Arbetsdomstolen och den belgiska Volvo-konflikten
Bland den svenska arbetsrättens problem med internationell anknytning intar frågan om sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk arbetskonflikt en tämligen undanskymd plats. Att frågan föga uppmärksammats torde bero på att utländska konflikter, där svenska arbetsgivare eller fackliga organisationer är involverade, för det mesta lösts förhandlingsvägen. Parterna har inte velat föra sådana konflikter till arbetsdomstolen.
Tills helt nyligen, då arbetsdomstolen AD dömde i målet mellan Svenska Metallindustriarbetarförbundet och AB Volvo (dom nr 160/78) har arbetsdomstolen (AD) endast vid ett tillfälle haft att döma i ett mål om tillåtligheten av svensk facklig sympatikonflikt till stöd för en broderorganisation i annat land.
Domen nr 30/1961 gällde frågan om Svenska Transportarbetarförbundets rätt att stödja den danska sjömansorganisationens konflikt genom blockad mot lossning och lastning av danska fartyg i svenska hamnar. I domen fastslogs att bestämmelsen i 4 § första stycket punkt 4 lagen om kollektivavtal kunde tillämpas även på sekundärkonflikt, när den primära konflikten äger rum mellan utländska kollektivavtalsparter och således är underkastad utländsk lag eller utländskt avtal, under samma förutsättningar som gäller för inhemska konflikter. Den åberopade paragrafen utsäger i klartext att kollektivavtalspart inte åsidosätter sin fredsplikt om han vidtar stridsåtgärd för att därigenom stödja en annan facklig stridsåtgärd som är lovlig.
Bestämmelsen har numera ersatts av 41 § första stycket punkt 4 medbestämmandelagen som i princip, om än i något ändrad ordalydelse, stipulerar detsamma som den förra lagen. Det är således här inte fråga om två självständiga konflikter, utan den sekundära konflikten är, såsom uttrycket antyder, beroende av den primära. Om den primära konflikten inte är lovlig, om den strider mot fredsplikten, så är även den sekundära konflikten automatiskt olovlig.
Problemet är således att fastställa primärkonfliktens lovlighet. När det gäller en konflikt på svensk arbetsmarknad kan några mera intrikata svårigheter att konstatera lovligheten knappast uppkomma. Annorlunda förhåller det sig emellertid om primärkonflikten tilldrar sig på utländskt territorium under en utländsk rättsordning.
I fråga om en utländsk primärkonflikts lovlighet har AD i sin dom nr 30/1961 gjort det mycket enkelt för sig genom att uttala: "För de nordiska ländernas del (primärkonflikten tilldrog sig i Danmark, som ovan antytts, förf:s anm.) torde dock frågan knappast erbjuda några större problem. Med hänsyn till den överensstämmelse i stort som råder på arbetsrättens område, torde den i vederbörande land rådande uppfatt-
ningen om primärkonfliktens lovlighet direkt återverka på frågan om den i Sverige vidtagna eller varslade sympatiåtgärdens lovlighet."1
Jag har själv i denna tidskrift belyst denna dom och påpekat de svårigheter som sammanhänger med problemet om fastställandet av en utländsk primärkonflikts lovlighet enligt svensk rättsuppfattning.2 Jag har i samma uppsats också granskat doktrinen i Sverige och dess grannländer Danmark och Norge samt även den rättspraxis som tillämpas i dessa grannländer. På grund av det finska språkets svårtillgänglighet har däremot inte den finska rättsuppfattningen kunnat belysas.
Det tjugosjunde nordiska juristmötet i Reykjavik den 20—22 augusti 1975 hade på sin dagordning tagit upp föreliggande problem som diskussionsämne. Den finländske professorn i arbetsrätt Kaarlo Sarkko hade utsetts som referent. Han talade svenska. Det var lyckosamt, då på detta sätt även den finska rättsuppfattningen kunde komma till uttryck.
Enligt Sarkko är "huvudregeln angående lovligheten av sympatiåtgärd som vidtagits för att stöda utländsk arbetsstrid — — — fullständigt klar. Härvid bör alltså en dylik sympatiåtgärd bedömas helt på samma sätt som en sympatiåtgärd som vidtagits för att stöda en inhemsk strid."3
Primärkonfliktens lovlighet är således även enligt finsk doktrin huvudkriteriet. Lovligheten kan, enligt Sarkko, tänkas föreligga enligt olika alternativ. Den bör vara förhanden såväl enligt rätten i det land där primärkonflikten pågår som ock i det land där sympatiåtgärden vidtas. Enligt det andra alternativet skall primärkonfliktens lovlighet bedömas med avseende på någotdera landets rätt. Det tredje alternativet, menar Sarkko, är slutligen att primäråtgärden "överhuvudtaget inte behöver vara laglig enligt rätten i någotdera av dessa länder".4 Han menar att man borde kunna bortse ifrån lovligheten.
