår däremot, att det första alternativet numera är det rätta svaret. Anhållande och häktning är språkliga akter och icke handgripliga tvångsåtgärder. En person anhålles genom att han förklaras anhållen, och han häktas genom att han förklaras häktad, naturligtvis i båda fallen under förutsättning att förklaringen meddelas i föreskriven ordning av därtill behörig person.
Anhållande och häktning såsom konkreta företeelser faller inom en stor grupp av utsagor, som i modern logik ofta kallas performativer, efter det engelska performative, bildat av verbet perform, som betyder utföra, verkställa. Performativerna är av flera slag, och anhållande och häktning kan kallas juridiska per-
formativer, eftersom de kännetecknas av en rättslig effekt.1 När någon förklaras häktad av en svensk domstol, anses han bli häktad i och med själva förklaringen. Häktad anses han alltså vara, även om han befinner sig på fri fot och åtnjuter vanlig rörelsefrihet. Motsvarande gäller om anhållande.
Med anhållande och häktning menar man inte bara de språkliga akterna utan också deras rättsliga effekter. Anhållandet och häktningen såsom rättsliga förändringar antages ske genom att orden uttalas i behörig ordning. Därför kan ett beslut om anhållande noga taget inte verkställas. Det "verkställer" sig självt i samma ögonblick som det tillkommer. Med den rättsliga effekten i och för sig är naturligtvis ingenting uträttat. Den är inte själv något processuellt tvångsmedel, som skapar eller förbättrar förutsättningarna för genomförande av en rättegång med positivt resultat. Den måste följas av ett handlande på verklighetens plan. Någon anvisning om vad som skall göras står inte i själva beslutet om anhållande eller häktning. Anvisningarna står i lagen. Beträffande den anhållne stadgas, att han skall hållas i förvar (RB 24: 11), och beträffande den häktade, att han utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte (RB 24: 22). Ofta är dock den anhållne redan tagen i förvar såsom gripen, och ofta är den häktade redan tagen i förvar såsom anhållen eller gripen. Beslutet om anhållande eller häktning är icke desto mindre ett betydelsefullt rättsfaktum. Genom beslutet får den misstänkte en ny rubrik, och som följd därav blir andra regler tillämpliga på honom i många avseenden.
Anhållande och häktning är interimistiska åtgärder och skall så snart som möjligt avlösas av andra åtgärder. Ibland blir en anhållen häktad, och han är då inte längre anhållen. Att utsäga detta i lagen eller i häktningsbeslutet har ansetts vara överflödigt. Egenskapen att vara häktad ersätter egenskapen att vara anhållen. Om en häktad person dömes för brott, upphör inte häktningen automatiskt, men den består inte heller automatiskt. Lagen föreskriver i klarhetens intresse, att domstolen uttryckligen skall bestämma i domen, huruvida den dömde skall fortsätta att vara häktad till dess att domen får laga kraft ("huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft", RB 24: 21).
Ändrade förhållanden medför ej sällan, att en anhållen icke längre skall vara anhållen och ej heller häktas eller att en häktad icke längre skall vara häktad, även om dom ännu inte har fallit i målet mot honom. Beslutet om anhållande respektive häktning skall då ersättas av ett annat beslut. Vad skall det nya beslutet innehålla? Svaret härpå finner man i lagtexten. "Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas", står det i RB 24: 10. Om häktning av den anhållne har begärts hos rätten men denna icke beslutar om häktning, skall den enligt RB 24: 16 i stället förordna, "att den anhållne omedelbart skall frigivas". Beträffande häktad, som ej längre skall vara häktad, påbjuder RB 24: 19, att rätten omedelbart skall förordna, "att den häktade skall frigivas".
Rättegångsbalken ställer alltså beslut om frigivning i motsats till beslut om anhållande eller häktning. Den logiska motsatsen till att förklara någon anhållen eller häktad kan dock inte vara att ge order om hans frigivning. Motsatsen måste vara att på något sätt förklara honom vara icke-anhållen respektive icke-häktad. Om anhållande och häktning är performativer, bör deras motsatser också vara performativer och icke handlingsimperativer, såsom de är enligt rättegångsbalken. Inkonsekvensen i lagen blir uppenbar, när den anhållne eller häktade befinner sig på fri fot. Hur skulle han då kunna frigivas eller, som det ofta heter, försättas på fri fot? För att få behålla sin frihet har han naturligtvis intresse av att beslutet om anhållande eller häktning upphäves, och detta bör också vara innehållet i det nya beslutet. Ett beslut om frigivning av en anhållen eller häktad kan inte heller meddelas, när den anhållne eller häktade ändå skall kvarstanna i anstalt på någon annan grund, jfr NJA 1974 C 188 samt den gamla bestämmelsen i promulgationsförordningen till 1864 års strafflag 19 § punkt 20: "Varder den, som häktad är, frikänd; give rätten honom lös, såframt han ej skall i häkte hållas för annat brott, än det, varifrån han frikänd blev."
