SUZANNE WENNBERG. Förskingring. Stockholm 1977. Almqvist och Wiksell International. XII + 347 s.

 

Det ämne förf. valt för sin avhandling har länge varit i behov av en vetenskaplig behandling. Den enda monografiska framställning vi har av förskingringsbrottet är Heimers avhandling "Om förskingringsbrottet" från 1926. Sedan förskingringsparagrafen genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott fått sin nuvarande utformning har den inte varit föremål för någon ingående vetenskaplig behandling, låt vara att framförallt Strahl, Thornstedt och senast Jareborg behandlat vissa med förskingringsbrottet sammanhängande problem. Det bör för övrigt framhållas, att förf. behandlar även förskingringens sekundärbrott olovligt förfogande, och detta på ett så ingående sätt, att avhandlingen mycket väl skulle kunna kallas "Förskingring och olovligt förfogande".
    I avhandlingens första kapitel redogör förf. för sitt material samt för terminologi och disposition. Förf. avgränsar här sitt ämne till att avse endast förskingringsbrottets objektiva sida. Detta är en förnuftig begränsning. Dock kunde det kanske varit lämpligt att ta upp ett med den subjektiva sidan sammanhängande problem, nämligen frågan, vid vilken tidpunkt det brottsliga uppsåtet skall föreligga. Det förhåller sig ju så, att om den, som mottar egendom under förskingringsansvar, redan vid avtalets ingående avser att inte fullgöra avtalet, så föreligger bedrägeri. Ett på måfå valt exempel utgör det av förf. s. 94 behandlade rättsfallet NJA 1970 C 1079, åtalsp. 4. H erbjöd i tidningsannonser mattrasor tillvisst pris och fraktfritt, om förskottsbetalning erlades. Han levererade dock inte några mattrasor till förskottsbetalarna. RR fann detta vara förskingring medan HovR fann förfarandet straffritt. Båda domstolarna måste såvitt jag förstår, ha utgått från att H:s uppsåt att inte leverera uppkommit först efter det avtal mellan H och köparen kommit till stånd. Avsåg H redan då han annonserade att ej leverera, föreligger ju bedrägeri.
    Förf. förklarar också inledningsvis sin avsikt att begränsa framställningen till att avse gällande rätt. Då förf. i sin avhandling kommer till slutsatsen, att den nuvarande förskingringsparagrafen har en i stort sett lämplig utformning, förefaller utelämnandet av de lege ferenda-synpunkter helt rimligt.
    I andra kapitlet utvecklar förf. sin grundläggande distinktion mellan speciesförpliktelser och generiska förpliktelser. Speciesförpliktelserna kännetecknas av mottagarens skyldighet att utge den anförtrodda egendomen in specie medan vid de generiska förpliktelserna mottagaren inte är skyldig att utgiva den mottagna egendomen utan kan utgiva "annan egendom av samma slag till motsvarande värde". Utgående från denna distinktion undersöker förf. därefter skickligt förskingringskonstruktionerna i en rad utländska lagar och ger intressanta synpunkter på olika möjligheter att konstruera förskingringsbrottet.