Sarkko diskuterar därefter tillämpligheten av de olika alternativen och de resultat man kan uppnå. Han kommer emellertid inte till ett definitivt ställningstagande. Problemet med hur primärkonfliktens lovlighet skall definieras har inte förts närmare en lösning genom att numera även den finska rättsuppfattningen fått sin belysning. Man torde emellertid inte missta sig, om man antar att Sarkkos resonemang är influerat av samma slags "nordism" som har varit vägledande för AD i dess dom år 1961.
I det mål vari AD hade att fatta beslut i fjol och som resulterade i dom nr 160/78 har emellertid problemet "internationaliserats". Primärkonflikten tilldrog sig nämligen på den belgiska arbetsmarknaden. Rättsordningen på arbetsmarknadens område i Belgien är, såsom rättegångsprotokollet utvisar, olik den nordiska, i synnerhet den svenska. Därmed föres frågan om primärkonfliktens lovlighet som förutsättning för sympatiåtgärdens lovlighet in på nya banor.
Medan den belgiska grundlagen uttryckligen erkänner föreningsrät-
ten, är strejkrätten inte reglerad vare sig i grundlagen eller genom någon annan lag. Rätten att strejka är således inte lagligen erkänd, men strejker är inte heller förbjudna. Det kan följaktligen aldrig bli fråga om laglig eller olaglig strejk. En strejk kan därför endast ge upphov till frågan vilken inverkan den kan få på anställningsförhållandena. Denna fråga har givetvis sysselsatt de belgiska domstolarna. De har erkänt strejker som lagliga stridsåtgärder vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare, men endast som individuella företeelser, aldrig som en kollektivåtgärd. Belgiens högsta domstol har därför också efter många års tvekan uttalat sig därhän, att strejk inte bryter tjänsteavtal utan endast suspenderar vissa av dess verkningar så länge strejken pågår.
En belgisk arbetsgivare kan därför inte skilja en strejkande arbetstagare utan vidare från hans anställning. Därtill fordras att saklig grund ("motif grave") föreligger. Saklig grund för ett avskedande utan föregående varsel eller uppsägning kan bestå i att arbetstagaren deltagit i en strejk som utlysts utan föregående varsel eller medling eller innan varselfristen gått till ända. Dessa procedurregler är inskrivna i många kollektivavtal. De är tvingande och arbetstagarna måste leva upp till dem om inte arbetsgivaren skall kunna vidta individuella motåtgärder.
Här måste emellertid erinras om skillnaderna mellan de kollektivavtalsslutande parternas rättigheter och skyldigheter å ena sidan och arbetstagarnas bundenhet av sina tjänsteavtal å den andra. Det belgiska kollektivavtalet saknar normativ verkan med avseende på det enskilda tjänsteavtalet. Det binder endast de avtalsslutande parterna.
I detta sammanhang bör också observeras att organisationerna inte har kapacitet som juridiska personer. De kan t. ex. inte äga någon förmögenhet. Endast i samband med frågor rörande kollektivavtal kan organisationerna uppträda inför domstol. De kan dock inte tvingas att uppfylla eventuella genom kollektivavtal påtagna förpliktelser. Skadestånd för brott mot fredsplikt kan således inte utdömas, även om skadeståndsskyldigheten finns inskriven i kollektivavtalet. Ty organisationen "äger" ju ingen förmögenhet.
AD hade att ta ställning till om den sympatiåtgärd "Metall" hade velat vidta på uppmaning av Internationella Metallarbetarfederationen för att stödja en strejk som utbrutit hos Volvos belgiska dotterbolag var lovlig eller ej. Metall hade varslat Volvo om sympatiblockad i enlighet med bestämmelserna i 45 § medbestämmandelagen, men återtagit varslet sedan Volvo hävdat att den belgiska strejken var avtalsstridig. Metall hade därefter instämt Volvo till AD med yrkandet att AD måtte förklara sympatiåtgärden vara lovlig och Volvos invändningar mot Metalls varsel om sympatiblockad obefogade. AD biföll yrkandet.
