Svensk rättspraxis

 

Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och obligationsrätt 1966—1977

 

Av professor KNUT RODHE

 

Den översikt, som här lämnas, motsvarar de översikter, som i SvJT 1937 s. 471, 1942 s. 211, 1946 s. 26 och 1951 s. 581 givits under rubriken"Obligationsrätt", och de översikter, som i SvJT 1961 s. 245 och 1968 s. 177 givits under här använd rubrik.
    Den del av översikten, som nu bär rubriken "Obligationsrätt", motsvarar innehållet i Rodhe, Obligationsrätt, Sthm 1956, och är disponerad på samma sätt som detta arbete, till vilket hänvisas med förkortningen "Obl.". Emellertid har förf. vid utarbetandet av ett senare arbete, Lärobok i obligationsrätt, Sthm 1966 (numera 5 uppl. 1979), — utan ändring i sak — bytt ut den i 1956 års handbok förekommande termen " garantiförpliktelser" mot termen "ansvarsförpliktelser". Denna nya terminologi har använts även i denna översikt.
    För att översikten inte skulle bli alltför omfattande har rättspraxis kring lagen om anställningsskydd inte medtagits. Inte heller har bostadsdomstolens praxis beaktats.

 

Innehållsförteckning

 

A. Förpliktelsers uppkomst 582

Avtals ingående 582

   Bindande rättshandling 582

   Konkludent handling 588

   Passivitet 588

   Formkrav 589

   Bevisbördan för att fordran uppkommit 591

Avtals ogiltighet 592

   Rubbad själsverksamhet 592

   Svek 592

   Förklaringsmisstag. Bristandeförutsättningar 593

   Tro och heder 594

   Pacta turpia 595

   Ratihabering av ogiltig förklaring 595

Tolkning och utfyllning av avtal 595

Handlande för annans räkning 597

   Fullmakt 597

   Kommission 599

   Bulvanförhållande 601

Tredjemansavtal 601
Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse 601

   Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg 601

   Vederlag för förmögenhetsuppoffringar för andra 602

 

B. Obligationsrätt 602

Hur bestämmes förpliktelsernas innehåll? 602

   Tvingande rättsregler 602

Prestationsobjektets precisering 602

   Naturaprestationer 602

   Penningprestationer 603

Kvittning 603

   Vilka motfordringar får användas till kvittning? 603

   Vilka huvudfordringar får inte fullgöras genom kvittning? 603

   När sker kvittningen? 604

Datio in solutum 605

 

37—793359. Sv. Juristtidning

578 Knut RodheFörpliktelse att redovisa 605

Förpliktelse att vårda egendom 605

Förpliktelse att reparera egendom 606

Förpliktelse att söka åstadkommaavtal 606

Vilken kvantitet skall presteras? 606

   Olika metoder för kvantitetsbestämning 606

   Kvantiteten har lämnats obestämd 607

Var skall prestation ske? 608

När skall prestation ske? 608

Till vem skall prestation ske? 609

   Deposition 609

   Överlåtelse av fordran 609

   Rätt mottagare och legitimerad mottagare då flera borgenärer finns 610

Gäldenären har flera förpliktelsergentemot samme borgenär 611

Uppfyllelseborgenärens förpliktelser 611

   Skyldighet att precisera anspråket 611

   Skyldighet att utgiva prestationspapper 611

Underlåten uppfyllelse 612

   Dröjsmål å gäldenärens sida 612

   Bevisbördan för underlåten uppfyllelse 612

Överlåtares och upplåtares ansvar 613

   Ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet 613

Avlämnares ansvar 616

   Ansvar för skadebringande egenskaper 616

Fristående ansvar 617

Ansvar för prestation 617

Ansvarsborgenärens förpliktelser 617

   Plikt att vidmakthålla gäldenärens regressrätt 617

Avvikelser från de fakta ettansvar gäller 617

   Reklamation såsom villkor för rätt att åberopa relevant avvikelse 617

Regressrätt 618

Begreppet orsak 618

Begreppet omöjlighet 618
Den okvalificerade omöjligheten 618

   Force majeure 618

Tvång till fullgörande 618

Rätt att innehålla egen prestation 619

   Detentionsrätt 619

Rätt att häva ett avtal 619

   Hävningens rättsverkningar 619

   Avtalstypen 619

   Kontraktsbrottets omfattning 619

   Hävningsförklaringen 620

   Hävningsrätten kan förloras genom passivitet 620

   Verkan av obefogad hävning 620

Rätt att kräva prestation i förtid 620

Rätt att kräva penningersättning 620

Skadestånd 621

   Det hypotetiska händelseförloppets konstruktion 621

   Det verkliga händelseförloppet 621

   Fastställandet av skadeståndetsbelopp 622

   Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet 622

Summaersättning 622

   Vite 622

Straff 623

Vem kan göra påföljder gällande? 623

Mot vem kan påföljder riktas? 623

Eftergift 623

Novation 624

   Partsväxling 624

   Förlängning av avtalstid 624

   Förändring av prestationsobjekt 624

   Överlämnande av skuldebrev 625

Preskription 625

   Tioårspreskription 625

   Specialpreskription 626

   Avbrott i preskription 628

   Verkan av preskription 630

Förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären 630

   Rätt att säga upp en förpliktelse 630

   Rätt att suspendera en förpliktelse 631

   Rätt att överlåta en förpliktelse 631

   Formen för gäldenärens ingripande 631

   Verkan av gäldenärens ingripande 632

Förmögenhetsrätt 579I översikten behandlade rättsfall

 

NJA

 

1966 s. 18 612

1966 s. 35 589

1966 s. 44 592, 594

1966 s. 54 627

1966 s. 61 619

1966 s. 97 597, 609

1966 s. 134 595

1966 s. 171 598

1966 s. 193 627

1966 s. 205 630

1966 s. 241 608

1966 s. 289 596

1966 s. 325 602

1966 s. 379 597, 609

1966 s. 459 619

1966 s. 469 590

1966 s. 489 629

1966 s. 538 601

1966 s. 546 602

1966 s. 555 593

1966 s. 583 596, 622

1966 s. 589 624

 

1967 s. 79 617, 624

1967 s. 143 588, 605

1967 s. 175 610

1967 s. 193 603, 620

1967 s. 195 611, 621

1967 s. 260 631

1967 s. 271 620

1967 s. 283 631

1967 s. 306 611, 625

1967 s. 348 623

1967 s. 353 583

1967 s. 441 631

1967 s. 451 612

1967 s. 495 612

1967 s. 513 588

1967 s. 577 628

1967 s. 597 605, 617

 

1968 s. 17 605, 613

1968 s. 123 612

1968 s. 277 608

1968 s. 285 616, 621

1968 s. 303 592, 594, 597

1968 s. 375 598

1968 s. 387 618

1968 s. 516 618, 623

1968 s. 570 589

 

1969 s. 27 597, 609

1969 s. 71 584

1969 s. 73 620, 621

1969 s. 79 625

1969 s. 185 598

1969 s. 216 626


NJA

 

1969 s. 274 625

1969 s. 285 583

1969 s. 338 618

 

1970 s. 72 593, 619, 620

1970 s. 115 630

1970 s. 122 606, 620, 631

1970 s. 180 585

1970 s. 277 605

1970 s. 294 591, 595

1970 s. 444 606

1970 s. 478 582, 588, 618, 622

1970 s. 487 604

1970 s. 539 601

1970 s. 550 592, 597

 

1971 s. 21 593

1971 s. 23 602, 603, 620

1971 s. 31 631

1971 s. 36 605, 610, 621

1971 s. 51 614, 617

1971 s. 122 603

1971 s. 126 621

1971 s. 181 593

1971 s. 216 602, 630

1971 s. 288 595

1971 s. 336 618

1971 s. 379 618

1971 s. 406 589

1971 s. 412 588, 589, 601

1971 s. 429 630

1971 s. 474 595, 606, 621, 624

1971 s. 502 597

1971 s. 516 584

 

1972 s. 1 602, 607, 617

1972 s. 29 596, 602, 626, 629

1972 s. 77 592

1972 s. 183 603

1972 s. 233 631

1972 s. 296 628

1972 s. 308 624, 628

1972 s. 408 598

1972 s. 419 606

1972 s. 439 604, 610

1972 s. 458 604

1972 s. 487 587

1972 s. 571 626

 

1973 s. 8 608

1973 s. 70 607

1973 s. 104 603

1973 s. 165 595

1973 s. 170 631

1973 s. 175 591

1973 s. 248 585, 594, 602

1973 s. 315 612, 623

 

580 Knut RodheNJA

 

1973 s. 328 620

1973 s. 379 590

1973 s. 383 632

1973 s. 423 594, 602

1973 s. 493 606

1973 s. 523 622

1973 s. 635 611, 624

1973 s. 674 588

1973 s. 725 596, 598

1973 s. 752 609

 

1974 s. 1 588

1974 s. 36 631

1974 s. 161 601

1974 s. 173 609

1974 s. 203 626

1974 s. 243 628

1974 s. 261 623

1974 s. 314 584

1974 s. 317 619

1974 s. 370 588, 631

1974 s. 385 619

1974 s. 508 617

1974 s. 526 632

1974 s. 706 599

 

1975 s. 10 586

1975 s. 19 629

1975 s. 45 600

1975 s. 75 630

1975 s. 92 625

1975 s. 144 632

1975 s. 152 594, 601

1975 s. 171 584

1975 s. 193 597

1975 s. 202 625

1975 s. 213 585

1975 s. 222 631

1975 s. 280 607

1975 s. 298 602

1975 s. 351 632

1975 s. 431 619

1975 s. 444 631

1975 s. 449 617, 628

1975 s. 464 589

1975 s. 484 620

1975 s. 490 602

1975 s. 517 593, 601

1975 s. 545 614

1975 s. 577 591

1975 s. 603 605, 626

1975 s. 620 613

1975 s. 635 589

1975 s. 657 613

1975 s. 661 620

1975 s. 748 606

 

1976 s. 87 632

1976 s. 134 588

1976 s. 217 615


NJA

 

1976 s. 235 584

1976 s. 268 586

1976 s. 341 616, 617

1976 s. 364 587

1976 s. 391 630

1976 s. 411 611

1976 s. 483 587

1976 s. 560 590

1976 s. 618 609

1976 s. 627 610

1976 s. 667 591

1976 s. 672 608

1976 s. 678 622

1976 s. 706 602

 

1977 s. 25 588, 599

1977 s. 49 605, 622

1977 s. 68 587

1977 s. 92 582

1977 s. 138 602, 615, 618, 619, 621

1977 s. 160 597, 623, 632

1977 s. 459 588

1977 s. 509 585, 586

1977 s. 538 616

1977 s. 664 603, 611

1977 s. 717 602

1977 s. 726 608, 619

1977 s. 756 612

1977 s. 788 617

1977 s. 816 627

 

SvJT

 

1966 rf. s. 8 604

1966 rf. s. 10 624

1966 rf. s. 17 585

1966 rf. s. 19 617

1966 rf. s. 29 631

1966 rf. s. 35 623, 630

1966 rf. s. 47 628

1966 rf. s. 54 607

 

1967 rf. s. 18 590

1967 rf. s. 28 618

1967 rf. s. 47 626

1967 rf. s. 55 619

1967 rf. s. 63 593

1967 rf. s. 65 592

1967 rf. s. 69 621

 

1968 rf. s. 7 628

1968 rf. s. 59 606

 

1969 rf. s. 65 612, 616

1969 rf. s. 73 604

 

1970 rf. s. 31 587

 

Förmögenhetsrätt 581SvJT


1971 rf. s. 7 628, 630

1971 rf. s. 17 630

1971 rf. s. 53 608

 

1972 rf. s. 1 593

1972 rf. s. 33 631

1972 rf. s. 42 590

1972 rf. s. 64 621

 

1973 rf. s. 3 619

1973 rf. s. 71 629

 

1974 rf. s. 35 619

1974 rf. s. 41 630

1974 rf. s. 54 588

1974 rf. s. 76 590

1974 rf. s. 79 588, 622

 

1975 rf. s. 18 622

1975 rf. s. 21 587

1975 rf. s. 26 623

1975 rf. s. 34 594

 

1977 rf. s. 42 605


ADD


1966 nr 13 630

 

1968 nr 15 611

 

1973 nr 47 630

 

1975 nr 40 598

1975 nr 58 602

1975 nr 83 602

 

1976 nr 5 588

1976 nr 89 596

1976 nr 97 622

1976 nr 100 622

1976 nr 105 598

1976 nr 127 588

 

1977 nr 62 599, 631

1977 nr 108 599

 

 

 

1968 s. 86 627

 

1973 s. 94 597

1973 s. 217 603

 

582 Knut RodheA. Förpliktelsers uppkomst

 

Avtals ingående

Bindande rättshandling? NJA 1970 s. 478 rör frågan om en viss friskrivningsklausul blivit del av ett leveransavtal. Efter ett telefonsamtal mellan parterna hade säljaren sänt ett bekräftelsetelegram till köparen, vilket innehöll dels uppgifter om kvantitet, kvalitet, leveranstid och pris, dels orden "slutgiltig bekräftelse följer". Ett par veckor senare sände säljaren till köparen ett skriftligt ordererkännande, som innehöll en i marginalen med fin stil tryckt friskrivningsklausul, som inte tidigare varit på tal mellan parterna.
    Säljaren gjorde gällande att avtal kommit till stånd först genom hans skriftliga ordererkännande, medan köparen gjorde gällande att avtal kommit till stånd om icke genom telefonsamtalet så dock genom det därpå följande bekräftelsetelegrammet.
    Med säljarens ståndpunkt uppkom frågan om "ordererkännandet" var en sådan oren accept, som enligt avtalslagen 6 § bort föranleda köparen att reklamera vid äventyr att han eljest skulle bli bunden. Med köparens ståndpunkt uppkom frågan om ordererkännandet, betraktat såsom ett sådant, bort föranleda köparen att reklamera för att inte utsätta sig för risken att avtalet skulle presumeras ha det innehåll ordererkännandet utvisade (se föreg. översikt, SvJT 1968 s. 182 ff., jfr också nedan s. 588).
    I HD var meningarna delade. Det finns inte här utrymme att analysera de tre utförliga vota, som avgavs. Det må vara tillräckligt att notera, att de principiella grundproblemen i stor utsträckning sköts i bakgrunden, medan stor vikt tillades de särskilda omständigheterna i avtalssituationen. Bl. a. noterar man hurusom i två av vota ledamöterna på olika sätt värjde sig mot att behöva ge betydelse åt en klausul, som aktualiserades först i slutskedet av händelseförloppet och då på ett sätt som var föga ägnat att väcka köparens uppmärksamhet. Se vidare Adlercreutz, Avtalsrätt II (2 uppl. 1978) med hänv. i rättsfallsregistret. Se också Bernitz i SvJT 1972 s. 427.
    Målet behandlas ur andra synpunkter nedan s. 622.
    Den som avger ett anbud eller en accept bör använda en språklig form, som visar att han åsyftar att avge en bindande förklaring. Vill han under avtalsförhandlingarnas gång framlägga ett förslag som inte skall vara ett anbud eller en accept, erbjuder språket också möjligheter till en otvetydig förklaring av denna innebörd. Tyvärr förekommer det då och då att en förhandlande part av språklig oskicklighet kommer att yttra något, som inte klart kan hänföras till något av dessa alternativ utan ligger någonstans mitt emellan. Därmed har man bäddat för en lång och dyrbar process, om det vill sig illa. NJA 1977 s. 92 ger ett utomordentligt exempel på detta. Ett stort svenskt företag fick, efter föregående förhandlingar, från en person vid namn Baladi ett förslag till avtal, enligt vilket Baladi och honom närstående företag skulle representera bolaget i Syrien. Bolaget skrev ett svarsbrev, som på avgörande punkter innehöll följande uttalanden: "1. Vår avdelning för försäljning av motorer är beredd att erbjuda ... 2. Vi är dessutom beredda att erbjuda ... 3. Vi är beredda att ge ... Så snart vi har mottagit Edert undertecknade godkännande av detta brev kommer vi att tillställa Eder nödvändiga avtal. Vi ser fram mot

Förmögenhetsrätt 583ett samarbete i Syrien till vår ömsesidiga fördel."
    Baladi återsände ett exemplar av detta brev med den undertecknade påskriften "Läst och godkänt".
    Bolaget gjorde sedermera gällande, att något avtal mellan parterna inte hade slutits, eftersom de avtal, som enligt brevet skulle ingås vid ett senare tillfälle, inte hade kommit till stånd.
    HD uttalade till en början, att en tolkning strikt efter ordalagen av bolagets brev närmast gav stöd åt bolagets ståndpunkt i fråga om brevets innebörd. Mot bakgrunden av vad som tidigare förekommit mellan parterna måste emellertid Baladi — av vissa i domen angivna skäl — anses ha haft fog för att uppfatta brevet som ett anbud, vilket skulle resultera i ett bindande avtal, om det godtogs av honom. "Även om sålunda stöd kan anföras för Baladis tolkning, får likväl bolagets ståndpunkt i fråga om brevets innebörd ges företräde. Vid sådant förhållande kan det inte heller anses att bolaget, när det mottog Baladis godkännande, måste ha förstått, att denne hade uppfattat brevet som ett anbud och därför ansåg avtal vara träffat."
    Det sist gjorda konstaterandet måste innebära, att bolaget inte haft skyldighet att reklamera mot godkännandet. HD fortsatte emellertid: "Mot bakgrund av de förhandlingar som hade föregått brevväxlingen mellan parterna och med hänsyn till vad bolaget kände till om Baladis förberedelser för att övertaga representationen måste emellertid bolaget ha insett, att Baladi, om han inte fick annat besked från bolaget, skulle utgå från att det förelåg en definitiv uppgörelse av det innehåll som återspeglades i brevet." Alltså: visserligen inte en direkt skyldighet att reklamera, men dock en skyldighet att tillse att Baladi inte gick vidare på missförståndets väg.
    HD redogjorde nu för vad som hänt i fortsättningen och karakteriserade läget så, att bolaget i vissa avseenden underlåtit att, ehuru anledning därtill funnits, klargöra för Baladi att frågan enligt bolagets mening alltjämt stod öppen, och att bolaget i andra avseenden uppträtt på ett sätt som varit ägnat att befästa Baladis uppfattning att avtal förelåg mellan parterna.
    På grund härav ansåg HD att avtal av det innehåll som angavs i det förut nämnda brevet måste anses ha kommit till stånd.
    NJA 1969 s. 285 ansluter sig till NJA 1949 s. 609 och bekräftar HD:s ovillighet att tillerkänna verkan åt en i allmänna leveransbestämmelser intagen skiljeklausul, när ett avtalsdokument endast helt allmänt hänvisar till sådana bestämmelser och dessa inte tillställts motparten samt frågan om skiljedom inte särskilt berörts vid förhandlingar mellan parterna. Referatet innehåller utförliga litteraturhänvisningar. Fallet analyseras av Christensen i TfR 1973 s. 492 ff., särskilt s. 496. Se också Bernitz i SvJT 1972 s. 426.
    Skenavtal? I NJA 1967 s. 353 hade en man mot vederlag överlåtit vissa förlagsbevis till sin hustru. Därefter hade hustrun till makarnas dotter bortgivit dessa förlagsbevis, samtidigt som mannen givit dottern sådana bevis till samma värde. Advokatfiskalsämbetet gjorde i mål om gåvoskatt gällande att övergången av förlagsbevis till dottern via hustrun var ett skenavtal, och att alltså gåvorna skulle beskattas såsom en gåva. HD fann emellertid ej anledning antaga att avtalet mellan makarna eller någon del

