Claes Kring 377Bättre domskäl i brottmål

 

Som yngre domare på brottmålsavdelning vid en av landets största tingsrätter har jag ofta slagits av hur slentrianmässigt jag själv och andra avfattat domskälen i avdömda mål. Domskälens huvuddel upptages ofta av ett protokollsliknande referat av vad olika personer sagt under huvudförhandlingen, medan rättens övervägande redovisas endast summariskt. Språket är dessutom inte sällan sådant, att domarna måste vara svårbegripliga för många av dem som blivit dömda. Om dessa iakttagelser avspeglar förhållanden som är allmänt rådande kan det finnas skäl att överväga om inte domskälen i vissa fall skulle kunna ges en annan utformning.
    Vid resonemang om detta måste man först ta ställning till vilken funktion man vill ge domskälen. För min del anser jag att domskälens huvudfunktion är att ge parterna behövliga upplysningar om det resonemangsom lett fram till domslutet. Parternas behov torde i de flesta fall inskränka sig till att få veta vilka omständigheter som varit avgörande för domstolens ställningstagande samt i vissa fall hur domstolen bedömt bevisningen och rättsfrågorna. Däremot bör parterna inte kunna göra anspråk på referat av processmaterialet, eftersom det måste åligga dem att själva föra nödiga minnesanteckningar därom under handläggningen. Vissa delar av processmaterialet bör ändå inflyta i domskälen för att dessa inte skall bli obegripliga för utomstående. Referatet behöver dock sällan vara så utförligt att det möjliggör en överprövning av domen. De enda som normalt har anledning att företa en sådan är parterna och, efter eventuell fullföljd, överinstansen. De förra har redan tagit del av processmaterialet, och i överinstansen kan detta allt efter omständigheterna förebringas ur handlingarna eller genom förnyad bevisupptagning. Eftersom det endast är en mindre andel av alla domar som överklagas vore det för övrigt ganska oekonomiskt att generellt utforma underinstansens domar med tanke på vad som är fördelaktigast för överinstansen.
    Hur mycket av processmaterialet bör då inflyta i domskälen? I debatten har ofta uttalats att oprotokollerade utsagor såsom den tilltalades berättelse bör återges tämligen utförligt medan delade meningar framförts i frågan huruvida protokollerade utsagor som vittnesberättelserna över huvud taget behöver refereras. Själv anser jag inte att man behöver behandla protokollerade och oprotokollerade utsagor alltför olika. Bägge bör återges i de delar som behövs för att göra domskälen begripliga, men sällan utförligare. Det bör därvid mestadels räcka med att återge de delar av utsagorna som är relevanta för utgången i målet. Detaljer som har betydelse endast för bedömningen av en utsagas bevisvärde kan möjligen ibland böra tagas med beträffande de oprotokollerade utsagorna men inte beträffande de protokollerade, såvida inte utsagans bevisvärde särskilt satts i fråga av någon part. Om en utsaga läggs till grund för avgörandet får läsaren förutsättas förstå, att domstolen inte funnit tillräckliga skäl att betvivla dess tillförlitlighet.
    Ett problem är om domskälen bör innehålla referat av utsagor angående omständigheter som domstolen funnit betydelselösa eller som talar för en annan slutsats än den som domstolen dragit. Att en omständighet sålunda inte lagts till grund för domen markerar man lättast

378 Claes Kringgenom att inte omnämna den. Om parterna visat att de fäster speciell vikt vid omständigheten kan det dock vara lämpligt att domstolen uttryckligen omtalar att den gjort en annan bedömning samt eventuellt anledningen därtill. Det bör ofta räcka med att t. ex. ange att olika uppgifter lämnats beträffande den eller den omständigheten men att rätten av det eller det skälet finner att omständigheten saknar betydelse.
    Den viktigaste delen av domskälen är redogörelsen för domstolens övervägande. Det har ofta sagts, att denna redogörelse bör vara summarisk i enkla mål men i mera invecklade utformas som en analys av bevisningen. I detta torde man kunna instämma. Om processmaterialet exempelvis består av den tilltalades och ett vittnes berättelser och dessa strider mot varandra måste det ofta räcka med att i förekommande fall ange att anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av vittnets uppgifter och att åtalet därigenom är styrkt. Att ge sig in på vidlyftiga resonemang kring detta är som regel överflödigt — om den tilltalade ljuger vet han ju själv om saken och behöver inte övertygas om det. I mål med invecklat bevisläge bör man däremot redovisa sin analys av bevisningen. Hur detta skall ske är det svårt att ställa upp några principer för. Överskådligast blir det nog ofta om man kan föra resonemanget framåt steg för steg och därvid återge relevanta delar av processmaterialet i omedelbar anslutning till de överväganden som hänför sig till detta material.
    Påföljdsfrågan behöver långtifrån alltid motiveras. Att domstolen funnit en viss påföljd vara den riktiga med hänsyn till lagen och omständigheterna i målet framgår redan av domslutet, och fraser som "Brottet förskyller ett bötesstraff" och "På grund av vad som framkommit om den tilltalades personliga förhållanden finner rätten att påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn" saknar därför i regel upplysande värde. I de fall då en motivering av påföljden är påkallad kan den ofta göras kort. Det bör sällan eller aldrig komma i fråga att, som ibland sker, ingående citera kriminalregisterutdrag, personundersökning och annat processmaterial. Det bör räcka med en sammanfattning av vad detta material utvisar samt domstolens övervägande i anledning härav.
    Hittills har talats om i vilken utsträckning processmaterial och övervägande bör refereras i domskälen. En annan fråga är hur domskälen skall disponeras. I brottmål används vanligen en kronologisk disposition. Processmaterial och övervägande presenteras då i den ordning i vilken de förekommit vid handläggningen, nämligen först den tilltalades inställning, därefter målsägandens, den tilltalades och vittnenas berättelser och slutligen domstolens övervägande. Endast påföljdsfrågan är utbruten till ett särskilt sakavsnitt innehållande både processmaterial och övervägande. Nackdelarna med denna disposition är att den inbjuder till långa bevisreferat och summariska överväganden. För att kunna tillgodogöra sig övervägandet och bilda sig en uppfattning om vad som är utrett måste läsaren dessutom ofta hålla hela det refererade processmaterialet i huvudet. Det kan därför diskuteras om det inte ofta vore bättre att använda en sakinriktad disposition. I sådant fall kunde det vara överskådligt att skilja mellan bestridda och obestridda omständigheter på samma sätt som man i tvistemålsdomar ofta anpassar dispositionen efter vad som är tvistigt och ostridigt. I åtskilliga brottmål består huvuddelen av processmaterialet av obestridda, okontroversiella omständigheter medan endast några få de-