Häkta och frigiva är alltså inga motsatser. På samma sätt finnes ingen motsats mellan att vara häktad och att vara på fri fot. Man kan ju samtidigt vara bådadera. Detsamma gäller om anhålla och frigiva respektive att vara anhållen och att vara på fri fot.
Man kan undra, varpå det beror, att terminologin i RB 24 kap. har blivit inkonsekvent. En del av förklaringen torde vara, att ordet häkta sedan gammalt har varit tvetydigt. Det har betecknat såväl ett faktiskt frihetsberövande som ett beslut därom. Ett tecken på denna gamla dubbeltydighet står kvar i RB 24: 21 sista
delen: "är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas". Här har lagen utgått ifrån att häktningsbeslutet är ett handlingsimperativ, icke ett performativ. En annan del av förklaringen torde vara av psykologisk natur. Den som "sitter anhållen" eller "sitter häktad" vill naturligtvis först och främst bli utsläppt, han vill bli fri. Hans begäran till domstolen går därför ut på frigivning och inte på befrielse från en rättslig egenskap. Det är också naturligt att låta innehållet i ett tillmötesgående beslut av domstolen svara mot den misstänktes begäran.
Låt vara, att terminologin i RB 24 kap. är inkonsekvent. Huvudsaken är väl, att lagens regler fungerar tillfredsställande, kan någon invända. Gör de inte det, kanske? Det gör de säkerligen i det stora hela, men inte alltid. Och ibland ligger orsaken just i den inkonsekventa terminologin.
När ett häktningsbeslut överklagas, begär den häktade i regel att bli försatt på fri fot. Målet i tingsrätten drager ibland ut på tiden, så att ny häktningsförhandling måste hållas. Även handläggningen av besvären i hovrätten eller i högsta domstolen kantaga tid. När den högre instansen är färdig att fatta sitt beslut med anledning av överklagandet, kan den klagande vara omhäktad eller försatt på fri fot. Därmed har det första beslutet i häktningsfrågan förlorat sin betydelse som grund för kvarhållande av den misstänkte i häktet. Vad skall den högre instansen då göra? Den klagandes yrkande att bli försatt på fri fot kan varken bifallas eller avslås, åtminstone inte med någon förnuftig mening. I rättsfallet NJA 1953 s. 460 var den misstänkte omhäktad, när häktningsfrågan på hans talan kom upp till HD. Följden blev, att HD vägrade prövningstillstånd. Som skäl angavs, att besvären med hänsyn till omhäktningen inte kunde föranleda bifall.
Om detta rättsfall skrev Lars Welamson i SvJT 1959 s. 245: "Det anförda belyser vikten av att besvär över häktningsbeslut i förekommande fall anföras och handläggas med största skyndsamhet, eftersom det eljest kan inträffa, att högre instans aldrig blir i tillfälle att pröva de skäl, som ligga till grund för underrättens beslut jämväl om fortsatt häktning."
Underrätten gick alltså i detta fall miste om den vägledning som ett ställningstagande av HD skulle ha utgjort vid en ny häktningsförhandling. För den misstänkte visade sig rätten att överklaga häktningsbeslutet vara illusorisk.
I ett något tidigare rättsfall, NJA 1952 s. 518, blev häktningsfrågan verkligen omprövad av HD, till synes tack vare särskild förtänksamhet av den häktade, vilken var rådman och tydligen väl
insatt i häktningsreglerna och deras tillämpning. I samband med att han besvärade sig över ett beslut om omhäktning förordnade rådhusrätten på hans begäran, att en redan utsatt ny häktningsförhandling ej skulle äga rum och att ny häktningsförhandling vid rådhusrätten skulle hållas först sedan HD givit beslut i häktningsfrågan, såvida icke särskilda skäl föranledde till annat. Syftet uppnåddes, och efter omprövning av häktningsfrågan förordnade HD, att den häktade omedelbart skulle frigivas.