584 Knut Rodhedärav tillkommit för skens skull. Den omständigheten att avtalet, enligt vad dottern vitsordade, tillkommit i syfte att ernå lindrigare beskattning, föranledde alltså inte att avtalet skulle betraktas såsom ett skenavtal, helst som makarna vidtagit en rad åtgärder för att uppfylla de av avtalet härflytande förpliktelserna. Se om problemet Sture Bergström, Skatter och civilrätt (1979), s. 102. Samma ståndpunkt intog HD i det likartade fallet NJA 1975 s. 171.
    En överlåtelse av fastighet, vidtagen endast i syfte att undgå att fastigheten samtaxerades med överlåtarens övriga fastigheter, förklarades däremot i NJA 1969 s. 71 (prövningstillstånd vägrat) såsom skenavtal icke äga giltighet mellan parterna.
    Enligt avtalslagen 34 § kan, om skriftlig handling upprättats för skens skull, utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvare i god tro. Det förekommer i tryckta formulär angående avbetalningsköp en förklaring av köparen att han mottagit varan. Antag nu att köparen skrivit under ett dylikt kontrakt, trots att han inte har mottagit varan, och att säljaren därefter har överlåtit eller pantsatt sina rättigheter på grund av kontraktet till en finansiär. Skall då finansiären, när han framställer krav enligt kontraktet, behöva finna sig i att kravet ogillas, emedan köparen bevisar att förklaringen var oriktig? Denna fråga uppkom i NJA 1976 s. 235. Köparen uppgav, att han inte haft någon tanke på att han genom sin namnunderskrift på kontraktet förklarade att han mottagit varan. HD förklarade, att påståenden av denna art inte kunde utan vidare godtagas. Utgångspunkt måste fastmera vara att, om ej annat ådagalägges, den som undertecknat förklaringen anses ha varit medveten om dess innehåll. Utredningen i målet fick emellertid anses ge vid handen, att köparen inte medvetet givit kontraktet ett oriktigt innehåll. Finansiären, som ostridigt var i god tro, kunde därför inte, under påstående att skenavtal förelåg, göra gällande bättre rätt mot köparen än säljaren kunde. En ledamot av HD trodde emellertid inte på den onekligen magra bevisningen om köparens oskuld.
    Numera kommer 1977 års konsumentkreditlag in i bilden. Enligt denna lag 10 § får vid kreditköp köparen mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren. Skall denna bestämmelse vika för avtalslagen 34 §, eller skall avtalslagen 34 § vika för konsumentkreditlagen 10 §? Detta får väl tills vidare betraktas såsom en öppen fråga.
    Ett par fall har rört frågor om avtalad förköpsrätt till fast egendom. I NJA 1971 s. 516 hade en arrendator i arrendekontraktet fått sig tillförsäkrad en företrädesrätt att köpa den arrenderade fastigheten. "Enär avtal om förköpsrätt till fast egendom enligt svensk rätt icke kan ingås med bindande verkan", kunde enligt HD denna kontraktsbestämmelse inte grunda någon rätt för arrendatorn att inlösa fastigheten. NJA 1974 s. 314 avsåg ett mellan tre personer, som gemensamt inköpt ett sommarställe, träffat avtal, enligt vilket ingen av dem skulle få överlåta sin lott i fastigheten till annan än förutvarande delägare, med mindre än att dessa dessförinnan erbjudits lösa lotten för visst angivet (numera på grund av inflationen mycket lågt) pris. Denna lösningsbestämmelse ansågs ogiltig. HD uttalade: "Avtal om förköpsrätt till fast egendom kan enligt svensk rätt

Förmögenhetsrätt 585icke ingås med bindande verkan. Utfästelse att framdeles överlåta fast egendom kan väl i uppdragsförhållanden och andra speciella fall tillmätas rättslig betydelse (se t. ex. ...). Om något sådant specialfall är emellertid ej fråga i förevarande mål." Uttalandet, som har presensform men avser ett år 1942 träffat avtal, bygger uppenbarligen på förutsättningen att JB 1970 icke åstadkommit någon ändring av rättsläget i dessa avseenden. Se också NJA 1977 s. 509, anmärkt nedan s 586. Jfr Westerlind. Kommentar till JB 1—5 kap., s. 20 f. och 300 f.
    Men i SvJT 1966 rf. s. 17 ansågs en av efterlevande make i samband med bodelning och skifte gjord utfästelse till barnen om förköpsrätt till en maken tillskiftad fastighet bindande. HovRn uttalade, att en sådan vid familjerättsligt fång lämnad utfästelse varken på grund av stadgandet i 1 kap. 2 § 2 st. JB eller eljest kunde anses sakna laga verkan. I rättsfallets rubrik ställes frågan om "s. k. resolutivt villkor" var bindande vid överlåtelse av fast egendom genom familjerättsligt fång. Men hur kan man få förköpsrätten till ett resolutivt villkor? Fastigheten skulle ju inte återgå till dödsboet utan mot vederlag överlåtas till en av de f. d. dödsbodelägarna. Tvistefrågan gällde i själva verket om erforderligt hembud skett till de övriga.
    I syfte att undvika realisationsvinstbeskattning konstruerade en fastighetssäljare avtalet så, att man dels skrev ett avtal om arrende på fem år med företrädesrätt för arrendatorn att köpa fastigheten, dels skrev ett avtal om försäljning till visst pris med tillträde vid femårsperiodens utgång. Så småningom fann säljaren lämpligt att göra gällande att försäljningsavtalet såsom varande blott ett avtal om framtida köp var ogiltigt. Domstolarna tolkade emellertid parternas totala handlande så, att parternas avsikt varit att åvägabringa ett dem emellan bindande avtal om överlåtelse och ogillade därför säljarens talan om bättre rätt till fastigheten, se NJA 1970 s. 180. Man undvek alltså den tolkning som skulle leda till transaktionens ogiltighet. Tolkningen gällde i detta fall vad Adlercreutz (Avtalsrätt II, 1978, s. 30) karakteriserat såsom subsumtion under rättsregler.
    NJA 1973 s. 248 rör tillämpning av de före JB 1970 gällande reglerna om villkor vid köp av fast egendom, vilka enligt JP 20 § alltjämt skall tillämpas i fråga om förvärv av fast egendom som ägt rum före den nya balkens ikraftträdande. En fastighet hade sålts med förbehåll om slutligt beslut beträffande slutliga bostadslån och godkännande senast viss dag av köparens övertagande av dessa. Lånebeslutet hade emellertid försenats utöver avtalad och sedermera förlängd tid. Fördröjningen hade berott på att säljaren varit verksam för att få ett högt produktionskostnadsbelopp, som skulle avgöra köpeskillingens storlek. HD fann att förbehållet var att uppfatta såsom ett villkor, varav slutgiltigt köp var beroende och som var gällande för båda parter — det rörde sig alltså med hävdvunnen terminologi om ett tillåtet suspensivt villkor. Lånebeslut skulle ha kunnat föreligga inom fristen, om låneförhandlingarna löpt i normal ordning. Med hänsyn till att de åtgärder, som orsakat fördröjningen, vidtagits enbart i säljarens intresse, ägde denne inte som grund för köpets ogiltighet åberopa att fristen gått till ända utan att lånebeslut meddelats. Jfr Karlgren, Felansvaret vid fastighetsköp enligt jordabalken (1976), s. 91. En besläktad fråga uppkom i NJA 1975 s. 213. Två hyresgäster avtalade om byte av

586 Knut Rodhelägenheter, i medvetande om att bytet kunde genomföras endast med samtycke av hyresvärdarna. Den ene hyresgästen ville ensidigt frånträda bytesavtalet men förvägrades detta, emedan han ej vidtagit någon åtgärd för att söka samtycke av sin hyresvärd eller tillstånd av hyresnämnd enligt JB 12: 35.
    Enligt JB 1970 4: 4 får ett köps fullbordan eller bestånd inte göras beroende av villkor under mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Om tiden ej bestämts skall den anses vara två år. Nu hade ett köpeavtal slutits under förutsättning att köparens fång inte skulle vara stämpelskattepliktigt. Hur skulle inskrivningsmyndigheten förfara, då köparen sökte lagfart inom tvåårstiden och fånget ansågs skattepliktigt? HD fann i NJA 1975 s. 10, att avtalsbestämmelsen fick anses innefatta, icke ett villkor varigenom överlåtelsens bestånd gjorts beroende av en framdeles inträffande händelse utan en förutsättning, vars frånvaro gjorde att någon överlåtelse aldrig skett. Lagfartsansökan skulle därför avslås.
    Den i JB 4: 4 stadgade tidsbegränsningen för villkor gäller emellertid inte villkor varigenom förvärvets fullbordan eller bestånd göres beroende av att köpeskillingen erlägges. Nu hade två parter — efter mönster av en icke ovanlig variant av avbetalningsköpet — avtalat om ett "hyresköp" till en fastighet. Fastigheten uthyrdes under en tid av 40 år. Sedan hyresbetalningarna fullgjorts under hela denna tid, skulle ägaren utfärda kvitterat köpebrev. I en tvist om provision för förmedling av affären (NJA 1977 s. 509) uppkom fråga om man skulle tillämpa en för hyra avtalad provisionssats eller en för köp avtalad sådan. HD konstaterade, att om avtalet betraktades såsom ett hyresavtal med utfästelse om framtida försäljning av fastigheten, så måste den behandlas såsom enbart ett hyresavtal, "eftersom överenskommelse om framtida försäljning av fastighet enligt svensk rätt inte kan ingås med bindande verkan". Om åter avtalet betraktades såsom ett villkorat köp, så hade köpet villkorats inte bara av att "hyresbetalningarna" fullgjordes oavbrutet under 40 år utan också av att hyresförhållandet oavbrutet bestod under samma tid. Alltså hade för köpets fullbordan uppställts också andra villkor än köpeskillingens erläggande, och avtalet skulle enligt huvudregeln i JB 4: 4 vara ogiltigt såsom köp. Slutsatsen blev att den för hyra gällande provisionssatsen skulle tillämpas.
    Ett fastighetsköps bestånd kan också vara beroende av att ett i lagstadgat villkor uppfylles. JB 4: 7 stadgar sålunda att köp, som innebär att visst område kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet genom förrättning, som är sökt senast sex månader efter den dag då köpehandlingen upprättades. Fång som faller under 1965 års jordförvärvslag är ogillt om ej ansökan om förvärvstillstånd göres inom tre månader från det fånget skedde. Detsamma gäller fång som faller under inskränkningslagen eller under 1975 års lag om förvärv av hyresfastighet. 1955 års jordförvärvslag hade samma regel. I NJA 1976 s. 268 förklarade HD, att tremånadersfristen i sistnämnda lag skulle räknas från tidpunkten då köpekontrakt upprättats. Förmodligen har man att räkna med att samma princip skall gälla för 1965 års jordförvärvslag liksom för inskränkningslagen (jfr lageditionen under denna lag 5 §: "Se rättsfall vid Jordförvärvslag 9 §

Förmögenhetsrätt 587ovan") och lagen om förvärv av hyresfastighet. Se Vahlén, Fastighetsköp2, s. 101 f. Märk däremot, att lagutskottet beträffande JB 4: 7 uttalade att den där stadgade sexmånadersfristen borde räknas från köpebrevets dag, såvida i köpekontraktet tagits in en bestämmelse av innehåll att köpets fullbordan är beroende av ett framtida faktum, t. ex. att köpebrev senare utfärdas. Se 3 LU utl. 1970: 80 s. 197 och Westerlind, Kommentar till JB 1—5 kap., s. 327.
    En fråga om innebörden av sexmånadersfristen i JB 4: 7 uppkom i NJA 1976 s. 483. Ansökan om avstyckning hade här gjorts redan innan ett köpeavtal upprättats. Sedan uppkom fråga om man kunde kräva, att köpehandlingen skulle ha ingivits eller på annat sätt gjorts bekant för fastighetsbildningsmyndigheten inom sex månader från upprättandet, eller om det kunde räcka att handlingen bringats till fastighetsbildningsmyndighetens kännedom efter utgången av denna frist men innan förrättningen avslutats. HD fann det kunna påstås, att av förarbetena till lagrummet ganska klart framgick att det förstnämnda alternativet varit avsett. Domstolen fortsatte emellertid: "Självfallet är det önskvärt att ettstadgande får tolkas på det sätt som efter vad som synes framgå av lagförarbetena kan antagas vara avsett. Stadgandet i 4 kap. 7 § JB innefattar emellertid föreskrift om fatalietid, vars försittande för enskild part får den kanske mycket kännbara konsekvensen, att ett i övrigt i laga ordning ingånget avtal frånkännes giltighet. I fråga om ett lagrum av sådan karaktär, där sålunda rättsförlust av allvarlig art kan komma att tillfogas den som anses ej ha iakttagit vad som föreskrives, ter det sig särskilt angeläget att ej utan tvingande skäl tolka lagrummet på annat sätt än som närmast framgår av dess ordalydelse. Det får bli en uppgift för lagstiftaren att, om så anses erforderligt, bringa lagtexten i klar överensstämmelse med vad som ursprungligen avsetts." På grund härav valde HD det här ovan sist nämnda alternativet. Två av de fem ledamöterna var emellertid av annan mening. De fann att den av lagstiftaren avsedda innebörden lät sig läsas in i lagtexten, "även om det i och för sig hade varit önskvärt att den kommit till tydligare uttryck". Eftersom därjämte sakliga skäl talade för det först nämnda alternativet, fann dessa ledamöter att bestämmelsen borde tolkas i överensstämmelse med detta.
    Äldre rätt var aktuell i NJA 1977 s. 68. Här hade avstyckning av ett sålt område vägrats. Sedermera såldes hela fastigheten utan undantag för området ifråga. En tvist om bättre rätt mellan områdesköparen och köparen av hela fastigheten avgjordes enligt reglerna om dubbelöverlåtelse, emedan köparen av hela fastigheten inte visat att områdesköpet återgått.
    Frågor om gränsen mellan livsrättshandlingar och dödsrättshandlingar var aktuell i NJA 1972 s. 487 (försäljning av fast egendom med tillträde och betalning vid säljarens död), NJA 1976 s. 364 (änka utfärdade i samband med arvskifte till barnen skuldebrev, vilka till såväl kapital som ränta förföll till betalning vid hennes död; skuldebreven skulle motsvara barnens laglotter efter fadern), SvJT 1970 rf. s. 31 (skuldebrev skulle förfalla vid en ca 27 år efter utfärdandet belägen tidpunkt, då gäldenären skulle vara 90 år) samt SvJT 1975 rf. s. 21 (gåva av fast egendom med givaren förbehållen rätt att under sin livstid efter gottfinnande förfoga över fastigheten).

588 Knut RodheKonkludent handling. Diskussion om avtalsslutande genom konkludent handling — passagerare steg på spårvagn, fordon kördes ombord på färja — förekom i NJA 1973 s. 674 och 1974 s. 1. Se om dessa fall Grönfors i SvJT 1977 s. 604 f. och 602. Se också SvJT 1974 rf. s. 79 (bilförare bunden av tydligt skyltade parkeringsvillkor, även om han ej sett skylten).
    Hit hör även NJA 1976 s. 134, där fråga uppkom huruvida ett avtal om uthyrning av en TV-apparat skulle anses ha övergått till ett avtal om köp.
    I NJA 1971 s. 412, anmärkt nedan s. 589, godtogs arrendators konkludenta accept av ett till hans förmån på jordägarsidan ingånget tredjemansavtal. I NJA 1977 s. 459 ansågs däremot formbrist i ett arvskifte inte kunna botas genom konkludent handling.
    Se också ADD 1976 nr 5 och 127: Arbetstagare hade närvarit vid förhandling, vid vilken hans organisation träffat avtal som berörde hans enskilda rätt. Då han inte protesterat, ansågs han bunden för egen del.

 

Passivitet. Den som underlåter att besvara ett anbud blir endast under särskilda omständigheter bunden som om han hade accepterat anbudet. En uppsägning av hyresavtal om lokal innehöll, att hyresvärden erbjöd förlängning av avtalet mot höjd hyra och att, om förlängning ej kom tillstånd och hyresgästen ej gick med på att avflytta utan ersättning, hyresgästen hade att i viss ordning hänskjuta tvisten till hyresnämnden. Hyresgästen förhöll sig helt passiv. Han gjorde sedermera gällande att han genom sin passivitet accepterat den höjda hyran. HD uttalade i NJA 1974 s. 370 att omständigheterna, såvitt visats, ej varit sådana att nytt avtal mellan parterna kunnat komma till stånd enbart genom hyresgästens underlåtenhet att avböja det i uppsägningen intagna anbudet. Se om fallet vidare nedan s. 631.
    Jfr NJA 1967 s. 143: Hade en deponents passivitet förändrat villkoren för depositionen så att objekten kvarlåg på deponentens risk? Se vidare om detta fall nedan s. 605.
    Jag har i föregående översikt, SvJT 1968 s. 182 ff., sökt klarlägga rättspraxis' ståndpunkt beträffande verkan av passivitet då någon, sedan muntliga förhandlingar förts, tar emot en bekräftelseskrivelse, vari påstås att avtal av visst innehåll kommit till stånd. Jag diskuterade därvid olika verkningar, som passiviteten kunde tänkas medföra, nämligen en svagare bevisverkan (indicieverkan), en starkare bevisverkan (presumtionsverkan) och slutligen avtalsverkan (bundenhet). Jag uttalade därvid, att avtalsverkan av allt att döma inte var aktuell och lämnade därför detta alternativ åsido. Nu föreligger emellertid en hovrättsdom, SvJT 1974 rf. s. 54, som i ett kommersiellt förhållande, där mottagaren av en orderbekräftelse gjorde gällande att intet avtal kommit till stånd, tillade mottagarens passivitet avtalsverkan.
    Frågor om passivitet inför orderbekräftelse förelåg också i NJA 1970 s. 478, behandlat ovan s. 582, och i NJA 1977 s. 25, behandlat nedan s. 599.
    I NJA 1967 s. 513 hade HD att avgöra om en bestämmelse i ett för organiserade arbetstagare vid en arbetsplats gällande kollektivavtal skulle tillämpas beträffande en oorganiserad arbetstagare, även om uttrycklig överenskommelse därom inte träffats. HD besvarade frågan jakande. Schmidt (Löntagarrätt s. 39 f.) har formulerat avgörandets innebörd så: Bruket på arbetsplatsen blir rättsbildande, så snart parterna i

Förmögenhetsrätt 589anställningsavtalet inte uttryckligt manifesterat vilja i annan riktning. Men i NJA 1968 s. 570 ansågs, i ett förhållande mellan oorganiserad arbetsgivare och organiserad arbetstagare, något bruk på arbetsplatsen inte styrkt. Däremot utfylldes tjänsteavtalet med sedvänja, grundad på gängse kollektivavtal. Se Schmidt, a. a., s. 40 ff.

