Amerikanskt rättsfall rörande grundlagsenligheten av begränsning av ansvarighet för atomskada

 

Frågan huruvida begränsning av skadeståndsansvar strider mot USA:s konstitution har prövats av USA:s Högsta domstol.1 Det rörde sig i detta fall om den begränsning av ansvarigheten som enligt den s. k. Price Anderson Act2 gäller för skador som uppkommer vid s. k. atomolyckor, dvs. olyckor i samband med drift av kärnkraftverk. Enligt Price-Anderson Act (sub-section 170 e) är vederbörande kärnkraftsföretags ansvarighet för skador till följd av atomolycka begränsad till 560 milj. dollar per olycka. Av detta belopp skall viss del (f. n. ca 150 milj. dollar) täckas av ansvarsförsäkring medan återstoden vid behov ställs till förfogande av statsmedel.
    En miljöskyddsgrupp hade väckt talan mot ett kärnkraftsföretag och US Atomic Energy Commission (numera US Nuclear Regulatory Commission) och yrkat bl. a. att ansvarighetsbegränsningen enligt Price-Anderson Act skulle förklaras strida mot USA:s konstitution. Som grund för yrkandet angavs i första hand att begränsningen av ansvarigheten ledde till att i händelse av en allvarlig atomolycka enskilda på ett obilligt sätt kunde berövas rätten till ersättning för skador till följd av olyckan.
    Miljövårdsgruppens talan bifölls i första instans, the District Court for the Western District of North Carolina. Denna domstol ansåg att Price-Anderson Act i ifrågavarande del stred mot konstitutionen genom att vara obillig mot vissa enskilda till följd av att principerna om "due process of law" och om lika skydd inte iakttogs. Detta avgörande överklagades. Eftersom underrättens avgörande innebar ogiltigförklaring av lag som hade antagits av kongressen, fördes målet från the District Court direkt till USA:s Högsta domstol.

 

Högsta domstolen ansåg enhälligt att Price-Anderson Act inte stred mot konstitutionen. Domstolen fann emellertid att miljögruppens talan berörde två konstitutionella frågor av intresse, nämligen två frågor som föll inom femte ändringen (Fifth Amendment) av USA:s konstitution, den s. k. due process clause. Ifrågavarande bestämmelse har följande lydelse:

 

    No person shall be held to answer for a capital, or otherwise infamous crime, unless on a presentment or indictment of a Grand Jury, except in cases arising in the land or naval forces, or in the Militia, when in actual service in time of War or

 

1 Högsta domstolens dom den 26 juni 1978 i målet Carolina Environmental Study Group v. Duke Power Company and Atomic Energy Commission.

2 Bestämmelserna rörande ersättning och begränsning av ansvarigheten i 1954 års atomenergilag.

Måns Jacobsson 313public danger; nor shall any person be subject for the same offence to be twice put in jeopardy of life or limb; nor shall be compelled in any criminal case to be a witness against himself, nor be deprived of life, liberty, or property, without due process of law; nor shall private property be taken for public use, without just compensation.

 

