Rättshistorien — en vetenskap i kris?
Till docent Elsa Sjöholms s. k. anmälan av "Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg" (SvJt 1979 s. 57) finns åtskilligt att säga. Här och nu skall jag i huvudsak begränsa mig till att diskutera det av Elsa Sjöholm framförda påståendet att "rättshistorien som juridisk disciplin befinner sig sedan länge i en kris vars yttre tecken är en utomordentligt låg forskningsproduktion. Under tjugoårsperioden 1948—1968 ventilerades vid våra tre juridiska fakulteter fyra (4) avhandlingar, och förhållandena har knappast blivit bättre sedan dess. Detta har resulterat i att rättshistoriens ställning blivit starkt ifrågasatt, både som forsknings- och undervisningsämne. I samband med högskolereformen föreslogs bl. a. att stockholmsprofessuren skulle dras in. Ett universitetslektorat ansågs vara en mer adekvat tjänstetyp för den verksamhet det här är fråga om. Rättshistorien som självständigt undervisningsämne kunde alternativt ersättas med historiska inledningar till de positivrättsliga ämnena."
Påståendet om rättshistoriens kris är obegripligt. Till "forskningsproduktion" måste väl höra de arbeten som rättshistoriker vid de juridiska fakulteterna publicerar även efter avhandlingen, nämligen som docenter och professorer. Själv har jag efter avhandlingen publicerat tre större vetenskapliga arbeten samt ett någorlunda hyggligt antal uppsatser och recensioner liksom några läroböcker. Under perioden 1952—1978 har mina kolleger i regel presterat ungefär detsamma. Delvis har detta skett inom ramen för den synnerligen omfattande publikationsverksamheten från Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, som under här aktuella period i sin serie Rättshistoriskt bibliotek publicerat nära 30-talet större rättshistoriska arbeten, varav fyra är kommenterade källeditioner. Till detta kommer institutets Rättshistoriska studier, varav fem band med rättshistoriska uppsatser hittills utgivits. Eftersom de tre professorerna i rättshistoria ingår i institutets styrelse och fungerar som sakkunniga vid urvalet av manuskript till tryckning — inte sällan fungerar de också som officiella eller inofficiella handledare åt vederbörande författare — hör rimligen institutets skrifter till den akademiska "forskningsproduktionen", även där det inte disputeras på dem.
I sitt här kommenterade inlägg har hon också givit en vilseledande bild av frågan om professuren i rättshistoria i Stockholm. Denna professur föreslogs av U 68 liksom av UHÄ icke till indragning utan till omreglering till att gälla marknads- och konsumenträtt. Det var behovet av en professur med sistnämnda ämnesinriktning som stod i förgrunden. När nu juridiska fakulteten i Stockholm anvisat en lösning av problemet genom att föreslå att en ordinarie professur i civilrätt omregleras till att avse marknads- och konsumenträtt har frågan om bibehållandet av professuren i rättshistoria kommit i ett nytt läge. Den har då kommit att sammanfalla med den obligatoriska prövning, som skall föregå återbesättandet av varje professur. UHÄ har därvid ifrågasatt en omreglering av professuren för att tillgodose "behovet av en historiskt inriktad forskning definierad på ett bredare sätt än rättshistoria och med anknytning till alla dessa tre fakultetsområden", d. v. s. någonting i stil med vad Elsa Sjöholm tycks önska.
UHÄ anmodade därför styrelsen för Stockholms universitet att efter
hörande även av de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakultetsnämnderna avge yttrande i ärendet.
I sina yttranden visade sig de båda fakultetsnämnderna helt ointresserade av UHÄ:s propåer.
Den samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden anförde nämligen:
"I likhet med UHÄ finner fakultetsnämnden det angeläget att vid prövning av professurer enligt 19 kap. 22 § högskoleförordningen väga skilda forskningsområdens behov mot varandra, hur vanskligt det än må vara i praktiken. Med hänsyn till den samhällsvetenskapliga forskningens knappa resurser skulle det heller inte vara någon svårighet för nämnden att aktualisera en mångfald underförsörjda forskningsfält inom dess eget ansvarsområde.
Att nämnden efter prövning av ärendet likväl kommit fram till att den aktuella professuren bör ligga kvar i rättshistoria inom den juridiska fakulteten förklaras av flera skäl. Möjligheterna till ett fruktbärande samarbete över gränsen mellan juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteten synes vara ganska stora. Även om de hittills inte realiserats fullt ut, finner nämnden det lämpligt att från sitt eget område redovisa ett exempel på sådan tvärvetenskaplig samverkan. Fastighetsbildningen i ett historiskt perspektiv är ett gemensamt intresseområde för bl. a. kulturgeografer och rättshistoriker. Det har i samverkan behandlats av företrädare för dessa båda ämnesområden i ett antal forskningsprojekt rörande tidig agrar utveckling.