298 Per-Edwin Wallén    Efter att i tredje kapitlet ha gått igenom de rättspolitiska skälen för att kriminalisera förskingring och i fjärde kapitlet ha givit en historik över förskingringsbrottet i svensk rätt börjar förf. i femte kapitlet den egentliga behandlingen av förskingring enligt gällande rätt. Kapitlet ägnas åt en energisk undersökning av det i förskingringsparagrafen uppställda kravet, att mottagaren av egendomen skall vara skyldig att redovisa för denna resp. att utge densamma. Den noggranna genomgången av civilrättens regler rörande redovisningsskyldigheten är mycket värdefull, särskilt med hänsyn till att redovisningsskyldighet i den straffrättsliga doktrinen hittills framstått som ett tämligen diffust begrepp. I detta sammanhang kritiserar förf. på s. 92 f med rätta en i doktrinen förekommande benägenhet att uppfatta redovisningsskyldigheten som ett krav på att den redovisningsskyldige skall hålla sig solvent. Häri ligger en förvirrande sammanblandning med förskingringsbrottets skaderekvisit.
    I sjätte kapitlet behandlar förf. kravet på att egendom, för att kunna utgöra objekt för förskingring, måste vara anförtrodd. Kapitlet innehåller en värdefull genomgång av de olika civilrättsliga institut och regelkomplex, som utgör grundvalen för begreppet anförtrodd egendom. I detta sammanhang tangerar förf. på s. 208 det här tidigare berörda problemet om tidpunkten för det brottsliga uppsåtet. Förf. framhåller nämligen, att skulle en syssloman åta sig ett uppdrag och redan från början ha för avsikt att inte utföra uppdraget, så föreligger bedrägeri. Denna i sig riktiga uppfattning motiveras med att den mottagna egendomen "utgör inte anförtrodd engendom". Det är svårt att inse, varför egendomen inte även i detta fall skulle vara anförtrodd, låt vara att det är genom ett vilseledande som huvudmannen förmåtts att anförtro sysslomannen egendomen. Skälet till att förfarandet bör bedömas som bedrägeri är helt enkelt, att bedrägeriuppsåt föreligger vid avtalets ingående.
    Sjunde kapitlet utgör ett centralt kapitel i avhandlingen. Där behandlas själva den straffbara handlingen vid förskingring. Förf. finner på s. 221, att vid en speciesförpliktelse består den brottsliga handlingen normalt i ett tillägnande. För fullbordan av brottet måste därtill krävas, att tillägnandet kommit till uttryck genom en yttre manifestation. Som grund för sin ståndpunkt åberopar förf. sentensen, att "tankarna äro tullfria". Detta kan knappast utgöra tillräcklig grund för den framförda åsikten. Däremot skulle det av förf. åberopade rättsfallet NJA 1943 s. 634 kanske kunna tolkas som ett stöd för den framförda uppfattningen. I detta fall hade en värnpliktig kock H ur det skafferi, för vilket han var redovisningsskyldig. tagit vissa matvaror. Dessa hade han slagit in i paket och lagt i ett särskilt, låst skåp, som dock fanns i förbandets skafferi. Han avsåg att vid senare tidpunkt bortföra varorna. FältKrigsR dömde för fullbordad förskingring och KrigsHovR för försök till förskingring. HD fann förfarandet utgöra förberedelse till förskingring (ej straffbelagd). Det är möjligt, att HD:s ståndpunkt berodde på att den åtalade ännu inte manifesterat sin tillägnelse av varorna på ett yttre sätt. En sannolikare tolkning förefaller dock vara, att HD ansett, att tillägnelse av varorna ännu inte skett. Varorna fanns ju kvar i skafferiet, så att H, om så blev nödvändigt, skulle kunna redovisa för dem.
    Mot förf:s åsikt på denna punkt skulle i stället kunna anföras fallet NJA 1944 s. 412. I detta fall mottog F av S två tior och en tvåkrona med