 

Formkrav. NJA 1975 s. 635: En i lagfartsärende åberopad handling ansågs, trots att den hade en innehållsmässigt otillfredsställande utformning, dock uppfylla de i JB 4: 1 stadgade kraven på en fångeshandlings innehåll.
    NJA 1975 s. 464: I tvist om äganderätt åberopades ett år 1969 utfärdat obevittnat köpebrev. Den uppgivne säljaren bestred äktheten av namnteckningen på handlingen. Möjlighet ansågs böra beredas parterna att förebringa bevisning — annorledes än genom köpevittnen — beträffande frågan om köpebrevet innefattade en rättsligen bindande överlåtelse eller ej. I NJA 1966 s. 35 gällde det en obevittnad köpehandling från 1909; här sökte domstolarna ställa samman ett antal indicier till ett rimligt mönster, på grundval varav de skulle kunna avgöra om en definitiv överlåtelse var åsyftad eller ej. Jfr till dessa fall Vahlén, Fastighetsköp2, s. 75.
    I förbigående anmärker jag NJA 1971 s. 406, där HD förklarade att den omständigheten att ett avtal om återgång av arvskifte ej träffats i den för arvskifte stadgade formen ej var av beskaffenhet att betaga avtalet dess giltighet. Om motsvarande fråga vid köp av fast egendom se Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp, s. 147 ff., vartill hänvisas i referatet, samt Vahlén, Fastighetsköp2, s. 91, och vidare Westerlind, Kommentar tilljordabalken 1—5 kap., s. 274 f., varav framgår att enligt senaste uttalanden i förarbetena till JB 1970 kontrahenterna skall vara oförhindrade att i enlighet med gängse bruk annullera ett köpeavtal innan lagfart sökts genom att "köpehandlingen återställs till säljaren eller förstörs". Ligger måhända häri ett alternativt formkrav för annulleringen?
    Formkravet vid köp av fast egendom innebär enligt JB 1970 4: 3, att vissa i lagrummet angivna bestämmelser måste vara intagna i köpehandlingen för att vara giltiga, medan andra bestämmelser kan framgå av formlösa biavtal. För arrende har lagstiftaren stannat för en annan lösning: JB 8: 3 stadgar, i överensstämmelse med den förut gällande NyttjL 2: 1, att samtliga avtalsvillkor skall anges i det skriftliga arrendekontraktet. I NJA 1971 s. 412 hade parterna reglerat väsentliga delar av avtalsvillkoren därigenom, att kontraktet helt allmänt hänvisade till villkoren i ett tidigare tillämpat muntligt avtal. Denna hänvisning godtogs ej av HD, som förklarade att dessa delar av parternas förhållande skulle anses reglerade av lag och ej av avtal. HD uttalade: "Även om det får antagas, att skriftlighetskravet ej kan upprätthållas med sådan stränghet att varje muntligt avtalsvillkor rörande jordbruksarrende anses under alla omständigheter utan verkan, kan det ej godtagas att ett arrendeförhållande varå (NyttjL 2: 1) äger tillämpning regleras av muntliga överenskommelser i så avsevärd utsträckning och i så väsentliga hänseenden som skulle bli fallet, om den förevarande kontraktsklausulen anses tillämplig jämväl i vad den hänvisar till tidigare gällande villkor." Nu hade arrendeavtalet formen av en klausul i ett köpeavtal rörande fastigheten, vari säljare och köpare

590 Knut Rodhebestämt att köparen skulle respektera det tidigare muntliga arrendeavtalet. I överensstämmelse med vad som finge anses ha varit säljarens avsikt förklarade HD, att denna klausul hade tredjemansverkan till förmån för arrendatorn. Såtillvida tummade HD här på formkravet som domstolen fann att arrendatorn genom fortsatt brukande och erläggande av arrende hade på ett med underskrift likvärdigt sätt accepterat avtalsklausulen ifråga. Lagens formkrav ansågs alltså uppfyllt av ett skriftligt tredjemansavtal med formlös accept av arrendatorn. Om målet se Bengtsson, Nyttjanderätt, s. 102 f.
    Ett annat exempel på tummande på formkravet ger NJA 1966 s. 469, där HD:s majoritet (3 mot 2) uttalade: "Stadgandet i 13 kap. 1 § GB kan icke vara att förstå så, att varje avvikelse från en bodelningshandling för sin giltighet kräver skriftlig form. Den överenskommelse varom i målet är fråga avser ej annan avvikelse från den av skiftesmannen verkställda bodelningen än en ändrad fördelning av viss bestämd lös egendom och överenskommelsen träffades av parterna personligen under medverkan av och inför HR:n. Vid dessa förhållanden måste förlikningsavtalet anses vara för parterna bindande."
    En juris studerande har i en uppsats i tillämpade studier, efter analys av dessa och andra mål, sammanfattat sina intryck sålunda: "Så anpassas formkravet kameleontiskt efter växlande intressen i mål efter mål."
    I SvJT 1974 rf. s. 76 var det fråga om behandlingen av en ansökan om inskrivning av servitutsavtal, som ej innehöll den av JB 14: 5 fordrade uppgiften om härskande fastighet.
    Om formkravet vid växel se SvJT 1967 rf. s. 18 och 1972 rf. s. 42, behandlade av Hessler i SvJT 1977 s. 263.
    Formkravet beträffande köpehandlingar rörande fast egendom har inte ansetts hindra rättelse av misskrivning. I NJA 1973 s. 379 hade en fastighet enligt köpekontrakt sålts till makarna A och B, men i köpebrevet angavs på grund av ett misstag blott A såsom köpare. I NJA 1976 s. 560 hade en fastighet enligt köpekontrakt sålts med 1/3 till A och 2/3 till B, men i köpebrevet angavs på grund av en misskrivning att A förvärvat 2/3 och B 1/3. Lagfart meddelades i båda fallen på grundval av köpebreven i enlighet med deras text. Eftersom det klarlagts att köpen i båda fallen avsett vad köpekontrakten utvisade, borde enligt HD lagfartsbesluten rättas till. Om sättet härför rådde dock en viss meningsskiljaktighet. I 1973 års fall gick sakägarna för säkerhets skull fram på tre vägar: dels begärde de rättelse av inskrivningen jämlikt 1932 års fastighetsbokskungörelse 19 §, sedermera ersatt av JB 19: 17, dels anförde de domvillobesvär över lagfartsbeslutet, dels anhöll de om resning i detta. HD:s ledamöter var ense om att rättelse av inskrivningen inte kom ifråga. En majoritet på tre ledamöter biföll domvillobesvären, medan två ledamöter ogillade dessa besvär men beviljade resning. I 1976 års fall söktes och beviljades resning.
    På formkravets konto får kanske också skrivas följande problem. I samband med förhandlingar om köp av tomt med enfamiljsvilla, som var under uppförande, vidtog säljaren enligt köparens önskemål ej obetydliga ändringar i husets inredning, bl. a. för läkarpraktik. Båda parterna förutsatte därvid att köp skulle komma till stånd. Så blev emellertid ej fallet. Vem skulle bära risken för de av ändringarna föranledda merkost-

Förmögenhetsrätt 591naderna? HD lade i NJA 1973 s. 175 hela risken på säljaren, medan RRn hade lagt den på köparen och HovRns majoritet hade delat den lika mellan parterna.

 

Bevisbördan för att fordran uppkommit. Den som innehar ett skuldebrev och vill utsöka skuldebrevets belopp, kan mötas antingen av invändning att någon skuld aldrig uppkommit eller av invändning att en ostridigt uppkommen skuld upphört genom betalning eller på annat sätt. Frågan om bevisbördan för att betalning skett behandlas i Obl. § 20 vid not 6—19. Nu föreligger ett fall, NJA 1975 s. 577, i vilket frågan gällde om innehavav ett i fast egendom intecknat skuldebrev utgjorde tillräckligt bevis om att fordran uppkommit.
    1875 års system för pantsättning av fast egendom byggde på att en och samma handling skulle vara bärare av borgenärens fordringsrätt och av hans panträtt. Utvecklingen gick emellertid successivt därhän, att det intecknade skuldebrevet endast kom att tjäna såsom bärare av panträtten, medan fordringsrätten förkroppsligades i ett annat skuldebrev, "omslagsreversen". Genom 1970 års jordabalk tog man steget fullt ut och ersatte det intecknade skuldebrevet med en av inskrivningsmyndigheten utfärdad handling, pantbrevet, som endast är bärare av panträtten och inte ger sig ut för att vara något annat.
    Under det äldre systemets giltighetstid uppkom så småningom frågan om man, trots att intecknade skuldebrev alltmera fått tjäna endast som bärare av panträtten, likväl skulle presumera att den, som innehade ett sådant skuldebrev utan att också kunna förete en omslagsrevers, ägde en fordran upp till det intecknade skuldebrevets belopp. Plenimålet NJA 1911 s. 143 gick mycket långt i denna riktning. Bruket av omslagsreverser har emellertid blivit alltmer dominerande, och nu har HD i det föreliggande fallet gått ett långt steg i motsatt riktning. Domstolen förklarade sålunda att det icke kunde vara rimligt att ens i privata lånesammanhang låta innehavet av en inteckning utgöra en presumtion för en försträckningsfordran på inteckningens belopp, såframt inteckningen tillkommit långt innan försträckningen enligt borgenärens påstående skulle ha ägt rum.
    Ett icke ointressant bidrag till den nu skildrade historiska utvecklingen ger det nedan s. 595 nämnda fallet NJA 1970 s. 294, där HD förklarade att fastighetsägaren efter ratihabering inte kunde göra gällande att inteckning meddelad på grund av ett med falskt namn undertecknat skuldebrev var utan verkan.
    NJA 1976 s. 667: Mot krav på grund av försträckning åberopade den påstådde gäldenären att han inte undertecknat den handling som åberopades såsom fordringsbevis. HD:s majoritet fann "vid en samlad bedömning" av bevisningen i målet "övervägande sannolikt" att namnteckningen var äkta och drog slutsatsen att kravet skulle bifallas. En ledamot var av annan mening och uttalade bl. a.: "Även med beaktande av att det kan finnas fog för uppfattningen att — allmänt sett — sannolikheten är mindre för att någon åberopar falsk handling till grund för ett krav än för att någon oriktigt förnekar sin underskrift för att bli fri från en skuld, finner jag att vad 'käranden' förebragt till stöd för att handlingen är äkta inte har den styrka, att 'svarandens' invändning kan anses vederlagd".

592 Knut RodheAvtals ogiltighet

Rubbad själsverksamhet. NJA 1972 s. 77 rör en fråga om rättegångskostnader i mål där 1924 års lag jämlikt medgivande tillämpades på ett avtal. Se också NJA 1966 s. 44, anmärkt nedan s. 594, samt NJA 1970 s. 550, anmärkt nedan s. 597.

 

Svek. NJA 1968 s. 303, som rörde en ovanligt ogenerad försäljning av bokverk, är numera överspelat av hemförsäljningslagen och annan konsumenträttslig lagstiftning. Se härom bl. a. Christensen, Säljföretagets ansvar för försäljarens culpa in contrahendo vid hemförsäljning och andra konsumentköp, SvJT 1974 s. 737 ff. Ett uttalande i HD:s dom har emellertid en vidsträcktare räckvidd och är så uppseendeväckande, att det förtjänar att här belysas något ytterligare.
    Ett stycke av HD:s dom lyder: "Av vad i målet uppgivits framgår, att Lundgren (köparen) vilseletts av bolagets försäljare beträffande avtalets innebörd i fråga om Lundgrens skyldighet att förvärva årsboken. Det är dock ej visat, att behörig företrädare för bolaget insett eller bort inse att Lundgren blivit svikligen förledd i detta hänseende." Det är tydligt att domstolen härmed avsett att utsäga, att den omständigheten att bolagets försäljare förfarit svikligt gentemot bolagets kund i detta fall icke medfört att avtalet blivit ogiltigt.
    Frågan huruvida man skall tillräkna en huvudman hans förhandlares onda tro kan näppeligen besvaras generellt. Se härom närmare Obl. § 29 vid not 99—104. Se också Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 14 not 2, samt Hessler i Festskrift 1964 för Karlgren (Teori och praxis) s. 178 f. Jag hade emellertid föreställt mig att en avtalsslutande part inte kunde åberopa ett till honom ställt anbud, som en av honom för avtalets ingående anlitad förhandlare genom bedrägliga uppgifter förmått motparten att avgiva, även om förhandlaren — normalt en person i huvudmannens tjänst — icke haft behörighet att sluta avtal. Denna föreställning var alltså oriktig.
    HD ger reservationslöst en huvudman möjlighet att tillskansa sig fördelar av ett på hans vägnar begånget bedrägeri, så länge det inte kan bevisas att behörig företrädare för huvudmannen var i ond tro — en regel som synes öppna utomordentliga möjligheter för illojala förfaranden. Regeln kontrasterar starkt mot rättsläget efter det ögonblick då avtalet är slutet; i fortsättningen får ju den avtalsslutande parten finna sig i att varje åtgärd av hans medhjälpare vid avtalsuppfyllelsen lägges honom till last, oavsett medhjälparens högre eller lägre ställning.
    Helt är dock inte gärdet uppgivet: om sveket lyckats så väl, att avtalet vid en objektiv bedömning enligt avtalslagen 36 § i dess nya lydelse kan jämkas eller i sin helhet lämnas utan avseende, får motparten sitt skydd i alla fall. I det föreliggande fallet kunde också avtalslagen 33 § ge motparten skydd, se härom nedan s. 594.
    SvJT 1967 rf. s. 65: Arbetare ingående i ett arbetslag ingick såsom företrädare för laget en ackordsöverenskommelse med arbetsgivare. Genom att för arbetsgivaren förtiga lagets avsikt att, i händelse av missnöje med överenskommelsen, omedelbart säga upp anställningarna ansågs arbetaren ha svikligen föranlett avtalet. På överenskommelsen kunde alltså icke grundas rätt att för förfluten tid utöver utbetalad timlön utfå ackordsöverskott och särskild ersättning för etableringsarbeten.

Förmögenhetsrätt 593    I NJA 1975 s. 517 (även behandlat nedan s. 601) tillämpades bevisbörderegeln i avtalslagen 30 § 2 st.
Förklaringsmisstag. Bristande förutsättningar. NJA 1966 s. 555: I entreprenadavtal om uppförande av ett enfamiljshus utfäste sig beställaren attteckna avtal om medlemskap i en ekonomisk förening för kollektiv tvätt. Medlemskapet visade sig emellertid skola medföra avsevärt större förpliktelser än beställaren på grund av entreprenörens uppgifter haft anledning att räkna med. Utfästelsen ifråga ansågs inte bindande för beställaren. Adlercreutz (Avtalsrätt II2, s. 117) menar att det närmast varit förutsättningsläran som tillämpats här, eller snarare de reella överväganden som ingår i förutsättningsläran. Han påpekar emellertid att man också kan se utfästelsen som ett föravtal, som bör vara bindande endast om innehållet är tillräckligt bestämt. Karlgren nämner i en uppsats medtiteln "Utfästelse och 'enuntiation' " (SvJT 1970 s. 126 ff., särskilt s. 131) detta fall såsom exempel på domstolarnas tendens att lägga stor vikt vid uppgifter som hänför sig till uppgiftslämnarens eget verksamhets- och erfarenhetsområde.
    SvJT 1967 rf. s. 63: I målet var ostridigt att parterna då bodelning skedde utgick från det oriktiga antagandet att en viss skuld var ogulden. Bodelningsavtalets innehåll gav uppenbarligen vid handen, att kännedom om det verkliga förhållandet skulle ha föranlett parterna till överenskommelse om skyldighet för ena maken att till den andra utgiva ytterligare ett visst belopp. Avtalet jämkades därför i överensstämmelse härmed.
    Också SvJT 1972 rf. s. 1 ger exempel på jämkning av bodelning på grund av bristande förutsättningar — här gällde det aktier som upptagits till ett visst värde men som i efterhand visade sig värdelösa. Med åberopande av ett skälighetsresonemang vägrade dock TRn att genomföra jämkningen fullt ut; i denna del kom målet inte under HovRns prövning.
    Förutsättningsresonemang lades också till grund för HD:s dom i NJA 1970 s. 72, som behandlas nedan s. 619 och närmast avser utfyllning av ett avtal med påföljden hävningsrätt. Jfr Obl. § 37 efter not 70 om förutsättningslärans relation till hävningsreglerna. Se också diskussioner av domen av Agell i SvJT 1972 s. 740 f. och av Karlgren i Felansvaret vid fastighetsköp enligt jordabalken s. 59.
    I NJA 1971 s. 21 hade säljare och köpare av en fastighet enats om att köpet skulle återgå på grund av att en förutsättning för köpet brustit. En ansökan om lagfart för köparen hade vilandeförklarats jämlikt förköpslagen 12 §. Köparen förklarade nu, att han med hänsyn till att avtalet såsom ogiltigt hade återgått återtog sin lagfartsansökan. HD förklarade emellertid, att de skäl som anförts för avtalets återgång ej innebar sådana omständigheter att köpet kunde anses ogiltigt. Enbart det förhållandet, att överenskommelse träffats om återgång av köpet utgjorde icke laga grund för bifall till köparens talan. En minoritet i HovRn hade uttalat, att avhandlingarna ej framgick annat än att köpet i laga ordning återgått på grund av ogiltighet och att någon prövning därutöver inte ankom på inskrivningsdomaren, varför anteckning bort ske att ansökningen om lagfart återtagits.
    I NJA 1971 s. 181 (I och II) ogillades ansökningar om återvinning av erlagd stämpelskatt i likartade situationer. Här motiverades emellertid

 

38—793359. Sv. Juristtidning

594 Knut Rodhebesluten med att vad sökanden åberopat icke innebar att "köpehandlingen var att anse såsom ogiltig i den mening som avses i 42 § 1 mom. 1 st. b) stämpelskatteförordningen". Därmed har domstolen frigjort sig från beroendet av civilrättsliga ogiltighetsregler, utan att fördenskull tala om vad man sätter i stället.