Bättre domskäl i brottmål 379taljer är bestridda. I mål om grovt rån kan det t. ex. obestritt framgå av vittnesberättelser och annan utredning att en viss penninginrättning utsatts för rån och att detta tillgått på visst sätt, medan det är bestritt huruvida den tilltalade deltog i rånet och, om så var fallet, huruvida han använde skarpladdat skjutvapen. I mål om vårdslöshet i trafik kan på samma sätt det mesta av trafikolyckans förloppp vara obestritt medan det är bestritt huruvida den tilltalade förde sitt fordon mot röd trafiksignal och, om så var fallet, huruvida han därmed gjort sig skyldig till oaktsamhet som inte är ringa. Det som är obestritt och domstolen därtill finner tillförlitligen utrett kan lämpligen presenteras i ett särskilt avsnitt. Därefter kan följa ett antal avsnitt, där de bestridda eller tveksamma omständigheterna presenteras. I varje avsnitt lämnas en redogörelse för såväl processmaterial som domstolens övervägande. Avsnitten bör logiskt leda fram till en slutsats om åtalet skall bifallas eller ej. Redogörelsen för den tilltalades inställning placeras lämpligen i inledningen till domskälen på vanligt sätt, liksom avsnittet om påföljdsfrågan placeras i slutet. För att inte de följande sakavsnitten skall tyngas därmed bör inledningen också innehålla en uppräkning av vilken bevisning som förekommit i målet. Fördelen med en sådan disposition är att man undviker onödigt omfattande bevisreferat och i stället tvingas redovisa en analys av processmaterialet.
    Det är önskvärt att domens språk är begripligt inte endast för åklagaren och försvararen utan även för den som domen riktas mot, nämligen den dömde. Detta är kanske inte alltid möjligt att uppnå, men en rimlig tumregel kan vara att språket skall kunna förstås av en normalbegåvad person med grundskolekompetens. Det innebär att man bör söka utmönstra ålderdomliga uttryckssätt som (för att välja ett skräckexempel) "Vad NN härutinnan låtit komma sig till last" liksom även ord som vederlägga, gälda, förfara, vitsorda, vidgå, vidkommande, oaktat, jämväl, förty m. fl. Det bör inte vara svårt att finna aktuellare uttryckssätt som uppfyller kraven på språklig exakthet. Stilen i domskälen bör vara modern, vårdad sakprosa.
    Domskäl som utformats i enlighet med vad som nu skisserats bör enligt min uppfattning ha två försteg framför mera traditionellt utformade. Eftersom de är koncentrerade till det väsentliga och skrivna på ett modernt språk fyller de bättre sin upplysande funktion. Dessutom torde de i regel vara ganska korta, vilket gör att man sparar tid vid avfattandet, åtminstone sedan man vant sig vid skrivsättet. Detta är en inte oviktig fördel i tider då penningknapphet gör rationaliseringar nödvändiga. Koncentrationen får dock inte bli ett självändamål, och man kan lätt föreställa sig fall då det föreslagna skrivsättet passar mindre bra. Ett exempel är vissa bötesmål, som av överinstansen brukar avgöras på handlingarna. Det är där olämpligt om underrättens referat av oprotokollerade utsagor är så knapphändigt att överinstansen tvingas sätta ut målet till huvudförhandling för att få reda på vad den tilltalade har att anföra. Likaså kan intresse från massmedia motivera en utförligare skrivning. På domar som avses bli vägledande för rättstillämpningen, särskilt den högsta instansens avgöranden, ställs också helt andra krav på utförlighet. Flera exempel skulle kunna nämnas. Domskälen måste sålunda alltid avfattas med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.


Claes Kring