Nämnden finner, liksom tidigare juridiska fakultetsnämnden och historisk-filosofiska sektionsnämnden, att det vore orationellt att försvåra det nordiska samarbetet inom rättshistorien, där det nordiska institutet för rättshistoria och det rättsgenetiska institutet i Stockholm spelar en nyckelroll.
Mot bakgrund av ovan anförda synpunkter föreslår fakultetsnämnden, att professuren i rättshistoria kvarligger inom juridiska fakulteten med oförändrat ämnesinnehåll."
En liknande hållning intogs av den historisk-filosofiska sektionsnämnden.Den framhöll:
"I likhet med UHÄ finner sektionsnämnden det angeläget att vid prövning av professurer enligt 19 kap. 22 § högskoleförordningen väga skilda forskningsområdens behov mot varandra, hur vanskligt det än må vara i praktiken. Med hänsyn till den humanistiska forskningens knappa resurser skulle det heller inte vara någon svårighet för nämnden att aktualisera en mångfald underförsörjda forskningsfält inom dess eget ansvarsområde.
Att nämnden efter ingående diskussion av ärendet likväl kommit fram till att professuren i rättshistoria bör ligga kvar inom den juridiska fakulteten förklaras av flera skäl. Behovet av en rättshistorisk forskning vid universitetet med hög juridisk fackkompetens som bas har inskärpts av företrädare för arkeologiämnena, inte minst vad gäller frågor om mark- och fastighetsrätt. Ett väl fungerande samarbete inom forskarutbildningen har etablerats under den nuvarande tjänsteinnehavarens tid med historiska institutionen, och nämnden anser sig kunna förutsätta att detta samarbete kommer att utvidgas till att omfatta det nyinrättade ämnet idéhistoria sedan den ordinarie ämnesföreträdaren tillträtt sin tjänst under vårterminen 1979.
Sektionsnämnden har slutligen tagit starkt intryck av vad juridiska fakultetsnämnden anfört om det nordiska samarbetet inom rättshistorien där det rättsgenetiska institutet i Stockholm spelar en nyckelroll. Det kan inte vara rationellt att avbryta denna verksamhet, så mycket mindre som de "bredare" aspekter UHÄ vill tillgodose i praktiken redan beaktats."
Samma ståndpunkt intog — med motiveringar som inte behöver återges här — den juridiska fakultetsnämnden.
Med denna kompromisslösa fasthet hos samhällsvetenskapare, historiker och jurister som stöd för ett bevarande av professuren i rättshistoria
med oförändrat innehåll är det inte förvånande att universitetsstyrelsen i påfallande kategoriska ordalag anslöt sig till de tre nämndernas gemensamma ståndpunkt.
Universitetsstyrelsen uttalade nämligen i ett enhälligt yttrande följande :
"Vad gäller den befintliga professuren i rättshistoria vid juridiska fakulteten skall den med hänsyn till de förändrade omständigheterna i ärendet göras till föremål för förnyad prövning jml. 19 kap. 22 § högskoleförordningen. Härvid har styrelsen att väga professuren i rättshistoria mot behovet av andra fasta tjänster främst inom de historisk-filosofiska, samhällsvetenskapliga och juridiska fakultetsområdena. De berörda fakultets- och sektionsnämnderna har enhälligt uttalat sig för att professuren i rättshistoria bör finnas kvar och även i fortsättningen ligga vid juridisk fakultet. Nämnderna har särskilt betonat de stora möjligheterna till fruktbärande forskningssamarbete över fakultetsgränserna mellan företrädare för ämnet rättshistoria och ämnen som historia, idéhistoria och kulturgeografi. Vidare har påpekats det orationella och olämpliga i att försvåra eller omöjliggöra det nordiska samarbete inom rättshistorien, vilket nyligen startats med det nordiska rättshistoriska institutet och rättsgenetiska institutet i Stockholm som centrum.
Styrelsen finner, att fakultets- och sektionsnämnderna anfört mycket starka skäl för att universitetets enda forskartjänst i ämnet rättshistoria bör återbesättas med oförändrat innehåll. De olika förslag till intensifierat forskningsarbete över fakultetsgränserna som framföres av nämnderna är intressanta, och sådant samarbete bör stimuleras. Ingen av nämnderna har trots förekomsten av åtskilliga underförsörjda forskningsfält föreslagit förändrad inriktning av professuren i rättshistoria. Med hänvisning till de starka skäl för rättshistorieprofessurens bevarande som anförts av de tre berörda fakultets- och sektionsnämnderna föreslår universitetsstyrelsen att professuren i rättshistoria återbesättes med oförändrat innehåll.
Ämnesbeskrivningen föreslås innefatta att tjänsten omfattar hela ämnet rättshistoria utan inskränkningar."
Den samlade bild, som dessa universitetsmyndigheters omdömen ger av professuren i rättshistoria vid Stockholms universitet liksom överhuvudtaget av rättshistoriens ställning och betydelse i svensk forskning, ter sig onekligen något annorlunda än den vrångbild, som Elsa Sjöholm tecknat.
Erik Anners