AD utgår i sin dom från frågan om den belgiska konfliktens lovlighet. AD hänvisar till att börja med till att vid medbestämmandelagens tillkomst frågan om sympatiåtgärder i samband med utländska arbetskonflikter ingående diskuterats. Några invändningar mot dylika åtgärders laglighet i och för sig har inte framförts. Arbetsrättskommitténs förslag att hithörande frågor skulle regleras i medbestämmandelagen tillbakavisades emellertid av riksdagen. AD citerar departementschefens uttalande i detta avseende, vari framhålles att svenska fackliga organisationer "inte skall vara förhindrade" att vidta sympatiåtgärder till stöd för utländska
broderorganisationer.5 Vidare hänvisar AD också till att departementschefen i anslutning till lagrådets uttalanden framhållit att förutsättningen för sympatiåtgärdens lovlighet måste vara den primära åtgärdens lovlighet. AD citerar därefter följande uttalande av departementschefen: "Att det emellertid här kan uppkomma fall, i vilka kravet på den primära åtgärdens lovlighet inte torde kunna upprätthållas, har lagrådet självt antytt."6 Det måste emellertid här fastslås att lagrådet inte uttalat sig lika kategoriskt som departementschefen vill låta påskina. Vad lagrådet däremot har sagt är att primäråtgärdens lovlighet i och för sig är en förutsättning för sekundäråtgärdens lovlighet (något som hittills aldrig ifrågasatts). Fortsättningsvis uttalas: "Härvid torde dock kunna bortses från sådana förbud mot stridsåtgärder i den främmande staten som står i uppenbar strid mot grunderna för rättsordningen i vårt land."7
Lagrådets uttalande är tydligen av helt annan valör än vad departementschefen vill göra det till. Lagrådet har inte frångått den i doktrin och i AD:s första dom fastslagna principen att en förutsättning sine qua non för en inhemsk sympatiåtgärds lovlighet är den utländska primäråtgärdens lovlighet. Vad däremot lagrådet hävdat är att man bör kunna bortse från lovlighetens relevans enligt den främmande statens rättsordning, om denna "står i uppenbar strid mot grunderna för rättsordningen i vårt land". Med detta sitt uttalande hävdar lagrådet tydligen ordre public-principens tilllämplighet inom arbetsrättens område, och samma uppfattning har jag gett uttryck för i min ovan citerade uppsats i denna tidskrift. Att hävda denna princip är emellertid inte liktydigt med att man skulle kunna bortse från primäråtgärdens lovlighet i visst fall. Ordre public-principen innebär ju inget mer eller mindre än att visst agerande bör subsumeras under svensk rättsuppfattning. Den belgiska rättsordningen har inte lagfäst strejkrätten. Emellertid ifrågasättes inte arbetstagarnas rätt att strejka. Man kan dock inte tala om lovliga eller olovliga strejker. Om man på grund av frånvaron av denna distinktion och därför att rätten att strejka i och för sig inte ifrågasättes i Belgien inte underkastar den belgiska primärkonfliktens lovlighet en ingående granskning såsom en förutsättning för den svenska sympatiåtgärdens lovlighet, så torde den svenska rättsuppfattningen i detta avseende ha feltolkats. Fredsplikten uppfattas i Sverige som en väsentlig och integrerad del av ett kollektivavtalsförhållande.
Om fredspliktsinstitutet såsom det utbildats på svensk arbetsmarknad inte existerar enligt belgisk rättsuppfattning, bör den arbetsrättsliga situation som den belgiska strejken gett upphov till subsumeras under svensk rättsuppfattning, varigenom primäråtgärdens lovlighet skulle kunna få sin rätta bedömning med avseende på sekundärkonflikten.
Enligt svensk lag skall en stridsåtgärd föregås av varsel (45 § MBL). Inte heller varselskyldigheten är lagfäst i Belgien. Den brukar dock vara inskriven i kollektivavtal. Så har också skett i det kollektivavtal som gäller mellan det belgiska metallarbetarförbundet och Volvos belgiska dotterbolag.
I målet inför AD har arbetsgivarparten hävdat att de belgiska arbetstagarna inte iakttagit varselreglerna i enlighet med det belgiska kollektivavtalet. Enligt den belgiska rättsuppfattningen betraktas varselreglerna som relevanta för att bedöma om en stridsåtgärd står i överensstämmelse med avtalet. Endast om det kan konstateras att varselskyldigheten åsidosatts eller stridsåtgärden vidtagits innan varseltiden utgått, kan arbetsgivaren vidta repressalieåtgärder mot de strejkande arbetstagarna.