 

Tro och heder. NJA 1966 s. 44 ger exempel på den vedertagna uppfattningen att avtalslagen 33 § kan användas på fall av rubbning av själsverksamheten, som är så lindrig att 1924 års lag inte anses tillämplig. Se härom en tidigare översikt av mig i SvJT 1946 s. 28 f.
    SvJT 1975 rf. s. 34 kan väl sägas exemplifiera en användning av avtalslagen 33 § på gränsen till samma lag 31 §, vilken, åtminstone till sina grunder, också åberopades i målet. HovRn fann till en början, att vad som framkommit rörande de i målet aktuella avtalsförhandlingarna mellan en person vid namn Hemlin och en annan, som helt diskret kallas G., ej gav säkert stöd för att avtalet kunde tilläggas annan innebörd än ordalydelsen angav. HovRn fortsatte emellertid: "Med hänsyn till att Hemlin redan förkastat mera långtgående krav måste G. ha insett att Hemlin, när han slutligen godtog sistnämnda förslag och underskrev handlingen, ej haft klart för sig att han därigenom åtog sig" en viss långtgående skyldighet. Denna begränsades med tillämpning av 33 §.
    Ytterligare är att anteckna NJA 1973 s. 248 och s. 423, där avtalslagen 33 § förgäves åberopades såsom ett skäl bland flera för att ett avtal skulle vara ogiltigt resp. en avtalsklausul ej borde tillämpas.
    Samspelet mellan regler om svek, regler om fel i sålt gods och avtalslagen 33 § diskuteras i Obl. § 29 vid not 84 ff., beträffande sistnämnda lagrum särskilt vid not 96. I NJA 1975 s. 152 gällde det återgång av köp på auktion av en tavla, som var en reproduktion. Domstolarna fann till en början, att godset icke utbjudits under felaktig beteckning (köplagen 48 §). Därefter gick domstolarna in på frågan om köpet var ogiltigt på grund av avtalslagen 33 §. Det ansågs ej ha ålegat auktionsverket att uttryckligen upplysa om att tavlan var en reproduktion (alltså ej svikligt förtigande?). Med hänsyn till auktionsförsäljningens särskilda natur kunde ej heller den omständigheten, att skillnad förelegat mellan inropssumman och det värde reproduktionen kunde ha haft, medföra köpets ogiltighet enligt avtalslagen 33 §. Avgörandet ger — utöver NJA 1956 s. 623, se härom SvJT 1961 s. 275 — ett nytt belägg för att domstolarna inte är främmande för att låta avtalslagen 33 § inkräkta på felreglernas väl genomarbetade område. Målet behandlas ur en annan synpunkt nedan s. 601.
    I det ovan s. 592 behandlade fallet NJA 1968 s. 303 ville HD inte tillräkna en säljare av bokverk ett av dennes förhandlare begånget svek, varom behörig företrädare för säljaren icke visats ha eller bort ha kännedom. En tillämpning av avtalslagen 33 § ledde emellertid till att avtalet förklarades icke gällande. Säljaren hade nämligen vidgått, att en viss i domen närmare beskriven framfusig försäljningsmetod vid ifrågavarande tid tillämpades av säljarens försäljare med dennes vetskap. HD tillät sig härav draga slutsatsen, att säljaren "måste antagas ha insett att böckerna utbjudits" till den nu aktuelle köparen "under dylika förhållanden" —

Förmögenhetsrätt 595en onekligen ganska frimodig metod att med hjälp av avtalslagen 33 § komma till ett önskat resultat.
    Se slutligen NJA 1971 s. 474, behandlat nedan s. 606, där en utfästelse om mäklarprovision till en del ansågs vara sådan, att det var otillbörligt att göra den gällande.

 

Pacta turpia. I NJA 1973 s. 165 var det fråga om återkrav av otillåten gottgörelse vid överlåtelse av hyresrätt. Frågan gällde om en förmedlare, som mottagit och vidarebefordrat gottgörelsen till avträdaren men ej behållit något för egen del, skulle kunna åläggas att solidariskt med avträdaren svara för återbetalning av beloppet.
    HD tolkade hyresregleringslagen 24 § så, att hyresvärd, hyresgäst och förmedlare, som mottagit ett otillåtet belopp, skulle var för sig återgälda vad som kommit honom till del. Däremot kunde icke på detta lagrum grundas skyldighet för förmedlaren att jämte hyresvärden eller hyresgästen betala vad som kommit denne till godo eller för hyresvärden eller hyresgästen att jämte förmedlaren återgälda dennes provision. Alternativt hade käranden gjort gällande, att förmedlaren gjort sig skyldig till medhjälp till avträdarens brott och därför borde vara pliktig att betala skadestånd med det omtvistade beloppet. Enligt HD kunde emellertid sådan skyldighet inte grundas enbart på det förhållandet att förmedlingen av överlåtelsen utgjort straffbar gärning.

 

Ratihabering av ogiltig förklaring. NJA 1970 s. 294: På intecknade skuldebrev var fastighetsägarens namn förfalskat. Då fastighetsägaren sedermera med vetskap om förfalskningen godkänt att inteckningarna fick pantförskrivas, kunde hon ej göra gällande att skuldebreven var falska och inteckningarna på den grunden utan verkan.

 

Tolkning och utfyllning av avtal

Adlercreutz har under år 1978 utgivit andra upplagan av sitt tidigare i kompendieform utgivna arbete Avtalsrätt II. Detta arbete ägnas helt åt frågor rörande tolkning och utfyllning av avtal. I arbetet diskuteras flertalet av de rättsfall, som kommit under den period förevarande översikt avser och som givit bidrag till diskussionen om tolkning och utfyllning. Jag har därför ansett det försvarligt att icke tynga denna översikt med dessa rättsfall utan hänvisar läsaren till Adlercreutz' arbete, där problemen kan identifieras med hjälp av innehållsförteckningens ingående systematik, samtidigt som rättsfallsregistret visar vägen till författarens tolkning av ett visst rättsfall. Se också om tolkning av standardavtal Bernitz i SvJT 1972 s. 428 ff.
    Några av Adlercreutz icke kommenterade rättsfall bör dock nämnas, försöksvis inplacerade i dennes systematik.
    8.4. Avtalssituationen och andra faktiska omständigheter, avtalets syfte m. m. såsom tolkningsdata:
    NJA 1966 s. 134 (område upplåtet år 1805 under "perpetuellt arrende"till järnverk).
    NJA 1971 s. 288 (televisionsapparat såld med ägareförbehåll utbyttes

596 Knut Rodhepå grund av fel mot annan apparat; det ansågs avtalat att förbehållet skulle gälla den nya apparaten).
    8.5.2. Bruk, sedvänja o. d.:
    NJA 1966 s. 583 (annonsavtal; fanns en så fast praxis att den skulle anses vara en del av avtalet?). Se om målet även nedan s. 622.
    10. Korrigerande tolkning, jämkning m. m.:
    NJA 1972 s. 29 (ett vid aktieöverlåtelse träffat förbehåll om rösträtt för aktierna omtolkades så, att det blev giltigt). Jfr om detta mål även nedan s. 626.
    13.2.3. Mellankommande lagstiftning och myndighetsbeslut:
    NJA 1966 s. 289 (klausul om hyreshöjning hänvisade till hyresregleringslagen; sedan annan reglering blivit tillämplig ansågs hänvisningen gälla denna). Jfr Lejman, Den nya hyresrätten, s. 36.
    Ytterligare ett av Adlercreutz icke behandlat fall, närmast hänförligt under rubriken Korrigerande tolkning, må dock behandlas utförligare, nämligen NJA 1973 s. 725. En kommun sålde tomter. Kommunen ordnade även genom sin företrädare avtal med en leverantör av byggnadsmaterial och med en byggnadsentreprenör om byggande av hus av en av kommunen fastställd typ. Den som ville köpa en tomt måste godtaga även de övriga avtalen, allt i ett "paket". Dessutom ingick i paketet att kommunens företrädare skulle vara köparens ombud gentemot entreprenören vid byggnationen. Nu befanns det att hustypen var olämplig med hänsyn till grundförhållandena och att kommunens företrädare gjort sig skyldig till oaktsamhet genom att inte undersöka grunden. Sedan entreprenören försvunnit ur bilden, uppkom fråga om köparna kunde göra kommunen ansvarig för förluster på grund av sättningar i husen.
    HovRn fann, att kommunens företrädares handlande var att jämställa med ett erbjudande till en blivande köpare att, med kommunen som ansvarig exploatör, förvärva såväl en viss tomt som en därå uppförd villabyggnad av viss beskaffenhet. Genom att köparen godtagit ett sådant erbjudande, och sedan själva försäljningen av tomtmark blivit behörigen fullföljd, hade ett avtal kommit till stånd, enligt vilket kommunen såsom exploatör svarade för att köparen mot överenskomna köpeskillingar erhöll en färdigställd villafastighet.
    HD godtog inte denna tolkningsvis vunna "totallösning" utan sökte sig fram på en annan väg, som ledde till samma resultat. Domstolen fann att kommunens val av hustyp var en projekteringsåtgärd, för vilken inte kunde anses gälla ett mindre omfattande ansvar beträffande hustypens lämplighet än det som i allmänhet åvilade konsulter och andra som tillhandagick vid projekteringsverksamhet.
    Båda dessa vägar ledde till att kommunen fick betala skadestånd för den oaktsamhet som kommunens företrädare visat genom att underlåta att föranstalta om erforderlig grundundersökning.
    Avgörandet hängde också på om den som här kallats "kommunens företrädare" kunde, i brist på formell behörighet, anses ha toleransfullmakt. Se härom nedan s. 598.
    Slutligen må antecknas följande uttalande i ADD 1976 nr 89: "I ett fall som det förevarande när varken den språkliga utformningen av den omtvistade avtalsbestämmelsen eller andra omständigheter som kan hänföras till bestämmelsens tillkomst ger någon säker vägledning för tolk-

Förmögenhetsrätt 597ningen av bestämmelsen är tillämpningen i praktiken av bestämmelsen av betydande intresse. Detta gäller särskilt om tolkningstvisten uppkommit lång tid efter bestämmelsens tillkomst och tolkningsfrågan är sådan att den aktualiseras ständigt."

 

Handlande för annans räkning
Fullmakt. NJA 1971 s. 502 rör bl. a. vissa frågor rörande försäkringsagents medverkan vid avtals ingående.
    Om svek begånget av förhandlare utan behörighet att sluta avtal, se NJA 1968 s. 303, behandlat ovan s. 592.
    Om det i byggnadsbranschen gängse oskicket att använda termen "fullmakt" när man avser en överlåtelse, se NJA 1966 s. 97 och 379 samt 1969 s. 27, anmärkta nedan s. 609.
    En åldrig person hade, medan han ännu hade rättshandlingsförmåga, utfärdat en vidsträckt "homme d'affaires-fullmakt". Den omständigheten, att huvudmannen sedermera på grund av höggradig senil demens förlorat förmågan att själv föra talan inför rätta ansågs i NJA 1970 s. 550 icke hindra att fullmäktigen kunde företräda huvudmannen såsom svarandepart. Hur käranden skolat förfara, om ett behörigt och villigt svarandeombud ej funnits, får man inte veta.
    Frågan om en fullmakt att utkvittera rekommenderad postförsändelse skulle anses medföra behörighet att mottaga delgivning har varit föremål för delade meningar. Regeringsrätten fann i plenimålet RÅ 1973 s. 94 att frågan borde besvaras jakande, dock under stark meningsskiljaktighet (11 mot 10). Ett par år senare kom samma fråga under HD:s prövning, därvid domstolen i plenimålet NJA 1975 s. 193 besvarade frågan nekande, med nästan samma meningsskiljaktighet (13 mot 11). Den sålunda uppkomna olikheten mellan de båda högsta instansernas praxis har omsider lösts genom en ändring av delgivningslagen 19 § (se SFS 1978: 768), där det å ena sidan stadgas att den som sökes för delgivning skall själv ha mottagit handlingen, å andra sidan stadgas att om den sökte kvitterat postförsändelse som hämtats av bud, så skall den anses ha kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten. Se prop. 1978/79: 11 s. 43 ff.
    NJA 1977 s. 160: Skulle en fullmakt att "träffa avtal om försäljning" av viss fast egendom tolkas så att den medförde behörighet att uppbära handpenning? Enligt HD måste ett avtal om försäljning "självfallet också innehålla närmare bestämmelser om erläggande av köpeskillingen". Enligt vanligt språkbruk kunde det med hänsyn bl. a. därtill te sig ungefär lika naturligt att det använda uttryckssättet innebar rätt att uppbära betalning som att det inte gjorde det. "Fullmaktens innebörd är alltså oklar i det hänseende tvisten gäller." Efter att från denna utgångspunkt ha diskuterat skäl för den ena och den andra lösningen, stannade HD för att det borde ankomma på säljaren att, om han önskade att fullmäktigen inte skulle vara behörig att uppbära köpeskilling, se till att detta framgick av fullmakten eller eljest komme till köparens kännedom. Denna mening omfattades av tre ledamöter. De återstående två ville inte gå med på att fullmakten var oklar utan konstaterade, att ordalagen inte givit fullmäkti-

598 Knut Rodhegen behörighet att uppbära köpeskillingen eller del därav. Det hade inte heller förekommit någon omständighet som givit motparten fog för antagande att fullmäktigen oaktat fullmaktens avfattning ägt mottaga likvid. — Se om målet vidare nedan s. 623 och s. 632.
    Några fall rörande ställningsfullmakt är att anteckna, nämligen NJA 1969 s. 185 (försäljare i bilfirma — utan försäljningschefs eller motsvarande funktion — ej behörig sälja bilar) och NJA 1972 s. 408 (försäljare hos möbeldetaljist behörig att rekvirera möbler hos fabrikant). I båda fallen följde HD responsa avgivna av Handelskamrarnas nämnd. Jfr föregående översikt, SvJT 1968 s. 194 f. I 1969 års mål var det också fråga huruvida försäljaren ägt uppbära likvid. Domstolarnas skiftande attityder kan här vara av intresse. RRn menade, att det, även om försäljaren varit behörig att avtala om försäljning, i allt fall inte styrkts att han enligt sedvänja varit behörig att uppbära likvid. Eftersom likviden endast till en del inlevererats av försäljaren, fick köparen betala återstoden en gång till. HovRn fann försäljaren behörig såväl att avtala om försäljning som att uppbära likvid. HD slutligen fann försäljaren obehörig att avtala om försäljning och drog därav slutsatsen att den uppgivne köparen, som icke förmådde återställa bilarna, var skyldig att utgiva ersättning för deras värde "i den mån detta icke redan tillgodoförts" bilfirman. När HD så dömde ut det omtvistade restbeloppet, måste däri ligga att försäljaren inte ansågs ha haft behörighet att taga emot ett dylikt skadeståndsbelopp (vilket kanske inte är alldeles detsamma som att han inte skulle ha haft behörighet att taga emot betalning på grund av ett giltigt avtal?).
    En ingående diskussion av det rättspolitiska läget vid avtalsslut rörande försäljning av bilar finns i Luft, Konsumentköp av personbilar (1977), s. 97 ff.
    NJA 1966 s. 171 gällde omfattningen av en konkursförvaltares behörighet att upptaga kredit för konkursboets räkning. Se härom Welamson, Konkurs6, s. 113 not 1 med däri lämnade hänvisningar.
    I NJA 1968 s. 375 fann HD, att muntliga utfästelser, gjorda av verkställande direktören i ett aktiebolag vid sidan av ett av vederbörlig firmatecknare undertecknat avtal om uthyrning, inte kunde anses falla under dennes legala ställningsfullmakt enligt ABL 1944 81 och 87 §§. I målet förelåg ett utförligt utlåtande av Nial.
    Jfr också ADD 1975 nr 40: Ett aktiebolag ägdes av A och B. Dess firma tecknades av dessa båda i förening. A skötte ensam rörelsen. Bolaget ansågs bundet av ett av A ensam ingånget kollektivavtal. Se vidare ADD 1976 nr 105: Hade arbetsledare ställningsfullmakt att sluta anställningsavtal?
    Det finns vidare två fall av toleransfullmakt att anmärka.
    I det ovan s. 596 behandlade fallet NJA 1973 s. 725 var det fråga om en kommunal tjänsteman vid namn Andersson, som — utan fullmakt att sluta avtal — hade hand om försäljningen av en grupp tomter och därvid valde en hustyp, som köparna måste acceptera om de ville köpa. En av köparna hette Pettersson. Hustypen befanns sedermera vara olämplig med hänsyn till grundförhållandena, och tjänstemannen ansågs ha förfarit oaktsamt vid valet av hustyp. "Den av Andersson bedrivna verksamheten i samband med gruppbebyggelse på de av kommunen utbjudna tomterna, vilken sköttes från tjänsterum på kommunalkontoret, var vid

Förmögenhetsrätt 599tiden för försäljningen av tomten till Pettersson känd för kommunens ledning. Verksamheten hade inte mötts av någon invändning från kommunledningens sida utan har uppenbarligen fortgått med dess gillande. — I de sammanhang då Andersson erbjöd Pettersson att godtaga det ifrågavarande avtalskomplexet och denne genom att underteckna de färdigställda avtalshandlingarna blev bunden av hustypsvalet, får Andersson under de nyss angivna omständigheterna anses ha med bindande verkan företrätt kommunen. Denna måste följaktligen anses ansvarig för det oaktsamma valet av hustyp."
    I NJA 1974 s. 706 gällde det en förman för ett stort företags postavdelning, som under lång tid vid sina besök på postkontoret disponerat över medel, vilka han inte varit behörig att disponera över. Förmannen hade sålunda regelbundet mot checkar ställda till postverket lyft kontantbelopp, och detta hade aldrig föranlett några ingripanden eller anmärkningar från företagets sida. Postpersonalen hade därför enligt HD efter hand fått ett befogat intryck av att förmannen hela tiden handlat i enlighet med givna instruktioner. Nu hade den omständigheten att företaget ej reagerat i verkligheten berott på att förmannen genom brottsliga manipulationer undandragit företaget kännedom om kontantlyften. Vid bedömande av vilken betydelse som skulle tillmätas detta förhållande borde enligt HD hänsyn tagas till att de brottsliga manipulationerna möjliggjorts genom så betydande försummelser i den interna kontrollen hos företaget att detta borde ha att svara för att förmannen kommit att intaga en ställning som till synes gav honom rätt att uppbära betalning på checkarna.
    Den tolerans, som kan konstituera en toleransfullmakt, behöver alltså inte vara medveten; den kan också bestå i betydande försummelse av intern kontroll.
    Det nu sagda avser blott huvudfrågan i det vidlyftiga målet. Hessler diskuterar i SvJT 1977 s. 269 ff. utförligt denna och övriga frågor, bland vilka särskilt kan nämnas frågan huruvida den omständigheten, att företaget i den till postkontoret lämnade fullmakten en gång för alla korsat över den text som skulle ha givit behörighet att lyfta kontanter, borde begränsa toleransens effekt.
    En fråga om toleransfullmakt uppkom också i NJA 1977 s. 25. En distriktsläkare hade vid flera tillfällen för ett landstings räkning till en patient beställt sjukvårdsmaterial, för vilket statsbidrag utgått. Han hade inte haft behörighet att företräda landstinget, men detta hade dock betalat utan invändning. Nu hade läkaren gjort en betydligt större beställning, för vilken statsbidrag inte med säkerhet kunde påräknas, och fråga uppkom huruvida den tolerans landstinget tidigare visat åtminstone givit upphov till en skyldighet att reklamera mot de orderbekräftelser som säljaren sänt till detta. Frågan besvarades nekande, med hänsyn till att de senast gjorda beställningarna, i motsats till de tidigare, skulle medföra ansenliga, ej överblickbara kostnader samtidigt som något beslut om statsbidrag inte förelåg.
    Frågor om toleransfullmakt var också aktuella i ADD 1977 nr 62 och 108.

