PETER WESTERLIND. Kommentar till Jordabalken. 6 kap. Sthlm 1977. Norstedts. 436 s.

 

Jordabalken trädde i kraft den 1 januari 1972. Då förelåg redan en kommentar av Peter Westerlind till balkens fem första kapitel (recenserad av Bertil Bengtsson i SvJT 1972 s. 661). Westerlind har nu utarbetat en kommentar till sjätte kapitlet, som innehåller bestämmelser om panträtt.
    Westerlind har utomordentliga förutsättningar som kommentarförfattare. Han deltog i lagberedningens arbete med förslag till ny jordabalk och fortsatte utredningsarbetet som särskild utredningsman under den magnifika beteckningen jordabalksutredningen. Den viktigaste uppgiften för utredningen var att överarbeta lagberedningens förslag till panträttsreglering.
    Som kommentarförfattare har Westerlind en beundransvärd förmåga att behandla ett omfattande och svårtillgängligt material. Det är fråga om en högst personlig framställning på en hög stilistisk nivå. Läsaren behöver aldrig sväva i tvivelsmål om vem det är som har ordet. Redogörelser för förarbetena vävs på ett elegant sätt in i en resonerande framställning.
    Kommentaren inleds med en redogörelse för rättsutvecklingen i fråga om fastighetspanträtt före nya jordabalken. Redogörelsen präglas av ett gediget rättshistoriskt kunnande.
    Sedan följer en redogörelse för hur jordabalkens panträttsregler successivt växte fram. Westerlind lämnar här en saklig inträngande översikt av de olika lagberedningsförslagen, jordabalksutredningens förslag år 1963 och jordabalkspropositionen.
    Kommentarens allmänna del avslutas med en redogörelse för grunddragen i jordabalkens panträttsreglering. Westerlind redogör här inte bara för panträttsreglerna utan även för reglerna om förmånsrätt och exekution samt för övergångsbestämmelserna. Redogörelsen präglas avstor analytisk förmåga.
    Detaljkommentarerna till de särskilda paragraferna i 6 kap. jordabalken börjar först på s. 160. Grundligheten i framställningen visas av att kommentarerna till 1 och 2 §§ omfattar mer än 100 sidor och kommentarerna till 3 § drygt 40 sidor.
    Enligt före jordabalken gällande regler uppkom panträtt i fastighet redan genom inskrivningsdomarens beslut om inteckning. Den nya panträttskonstruktionen i jordabalken, som tillkom först vid departementsbehandlingen, innebär däremot att panträtt uppkommer i fastigheten först genom att fastighetsägaren överlämnar beviset om inskrivningsmyndighetens inteckningsbeslut, pantbrevet, såsom pant för en fordran. Motivet till denna nya konstruktion var att man ville undanröja de risker för fastighetsägaren som systemet med dubbla fordringshandlingar kunde innebära. Pantbrevet enligt jordabalken är alltså inte en värdehandling utan endast ett bevis om inteckning.
    Den nya panträttskonstruktionen medförde emellertid andra problem. Enligt jordabalken är det långivaren (pantmottagaren) och alltså inte

492 Lars K. Beckmaninskrivningsmyndigheten som skall kontrollera att pantsättaren verkligen äger fastigheten när pantsättningen sker. Så länge fastighetsböckerna förs manuellt är det i praktiken knappast möjligt att tillhandahålla denna information. På denna punkt framtvingades också en lagändring redan innan jordabalken trätt i kraft. Särskilda godtrosregler infördes som innebär (se prop. 1971: 179 s. 36) att borgenären vid panträttsupplåtelsen får lita på ägaruppgifter i ett upp till sex månader gammalt gravationsbevis.
    Justitieministern har i början av år 1979 tillkallat en särskild utredare (justitierådet Erland Conradi) med uppdrag att utreda frågor angående panträttsreglerna i fastighets-, sjö- och lufträtten. Utredningen är främst motiverad av de svårigheter som de sjörättsliga panträttsreglerna gett upphov till och behovet av nya regler inom lufträtten. Kritik från näringslivets sida har emellertid även framförts mot jordabalkens panträttskonstruktion (se även Christer Rune i SvJT 1977 s. 630). I direktiven (dir. 1979: 5) framhålls att jordabalkens panträttskonstruktion tillkommit efter ett omfattande utredningsarbete som har pågått under lång tid och att flera skäl talar för att man så långt möjligt undviker att låta panträttsreglerna bli föremål för omfattande eller ofta förekommande ändringar. Enligt departementschefens mening bör endast mycket tungt vägande skäl föranleda att man vidtar större ändringar i jordabalkens regler om inteckning och panträtt.
    I ett avseende instämmer emellertid departementschefen i den kritik som har framförts mot jordabalkens panträttskonstruktion. Mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i samband med 1971 års godtrosreglering i jordabalken kan det enligt departementschefen uppstå tveksamhet om hur godtrosregeln skall tillämpas efter hand som inskrivningsväsendet förs över till ADB. Med hänsyn till denna regels stora praktiska betydelse kan en tveksamhet i detta avseende leda till allvarliga svårigheter för kreditlivet. Enligt departementschefen är det därför angeläget att den oklarhet som f. n. kan råda undanröjs så snart som möjligt.
    Enligt direktiven bör utredaren vidare överväga frågan om höjning av tilläggen enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Departementschefen framhåller emellertid att utredaren bör vara oförhindrad att pröva om det över huvud taget är berättigat att ha en konstruktion med särskilt tillägg. 6 kap. 3 § jordabalken var en av de två paragrafer som omarbetades strax före balkens ikraftträdande (se prop. 1971: 179 samt Westerlind s. 287 ff).
    Bland de intressanta frågeställningar som Westerlind behandlar i sin kommentar kan nämnas följande fem (se s. 167 ff). 1. Hur långtgående är kravet på att långivaren skall förvissa sig om att panträttsupplåtaren har laga åtkomst till fastigheten? 2. Om en fastighet ägs av flera, vad blir då följden av att någon eller några av fastighetsägarna inte deltar i panträttsupplåtelsen? 3. När fråga är om en gemensam inteckning i fastigheter som alltjämt är i en ägares hand, vad blir då följden av att panträttsupplåtaren inte pantsätter samtliga fastigheter i det gemensamt intecknade komplexet? 4. När fråga är om gemensam inteckning i fastigheter som kommit i skilda ägares händer, vad blir då följden av att någon eller några av fastighetsägarna inte deltar i panträttsupplåtelsen? 5. Till vilken tidpunkt är fastighetsägarbehörigheten att hänföra beträffande

Anm. av Peter Westerlind: Jordabalken 493pantsättning för fordringar vilka vid tiden för panträttsupplåtelsen inte nått sin maximistorlek?
    Westerlind behandlar också utförligt panträttsförhållandena vid fastighetsägarväxling (se s. 245 ff). Frågan om s. k. övertagandeförbindelser har livligt debatterats i SvJT:s spalter, senast av Henrik Hessler (se SvJT 1979 s. 61 med hänvisningar till tidigare årgångar).
    Westerlinds framställning präglas av stor lärdom och mycken skarpsinnighet. Hans kommentar är dock inte någon genväg för den som söker snabba och enkla besked i en praktisk fråga. Den är snarare en njutning för finsmakare i fråga om den högre juridiken. Vågar man hoppas på att Westerlind skall ge sig i kast även med det besvärliga 7 kapitlet, som innehåller allmänna bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft?


Lars K. Beckman