Anm. av Suzanne Wennberg: Förskingring 299uppdrag att åt S för dessa pengar inköpa sprit. F lyckades inte anskaffa sprit och då S vid nytt sammanträffande med F krävde att få sitt brännvin, blev F enligt egen uppgift så förargad att han beslöt sig för att behållade pengar han fått. Då en polis till följd av gräl mellan S och F kom tillstädes, omtalade S för honom, vad saken gällde. F blev då anhållen. På polisstationen tog F ur fickan upp de två tior han hade fått av S, knycklade ihop dem och gömde dem i vecket på sin mösskulle. HD fällde F på denna punkt för undandräkt och yttrade: "I målet är utrett att F ... av S erhöll 22 kr. för inköp av brännvin, att F sökte anskaffa brännvin men, då detta icke lyckades, beslöt sig för att icke återlämna pengarna till S utan behålla dem för egen del, att F, sedan han s. d. anhållits ... ur sin bröstficka tog upp två tiokronorssedlar som han erhållit av S, knycklade ihop dem och stoppade in dem i vecket på sin mösskulle i avsikt att därigenom undanröja bevis ..." (kurs. gjorda här). HD:s skrivsätt ger onekligen intryck av att själva beslutet att behålla pengarna inneburit brottets fullbordan och inte den yttre manifestationen (stoppandet i mössan).
    Vid generiska förpliktelser finner förf. på s. 233 att den brottsliga handlingen kan bestå antingen i ett beslut att inte redovisa eller också i ett framkallande av en oförmåga att redovisa. Det är mycket värdefullt, att förf. så starkt betonar, att förskingring i dessa fall kan begås genom ett beslut att inte redovisa, eftersom litteraturen hittills alltför ensidigt intresserat sig för gärningsmannen bristande förmåga att redovisa. Dock går förf. i mitt tycke alltför långt på denna linje, då hon betraktar även ett helt öppet beslut att inte redovisa, t. ex. av ren trilska, som en förskingringshandling. I likhet med Strahl finner jag det tveksamt1, om man skall anse att skada uppkommit i sådana fall, där den berättigade kan tilltvinga sig betalning av sin fordran.
    Åttonde kapitlet behandlar ett lika centralt problem som den brottsliga handlingen, nämligen kravet på förmögenhetsöverföring. Förf. analyserar på s. 266 ff de inom förskingringsläran välkända begreppen insufficiens, insolvens och illikviditet och ansluter sig här till de författare, som anser att förskingringsparagrafen inte ställer något krav på att den redovisningsskyldige skall hålla sig kontinuerligt likvid fram till förfallodagen. En tillfällig illikviditet behöver nämligen inte nödvändigtvis medföra en beaktansvärd risk för slutlig förlust. Däremot tycks förf. acceptera den gängse uppfattningen, att illikviditet på förfallodagen innebär, att förskingringsparagrafens skaderekvisit är uppfyllt.
    Frågan om betydelsen av den redovisningsskyldiges solvens och likviditet ställdes på sin spets i det omdebatterade fallet NJA 1953 s. 475. I detta fall åtalades och fälldes praktiserande juristen F för grov förskingring, emedan han, då han skulle redovisa klientmedel, inte kunnat göra detta på grund av bristande likviditet. Då hans tillgångar med 450 000—500 000 kr. överskred hans skulder, ansågs han dock av domstolarna ha varit solvent. Fallet visar alltså, att enligt domstolarnas uppfattning bristande likviditet, oberoende av solvensen, ansetts medföra, att skada i form av risk för förlust uppkommit. Men var den redovisningsskyldige verkligen i detta fall solvent? Förf. ifrågasätter på s. 277 på goda grunder

 

1 Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten (Sthlm 1948) s. 84.

300 Anm. av Suzanne Wennberg: Förskingringdetta. F kunde ju inte betala sina redovisningsskulder efterhand som de förföll till betalning.
    Emellertid ger förf. det diskuterade fallet en tolkning, som medför att frågan om F:s solvens och likviditet blir ointressant. Förf. menar nämligen på s. 278, att F begått brottet genom att han "uttryckt ett beslut att inte redovisa i det att han vägrade att på målsägandens begäran redovisa". Här går förf. för långt i sin strävan att vid generiska förpliktelser se förskingring fullbordad i första hand genom beslut att inte redovisa. Det finns i fallet ingenting, som visar, att F beslutat sig för att inte redovisa. Tvärtom framgår, att det var på grund av ekonomiska besvärligheter som F uppsköt redovisningen så länge som möjligt. Man kommer därför inte ifrån problemet om F:s solvens resp. likviditet. Det förefaller klart att hade F försatts i konkurs, skulle alla redovisningsberättigade fått sina fordringar helt täckta. Kan man trots detta här tala om att skada uppkommit i form av beaktansvärd risk för slutlig förlust? Det är till sist den avgörande frågan i fallet.
    I samband med skadeproblemet behandlar förf. också kompensationsproblemet. Detta problem, som vanligtvis kopplas ihop med bedrägeri, undersöks här på ett förtjänstfullt sätt ur förskingringsbrottets synvinkel. Det blir vid förskingring vanligen en fråga om huruvida den redovisningsskyldige kan kvitta redovisningsfordran mot en motfordran på den redovisningsberättigade.
    I nionde kapitlet sammanfattar förf. sina synpunkter på brotten förskingring och olovligt förfogande. Som redan nämnts, anser förf. förskingring vara "en relativt lyckad brottskonstruktion". Även med brottet olovligt förfogande är förf. ganska nöjd. På detta sammanfattande kapitel följer slutligen en engelsk "Summary".
    Suzanne Wennbergs avhandling om förskingringsbrottet präglas av skarpsinne, energi och, sist men icke minst, av en särdeles angenämt ankereda. Hennes bok är på en gång vetenskapligt stimulerande och praktiskt nyttig.


Per-Edwin Wallén