Enligt svensk rättsuppfattning är den varselskyldighet som föreskrives i 45 § MBL endast en ordningsföreskrift. Underlåtenhet att varsla gör inte en stridsåtgärd i och för sig olovlig. Lagen stipulerar för övrigt endast varselskyldighet "om giltigt hinder ej möter". Genom denna inskränkning ville lagstiftaren förhindra att effekten och effektiviteten av en stridsåtgärd omintetgöres.8 I praktiken iakttas dock varselskyldigheten och arbetsmarknadsparterna är i allmänhet noga med att varselfristerna efterlevs.
AD återger i sina domskäl i Volvo-målet det ovan citerade uttalandet av departementschefen med anledning av riksdagens behandling av MBL-propositionen, vari lagrådets uppfattning om kravet på primäråtgärdens lovlighet tolkas. Man får den uppfattningen att AD gör departementschefens tolkning till sin egen, även om AD "sammanfattningsvis /kommer/till den uppfattningen att som huvudprincip vid tillämpning av medbestämmandelagen gäller att sympatiåtgärd till förmån för part i utländsk facklig konflikt är tillåten endast under förutsättning att primäråtgärden är lovlig".9
AD uttalar sig emellertid inte om lovlighetsbegreppets innebörd. AD konstaterar däremot att det belgiska rättssystemet väsentligen skiljer sig från det svenska i fråga om kollektivavtalsrätten. AD tillfogar emellertid — och detta är av utslagsgivande betydelse — att "/i/ praktiken fungerar dock organisationerna på ett sätt som är helt jämförbart med vad som gäller här i landet".10 Från denna utgångspunkt undersöker AD därefter vilka kriterier som erfordras för att bedöma den utländska primärkonfliktens lovlighet.
AD menar att bl. a. de sanktioner som enligt den utländska rättsordningen knytes till viss handling "till sina verkningar är i huvudsak jämförliga" med vad som gäller i Sverige enligt medbestämmandelagen. De sanktioner en svensk facklig organisation skulle utsätta sig för om den vidtar åtgärder i strid mot ingånget avtal eller mot de i 41 § MBL anförda alternativen skulle bli betydande. Skadestånd skulle då utdömas, vilket AD påpekar.
Enligt den belgiska rättsordningen skulle däremot sanktionerna vara mera obetydliga. De fackliga organisationerna skulle nämligen gå miste om vissa bidrag från arbetsgivaren till en facklig garantifond. De belgiska sanktionerna är således inte "i huvudsak jämförliga" med de svenska. De är tvärtom praktiskt taget obefintliga. Frånvaron av verksamma påföljder vid avtalsbrott, vilket gör fredsplikten illusorisk, måste uppfattas som kränkande för svensk rättssyn.
AD hävdar nu att om de utländska sanktionerna är obefintliga eller om man kan bortse från dem, kan primäråtgärden inte anses som olovlig. Ty, fullföljer AD sitt resonemang, det strängare "synsätt som präglar inställningen i Sverige till sympatiåtgärder med utländsk bakgrund — — — /har/kommit till tydligt uttryck i de förut återgivna departementschefsanförandena i medbestämmandelagens förarbeten."11
AD:s resonemang skulle då betyda att vid bedömningen av en utländsk primärkonflikts lovlighet undersökningen bör koncentreras till sanktionernas mer eller mindre rigorösa karaktär. Om den utländska rättsordningen inte känner till sanktioner eller om de är så obetydliga att de kan ignoreras, så skall den utländska rättsordningen ligga till grund för bedömningen av primärkonfliktens lovlighet. Om däremot de utländska sanktionerna är strängare än de svenska, om t. ex. absolut förbud mot strejk råder och hårda sanktioner mot enskilda arbetstagare och/eller fackliga organisationer skulle utkrävas till följd av en sådan strejk, då skall detta anses stridande mot svensk rättsuppfattning och primäråtgärdens lovlighet skall bedömas enligt svensk rättsuppfattning.
Jag kan inte ansluta mig till en sådan slumpmässig tolkning av lovlighetsbegreppet. Jag finner att AD:s dom inte skingrat osäkerheten om begreppets uttolkning och inte fört problemets lösning ett tuppfjät längre. Ändock hade AD ett inte ofta återkommande tillfälle att auktoritativt lösa problemet.
Joachim Nelhans