    Den fråga som uppkom i målet var huruvida ansvarsbegränsningen i Price-Anderson Act stred mot den del av bestämmelsen som lyder: "No person shall — — — be deprived of life, liberty, or property, without due process of law."
    Domslutet var som nämnt enhälligt. Beträffande domskälen förelåg emellertid delade meningar inom domstolen. Majoriteten, vars domskäl hade utarbetats av domstolens ordförande, Chief Justice Warren E. Burger, bestod av sex ledamöter, vilka ansåg att miljögruppens talan borde prövas i sak. En minoritet av tre ledamöter ansåg däremot att miljögruppens talan skulle ha avvisats. Två av dessa ledamöter anförde, att någon olycka av den omfattning som krävdes för att ansvarsbegränsningen skulle få betydelse inte hade inträffat och det var omöjligt att bedöma huruvida en sådan olycka över huvud taget skulle komma att inträffa. De ansåg därför att någon tvist i processrättslig mening inte förelåg och att domstolarna av denna anledning saknade behörighet att pröva miljögruppens talan.3 Den tredje av minoritetens ledamöter ansåg likaså att talan borde ha avvisats men av rent processuella skäl.
    Högsta domstolens majoritet konstaterar i sina domskäl först att omständigheterna ger stöd för att det finns behov av ansvarsbegränsning på ifrågavarande område för att uppmuntra privata företag att delta i produktionen av energi genom utnyttjande av kärnkraft. Även om det begränsningsbelopp som har fastställts i Price-Anderson Act, 560 milj. dollar, inte säkerställer att de som tillskyndas skada till följd av atomolycka under alla omständigheter får full ersättning, innebär detta inte att begränsningen är orimlig eller strider mot "the due process clause". Domstolen anmärker vidare att kongressen i ifrågavarande lag har angivit att den avser att vidta åtgärder för att skydda allmänheten, om en olycka skulle få sådan omfattning att begränsningsbeloppet visar sig otillräckligt för att ersätta de skadelidande.
    Domstolen anser vidare att ersättningssystemet enligt Price-Anderson Act utgör en rimlig ersättning för den rätt till skadestånd som eljest finns enligt rättspraxis eller delstatlig lagstiftning. Detta är enligt domstolen allt som fordras för att "the due process clause" skall vara uppfylld. Domstolen framhåller att Price-Anderson Act innebär att 560 milj. dollar per olycka alltid står till förfogande för att ersätta de skadelidande. Det är enligt domstolen ytterst tveksamt om ett enskilt kärnkraftsföretag skulle ha möjlighet att betala så höga skadeståndsbelopp. Vidare understryker domstolen att det objektiva ansvar som gäller enligt Price-Anderson Act är strängare än det skadeståndsansvar som eljest skulle gälla. Dessa omständigheter vederlägger enligt domstolen ett påstående av miljövårdsgruppen att Price-Anderson Act ställer de skadelidande i ett sämre läge än de skulle ha haft enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

 

3 Enligt artikel 3, section 3, i konstitutionen omfattar domstolarnas behörighet "cases and controversies".

314 Ansvarighet för atomskada    Enligt Högsta domstolen har inte heller principen om likabehandling åsidosatts. Enligt domstolen är de förnuftsskäl som ligger till grund för ansvarsbegränsning jämte det tidigare nämnda önskemålet att uppmuntra den privata industrin tillräckliga för att motivera att skillnad görs mellan dem som skadas vid atomolyckor och dem som skadas på annat sätt.
    Miljöskyddsgruppen hävdade att domstolarna skulle göra en strängare prövning av grundlagsenligheten på kärnenergiområdet än på andra områden. Detta tillbakavisas av Högsta domstolen. Som tidigare nämnts är skälet till ansvarsbegränsning en önskan att uppmuntra enskilda företag att producera elektrisk energi genom kärnkraft. Mot bakgrund härav anser domstolen att ansvarsbegränsningen är ett klassiskt exempel på lagstiftarens strävan "to structure and accomodate the burdens and benefits of economic life". Den omständigheten att en sådan anpassning kan ha långtgående följder innebär enligt Högsta domstolen tunga skäl föratt domstolen skall böja sig för kongressens bedömning, om inte denna bedömning är uppenbart godtycklig eller orimlig. Mot bakgrund härav uppfyller enligt domstolen Price-Anderson Act de krav som konstitutionen ställer upp.
    Högsta domstolen tar också upp frågan huruvida det begränsningsbelopp som föreskrivs i Price-Anderson Act, 560 milj. dollar, är godtyckligt. Domstolen anser visserligen att detta belopp är godtyckligt i den meningen att varje begränsningsbelopp i detta sammanhang måste bli godtyckligt, eftersom beloppet inte kan bestämmas med stöd av objektiva kriterier. Detta är emellertid enligt Högsta domstolen inte det slags godtycke som kongressen är förhindrad att utöva, särskilt mot bakgrund av den förpliktelse som kongressen har åtagit sig i Price-Anderson Act att på nytt överväga ansvarsbegränsningen om en svår olycka skulle inträffa.
    The District Court hävdade att Price-Anderson Act kunde befrämja bristande ansvar hos dem som bygger eller driver kärnkraftverk. Högsta domstolen delar inte denna uppfattning. Enligt domstolen saknar ansvarsbegränsningen betydelse vid den ingående prövning som sker när tillstånd till drift av kärnkraftverk meddelas. Vidare påpekas att vederbörande kärnkraftsföretag självt skulle tillskyndas mycket stora förluster vid en större olycka och att detta i avsevärd omfattning bör motverka vårdslöshet och bristande ansvar.


Måns Jacobsson