Föreningen Sveriges häradshövdingar 70 år
Häradshövdingarnas sportelinkomster, nödvändigheten av bättre utbildning för åklagarna och de rättsbildade biträdenas löneförmåner, se där några av de frågor, som först upptog den nybildade Föreningen Sveriges häradshövdingar under dess första år. Lägg därtill klagomål över tyngande statistik och framställningar till Kungl. Maj:t om åtminstone temporär befrielse från skyldigheten att använda papper av kvalitet Lessebo nr 2. Vad först gäller sportlerna, så hade man kanske sig själv att skylla. I en motion till Understödsföreningens årsmöte 1889 hade nämligen häradshövding Alfr. Ährling skrivit: "Vi häradshövdingar äro, Gudi tackat, att räkna till de bäst avlönade av Sveriges ämbetsmannakår." — Så skriver man inte ostraffat. Åklagarnas utbildning tycks ha varit eftersatt. Kronofogdarna, vilka skulle ha uppvaktat på tingen, hade liksom sedermera landsfogdarna blivit alltmer sällsynta gäster vid rättens bord. I stället hade de överlåtit bestyren på länsmännen, vilkas kompetens väl framgår av det inom Föreningen diskuterade förslaget att varje länsmansaspirant borde före befordran ha tjänstgjort någon tid hos detektiva polisen i våra största städer.
Vad slutligen angår de rättsbildade biträdena, dessa arme, vilka till egen information följde häradshövdingarna å tingen, ville nog häradshövdingarna dem väl, men deras välvilja sträckte sig föga långt när det gällde ekonomiska förmåner. Det var sällan långt till erinringar om "hur vi själva haft det". Nåväl: frågor som de anförda må vara tillräckligt för att klargöra att det fanns nog med gemensamma angelägenheter inom kåren för att motivera en sammanslutning. Sex häradshövdingar ställde sig bakom en inbjudan till rikets samtliga häradshövdingar att mötas i Stockholm den 9 oktober 1907. Hela 57 kolleger infann sig. Man beslöt pröva möjligheten att bilda en förening. Vid möte i riksdagshuset den 9 och 10 juni 1908 konstituerades föreningen och man antog stadgar. Den designerade ordföranden Gustaf Berg hade avlidit. Föreningens förste ordförande blev Herman Rohtlieb, som satt från 1908 till 1923, blev föreningens förste hedersledamot och valdes till vice ordförande vid de följande årsmötena fram till sin död 1927.
Första årsmötet hölls den 10 oktober 1908. Antalet medlemmar var då redan 86. Först 1934 kunde man anteckna att alla häradshövdingar var med i föreningen, samtidigt som man öppnade densamma för vattenrättsdomarna och beslöt om anslutning till Sveriges domarförbund.
Men låt oss återvända till begynnelseåren. 1912 hade avgivits ett betänkande angående "åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdenas aflöningsförhållanden m.m.". Av årsmötesprotokollen för 1913 och 1914 framgår att frågan ingående diskuterades och att remissvar avgavs, kompletterat med yttranden från ett flertal häradshövdingar.
Till juni 1914 dateras den första internationella kontakten. Då fick föreningen ett brev, anmält på årsmötet i oktober, från Vereinigung de rösterreichischen Richter om anordnande vart tredje år av internationellt domarmöte. 1915 beslöt man att avge svar gemensamt med den 4 år yngre Föreningen Sveriges stadsdomare. För första gången inleddes här ett samarbete, som 52 år senare skulle leda till sammanslagning av de båda föreningarna. Vid samma årsmöte — 1915 — framlade styrelsen förslag till vissa formulär för domsagoarbetet. Mötet beslöt trycka provexemplar på föreningens bekostnad för varje domsaga.
1918 hölls inget årsmöte men året gick dock inte förbi utan aktivitet från föreningen. Det året utgavs första årgången av domsagoalmanackan, som alltså i år fyller 60 år. Den är verkligen förtjänt av hågkomst.
1919 bjuder på ett par begivenheter. Föreningens årsmöte hälsar sin första utländska gäst: byfogde Brendstrup från Randers. Och i årsberättelsen nämns för första gången Föreningen extra lantdomare. Denna hade gjort underdånig framställning dels om höjning av v. häradshövdingarnas arvoden dels ock om rätt för sådan, som förvaltade häradshövdingeämbetet, att med ersättning från statsverket, motsvarande uteblivet arvode, åtnjuta semester. Häradshövdingföreningens yttrande är kärvt: "Flertalet av de nuvarande innehavarna av häradshövdingämbetet hava under mångårig och oftast synnerligen strävsam tjänstgöring som t. f. domhavande i skilda delar av landet samlat meriter ... och då fått nöja sig med inkomster i jämförelse med vilka de förmåner, som numera skola tillkomma häradshövdingvikarie, väl kunna anses som ganska betydande." Nå, extra lantdomarföreningen var inte långsint.
Då den upplöstes 1938 överlämnades hela kassabehållningen 162 kr 5 öre som gåva till häradshövdingföreningen!
1920 insamlade föreningen bland medlemmarna 4.260 kr till nödlidande österrikiska kolleger. Kanske en följd av den nämnda första kontakten 1914.
Men dyr tid och inflation nödvändiggjorde skärpt uppmärksamhet på löner och pensioner. Åren kring 1920 låg minimiinkomsten på 11.000 kr och pensionsunderlaget begärdes fastställt till 6.996 kr. Efter ett par år hade man också framgång men underlaget blev drygt 300 kr lägre. Låt mig i detta sammanhang erinra om att för "änkor och oförsörjda barn" fanns sedan 1844 en särskild förening för häradshövdingar, landssekreterare och landskamrerare.