En ny häktningsförhandling resulterar någon gång i att den häktade blir frigiven. Detta hände i fallet NJA 1961 C 641, där två personer hade häktats av en underrätt och överklagat beslutet härom. Beslutet om frigivning kom före HD:s beslut i besvärsärendet, och följden blev, att HD fann besvären icke föranleda vidare yttrande. De två frigivna torde ha burit HD:s beslut med fattning, men det kan principiellt beklagas, att HD ej fick möjlighet att pröva, om grunderna för häktningsbeslutet hade varit tillräckliga. Det kan inte uteslutas, att rättsskipningen genom olyckor av detta slag har gått förlustig ett och annat värdefullt prejudikat.
Vi antager nu, att RB 24 kap. ändras, så att det inte längre föreskriver beslut om frigivning såsom motsats till beslut om anhållande eller häktning utan i stället föreskriver, att ett beslut om anhållande eller häktning skall upphävas, när skäl för beslutet inte längre föreligger. De påvisade olägenheterna av lagens nuvarande terminologi försvinner då i ett slag. En omhäktning står inte längre i vägen för prövning av besvär över ett tidigare häktningsbeslut. Det tidigare beslutet kan fastställas eller upphävas utan att detta kommer i konflikt med beslutet om omhäktning. Om underrätten själv har upphävt en häktning vid ny förhandling och den misstänkte därför har frigivits, hindrar inte heller detta en prövning av besvär över ett tidigare häktningsbeslut.
I de behandlade situationerna har det förelegat ett häktningsbeslut, som har överklagats av den häktade. Om en domstol har avslagit en åklagares begäran om häktning av en för brott misstänkt, kan motsvarande problem inte uppstå. Man kan emellertid tänka sig ett mellanfall, nämligen att domstolen bifaller en häktningsbegäran men med en svagare motivering än den som åklagaren har anfört. Så var förhållandet i rättsfallet SvJT 1965 rf s. 64, som strax skall beröras. Först kan man dock lämpligen uppmärksamma stadgandet i RB 24: 16, att beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen. Med brott menas här den konkreta gärning-
en, inte brottstypen i åberopat lagrum. Gärningen skall alltså beskrivas, åtminstone i korthet. Beskrivningen bör bl. a. innehålla uppgifter om tid och plats för den påstådda gärningen. Med grunden för häktningen förstås ett eller flera av övriga häktningsrekvisit, såsom fara för flykt, för undanröjande av bevis eller för fortsatt brottslig verksamhet (flyktfara, kollusionsfara, recidivfara). Misstanken om brott och en eller flera häktningsgrunder (se RB 24: 1) utgör tillsammans motiveringen i beslutet om häktning.
Ett beslut om häktning består alltså liksom en dom av två huvuddelar. I en dom är huvuddelarna som bekant domskäl och domslut, och motsvarande delar av ett motiverat beslut är "skäl"och "slut". Själva "slutet" i ett häktningsbeslut innehåller enligt svensk praxis, såvitt författaren har sig bekant, endast att den misstänkte förklaras häktad.
Nu till rättsfallet. En åklagare begärde hos en rådhusrätt häktning av en anhållen person såsom misstänkt för två brottsliga gärningar, ett tillgrepp av fortskaffningsmedel och ett försök till grov stöld. Rådhusrätten fann den anhållne vara på sannolika skäl misstänkt endast för det första av brotten. Yrkandet om häktning bifölls. Båda parterna besvärade sig hos hovrätten, varvid åklagaren yrkade, att den häktade måtte förklaras häktad såsom på sannolika skäl misstänkt jämväl för försöket till grov stöld. På detta yrkande svarade hovrätten följande i sitt beslut: "Då rådhusrätten i överklagade beslutet bifallit åklagarens häktningsyrkande samt åklagaren icke äger fullfölja talan allenast i fråga om de skäl,varå rådhusrätten grundat beslutet, avvisar Hovrätten åklagarens besvärstalan."
Man kan tänka sig ett närliggande fall, där utgången skulle ha blivit densamma, nämligen att någon har häktats för ett enda brott och på en enda grund, t. ex. flyktfara, ehuru åklagaren har yrkat häktning även på grund av kollusionsfara. Utgången är knappast tillfredsställande vare sig i detta fall eller i det förutnämnda.
