Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg vid hans avgång från ämbetet den 30 juni 1976. Rättshistoriska studier V. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Lund 1977. 400 s.
I företalet till ovannämnda studier hyllas festföremålet för att han lyckats förnya undervisningen i rättshistoria så att den kommit att "åskådliggöra sambandet mellan å ena sidan de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i ett samhälle och å andra sidan dess rättsordning". Huruvida detta är sant eller inte ska inte diskuteras här. Däremot ska frågan ställas i vad mån denna skrift visar tecken på en sådan omorientering av rättshistorien som vetenskap, teoretiskt och praktiskt.
Rättshistorien som juridisk disciplin befinner sig sedan länge i en kris vars yttre tecken är en utomordentligt låg forskningsproduktion. Under tjugoårsperioden 194868 ventilerades vid våra tre juridiska fakulteter fyra (4) avhandlingar, och förhållandena har knappast blivit bättre sedan dess. Detta har resulterat i att rättshistoriens ställning blivit starkt ifrågasatt, både som forsknings- och undervisningsämne. I samband med högskolereformen föreslogs bl. a. att stockholmsprofessuren skulle dras in. Ett universitetslektorat ansågs vara en mer adekvat tjänstetyp för den verksamhet det här är fråga om. Rättshistorien som självständigt undervisningsämne kunde alternativt ersättas med historiska inledningar till de positivrättsliga ämnena.
Denna situation är utgångspunkten för Erik Anners' artikel "Rättshistoria — rättsvetenskap och historievetenskap", som inleder skriften. Hur reagerar då en professor i rättshistoria inför detta hot och hur menar han att det egna ämnet ska motivera sin existens i fortsättningen?
Påfallande är att han ser det uppkomna läget inte som ett resultat av att ämnet förlorat mening och innehåll utan av handläggande byråkraters egna trista minnen av den rättshistoriska undervisningen samt av bristande PR-verksamhet hos lärarna och därav följande brist på uppskattning, trots att de minsann använt både audiovisuella hjälpmedel och gruppundervisning. Botemedlet skulle ligga i att ämnet gjordes mera "levande" och "förankrades i studentopinionen". Vad detta skulle innebära klargörs inte.
Klart är emellertid att forskningen enligt Anners också i fortsättningen ska gälla rättsreglernas historia. Den enda skillnaden mot tidigare är att
man bör inrikta sig på de två senaste århundrandena i stället för på medeltiden. Det är "rättshistoriens uppgift som rättsvetenskap att tjäna lagstiftning och rättstillämpning" säger Anners med en formulering som kunde vara direkt hämtad från historiska skolan. Samtidigt framhåller han hur svårt det är för en person att vara specialist på de många olika områden det här gäller. Därmed har han gett bästa möjliga argument för att rättshistorien som juridiskt ämne bör överföras till de positivrättsliga ämnena.
Samma slutsats måste man dra av Svante Bergströms artikel "Rättshistorien och civilrätten", som än starkare trycker på rättshistoriens uppgift som serviceorgan åt de positivrättsliga ämnena. Bergström framhåller liksom Anners den rättsosäkerhet som måste bli följden om den historiska kunskapen om rättsreglernas tillkomst skulle försvinna, eftersom många mål i dag, exempelvis inom fastighetsrätten, måste avgöras med ledning av vad man vet om äldre förhållanden. Detta framställs i så övertygande ordalag att läsaren frågar sig hur det står till med rättssäkerheten i dag, när rättshistorisk forskning ger så dålig hjälp härvidlag, och vad man gjort för att komma till rätta med bristerna. De exempel Bergström ger hör avgjort till området för specialistkompetens och därmed till de olika positivrättsliga ämnena. Ett fristående ämne "rättshistoria" kan omöjligt ge de hjälpmedel som skulle kunna undanröja den rådande rättsosäkerheten.
Det visar sig alltså att frågan om den rättshistoriska forskningen på det djupaste berör hela det juridiska fältet och att det krävs ett helt annat utrymme för det historiska perspektivet än vad som är fallet i dag. Och här måste också finnas resurser, den låga forskningsproduktionen är ju inget som speciellt utmärker ämnet rättshistoria. För att tillgodose rättssäkerheten fordras givetvis en allsidig diskussion, som klarlägger de skilda intressen som alltid är involverade i rättsliga frågor. Hur bekvämt enkelt man på sina håll tror att exempelvis äganderättsfrågor kan avgöras visar Anners' förslag om en "riksprofessur" i fastighetsrättshistoria, vilken skulle tjäna som expertorgan i hithörande frågor.