1922 diskuterades frågan om "qvinnans" tillträde till domarbanan. Vad föreningen ansåg om företeelsen framgår av stavningen.
Biträde åt häktade var en annan modernitet, som inte mottogs med enbart gillande. 1924 diskuterades frågan utförligt. Det kostade för mycket, i Norrland ända upp till 200 kr per mål. Ofta var biträdena helt onödiga och inte sällan kunde deras agerande inför domstolen ersättas av att de, efter besök på häktet, avgav ett utlåtande på en blankett, ansåg föreningen.
Med 20-talet kom ett nytt tecken på föreningens status. Justitieministrarna började besöka årsmötena. Ekeberg och Nothin var där, och sedan hovrättsfiskalen Schlyter, som skymtar förbi i protokollet redan 1914, efter att under några år ha gjutit liv i årsmötesförhandlingarna, avancerat till den posten, var han förstås där — och flitigt i elden som talare och förslagsställare, så småningom hedersledamot.
Ekonomin var inte så dålig. De Nordiska juristmötena får 3.000 kr i bidrag, men mot styrelsen var man njugg. Trots att antalet remisserökade för vart år och med dem styrelsesammanträdena i antal, fick styrelseledamot först 1925 rätt att ta ut reseersättning för ett sammanträde per år. 10 år senare fick han rätt till ersättning för resa till varje sammanträde — och om traktamente var på länge ej tal.
Till sist endast några milstolpar. 1940-talets stora omvälvning för häradshövdingarna — utöver införandet av en ny processordning — var förstås sportlernas avskaffande fr. o. m. 1.7.1943. Andra världskriget hade medfört en betydande minskning av antalet inskrivningsärenden, och mången häradshövding hade fått se sin årsinkomst drastiskt minskad. I den kommitté, som avgav det slutliga förslaget, hade föreningen varit representerad av Björn Zetterstrand, under flera år årsmötessekreterare och föreningens kassör. Säkert var det han som i betänkandet lyckades få med raderna att häradshövding i högsta gruppen skulle ha samma lön som ett justitieråd, medan de fåtaliga i lägsta gruppen skulleha åtminstone lika stor inkomst som provinsialläkare. Mot den skrivningen anmärkte varken regering eller riksdag. Men föreningsrepresentanten ansågs ha utlämnat de sina. Aldrig mer valdes han in i styrelsen — och hur det gick med löftena i utredningen det vet ju vi.
1948 släpptes tingsdomarna in i föreningen, och 1952 ändrades stadgarna. Antalet styrelseledamöter ökades för att ge den gruppen en representant. Bengt Sandström blev ordinarie och en annan tingsdomare blev suppleant.
Vid årsmötet 1966 antogs nya stadgar för Föreningen Sveriges häradshövdingar och tingsdomare. Beslutet om sammanslagning konfirmerades följande år. Häradshövdingföreningens ordförande Erik Alexanderson blev den nya föreningens förste ordförande med stadsdomarföreningens ordförande Nils Rappe som vice. 1968 gjorde Bengt Sandström och föreningens sekreterare en förteckning över de 60 årens styrelseledamöter, som tillsammans med en krönika trycktes i denna tidning.
Årsmötet 1970 kom nästa ändring. Föreningens namn blev "Föreningen Sveriges tingsrättsdomare (Domareföreningen)". Erik Alexanderson omvaldes till ordförande med Sven Braun som vice.
Redan 1947 hade man dryftat ett förslag, att de fyra då existerande domarföreningarna skulle genom Domarförbundet bilda en organisation för omhändertagande av domarkårens ekonomiska intressen. Efter stundtals het debatt beslöt man begära ändring i förbundets stadgar.
Men redan nästa år, sedan ordföranden anmält att stadsdomarföreningen och revisionssekreterareföreningen avslagit propån om förbundets omvandling, beslöt man att låta frågan falla. Därefter var frågan om medlemskap i Juristförbundet för enskilda medlemmar uppe till diskussion ofta under 1950-talets första år med särskilt Styrbjörn von Feilitzen som flitig informatör. Men frågan om Domarförbundet som fackorgan var avförd från dagordningen. I stället blev ju förbundet den gemensamma organisationen för hela domarkåren i allt vad som rör annat än fackliga frågor. På årsmötet 1972 togs det avgörande beslutet.
Hundra år tidigare, 1873, skrev "i nåder förordnade komiterade i underdånigt betänkande ang reglering av häradshöfdingarnes löner": "Komiterade hafva i sitt arbete bort taga hänsyn till, ej allena de löneför-
måner som andra af staten lönade domare åtnjuta, utan äfven de för vårt land egendomliga förhållanden, hvilka göra det till en vigtig samhällsangelägenhet, att landtdomarne aflönas så, att män med framstående duglighet finna sin uträkning vid att eftersträfva dessa befattningar, de mest besvärliga af alla domarsysslor. Fåfängt söker man bygga land med lag,om icke de, som äro satta att tillämpa lagen äro sjelfständige och oberoende äfven i ekonomiskt hänseende ... Äfven den omständighet, att den första praktiska öfning som den nyblifne juristen skall förvärfva sig nästan uteslutande står att vinna vid häradsrätterna gör det angeläget att dessas ordförander icke i följd av alltför knapp aflöning nödgas stänga sin skola."
Så lät det för drygt 100 år sedan, i en offentlig utredning. Hur långt har vi inte kommit därifrån! Vilken skillnad i uppskattning av våra strävanden kan man inte konstatera! Här har Domarförbundet verkligen med de 70 årens uppbyggnad som grund något för domarnas gemensamma bästa att arbeta för.
Nils Källoff