 

Kommission. Icke sällan bedriver ett aktiebolag — i fortsättningen kallat

600 Knut Rodhehuvudbolaget — rörelse genom ett annat bolag — kommissionärsbolag som uppträder i eget namn men för huvudbolagets räkning. Resultatet av gruppens verksamhet redovisas helt eller till största delen i huvudbolaget, som vanligen står såsom ägare till de tillgångar som ingår i verksamheten och bärare av de till verksamheten hörande skulderna. I de renodlade fallen redovisas i kommissionärsbolagets balansräkning endast en mot detta bolags aktiekapital svarande fordran mot moderbolaget. Oftast är kommissionärsbolaget ett helägt dotterbolag till huvudbolaget.
    I NJA 1975 s. 45 hade ett kommissionärsbolag gått i konkurs och fråga uppstod, om och på vad sätt huvudbolaget skulle åläggas att betala kommissionärsbolagets skulder. Fallet var såtillvida inte renodlat, som de båda bolagen inte var moder- och dotterbolag utan närmast systerbolag. Talan mot huvudbolaget fördes dels av vissa kommissionärsbolagets borgenärer, dels av detta bolags konkursbo.
    Vad först beträffar borgenärernas talan konstaterade HD, att ett betalningsansvar för huvudbolaget "uppenbarligen" inte kunde grundas redan på den personella gemenskap, som förelåg mellan de båda bolagen, eller på det förhållandet att kommissionärsbolagets verksamhet bedrivits uteslutande i huvudbolagets intresse. Emellertid tillkom att kommissionärsbolagets egna tillgångar otvivelaktigt inte varit av den storlek som krävts för att den i kommissionärsbolagets namn bedrivna rörelsen skulle kunna drivas självständigt. Med hänsyn härtill fann HD, efter att ha konstaterat att rättsförhållandet mellan bolagen företett betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglade ett vanligt kommissionsförhållande, att huvudbolagets "ställning med avseende på" kommissionärsbolagets rörelse borde anses ha varit sådan att huvudbolaget fick betraktas såsom den egentliga rörelseidkaren eller i allt fall såsom i så hög grad medverkande i verksamheten, att detta bolag inte kunde undgå att svara för rörelseförpliktelserna.
    Med andra ord — osjälvständighet, frånvaro av eget intresse och underkapitalisering hos kommissionärsbolaget motiverade sammantagna ett ansvar för huvudbolaget. I denna del ansluter sig domen väl till HD:s avgörande i NJA 1947 s. 647, som också åberopas under referatets rubrik.
    Vad därefter beträffar konkursboets talan mot huvudbolaget ogillades denna med en tämligen intetsägande motivering.
    Icke utan intresse är kanske att notera, att det i västtysk diskussion rörande betydelsen av underkapitalisering gjorts gällande, att den adekvata lösningen tvärtom skulle vara att i första hand låta konkursboet föra talan mot det underkapitaliserade bolagets intressenter, eftersom underkapitaliseringen bör ses såsom en handling riktad mot hela borgenärskollektivet, inte mot enskilda borgenärer inom detta. Se Lutter & Hommelhoff, Nachrangiges Haftkapital und Unterkapitalisierung in der GmbH, Zeitschrift für Unternehmens- und Gesellschaftsrecht 8, 1979, s. 31 ff.
    Referatet återger utförliga yttranden av Föreningen Auktoriserade Revisorer och av Sveriges Advokatsamfund rörande förekomsten av kommissionärsbolag och med dessa förknippade problem. I referatet finns också hänvisningar till litteratur. Jfr sedermera SOU 1977: 29 s. 115 f. ang. kommissionärsbolag såsom redskap för ett konkursbo.

Förmögenhetsrätt 601    Se vidare NJA 1975 s. 152, där eniga domstolar förklarade att Stockholms kommun vid försäljning på stadsauktion uppträdde såsom kommissionär för den som lämnat in gods till försäljning. Se om detta fall vidare ovan s. 594.

 

    Bulvanförhållande. När en fastighet ägts genom bulvan och denne avlidit, uppstod i NJA 1966 s. 538 fråga hur bulvanförhållandet skulle inverka på bouppteckning och arvsskatteberäkning.

 

    Tredjemansavtal
    I NJA 1975 s. 517 förklarade HD, att ett på grund av svek ogiltigt tredjemansavtal inte kunde göras gällande av den berättigade tredje mannen, oavsett dennes goda tro. Om sveket se ovan s. 593.
    Se vidare NJA 1971 s. 412, diskuterat ovan s. 589.

 

    Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse

Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg. Ett stort antal jordbrukare hade fått alltför stora belopp utbetalade såsom skördeskadeersättning. De ålades i NJA 1970 s. 539 att återbetala vad de fått för mycket. HD åberopade att mottagarna, även om de icke från början skulle ha haft skäl misstänka, att beloppen erlagts av misstag, i vart fall inom mycket kort tid efter betalningen fått veta eller haft skälig anledning antaga att betalningen var felaktig. ”I fall av detta slag får det antagas i allmänhet förhålla sig så, att betalningsmottagaren icke under den tid han var i god tro hunnit förbruka det värdetillskott betalningen utgjorde eller eljest på sådant sätt inrätta sin ekonomi med hänsyn till betalningen, att han genom återbetalningsskyldighet skulle bli påtagligt sämre ställd än om den felaktiga betalningen aldrig skett. Mot bakgrunden härav måste i hithörande situationer som huvudregel gälla att betalningsmottagaren är pliktig att återgälda det belopp han felaktigt uppburit.” Jfr översikten i SvJT 1961 s. 258 f.
    I NJA 1974 s. 161 hade en borgenär fått förskott på utdelning i konkurs ("förskottslyftning"). På grund av ett misstag av konkursförvaltaren hade konkursboet betalat ut för högt belopp. Det hade icke vid utbetalningen tydligt angivits att det rörde sig om ett förskott. Man var i HD ense om att ondtroende mottagare är återbetalningsskyldig för en dylik överbetalning. Däremot rådde delade meningar om hur godtrosfall skulle behandlas. En minoritet ville ogilla talan mot borgenären, emedan denne varit i god tro och förbrukat medlen. Majoriteten tycks ha menat, att återkrav i princip alltid skulle kunna ske men öppnade likväl en möjlighet till uppmjukning av huvudregeln genom att såsom domskäl upptaga, att borgenären borde ha känt till eller gjort sig underrättad om att beloppet utgjorde endast förskott, och att den beteckning, som på postgirotalongen åsatts det utbetalda beloppet, inte var så vilseledande, att betalningsmottagaren redan på grund därav haft fog för uppfattningen att fråga var om honom slutligen tillkommande utdelning. Jfr om förskottslyftning Welamson, Konkursrätt, s. 577 ff., samt densamme,

602 Knut RodheKonkurs6, s. 156 f.
    Se också ADD 1975 nr 58 och 83 angående krav på återbetalning av felaktigt utbetalad lön.

 

Vederlag för förmögenhetsuppoffringar för andra. Nu föreligger ytterligare ett fall angående frågan om ersättning skall utgå för utfört arbete i form av åldringsvård, trots att vederlag ej betingats, nämligen NJA 1975 s. 298. Här var det fråga om samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden; talan ogillades. I HD:s dom lämnas hänvisningar till rättsfall och litteratur. Till vad där anföres kan läggas NJA 1959 s. 488 och 1963 s. 114, i vilka HD i arvsskattemål haft att taga ställning till frågor av här aktuellt slag.

 

B. Obligationsrätt

 

Hur bestämmes förpliktelsernas innehåll?

Tvingande rättsregler. NJA 1966 s. 325: Hyresgäst betalade en avtalad och i lagakraftvunnen dom utdömd hyra. Sedermera fastställdes genom utslag av hyresrådet med retroaktiv verkan en lägre grundhyra. Detta utslag ansågs vara ett factum superveniens och hyresgästen fick utan hinder av den tidigare domen föra talan om återfående av för mycket erlagd hyra. Jfr Ekelöf, Rättegång, III3, s. 84.
    Frågan om jämkning av obilliga avtal har kommit i ett nytt läge genom den år 1976 tillkomna bestämmelsen i avtalslagen 36 §. Det må därför vara tillräckligt att beträffande rättspraxis under den här behandlade perioden hänvisa till den översikt, som ges i generalklausulutredningens betänkande (SOU 1974: 83) s. 59—62, där en redogörelse lämnas för fallen NJA 1971 s. 23 (förfalloklausul i skuldebrev), 1971 s. 216 (avtalad preskription), 1972 s. 1 (bankgaranti, jfr nedan s. 607), 1972 s. 29 (vederlag för aktier, jfr nedan s. 626), 1973 s. 248 (villkor vid fastighetsköp, jfr ovan s. 585) och 1973 s. 423 (retroaktivitetsklausul i kollektivavtal). Se vidare NJA 1975 s. 490, där HD med hänsyn till omständigheterna fann det uppenbart otillbörligt av ett bensinbolag att åberopa bestämmelse i kreditkort att innehavaren svarade gentemot bolaget för inköp mot stulet kreditkort intill den dag bolaget underrättades om stölden. Om denna fråga se numera konsumentkreditlagen 24 §. Se också NJA 1976 s. 706 (skiljeklausul i avtal om köp av småhus åsidosattes ej), NJA 1977 s. 138 (klausul om "befintligt skick" i ett i tomträttsupplåtelse inflätat köp av småhus åsidosattes; se vidare nedan s. 615) och NJA 1977 s. 717 (extravagant gåvoutfästelse, given i ett kortvarigt sexuellt förhållande, jämkades i HD av två ledamöter, ogiltigförklarades av en ledamot och upprätthölls av två ledamöter). Till ämnet se också Bernitz i SvJT 1972 s. 439 ff.

 

 

Prestationsobjektets precisering

Naturaprestationer. Bakom vissa i NJA 1966 s. 546 uppkomna processrättsliga frågor låg den civilrättsliga frågan huruvida ett anspråk på ersättning i anledning av att del av fastighet tagits i anspråk för gata hade följt med

Förmögenhetsrätt 603vid överlåtelse av andel i fastigheten. Se Obl. § 4 vid not 4 samt tidigare översikter i SvJT 1961 s. 261 och 1968 s. 198. I NJA 1973 s. 104 ansågs en till förmån för ägare av en fastighet genom avtal upplåten rätt till elektrisk kraft på grund av omständigheterna vara så fast knuten till fastigheten, att den åtföljde denna t. o. m. vid exekutiv försäljning.

 

Penningprestationer. De moderna betalningsformerna vinner så sakteliga erkännande i rättslivet. Genom 1939 års ändringar i hyreslagstiftningen fick hyresgästen en ovillkorlig rätt att betala hyran genom postanvisning eller postgiro, se NyttjL 3: 21. Det tillades helt djärvt, att det, "med avseende å frågan, huruvida hyresgästen bevarat eller... återvunnit sin rätt till lägenheten" skulle "så anses som om hyran kommit hyresvärden tillhanda den dag, då postanvisningen eller inbetalningskortet avlämnades å postanstalten eller giro- eller utbetalningskortet inkom till postgirokontoret". I NJA 1967 s. 193 vägrade HD att tillämpa samma princip på inbetalning genom bankgiro. (Se om fallet vidare nedan s. 620.) 1968 togs emellertid betalning genom bankgiro med i lagtexten, se 3: 20, numera JB 12: 20, samtidigt som man tog bort reservationen att tidsbestämningen blott skulle gälla vid bedömning av huruvida hyresgästen bevarat eller återvunnit sin hyresrätt. Någon motsvarande välvilja från lagstiftarens sida har inte kommit arrendatorerna till del, vare sig betalningen sker genom postverket eller genom bankgiro. Regeringsrätten var i RÅ 1973 s. 217 generösare än HD mot en person som betalat genom bankgiro: en bestämmelse i KK 1950: 407 om inbetalning av avgifter till patent- och registreringsverket genom posten, svarande mot den då för hyresbetalning gällande, tolkades såsom avseende jämväl betalning över bankgiro.
    Frågan om handpenning vid exekutiv auktion kan betalas med check förelåg till bedömning i NJA 1972 s. 183, med utförliga yttranden av olika instanser. Se numera KK 1971: 1097 45 § i lydelse enligt KK 1973: 615, som stadgar att föreskrifter om betalning med check till överexekutor meddelas av riksskatteverket.
    NJA 1971 s. 23 visar faran av att i brev sända en check till en storbanks huvudkontor utan att låta checken åtföljas av en antydan om ändamålet med betalningen.

 

 

Kvittning

Vilka motfordringar får användas till kvittning? I NJA 1977 s. 664 (I) förklarade HD, att skattskyldig inte hade rätt att kvitta fordran mot staten på återbetalning av mervärdeskatt mot skuld till staten för innehållen skatt på anställdas löner. Jfr Obl. § 6 vid not 16. Se om målet även nedan s. 611.

 

Vilka huvudfordringar får inte fullgöras genom kvittning? I NJA 1971 s. 122 tillerkändes syssloman rätt att kvitta sitt arvode mot medel som han inkasserat för huvudmannens räkning (se Obl. § 6 vid not 68—70). Den omständigheten att sysslomannen avskilt beloppet på sätt föreskrives i lagen om redovisningsmedel ansågs inte innebära, att medlen kommit utom räckhåll för kvittningsanspråket, något som HRn med en bokstavs-

604 Knut Rodhetolkning av de icke särskilt lyckade ordalagen i denna lag antagit. — I SvJT 1969 rf. s. 73 vägrades en person, som dömts att utgiva underhållsbidrag till make efter äktenskapsskillnad, att kvitta med rättegångskostnad, som utdömts i samma mål (jfr Obl. § 6 vid not 58).

 

 

När sker kvittningen? NJA 1970 s. 487: En schweizisk exportör anlitade en schweizisk bank för att få in köpeskillingen genom dokumentinkasso. Denna bank anlitade såsom medhjälpare en svensk bank. Den svenske köparen accepterade en växel, som nu kvarlåg hos den svenska banken i avvaktan på förfallodagen. Köparen gjorde gällande att han hade motfordran mot exportören, men för att undvika protest såg han sig nödsakad att betala in växelbeloppet till den svenska banken, varefter den schweiziske huvudmannens fordran mot denna bank belades med skingringsförbud. För att utfå motfordran stämde köparen exportören till svensk domstol och åberopade mot exportörens foruminvändning att denne hade egendom i Sverige bestående av den med skingringsförbud belagda fordran mot den svenska banken. Det upplystes att den schweiziska banken i avtalet om inkasso förbehållit sig "panträtt och kvittningsrätt" beträffande alla värden som den förvaltade för kundens räkning. Banken hade tillika i brev förklarat, att den ansåg sig "som ägare" till dessa värden till dess full betalning erlagts. Trots denna förklaring ansåg HD:s majoritet, att den omständigheten att köpeskillingsfordringen var pantsatt och kunde komma att tagas i anspråk för pantgälden ej hindrade att fordringen, vid prövning av huruvida svensk domsrätt förelåg, vore att anse såsom tillkommande exportören.
    Inom läran om kvittning konkurrerar två konstruktioner, den civilrättsliga enligt vilken kvittning åstadkommes genom ensidig förklaring av kvittningsberättigad part, och den processrättsliga enligt vilken kvittning sker genom domstols dom. I NJA 1972 s. 439 förordnade HD, i enlighet med parts yrkande, om kvittning i domen. HD uttalade också att ett i rättegången lämnat medgivande till kvittning ej kunde uppfattas såsom något annat än en processhandling, vilken kunde återkallas åtminstone i den instans där medgivandet gjorts. Se om målet vidare nedan s. 610. Se också SvJT 1966 rf.s.8, som ger ett exempel på att domstol på begäran av motfordrans borgenär i ett lagsökningsutslag förordnade om kvittning; målet gällde sedan i vilken ordning huvudfordrans borgenär kunde söka ändring häri. Om konstruktionsproblemet se Obl. § 7 samt min Lärobok i obligationsrätt, 5 uppl., s. 38 ff., där framställningen är modifierad med utgångspunkt i Sven Larssons syn på ämnet, se därstädes lämnade litteraturhänvisningar.
    Oavsett denna konstruktionsfråga uppkommer en saklig komplikation om den domstol som är rätt forum beträffande tvist om huvudfordran inte är det beträffande tvist om motfordran. I NJA 1972 s. 458 hade en borgenär lagsökt på en reversfordran, som hade ett visst samband med ett entreprenadavtal, i vilket fanns en skiljeklausul. Svaranden yrkade kvittning med motfordran på grund av detta avtal och förklarade sig avstå från att åberopa skiljeklausulen. TRn fann att huvudfordran icke omfattades av skiljeklausulen och upptog därför inte kvittningsinvändningen till prövning. HovRn och HD ansåg däremot, att skiljeklausulen

Förmögenhetsrätt 605var tillämplig jämväl på huvudfordran och drog därav slutsatsen att käranden genom lagsökningsåtgärden gått förlustig rätten att påfordra tillämpning av skiljeavtalet beträffande de till grund för lagsökningen åberopade fordringshandlingarna och beträffande parternas på entreprenaden grundade rättsförhållande, såvitt det var av betydelse för prövningen av kärandens anspråk på betalning enligt dessa fordringshandlingar.

 

 

Datio in solutum
    En bank, som övertog pantsatta fastigheter såsom likvid för pantfordringen, fick betala lagfartsstämpel såsom för köp, se NJA 1970 s. 277.

 

Förpliktelse att redovisa
    Frågan vad som konstituerar en slutredovisning diskuterades i NJA 1975 s. 603, se nedan s. 626.

 

 

Förpliktelse att vårda egendom
    En tecknare hade till en tidning genom många år levererat ett stort antal teckningar för reproducering. Teckningarna hade därefter blivit kvarliggande hos tidningen. Ett antal av dem hade skadats eller förkommit. HD:s majoritet tillämpade i NJA 1967 s. 143 huvudregeln om depositaries ansvar och förklarade att det ålåg tidningen att ersätta den uppkomna skadan, då det i målet icke blivit visat att teckningarna förkommit eller skadats under sådana förhållanden att tidningen vore fri från ansvarighet. Minoriteten ansåg, liksom HovRns majoritet, bl. a. med hänsyn till tecknarens passivitet, att teckningarna kvarlegat på dennes risk.
    I NJA 1968 s. 17 förelåg fråga huruvida Stockholms stads auktionsverk, som på beställning av AB Bukowski-Auktioner hållit konstauktion i bolagets lokaler, ansvarade för skada, som efter auktionen yppats å sålda föremål. Jfr om fallet nedan s. 613.
    Om NJA 1967 s. 597, som rör en fråga om vårdplikt efter avslutad järnvägstransport, se Grönfors i SvJT 1972 s. 279 f.
    I NJA 1977 s. 49 hade HD att pröva om en bortfraktare ansvarade för skada som uppkommit därigenom att gods lastat på en trailer kommit i rörelse och fallit mot lasten på en bredvidstående trailer. Bortfraktaren ansågs inte vara fritagen från ansvar för att stuvning och packning av gods inom slutna pallboxar, avlämnade till rederiet av avlastaren, skett på ett sätt som innebar erforderlig säkerhet med hänsyn till riskerna under sjötransporten. Se om målet även nedan s. 622.
    Några fall rörande bevisbördan för försummelse behandlas nedan s. 612 f.
    Från vårdplikt bör skiljas plikt att lämna ut gods till rätt mottagare, se härom NJA 1971 s. 36, som behandlas nedan s. 610.
    Slutligen förelåg i SvJT 1977 rf. s. 42 en fråga huruvida en person såsom väntjänst — åtagit sig allenast att för visst gods ställa ett förvaringsutrymme till förfogande eller därutöver att vårda godset med därav följande skadeståndsskyldighet vid försummelse av vårdplikten.