Här kommer alltså sambandet med samhället in. Frågan blir då om man verkligen kan konstruera ett ämne rättshistoria så beskaffat, att det blir ett fullgott serviceorgan för lagstiftning och rättstilllämpning med all den specialisering detta innebär, och samtidigt blir ett område för forskning om hur dessa faktorer spelar in med de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i samhället. Anners och Bergström är övertygade om det. Men det är ett helt orealistiskt program. Det förutsätter en dubblerad utbildning och specialisering på två skilda fält, både på grundstadiet och i forskarutbildningen, som är ogenomförbar. Det är symptomatiskt att ingen av de två bemödat sig om att konkret ange hur detta skulle te sig i praktiken. En anledning härtill är uppenbar: ingen av dem tycks ha någon kunskap om dagens historievetenskap. Det är beklämmande att se hur en företrädare för en historisk disciplin som Anners lever i det förgångna och likställer historieforskning med källkritik. Med en sådan utgångspunkt kan han mena att juristen blir historiker genom att "skärpa sig" i fråga om källkritiken. På ett lika lättvindigt sätt menar Bergström att rättshistorikerna ska tillhandahålla en historisk "bakgrund" till rättsreglerna. Ingen av dem tycks förstå att det blir fråga om
helt andra problemställningar än för "serviceorganet". Och här ligger kanske sakens kärna. Rättshistorien som samhälls- och historievetenskap måste gripa djupt ner i de skilda intressen som styr lagstiftning och rättspraxis och därmed rubba myten om rättvisa och objektivitet i rättenshandhavande och om juristernas roll som "samhällets ingenjörer".1
Finns det någon antydan till en sådan problemorientering i de övriga bidragen? Jag ska diskutera ett som borde ha inbjudit till en sådan, nämligen Kjell Å. Modéers "Den offentlige försvararen. Rättshistoriska studier rörande frågan om rättegångsbiträde åt häktad". Förf. inleder med en via litteraturen företagen sammanställning av några viktiga data kring övergången från inkvisitionsprocessen till den moderna straffprocessen, vilken i en rad europeiska länder skedde i etapper under förra seklet. Huvuddelen av uppsatsen behandlar de svenska förhållandena med fokusering på det valda delproblemet om den åtalades rätt till juridisk hjälp, formellt och praktiskt-ekonomiskt, och förf. ger en beskrivning av de olika förslag som framkom i lagberedningarnas och riksdagens behandling av frågan.
Vilken konkret problemställning arbetar förf. med? Följande explicita frågor framställs: "Hur kom den svenske lagstiftaren att se på frågorna rörande den offentlige försvararen, när processreformen aktualiserades?" "Fanns det andra parallella reformfrågor, som hade saklig anknytning till frågan rörande den offentliga försvararen?" "Blev detta en reform som engagerade politiker mer än jurister, advokater mer än domare etc?"
Detta är ytliga frågor som inte kan få annat än ytliga svar. Kravet på rätt och möjlighet för den åtalade att hävda sina intressen i rättsmaskineriet var en delfråga i den genomgripande process varigenom det gamla överhetssamhället avvecklades. Den gamla ordningen karakteriserades av den skånske lantmannen och riksdagsmannen Jöns Andersson i Örstorp vid 1890 års riksdag med rätta som en klasslag: "anklagade ur 'de s. k. bättre klasserna' fick 'nästan allmänt' rätt att begagna sig av biträden, medan de 'ur de lägre klasserna i regeln det få hjelpa sig sjelfva'" (s. 297). En av de frågor som borde ha ställts är varför den slutliga reformen i vår land skedde med en sådan anmärkningsvärd tröghet jämfört med övriga europeiska stater inklusive våra nordiska grannländer. Vad var det för mekanismer i vårt samhälle som gjorde att den gamla klasslagen så längeägde bestånd just här? Det är givetvis inte att begära att man uttömmande ska kunna besvara denna fråga i en uppsats. Men det är symptomatiskt att problemet aldrig ens ställts.
Nu är förf. helt inriktad på att hänga upp skeendet på några personers
framträdanden. I och för sig kan man göra invändningar mot fördelningen av äran för den äntligt genomförda reformen men det är inte det väsentliga. Det väsentliga är de med frågeställningen sammanhängande förklaringstyper som använts. Att reformen slutligen kunde genomföras anges beror på 1. de upprepade kraven på dess genomförande och 2. förändrad attityd från riksdagens utskotts sida samt 3. att den framställdes som garanti för rättssäkerheten (s. 336). Detta visar de nästan otroligt låga anspråk på historiska förklaringar som förf. tydligen har. På samma sätt "förklaras" motståndet mot reformen med de processrättsliga argument som framfördes. Modéers uppsats fyller inte elementära krav på fullständighet och relevans så snart den förflyttar sig från det rent beskrivande planet.
Den kände tyske rättshistorikern Eduard Gans, bitter fiende till historiska skolan, yttrade för 150 år sedan att rättshistorien var alltför viktig för att överlämnas till juristerna ensamma. Det omdömet står sig än i dag. Rättsreglernas historia må vara nödvändig som inledning till de positivrättsliga ämnena. Någon tolkning utöver ramen för de juridiska teknikaliteterna kan inte nås den vägen, den förutsätter en samhällsforskning som måste ske på andra villkor och vars delmål måste vara att redovisa de implicita värderingarna i rättshandhavandet. En forskarutbildning i ett sålunda nyorienterat rättshistoriskt ämne måste inkludera goda juridiska kunskaper, framför allt på det systematiska och principiella planet men utan att innebära det orealistiska kravet på fullständig yrkesutbildning till praktiskt verkande jurist. Med den nya uppläggningen av juridikstudierna borde det finnas framkomliga vägar till detta mål. Men på juristhåll har man inget intresse för en sådan ämnesutveckling, det bär den här recenserade skriften ett nytt vittnesbörd om. Därmed underkänner man samtidigt Gösta Hasselbergs egen uppfattning i saken, vilken han för flera år sedan — i en annan hyllningsskrift — framlade i uppsatsen "Rättshistoriens dilemma" (Rättshistoriska studier III, 1969). Hasselberg ser rättshistoriens framtid i en nära anslutning till moderna samhällsvetenskapliga metoder vilket förutsätter en annan grundutbildning än den nu gängse. Framsyntheten i denna artikel står i bjärt kontrast till de tankar som nu framläggs som en hyllning vid hans avgång.
Elsa Sjöholm