Riktigheten av att formulera "slutet" i ett beslut om häktning såsom enbart en häktningsförklaring utan nämnande av brott och häktningsgrund kan betvivlas. Om någon är häktad för ett brott men åtalad även för ett annat brott och åtalet för det förra brottet lägges ned, skall häktningen naturligtvis genast upphävas. Den som är häktad för två brott, "dubbelhäktad", bör naturligtvis bli endast "enkelhäktad", om åtalet för det ena brottet lägges ned. Ett uttryck för denna uppfattning finner man i det s. k. IB-målet. En författare häktades för spioneri, begånget genom flera handling-
ar. Han anförde besvär över häktningsbeslutet. Hovrätten fann, att frågan om ansvar för en del av handlingarna i första hand skulle prövas enligt tryckfrihetsförordningen. Hovrätten kunde därför i denna del inte då på talan av allmän åklagare pröva frågan om hans hållande i häkte. I övrigt fann hovrätten författaren vara på sannolika skäl misstänkt för spioneri, och besvären lämnades utan bifall. Den häktade författaren besvärade sig i HD, som också lämnade besvären utan bifall. I sin motivering förklarade HD emellertid, att hovrättens beslut vore att förstå så, att författaren, såvitt angick en av honom författad bok, tills vidare icke skulle vara häktad för vad åklagaren hade lagt honom till last beträffande denna. Eftersom hovrättens beslut inte hade överklagats av riksåklagaren, kunde HD inte ingå i prövning av beslutet i denna del. HD kunde alltså inte taga ställning till spörsmålet, huruvida frågan om ansvar för en del av handlingarna rätteligen borde prövas enligt tryckfrihetsförordningen. Möjligen hade riksåklagaren betraktat ett överklagande såsom meningslöst, eftersom det skulle ha riktat sig endast mot skälen till hovrättens beslut. (NJA 1973 C 295; om målet i övrigt se SvJT 1974 rf s. 84.)
Något klart uttalande av HD om att åklagares talan mot enbart skälen för ett beslut om häktning ej får prövas av högre instans känner författaren av denna uppsats inte till. Kanske får rättsläget i denna fråga sägas vara oklart. Om en tingsrätt visserligen har bifallit en häktningsframställning av en åklagare men därvid endast har godtagit en del av skälen för åklagarens yrkande, synes det dock vara principrytteri att hindra åklagaren från att få häktningsfrågan omprövad i högre instans. Om man vill öppna vägen för en omprövning genom överklagande, finnes det två vägar att gå fram på. En väg är att genom uttrycklig bestämmelse i lag tillåta åklagare att anföra besvär enbart mot skälen i ett häktningsbeslut. En annan väg är att ålägga domstolarna att skriva "slutet" i ett häktningsbeslut på sådant sätt att den misstänkte ej endast förklaras häktad utan förklaras häktad för en angiven brottslig gärning på en angiven grund (eller för flera gärningar respektive på flera grunder). Den senare lösningen betyder, att "slutet" kommer att innehålla en upprepning av "skälen", men den språkliga otympligheten kan minskas väsentligt genom att man ersätter den ordagranna upprepningen med en eller flera hänvisningar till innehållet i "skälen".
Med denna uppsats har författaren velat visa, att svagheter i den teoretiska grundvalen för den språkliga utformningen av en lagtext kan skapa onödiga svårigheter för domstolar och myndig-
heter i deras rättstillämpande verksamhet. Bestämmelserna om anhållande och häktning är visserligen blott ett enstaka exempel, men det är inte svårt att finna fler i såväl äldre som nyare lagar. Beträffande de senare kan detta vara ägnat att förvåna, ty under senare år har ju stor uppmärksamhet ägnats åt språket i lagar och författningar. Därvid har man emellertid tänkt mera på enkelhet i ordval och satsbyggnad än på klarhet och konsekvens i användning av ord och uttryck som betecknar specifikt juridiska företeelser, såsom olika typer av normer2 och olika slag av juridiska begrepp. Det är värdefullt, att lagarna blir såvitt möjligt förståeliga för allmänheten, men det är också viktigt, kanske viktigare, att de är klara och entydiga för fackmännen och att de kan användas enligt sitt innehåll utan att leda till oförutsedda komplikationer.