606 Knut RodheFörpliktelse att reparera egendom

NJA 1973 s. 493: Sedan ett fartygsmaskineri havererat, anmodade fartygets ägare en verkstad i allmänna ordalag att reparera detta. Efter det att en första reparation gjorts, havererade maskineriet ånyo efter nio timmars körning. Reparatören hade vid den första reparationen funnit vad han ansåg vara en godtagbar förklaring till det första haveriet och inte sträckt sin undersökning längre. Om detta skett, skulle han ha kunnat upptäcka ett bakomliggande fel, som orsakat det första haveriet och nu orsakade även det andra. Inom HD yppades olika meningar angående omfattningen av reparatörens undersökningsplikt liksom angående omfattningen av den kontroll som bort ske efter det att den första reparationen avslutats.

 

Förpliktelse att söka åstadkomma avtal

Beckman har i SvJT 1970 s. 605 ff. publicerat en förnyad version av sin i SvJT 1943 s. 119 ff. givna översikt över rättspraxis om mäklarprovision. Två rättsfall om ensamrätt från den nu behandlade perioden, SvJT 1968 rf. s. 59 och NJA 1970 s. 122, har behandlats av Beckman s. 610 och 611. Om 1970 års fall se också Bernitz i SvJT 1972 s. 435.
    Beckman behandlar också s. 613 f. frågan om erforderligt orsakssammanhang föreligger när en mäklare anvisat en fastighetsköpare men avtal sedan kommer till stånd genom förmedling av en annan mäklare. En sådan fråga förelåg till bedömning i NJA 1975 s. 748, där hithörande frågor diskuterades utförligt dels i ett yttrande av Svenska handelskammarförbundet, dels i HD:s dom.
    Fallet NJA 1971 s. 474 ("Josefina Thordén") gällde hur en provisionsutfästelse i samband med ett långtidscerteparti skulle tillämpas när certepartiet upphörde i förtid på grund av överenskommelse mellan parterna. Om sakfrågan se Brækhus, Skibsmegleres rett til kommisjon hvor den formidlede avtale blir misligholdt eller hevet ved overenskomst mellom kontrahentene, AfS Bd 9 s. 417 ff. Domstolarnas sätt att motivera sitt slut diskuteras av Christensen i TfR 1973 s. 336 ff. I målet uppkom också fråga om en skuldöverlåtelse medfört att hittillsvarande gäldenärens förpliktelse upphört. Se härom en utförlig diskussion av Grönfors i SvJT 1977 s. 618 ff. samt Obl. § 56 vid not 29 ff. En i målet uppkommen fråga om beräkning av skadestånd behandlas nedan s. 621.
    Så länge det mellan parterna slutna avtalet är beroende av suspensivt villkor, torde mäklaren icke vara berättigad till provision, se Beckman, a. st., s. 619. Men i NJA 1970 s. 444 hade ett fastighetsköp, som var beroende av lantbruksnämndens tillstånd, bringats att återgå genom överenskommelse mellan parterna innan ansökan om förvärvstillstånd blivit prövad; under dessa omständigheter skulle likväl provision utgå.

 

Vilken kvantitet skall presteras?

Olika metoder för kvantitetsbestämning. En begränsning i nominalismens herravälde när det gäller om penningvärdeförändringar skall beaktas eller ej har införts genom lag 16/12 1966 om ändring av vissa underhållsbidrag, senast ändrad 1978: 859. INJA 1972 s. 419 uttalade HD att denna

Förmögenhetsrätt 607lag var tillämplig oavsett att kontrahenterna i ett avtal om underhåll förbundit sig att icke påkalla jämkning av det överenskomna bidraget och att de kunde ha avsett att härigenom för framtiden utesluta även lagstadgad höjning av bidraget.

 

Kvantiteten har lämnats obestämd. Enligt JB 1970 4: 1 skall köpehandling om fast egendom upptaga köpeskillingen. Det torde emellertid lika litet som enligt äldre rätt krävas att beloppet är fixerat, se Westerlind, Kommentar till JB 1—5 kap., s. 277 f. SvJT 1966 rf. s. 54 ger exempel på detta: här skulle köpeskillingen utgöra 116 kr. per m2 bruttobostadsvåningsyta, som enligt ny stadsplan komme att medgivas i byggnadsrätt, dock lägst 700.000 kr. En sådan bestämning ansågs tillräcklig för att lagfartsansökan icke skulle avslås.
    NJA 1975 s. 280: En företagare åtog sig enligt muntligt entreprenadavtal att uppföra en villa. Arbetet skulle utföras på löpande räkning. Beställaren påstod emellertid att ett högsta pris avtalats, vilket entreprenören bestred. HD konstaterade, att enligt fast praxis entreprenören hade bevisbördan för sitt påstående — se plenimålet NJA 1951 s. 1. Emellertid konstaterade HD också, att denna praxis kritiserats, både före och efter 1951 års avgörande. I det föreliggande målet fann dock HD det inte påkallat att taga ställning till om man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett borde i sista hand tillämpa en bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan till äventyrs i vissa fall kunde vara att lösa på annat sätt. Frågan kunde nu lämpligen begränsas till entreprenadavtal där en entreprenör-företagare stod mot en beställare-konsument. På detta område framstod det såsom motiverat att i fråga om priset lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet, att det kunde anses lämpligt och rimligt att det finge ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste enligt HD antagas, att man därigenom främjade bruket att upprätta avtalet i skriftlig form, vilket vore ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också stode i samklang med strävandena att upprätthålla regler som skyddar konsumenterna. I förevarande fall hade entreprenören ej tillsett, att bevisning rörande priset för entreprenaden eller metoden att beräkna detta blivit säkerställd genom upprättande av skriftligt avtal eller på annat sätt. Vid sådant förhållande finge beställarens uppgift som ej vore uppenbart orimlig läggas till grund för tvistens avgörande. — I HD:s dom finns hänvisningar till den diskussion, som förts i den allmänna frågan. Se nu också köplagsutredningen i SOU 1976: 66 s. 65 och 210 ff. Vissa kortfattade synpunkter på bevisbörderegelns effekt anföres också i Obl. § 9 vid not 63; dessa synes dock ej ha observerats i diskussionen.
    Här bör också nämnas NJA 1973 s. 70, där HD på grundval av en skälighetsbedömning fastställde hur mycket televerket skulle betala Stockholms kommun för rätten att draga ledningar i gatumark.
    Att en uppdragsgivare skall ersätta sin syssloman för dennes kostnader ger i regel inte upphov till några tvister. NJA 1972 s. 1 avser emellertid ett särpräglat fall av denna karaktär. En bank hade åtagit sig att ställa bankgaranti. Denna kom inte att tagas i anspråk, men banken ådrog sig avsevärda rättegångskostnader i samband med processer mellan banken och beneficienten. Uppdragsgivaren ansågs skyldig att ersätta banken

608 Knut Rodhedessa, trots att det rörde sig om kostnader som både för banken och uppdragsgivaren på förhand måste ha framstått som oberäkneliga.
    Om royalty på böcker försålda av förlags konkursbo, se NJA 1966 s. 241. Se Adlercreutz i Nordisk gjenklang, Festskrift 1969 för Arnholm, s. 298 och 305 ff.
    I arvsskattemålet NJA 1968 s. 277 uppkom fråga om bedömningen av en revers, som skulle löpa dels med fast ränta, dels med "extraränta" i viss relation till överskottet i ett handelsbolag, i vilket reversutfärdaren var delägare.

 

 

Var skall prestation ske?

NJA 1977 s. 726: Den som var berättigad att lösa hembjudna aktier betalade inte på motpartens kontor utan höll lösenbeloppet tillgängligt för denne i en bank på samma ort. HD förklarade att det väl enligt allmänna rättsgrundsatser ålegat den lösningsberättigade att erlägga lösenbeloppet på kontoret. Med hänsyn till vad som upplysts rörande den planerade betalningen hos banken — särskilt den omständigheten att betydande värden skulle växlas mellan parterna — och då betalning hos banken kunde antagas inte ha inneburit olägenhet av någon betydelse för betalningsmottagaren, kunde emellertid den lösningsberättigade inte anses ha brustit i sina åligganden vid inlösningsförfarandet i sådan mån att han förlorat rätten att fullfölja inlösningen. Se om målet även nedan s. 619.

 

 

När skall prestation ske?

Enligt skuldebrevslagen 5 § skall räntebetalning, så länge kapitalbeloppet inte är förfallet till betalning, fullgöras årligen å dag som efter kalendern motsvarar dagen för skuldebrevets utfärdande. I lagsökningsmålet SvJT 1971 rf. s. 53, som gällde ränta på ett skuldebrev som skulle betalas vid anfordran, kunde ansökan upptagas till prövning utan att föregående anfordran skett, eftersom räntan enligt lagen förföll till betalning utan anfordran.
    I målet NJA 1973 s. 8 uttalade HD, att såsom allmän regel måste anses gälla, att betalningsanfordran icke är fullgjord förrän meddelande därom mottagits av gäldenären. Stöd saknades för att annan regel skulle vara att tillämpa beträffande försäkringspremie av det slag, varom i målet var fråga, om icke särskilda omständigheter föranledde undantag, såsom att försäkringstagaren underlåter att meddela adressändring eller på annat sätt vållar att anmaningen icke når fram enligt vad som är avsett. Vid övervägande av samtliga en smula komplicerade omständigheter i målet fann dock HD, att försäkringsbolagets bevisning för att anfordran skett borde tagas för god. Jfr nu 1977 års förslag till konsumentförsäkringslag 13 §, där det föreslås att första premie skall betalas inom fjorton dagar efter den dag då försäkringsgivaren avsände meddelande med krav på premien.
    I NJA 1976 s. 672 uppkom fråga dels om den i 1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid givna söndagsregeln — numera omfattande

Förmögenhetsrätt 609även lördagar — skulle tillämpas på en i hyreslagstiftningen intagen föreskrift att uppsägning av ett avtal skall ske viss tid i förväg, dels, vid ett jakande svar på denna fråga, om regeln skulle analogt tillämpas på en liknande genom avtal bestämd uppsägningsfrist. Den första frågan besvarades av HD jakande, dock med 3 röster mot 2. Majoriteten nödgades emellertid göra en reservation för de fall då uppsägningstiden vid tilllämpning av söndagsregeln skulle bli alltför kort. Minoriteten fann att förarbetena inte gav någon säker ledning och fann det betänkligt, i vissa fall oacceptabelt, att genom tillämpning av söndagsregeln ge den uppsägande möjlighet att förkorta det minsta rådrum som den uppsagde tillförsäkrats genom uppsägningsfristen. Majoriteten hade därefter att taga ställning till den andra frågan och fann, under framhållande att den avtalade fristen överensstämde med den som enligt lag skulle ha gällt i brist på avtalsbestämmelse, att söndagsregeln borde tillämpas. Domskälen är emellertid så obestämt formulerade, att det är svårt att veta hur långt utanför detta specialfall man bör räkna med en analog tillämpning av söndagsregeln på avtalade uppsägningsfrister. Märk sålunda ADD 1950 nr 52, där söndagsregeln inte tillämpades på en uppsägning.
    I Obl. § 11 vid not 26—30 har jag antagit att, i den mån söndagsregeln skulle tillämpas i avtalsförhållanden, ordet "åtgärd" skulle avse blott prestation, inte uppsägning. Denna distinktion synes mig nu inte hållbar. Kvar står emellertid frågan om regelns tillämpning vid "bakåträknade minimifrister", vare sig det gäller uppsägning eller prestation.
    I förbigående kan antecknas, att HD i NJA 1974 s. 173 tillämpade söndagsregeln på en återvinningsfrist enligt konkurslagen.

 

Till vem skall prestation ske?

Deposition. NJA 1973 s. 752 gällde en deposition, som slutligen tolkades så, att den skett emedan deponenten inte visste vem av två uppgivna parter som var rätt borgenär. Det deponerade beloppet fick jämlikt överenskommelse mellan dessa parter lyftas av dem samfällt. Att rättegång pågick mellan deponenten och den ene av de nämnda parterna hindrade ej lyftningen. Jfr Obl. § 12.

 

Överlåtelse av fordran. NJA 1966 s. 97 och 379 ger ytterligare exempel på det inom byggnadsbranschen vanliga oskicket att man utfärdar en "lyftningsfullmakt" för en transaktion, som i verkligheten skall vara en överlåtelse eller en säkerhetsöverlåtelse och på domstolarnas villighet att tolka"fullmakten" i enlighet med parternas tro på vad den innebär. I NJA 1969 s. 27 blev dock utgången en annan. Jfr NJA 1958 s. 478, refererat i SvJT 1961 s. 267. I fallet 1966 s. 379 utmättes det överlåtna beloppet för överlåtarens gäld, varpå byggherren erlade betalning till utmätningsmannen. HD förklarade emellertid, att byggherren måste ha insett att lyftningsfullmakten avsåg att vara en överlåtelse, i följd varav byggherren inte genom betalningen blivit befriad från att betala till förvärvaren. — I ett partsanförande i 1969 års fall ges en utförlig skildring av betalningsvanorna inom byggnadsbranschen.
    Också i NJA 1976 s. 618 — där man befann sig inte i byggnadsbranschen utan i livsmedelsbranschen — omtolkade HD en fullmakt till en

 

39—793359. Sv. Juristtidning

610 Knut Rodheöverlåtelse. Det var här fråga om överlåtelse från ett aktiebolag av en detta tillkommande fordran, vilken skedde under sådana omständigheter att den utgjorde olovlig förtäckt vinstutdelning. Den överlåtna fordrans gäldenär, som efter att ha fått del av "fullmakten" betalat till förvärvaren, ansågs ej ha haft kännedom om eller anledning till misstanke att överlåtelsen var ogiltig. "Enligt allmänna regler" — d. v. s. på grundval av en analogi från skuldebrevslagen 30 § — behövde han inte betala ånyo till bolagets konkursbo.
    I NJA 1972 s. 439 tillämpade HD kvittningsregeln i skuldebrevslagen 28 § första punkten då en öppen fordran hade övergått genom bodelning — grunderna för lagrummet ansågs motivera en sådan analogi. Tillika ansågs lagrummet innebära att förvärvaren var bunden av en dom som meddelats mot avlåtaren innan den kvittningsberättigade fått skälig anledning förmoda att avlåtaren ej längre var innehavare av fordringen. Se närmare ett utförligt votum av JustR Welamson. Målet behandlas även ovan s. 604.
    Ett parkeringsgarage utfärdade kvitto på parkerad bil med följande text: "Bil utlämnas endast mot detta kvitto sedan betalning för parkeringstid erlagts." Denna formulering tolkades av HD:s majoritet i NJA 1971 s. 36 såsom ett åtagande att ej utan rimlig kontroll utlämna bilen till annan än innehavare av kvittot. Man känner igen den omtolkning av en ursprungligen i gäldenärens intresse tillkommen presentationsklausul i vissa slag av skuldebrev, som lagstiftaren för att anpassa sig till en utbredd uppfattning hos allmänheten fann sig böra lagfästa genom skuldebrevslagen 32 §. Den nu gjorda omtolkningen av kvittots presentationsklausul går åtminstone en bit på väg i samma riktning.
    Nu hade en parkeringsvakt utan tillräcklig kontroll lämnat ut en bil till en person som falskeligen påstod sig ha tappat sitt kvitto. HD konstaterade, att parkeringsföretaget inte ens påstått, att dess ledning utfärdat några instruktioner om kontroll i samband med utlämnande av bil till någon som ej kunde förete kvitto. "Vårdslöshet med avseende på bilens utlämnande" måste därför anses ligga företaget till last. Oavsett huruvida en på kvittots baksida upptagen friskrivningsklausul kunde anses gälla skada som tillfogats kund genom att hans fordon utlämnats till obehörig person, kunde "i allt fall med hänsyn till vad nu anförts" friskrivningsklausulen ej fritaga företaget från skadeståndsskyldighet. Formuleringarna antyder att friskrivning från vårdansvar inte behöver innebära friskrivning från ansvar för utlämningskontroll (jfr Grönfors, Successiva transporter, s. 36 f., och Brækhus i AfS 2, 1955, s. 141 ff.). De antyder måhända också, att en friskrivning från ansvar för egen culpa, som ju i och för sig anses möjlig (jfr Obl. § 48 vid not 14), dock bör uttryckas tydligare än som skett i den aktuella klausulen.
    Ett konkursbo förklarades i NJA 1976 s. 627 icke kunna till en borgenär överlåta anspråk på återvinning med rätt för denne att tillgodogöra sig den ersättning som kunde bli resultatet av en sådan talan.

 

Rätt mottagare och legitimerad mottagare då flera borgenärer finns. NJA 1967 s. 175 gäller arvsbeskattning då den avlidne tillsammans med andra personer innehaft "joint account" i USA.

Förmögenhetsrätt 611Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär

NJA 1973 s. 635: En gäldenär hade icke vid betalning utövat sin rätt att välja vilken skuld han betalade, och borgenären hade icke heller givit otvetydigt uttryck åt något val, varken utåt eller i sin egen bokföring. HD fann det emellertid i och för sig antagligt, att borgenären önskat avräkna influtna likvider på sådana fordringar för vilka denne ej, såsom för viss annan fordran, hade säkerhet i form av såväl borgen som ägareförbehåll. Oklarheten ansågs varken ha utsläckt borgensmannens ansvar eller ha föranlett att fordringsägaren hade bevisbördan för att den med borgen säkerställda fordringen ej blivit betald. Jfr Obl. § 16. Se om detta mål vidare nedan s. 624.
    Då betalning sker genom ett tvångsförfarande, såsom utmätning eller konkurs, kan de rättspolitiska synpunkter, som ligger bakom de för avräkning vid frivillig betalning gällande reglerna, inte utan vidare tillämpas. I NJA 1977 s. 664 (I och II) förklarade HD, att borgenär, som erhållit utdelning för flera fordringar i samma konkurs, var skyldig att på varje fordran avräkna den utdelning som utfallit på denna. I målen företeddes en utförlig utredning av numera professorn Torgny Håstad, vilken delvis återges i referaten. Se också ovan s. 603.
    Se också ADD 1968 nr 15: Då arbetsgivaren vid betalning av lön ej angivit, att betalningen skulle avräknas på senast förfallen lön, fick arbetstagaren avräkna betalningen på äldre lön, varom talan nu ej kunde föras på grund av preskription.

 

Uppfyllelseborgenärens förpliktelser
Skyldighet att precisera anspråket. Sedan en borgenär preciserat sitt skadeståndsanspråk kunde gäldenären icke undgå påföljd av dröjsmål om han väntade med betalning till dess lagakraftägande dom förelåg, se NJA 1967 s. 195, även anmärkt nedan s. 621.

 

Skyldighet att utgiva presentationspapper. En avbetalningsköpare hade till säljaren överlämnat dels ett avbetalningskontrakt, dels en i kontraktet inte omtalad växel. Säljaren överlät till ett bolag sin rätt enligt kontraktet men behöll växeln och diskonterade sedermera denna i bank. Bolaget ansågs — jämlikt grunderna för skuldebrevslagen 27 § — inte ha förvärvat bättre rätt än säljaren, nämligen dennes rätt att få betalning endast mot att växeln återställdes eller med denna förfors så att risk för dess utnyttjande i framtiden kunde anses utesluten. Att växeln överlämnats till säljaren ofullständigt utfylld och av denne fullständigats först efter det att kontraktet överlåtits ansågs inte inverka på saken. Se NJA 1967 s. 306. Jfr Hessler i SvJT 1977 s. 267 f. samt Agell, Växel, check och materiell fordran, s. 91.
    Av ett visst intresse i detta sammanhang är NJA 1976 s. 411. Det var här fråga om en fordringsägare som genom lagsökningsutslag berättigats utfå visst belopp på grund av skuldebrev och växel. Nu hade fordringshandlingarna förklarats förverkade hos fordringsägaren i mål om ansvar för ocker. Kunde denne sedan i vanligt tvistemål göra sin fordran gällande?
    Lagen om dödande av förkommen handling ansågs inte tillämplig på

612 Knut Rodhebostadsrättsbevis (NJA 1967 s. 495), ej heller på en flygbiljett (NJA 1967 s. 451). Om den senare frågan se Grönfors i SvJT 1972 s. 274 f. med hänv. HD:s beslut innebär, att flygbiljetten inte är presentationspapper. Därmed är inte sagt att man skulle vara förhindrad att anlägga skuldebrevsrättsliga synpunkter på olika problem i samband med en sådan handling, jfr ett i SvJT 1966 s. 142 f. återgivet uttalande av Hessler.
    Jfr också NJA 1968 s. 123 angående dödande av ett förkommet aktiebrev, sedan aktien inlösts enligt ABL 1944 223 § 2 mom.

 

Underlåten uppfyllelse

Dröjsmål å gäldenärens sida. Köplagen ger i 50 § särregler om det slag av dröjsmål, som betecknas såsom "brist". Härmed åsyftas fall då godset ej uppgår till full myckenhet men, efter vad köparen måste antaga, är av säljaren avlämnat såsom fullt. I dessa fall kan köparen om han ej reklamerar gå miste om sin rätt att utkräva vad som felas. Jag har i Obl. § 19 vid not 7 med stöd av domen NJA 1951 s. 187 uttalat, att HD icke syntes vara alldeles främmande för att tillämpa en motsvarande regel även vid betalning av penningar. Nu föreligger ett fall, NJA 1973 s. 315, i vilket televerket under en följd av år debiterat för låg telefonavgift. När felet upptäckts, invände abonnenten bl. a., att televerket genom att utan invändning mottaga betalning enligt räkningarna förlorat sin rätt att kräva mera. HD avvisade emellertid denna invändning med hänvisning till att abonnenten lätt hade kunnat upptäcka felet, om normal uppmärksamhet iakttagits vid granskningen av räkningarna. I referatet lämnas rikhaltiga litteraturhänvisningar; märk särskilt Ussings nyanserade diskussion av problemet i Obligationsretten, Alm. Del4, s. 298 ff.

 

Bevisbördan för underlåten uppfyllelse. NJA 1977 s. 756 avser ett köp av s. k. lingonpulp. I HovRns av HD fastställda dom antecknas såsom ostridigt, att köpeavtalet var att betrakta som platsköp och leveransavtal. I verkligheten synes det dock närmast ha rört sig om ett enkelt försändningsköp. Godset ansågs inte avlämnat i och med att det i säljarens lokaler ställts undan för köparens räkning utan först i och med att det för köparens räkning omhändertagits av en självständig fraktförare. Sedan transporten avslutats konstaterade köparen att godset inte var leveransgillt. Köparen hade bevisbördan för att detta varit fallet redan vid avlämnandet, men den bevisning, som förebringades angående godsets beskaffenhet vid framkomsten ansågs, såsom Almén (Köp4, Tillägg till § 51 vid not 89) uttrycker det, "medelbarligen" giva vid handen att det icke kunnat vara kontraktsenligt vid avsändandet.
    I SvJT 1969 rf. s. 65, som gällde överlåtares ansvar för överlåten fordrans existens, gällde bevisfrågan huruvida fordringen betalats före överlåtelsen. Situationen komplicerades av att fordringens förvärvare nödgades föra två processer, en mot gäldenären, där hans talan ogillades, och en mot överlåtaren, där fråga uppstod om den första domens rättskraft eller bevisverkan.
    Frågan om bevisbördan då egendom skadats under någons vård har prövats i ett par fall. Sålunda hade HD i NJA 1966 s. 18 att pröva om ersättningsskyldighet förelåg för den som tagit emot en häst för betes-

Förmögenhetsrätt 613gång. Hästen hade tagit sig ut från en inhägnad och påkörts av en bil. HD:s majoritet fritog vårdaren från ansvar, emedan det "fick antagas" att hästen tagit sig igenom inhägnaden på grund av förhållanden, vilka inte kunde läggas vårdaren till last. Minoriteten kom till motsatt slut, emedan vårdaren "icke visat" att hagen hållits inhägnad på ett betryggande sätt. Märk här majoritetens mjuka formulering. Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I2, s. 89.
    I NJA 1975 s. 657 gällde det skada på badkar i uthyrd lägenhet. Domstolen uttalade: "Ifrågavarande skada har uppkommit under hyrestiden. Den gäller egendom som under hyrestiden normalt inte är åtkomlig för annan än hyresgästen och personer för vilka denne svarar. Det är vidare fråga om skada som typiskt sett uppkommer genom ovarsamhet. Skada av nu angivet slag får antagas ha vållats av hyresgästen eller någon för vilken denne är ansvarig, såvida det inte framkommer omständigheter som tyder på att skadan kan ha uppkommit på annat sätt." I det särskilda fallet fann HD, att det med hänsyn till skadans art och läge samt omständigheterna i övrigt måste anses som en rimlig möjlighet att skadan kunde ha uppkommit på annat sätt än genom vållande av hyresgästen eller någon som denne svarade för. Hyresvärdens skadeståndstalan skulle därför ej bifallas. Man noterar att domstolen inte heller i detta fall ville ställa upp en hård bevisbörderegel av traditionell typ. Jfr Obl. § 20 vid not 28.
    Se också NJA 1968 s. 17, även anmärkt ovan s. 605, där det var fråga om förvaring av gods som sålts på auktion men ännu ej utlämnats till köparen. HD förklarade kort och gott: "Någon utredning har icke förebragts om hur skadorna uppkommit och det är följaktligen icke visat, att de ej är att tillskriva försummelse" från auktionsverkets sida. Jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I2, s. 90, där det antydes att man kan tänkas ha att räkna med en viss skillnad mellan förvaring såsom huvudförpliktelse och förvaring såsom biförpliktelse.

 

Överlåtares och upplåtares ansvar

Ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet. Beträffande klausulen "i befintligt skick" vid köp av lös egendom finns en intressant utveckling att redovisa. Det har av gammalt rått enighet om att denna klausul inte upphävde överlåtares ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet men väl gjorde svek till förutsättning för fels relevans. Det ifrågasattes ibland, att klausulens verkan skulle begränsas ytterligare därhän att även vetskap skulle medföra relevans, men denna mening hade ej vunnit gehör. Sedan denna karakteristik lämnats i Obl. § 25 vid not 44—45, har emellertid den mot klausulen avvisande inställningen successivt skärpts. I fallet NJA 1964 s. 239, behandlat i min rättsfallsöversikt SvJT 1968 s. 204, valde HD ordalag, som gav mig anledning till slutsatsen, att vetskap hos en säljare skulle kunna medföra att ett fel blev relevant om andra särskilt graverande omständigheter tillkomme ("sådan vetskap"). Om man får sluta e contrario från formuleringen av en av HD fastställd hovrättsdom (avseende ett konsumentköp av bil), har HD nu i NJA 1975 s. 620 gått ett steg längre. I denna dom förklarades nämligen att särskild upplysningsplikt ej kunde anses åvila säljaren, emedan det ej visats att denne känt till ett visst

614 Knut Rodhefel. E contrarioslutet skulle innebära, att kravet på tillkommande andra särskilt graverande omständigheter uppgivits. Tolkad på detta sätt skulle HD:s ståndpunkt överensstämma med konsumentköplagen 9 §, som ej var tillämplig men som trädde i kraft under målets vandring genom instanserna. Sedermera har 1976 års förslag till köplag i 48 § efterbildat konsumentköplagen 9 § i detta avseende, se SOU 1976: 66 s. 321 f.
    I 1975 års fall upptogs också i domen ett alternativt rekvisit, som skulle ha kunnat medföra samma fels relevans, nämligen att godset varit i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till priset och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta. Detta rekvisit är en från konsumentköplagen 9 § hämtad nyskapelse (jfr SOU 1972: 28 s. 122 ff. samt Prop 1973: 138 s. 234, 236 f. och 241 f.), som nu också återfinnes i förslaget till köplag 48 §.
    Man frågar sig nu om inte samma rekvisit måste kunna leda till att ett fel blir relevant även om avtalet inte innehåller klausulen "i befintligt skick". Svaret synes mig självklart: säljaren kan ju inte gärna få en bättre ställning i de fall då han inte friskrivit sig. Man har alltså genom konsumentköplagen 9 § och 1975 års dom i den svenska köprätten i själva verket infört en generell ockerregel utan subjektivt rekvisit, en nog så anmärkningsvärd nyhet, som måhända hade förtjänat att i lagtexterna få en mera framträdande plats än såsom en variant av regler om verkan av klausulen "i befintligt skick".
    Ytterligare en fråga beträffande klausulen "i befintligt skick" var aktuell i 1975 års mål. Säljaren av bilen hade i god tro uppgivit att den var av en viss årsmodell, medan den i verkligheten var ett år äldre. Friskrivningsklausulen befriade honom inte från ansvar för detta uttalande. Så också konsumentköplagen 7 § 1 st. och 9 §, jfr SOU 1972: 28 s. 122 f.samt Prop 1973: 138 s. 235 och 239 f.
    Den sist angivna principen — att säljarens enuntiation tar över klausulen "i befintligt skick" — lades också till grund för avgörandet i NJA 1971 s. 51, som även behandlas nedan s. 617. Jfr Bernitz i SvJT 1972 s. 437 f. och Agell i SvJT 1972 s. 727 f.
    Vid fastighetsköp har man för bedömning av friskrivningsklausuler en annan lagteknisk bakgrund i JB 4: 19 och motiven till detta lagrum. Motiven ger uttryck åt en avvisande hållning inför friskrivningsklausuler, särskilt mot klausulen "i befintligt skick", men denna hållning har inte kommit till uttryck i lagtexten. I NJA 1975 s. 545 hade HD att pröva verkan av en till sin lydelse helt klar kontraktsbestämmelse, i vilken köparen förklarade sig godtaga fastighetens skick och med bindande verkan avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brister i fastigheten. HD uttalade, utan hänsyn till de nyss åsyftade motivuttalandena, att det fanns fog för avvikelse från kontraktsbestämmelsens ordalag endast om någon sådan avvikelse på grund av omständigheterna kunde vara att intolka i bestämmelsen eller om gällande rättsgrundsatser om åsidosättande av avtalsbestämmelse vars tillämpning är otillbörlig kunde anses leda till att bestämmelsen ej finge åberopas. I fråga omtolkningen framhöll HD, att anmärkning ej kunde riktas mot kontraktsbestämmelsen för att den skulle sakna klarhet. "Härutinnan skulle måhända läget vara ett annat i fråga om klausul, som endast innehöll, att fastigheten såldes, 'i befintligt skick'. En sådan klausul ger icke på samma sätt som den förevarande besked om att köparen avstår från alla anspråk

Förmögenhetsrätt 615mot säljaren på grund av fel eller brist." Efter att därefter ha konstaterat, att omständigheterna i det särskilda fallet inte var sådana att det tedde sig otillbörligt att tillämpa kontraktsbestämmelsen, ställde HD frågan om det vid fastighetsköp av förevarande slag (köp mellan privatpersoner av en fastighet med tio år gammal byggnad) över huvud kunde anses otillbörligt att åberopa en sådan friskrivningsklausul som den här ifrågavarande. HD kom till att så inte var fallet, men tillade, att det inte kunde anses uteslutet, att för tillämpning av friskrivningsklausuler finge ställas strängare krav i flera hänseenden, när det gällde områden där rådande värderingar rörande konsumentskydd gjorde sig gällande, t. ex. försäljning av nybyggt småhus av byggföretag till enskild person. — Om hithörande frågor se före denna dom Agell i SvJT 1972 s. 721 ff. och efter domen Karlgren, Felansvaret vid fastighetsköp enligt jordabalken, bl. a. s. 105 ff.
    På grundval av denna prejudicerande dom hade HD i NJA 1976 s. 217 att avgöra, om en likartad friskrivningsklausul skulle tolkas såsom avseende ej blott byggnadstekniska fel utan även fel bestående av förekomst av råttor och lämningar av råttor.
    Till de nu redovisade fallen ansluter sig NJA 1977 s. 138. Här gällde det en år 1961 gjord tomträttsupplåtelse, som innefattade överlåtelse av ett av upplåtaren, en kommun, uppfört nytt radhus på fastigheten. Det förelåg, som det uttryckts under förarbetena till 1953 års tomträttslagstiftning, "ett i tomträttsupplåtelsen inflätat köp". Nu hade upplåtaren för detta och övriga radhus i området använt en ny takkonstruktion, som visade sig inte vara tillräckligt motståndskraftig mot väta. Fråga uppstod efter vilka rättsregler en tvist mellan upplåtaren och förste tomträttshavaren om följderna härav skulle bedömas. HD fann, efter ett utförligt resonemang, att såsom utgångspunkt för bedömningen borde tjäna köplagens regler om fel i bestämt gods som sålts. Likheten med överlåtelse av fast egendom liksom med entreprenadavtal föranledde emellertid, att köplagens regler inte kunde till alla delar tillämpas. En reservant ville dock tillämpa de år 1961 gällande reglerna rörande överlåtelse av fast egendom.
    Fråga uppkom nu om det förelåg fel i byggnaden i köplagens mening. Upplåtelsehandlingarna innehöll inte något om takkonstruktionens beskaffenhet. Det var ej utrett att kommunen känt till konstruktionens bristande tätningsförmåga. "Den som köper en ny bostadsbyggnad från säljare som uppfört byggnaden måste emellertid regelmässigt äga kräva, att byggnaden är så anordnad att den bereder tillfredsställande skydd mot fukt. Angivna bristfällighet är därför att betrakta som ett fel i byggnaden av allvarlig beskaffenhet."
    Fråga uppkom vidare om betydelsen av att överlåtelsehandlingen innehöll klausulen "i befintligt skick", till yttermera visso förstärkt med en av köparen avgiven förklaring att hon förband sig "att icke mot staden resa krav på utförande och/eller bekostande av något slag av reparationer, förändringar, förbättringar e.d." HD fann att klausulen i förevarande fall skulle lämnas utan avseende. Motiveringen härför lyder: "Angående villkoret, att byggnaden såldes i befintligt skick, är att märka att det var upptaget i avtalshandlingar, upprättade på standardformulär som begagnades vid kommunens försäljning av seriebyggda småhus. Handlingarna upprättades av kommunen och företeddes för köparen för underskrift i

616 Knut Rodhesamband med att tomträttshandlingen undertecknades. Köpet avsåg en helt ny bostadsbyggnad för privat bruk, vilken hade uppförts av säljaren. Det fel som vid köpet fanns i byggnaden var allvarligt. Vid angivna förhållanden får enligt numera rådande värderingar en tillämpning av villkoret att byggnaden såldes i befintligt skick anses uppenbarligen otillbörlig."
    Så uppkom frågan om köparen reklamerat mot felet i tid. Med hänsyn till felets art kunde köparen enligt HD ej rimligen ha, såsom kommunen påstått, förlorat sin rätt att tala å felet därför att hon ej hade reklamerat inom ett år efter tillträdet. Vidare fann HD, med åberopande av att det rörde sig om en fortgående försämring av takets tätningsförmåga, att det ej kunde läggas köparen till last att hon ej reklamerat så snart hon upptäckt förekomst av fukt på vinden. Först omkring sex år senare hade takets bristande tätningsförmåga blivit anmärkningsvärt märkbar, och en reklamation inom ca tre månader därefter ansågs ha gjorts utan oskäligt uppehåll.
    Till sist uppkom fråga om val av påföljd. NyttjL 4: 7 förbjöd — liksom JB 13: 8 nu gör — att ett tomträttsavtal häves på grund av kontraktsbrott. Däremot var part, som åsidosatt sin skyldighet på grund av upplåtelsen, skyldig att "återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan". HD drog därav slutsatsen att en tomträttshavare såsom köpare ej ägde häva köpet på grund av att byggnaden vid överlåtelsen var behäftad med väsentligt fel. Han var i stället berättigad kräva att felet avhjälptes och att få skadestånd. Eftersom kommunen ej velat avhjälpa felet, ägde köparen erhålla ersättning motsvarande kostnaden för att hon själv ombesörjde takomläggningen, dock med skäligt avdrag för att taket varit i bruk under en längre tid. Ersättningen fastställdes till ett belopp beräknat på grundval av ett vid en viss tidpunkt avgivet kostnadsförslag. Köparen skulle dock vara förbehållen rätt att kräva ytterligare ersättning på grund av kostnadsökning som inträtt under tiden från kostnadsförslagets dag till dagen för HD:s dom.
    Om ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet se vidare SvJT 1969 rf. s. 65, anmärkt ovan s. 612, angående fel i överlåten fordran, och NJA 1976 s. 341, anmärkt nedan s. 617, angående fel i överlåtna aktier.

 

Avlämnares ansvar

Ansvar för skadebringande egenskaper. Om sådant ansvar — numera benämnt produktansvar — se NJA 1968 s. 285, som behandlas i B. Dufwa, Produktansvar, Sthlm 1975, s. 35 och 93.
    Se vidare NJA 1977 s. 538, där det var fråga om en i Danmark tillverkad hårcurlerapparat, som var behäftad med påtagliga brister ur säkerhetssynpunkt. Sedan detta konstaterats, uttalade HD: "Det kan inte anses vara försvarligt av en tillverkare att framställa och föra ut på marknadenen på detta sätt bristfällig produkt, särskilt när den — såsom i detta fall kan förväntas bli använd företrädesvis av privatpersoner utan särskilda insikter i tekniska frågor. Tillverkaren skulle alltså enligt svensk rätt ha ådragit sig ansvar för skadan."
    Härefter fortsatte HD: "Åtminstone när det som här gäller en produkt avsedd att användas för enskilt bruk får det anses påkallat, att en närings-

Förmögenhetsrätt 617idkare, som importerar en i utlandet tillverkad produkt och för ut den på den svenska marknaden, blir ansvarig för skada orsakad av sådana brister i produktsäkerheten som enligt det förut sagda skulle medföra skadeståndsskyldighet för tillverkaren. En sådan ordning stämmer väl med senare års utveckling på konsumentskyddets och skadeståndsrättens områden."
    På grund härav fann HD att importören var skadeståndsskyldig oberoende av eget vållande.
    Se också NJA 1977 s. 788 angående skada uppkommen på grund av fel i en gränslägesbrytare till en excenterpress. När pressen levererades var den i överensstämmelse med arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Först flera år senare utfärdades nya anvisningar, enligt vilka pressen inte skulle ha godkänts. Eftersom det redan före leveransen måste ha stått klart för tillverkaren att pressen inte erbjöd sådan säkerhet mot olycksfall, som avses i arbetarskyddslagen 45 §, kunde denne likväl inte undgå ansvar.
    Om NJA 1967 s. 597 (skada förorsakad av eldfarligt gods i bristfällig förpackning, vilket transporterats med järnväg) se Grönfors i SvJT 1972 s. 279 f.

 

Fristående ansvar
I SvJT 1966 rf. s. 19 hade domstolarna att pröva huruvida den som in blanco bevittnat säljarens namn på ett köpekontrakt gjort sig skyldig till straffbart osant intygande.

 

Ansvar för prestation

I NJA 1974 s. 508 vidhöll HD den tidigare i rättspraxis antagna regeln, att en borgensmans ansvar inte förminskas om det upptäckes att en medborgensmans namn är förfalskat.
    NJA 1967 s. 79 avser tolkning av arrendeborgen. Se härom nedan s. 624.
    Fallet NJA 1972 s. 1, som avser uppdrag att ställa bankgaranti, behandlas ovan s. 607.

 

Ansvarsborgenärens förpliktelser

Plikt att vidmakthålla gäldenärens regressrätt. Se om plikt att bryta preskription NJA 1975 s. 449, som behandlas nedan s. 627 f.

 

    Avvikelser från de fakta ett ansvar gäller

    Reklamation såsom villkor för rätt att åberopa relevant avvikelse. NJA 1971 s. 51: Hade köparen av begagnad bil reklamerat utan oskäligt uppehåll mot rostskador? Se om målet vidare ovan s. 614.
    I NJA 1976 s. 341 var det fråga om överlåtelse av samtliga aktier i ett aktiebolag. Säljaren hade åtagit sig vissa garantier i anslutning till ett preliminärt bokslut. I målet uppkom fråga om tillämpning av reglerna i köplagen 52 § om reklamation och i 54 § om reklamation eller preskription, vilkendera terminologin man nu vill använda. Meningarna i HD var mycket delade. De olika vota analyseras ingående av Karnell i TSA 1977 s. 155 ff., mot bakgrunden av en principiell diskussion av samme författa-

618 Knut Rodhere i Festskrift 1976 för Rodhe s. 271 ff. med rubriken "Om värdefel vid överlåtelse av rörelsedrivande aktiebolag".
    Se också NJA 1977 s. 138, anmärkt ovan s. 615, angående reklamation mot fel i byggnad, som omfattats av ett i tomträttsupplåtelse inflätat köp.

 

Regressrätt
NJA 1968 s. 516: En bank hade erhållit lagsökningsutslag mot en person såsom huvudgäldenär och andra personer såsom borgensmän. En av borgensmännen löste lånet och fick av banken lagsökningsutslaget "transporterat" på sig. Denna "transport" hade icke medfört, att borgensmannen förvärvat annan rätt mot huvudgäldenären än som föranleddes av borgensåtagandet. Huvudgäldenären gjorde gällande, att han i självaverket inte parterna emellan skulle slutligen svara för skulden. Eftersom frågan om gäldenärernas inbördes ansvar för skulden inte prövats i lagsökningsmålet, ansågs han berättigad att mot en på lagsökningsutslaget grundad begäran om utmätning invända, att regressrätt saknades eller vore begränsad. Jfr om målet också nedan s. 623.
    Att löftesman ännu ej infriat sin borgen ansågs i NJA 1969 s. 338 icke utesluta behörighet för honom att söka huvudgäldenären i konkurs.
    Om NJA 1968 s. 387, som rörde fördelning regressvis av skadeståndsbördan mellan två strikt skadeståndsskyldiga, se Hellner, Skadeståndsrätt3 (1976), s. 194 f.

 

Begreppet orsak

En köpare fick felaktigt gods och tillverkade därav varor, som avvisades av den som köpt dessa. Den sistnämnde upphörde därjämte att vidare vara kund hos köparen. Skadan härav ansågs i SvJT 1967 rf. s. 28 icke ersättningsgill, eftersom den icke skäligen bort av säljaren vid avtalets ingående tagas i beräkning.

 

Begreppet omöjlighet

Den okvalificerade omöjligheten. NJA 1971 s. 336: En arbetstagare hade enligt kollektivavtal rätt till en standardiserad ersättning under uppsägningstid, oavsett om han under denna tid lyckades få annan arbetsinkomst. Då han i verkligheten inte förlorat någon arbetsinkomst, fick han inte förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för uppsägningsersättningen. Jfr Obl. § 30 vid not 22—32, och Schmidt, Löntagarrätt, s. 255 f.

 

    Force majeure. Se NJA 1970 s. 478, som ur denna synpunkt behandlas nedan s. 622.

 

Tvång till fullgörande

NJA 1971 379: Ansökan om befrielse från att gälda vite som utdömts på grund av underlåtenhet att fullgöra dom i tvistemål har ansetts innefatta ett ämne som utgör föremål för nåd.

Förmögenhetsrätt 619Rätt att innehålla egen prestation

Detentionsrätt. Avbetalningssäljare, som av misstag fått det sålda men ej i rätt tid betalade godset åter i sin besittning, dömdes i SvJT 1974 rf. s. 35 för olovligt förfogande med anledning av att han vägrat att ånyo utlämna godset utan att resterande köpeskilling erlades.
    NJA 1977 s. 726: Den som var berättigad att lösa hembjudna aktier ansågs ha rätt att fordra att aktierna skulle tillhandahållas honom samtidigt som lösen erlades. Den härifrån avvikande åsikt, som uttalats av Sandström i arbetet Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, s. 268, godtogs alltså inte. Frågan har i anslutning till domen ånyo behandlats av Sandström i SvJT 1978 s. 435 ff. I målet var också fråga om platsen för betalning, se härom ovan s. 608.

 

Rätt att häva ett avtal

Hävningens rättsverkningar. Ett lagfaret fastighetsköp hade hävts på grund av köparens kontraktsbrott. När lagfart söktes på grund av en överenskommelse om köpets återgång skulle enligt HD:s majoritet (3 mot 2) i NJA 1974 s. 317 stämpelskatt inte uttagas.
Avtalstypen. Avtal om upplåtelse av tomträtt får inte hävas, se nu JB 13: 8. I NJA 1977 s. 138, behandlat ovan s. 615, ansågs detta medföra att inte heller ett i tomträttsupplåtelsen inflätat köp fick hävas.
Kontraktsbrottets omfattning. Här är att anteckna NJA 1966 s. 459 (svårare tjänsteförseelse av sjöman?) och NJA 1975 s. 431 (arrendators åtgärd att mottaga utomstående djur i ladugården). Se också från hyresrätten NJA 1966 s. 61 (enskild näringsidkare överlät sin i hyrd lägenhet bedrivna rörelse på ett för ändamålet bildat aktiebolag; se Lejman i SvJT 1968 s. 560 f. och densamme, Den nya hyresrätten, s. 99 ff., samt Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt, s. 530), SvJT 1967 rf. s. 55 (aktiebolag, som var hyresgäst, fick ny ägare och helt förändrat verksamhetsfält; se Lejman, Den nya hyresrätten, s. 99 ff.) och SvJT 1973 rf. s. 3 (när hyresgästen var intagen på sjukhem för långvård, hyrde hon ut sin lägenhet till en dotterdotter; se Lejman, a. a., s. 95 ff.).
    NJA 1970 s. 72: Vid entreprenadavtal angående brunnsgrävning befanns uppgifter om markens beskaffenhet, för vilka byggherren svarade, vara i så hög grad oriktiga, att avtalets bestämmelser om skyldighet för entreprenören att fullgöra arbetet mot en ökning av kontraktssumman inte borde tillämpas. Entreprenören fick alltså häva avtalet med rätt till skadestånd. Att entreprenören under avsevärd tid efter det att uppgifternas felaktighet varit skönjbar fortsatt arbetet betog honom inte hans hävningsrätt, eftersom byggherren hela tiden krävt att han skulle fortsätta arbetet. Jfr om detta fall också ovan s. 593.
    Enligt JB 12: 21 kan hyresgäst vid tvist om storleken av den hyra, som skall betalas, genom deposition hos länsstyrelsen skydda sig mot risken att hyresvärden häver avtalet, därest det skulle befinnas att hyresgästen hade fel. I NJA 1974 s. 385 förklarade HD, att beslut i nedsättningsärendet skulle grundas på sökandens uppgifter. I ärendet skulle alltså inte i vidare mån prövas huruvida förutsättningarna för tillämpning av nedsättningsreglerna vore för handen.

620 Knut Rodhe    Fallen NJA 1967 s. 193 och 271 angående verkan av hyresbetalning sedan hyresvärden hävt har behandlats av Lejman i SvJT 1973 s. 679 och i Den nya hyresrätten s. 282.

 

Hävningsförklaringen. NJA 1975 s. 661: HD uttalade, att det i princip måste anses gälla, att ett beslut om uteslutning ur ekonomisk förening inte får verkan mot den uteslutne medlemmen förrän från den dag han får kännedom om beslutet. Om uteslutning beslutats av en stämma, till vilken medlemmen kallats, borde dock någon särskild underrättelse om stämmans beslut inte vara erforderlig. I det föreliggande fallet hade föreningens styrelse bestämt, att dess uteslutningsbeslut skulle anses förfallet om uppgörelse kunde träffas med medlemmen före viss tidpunkt. Sådan uppgörelse träffades inte. Medlemmen hade underrättats om styrelsens beslut; någon förnyad underrättelse efter fristens utgång ansågs inte erforderlig. Jfr Obl. § 38 vid not 25.

 

Hävningsrätten kan förloras genom passivitet. Enligt NyttjL 3: 33 (nu motsvarad av JB 12: 43) skulle hyresvärd, som ville reagera mot otillåten överlåtelse, göra detta inom viss tid efter det att han "fick kunskap" om överlåtelsen. I NJA 1973 s. 328 ansåg HD att endast "verklig vetskap om överlåtelsen" skulle kunna bilda utgångspunkt för fristen. Att hyresvärden av ett eller annat skäl haft anledning antaga eller bort inse att en överlåtelse ägt rum kunde icke vara tillräckligt.
    Se vidare NJA 1970 s. 72, anmärkt ovan s. 619.

 

Verkan av obefogad hävning. NJA 1969 s. 73: En beställare av reklam och service hävde sitt avtal med den reklamfirma som skulle utföra arbetet. Reklamfirman fann sig i hävningen men bestred att den var berättigad. Därmed hade firman i realiteten själv hävt avtalet, och när domstolen fann att den första hävningen saknat fog, blev firman berättigad till skadestånd. Jfr Obl. § 38 vid not 40—43. Om beräkningen av skadeståndetse nedan s. 621. — Se också NJA 1970 s. 122 angående återkallelse av mäklaruppdrag, varom ovan s. 606 hänvisats till Beckman i SvJT 1970 s. 611.

 

Rätt att kräva prestation i förtid
En bestämmelse om rätt för långivare att på visst sätt realisera pant "i händelse låntagaren i något avseende uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser" ansågs i NJA 1975 s. 484 inte vara en förfalloklausul utan endast att ha till funktion att ange under vilka förutsättningar och i vilken ordning långivaren ägde göra sig betald ur panten.
    Jfr också NJA 1971 s. 23, anmärkt ovan s. 602, i vilket en förfalloklausul med tillämpning av skuldebrevslagen 8 § lämnades utan avseende.

 

Rätt att kräva penningersättning

Enligt lagsökningslagen 18 § kan betalningsföreläggande inte ges om en fordran avser "skadestånd". Det har diskuterats, huruvida frågan om en fordran avser skadestånd här skall bedömas med utgångspunkt från vad som i allmänhet enligt juridiskt språkbruk menas med skadestånd eller

Förmögenhetsrätt 621efter överväganden som hänför sig till lagsökningslagen. Se SvJT 1967 rf. s. 69, jfr också SvJT 1972 rf. s. 64. Se vidare Lihné, Betalningsföreläggande, s. 88 ff.

 

Skadestånd

Det hypotetiska händelseförloppets konstruktion. I NJA 1968 s. 285 gällde tvisten bl. a. hur skadestånd skulle beräknas då ogräsbekämpning utförts med ett otjänligt och skadligt medel. Se om fallet i övrigt ovan s. 616.
    Fallet NJA 1971 s. 474 angående provision för förmedling av certeparti har behandlats ovan s. 606. Här må dock antecknas den ur skadeståndsrättslig synpunkt intressanta frågan om beräkningen av skadestånd för utebliven provision, vilken skulle ha utgått på intjänad hyra under löptiden för ett certeparti som upphävts i förtid. Skulle skadestånd motsvarande provision utgå fullt under certepartiets återstående löptid, eller skulle man beakta möjligheten av att oförutsedda omständigheter skulle ha kunnat medföra att under delar av denna tid befraktaren skulle ha befriats från att betala hyra under sådana omständigheter att jämväl bortfraktarens skyldighet att betala provision skulle ha fallit bort?
    I NJA 1967 s. 195 hade HD att bedöma ett anspråk på ersättning för kursförlust vid dröjsmål med betalning av ett skadeståndsbelopp, som avsåg skada i Sverige men som gjordes gällande av ett holländskt försäkringsbolag. Anspråket bifölls. I domskälen diskuteras utförligt under vilka förutsättningar ett anspråk av detta slag borde kunna bifallas. Jfr Obl. § 45 vid not 36—37.

 

Det verkliga händelseförloppet. NJA 1971 s. 36: En bil tillhörande ett företag, vilken brukade användas i tjänsten av dettas verkställande direktör, hade skadats. Ersättning för hyra av annan bil borde ges, trots invändning att VD för en betydligt lägre kostnad bort kunna ställa sin privatbil till förfogande för företaget. Jfr Obl. § 46 vid not 6. Om fallet se även ovan s. 610.
    I NJA 1971 s. 126 ansåg HD utrett, att det skulle ha ställt sig betydligt billigare att ersätta en skadad bil med en ny likvärdig sådan än att reparera bilen. Sådana omständigheter hade ej förebragts att ägaren likväl kunde anses ha varit berättigad till ersättning på grundval av reparation av bilen. Ersättning skulle alltså utgå enligt det billigare alternativet. Jfr Obl. § 46 vid och efter not 10 samt Hellner, Skadeståndsrätt3, s. 283 f.
    Om "rätt att fullgöra på gäldenärens bekostnad" se NJA 1977 s. 138, behandlat ovan s. 615.
    NJA 1969 s. 73: Om en penningprestation inte fullgöres, förhåller det sig ofta så, att mot penningprestationen svarar en naturaprestation från borgenärens sida, som i anledning av kontraktsbrottet inhiberas — ex. säljaren häver emedan köparen ej betalar. Hithörande problem behandlas i Obl. § 46 efter not 28. I det föreliggande fallet nödgades en reklamfirma häva ett avtal om reklam och service. Se härom ovan s. 620. Eftersom utredningen inte visade att reklamfirman besparats kostnader genom att avtalet upphört fann HD — dock med åberopande även av omständigheterna i övrigt — att det avtalade ersättningsbeloppet skulle utgå oavkortat såsom skadestånd.

622 Knut RodheFastställandet av skadeståndets belopp. NJA 1977 s. 49: Gods lastat på trailer hade skadats vid sjötransport. Vid tillämpning av konossementslagens kollibegränsningsregel ansågs trailern ej såsom ett kolli, utan godsbeskrivningen i konossementet — visst antal fat — tillades avgörande betydelse. Om målet se vidare ovan s. 605.

 

Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet. INJA 1976 s. 678 ansågs säljaren av en häst ha avgivit en enligt köplagen 42 § 2 st. skadeståndsgrundande tillförsäkran därigenom att han på köparens begäran anskaffat och till denne överlämnat ett "rent" veterinärintyg.
    I NJA 1970 s. 478 vidhöll HD den traditionella mot en säljare stränga tolkningen av köplagen 24 §, enligt vilken den omständigheten att säljaren svikits av sin leverantör icke konstituerar force majeure. Se Obl. § 48 vid och i not 61. En på detta fall syftande friskrivningsklausul ansågs inte avtalad och inte heller ansågs det visat att det för trävaruleveranser av här aktuellt slag förelåg handelsbruk eller sedvänja av den art att friskrivningsklausulen skulle äga tillämpning ehuru den ej avtalats. Det kan antecknas, att köplagsutredningen i sitt år 1976 framlagda förslag visserligen givit ökat utrymme för undantag från skadeståndsskyldighet enligt 24 § men dock ej medtagit det fallet att en säljare svikits av sin leverantör. Se SOU 1976: 66 s. 140 f. och 248. Om fallet ur avtalsrättslig synvinkel se ovan s. 582.

 

Vederlagsersättning
Dröjsmålsränta. Ränta på allmänt skadestånd skulle enligt ADD 1976 nr 97 och 100 utgå enligt räntelagen 6 § från dagen för delgivning av stämning i målet.

 

Summaersättning

Vite. NJA 1973 s. 523, som avser lagfartsstämpel, belyser ett försök att genom en vitesbestämmelse hindra att köparen av en släktegendom sålde denna utanför släktkretsen. Köparen betalade en viss köpeskilling och utfärdade dessutom en räntelös revers, innehållande föreskrift att denna skulle förfalla till betalning endast om och när egendomen före en viss dag avyttrades till annan än vissa köparens släktingar. Reversen ansågs vid beräkning av stämpelavgiften inte till någon del ha utgjort ersättning för fastighetens värde.
    En numera ofta aktuell variant av vite är den extra parkeringsavgift, vilken uttages av den som — på privat område — parkerar utan lov eller utan att betala vanlig parkeringsavgift. Se om sådana avgifter SvJT 1974 rf. s. 79 och 1975 rf. s. 18. Om det förstnämnda fallet se även ovan s. 588.
    En vitesbestämmelse kan indirekt knytas till en betalningsförpliktelse därigenom att ett belopp rabatteras om betalning sker i tid. I NJA 1966 s. 583 förelåg till bedömande frågan huruvida en annonsbyrås anspråk på avdrag för provision för förmedling av annonser och annonsörsrabatt från tidningens krav på betalning för annonser hade denna karaktär. Det ansågs inte styrkt att så var fallet. Tidningen fick därför, trots att betalning ej skett i tid, finna sig i att i annonsbyråns konkurs bevaka endast sin

Förmögenhetsrätt 623fordran på annonskostnader m. m. med avdrag för nämnda provision och rabatt. Det blev då inte nödvändigt att pröva om ett motsvarande avdrag skulle göras med stöd av konkurslagen 196 §, se härom Obl. § 52 vid not 29—31.
    Om handpenning se nedan s. 632.

 

Straff

Här må antecknas några fall, då straff använts såsom påföljd för underlåten uppfyllelse. Se sålunda om straff för underlåtenhet att inbetala källskatt uppbördslagen 81 § (tidigare 80 §) med därvid i lagboken anförda rättsfall ävensom SvJT 1975 rf. s. 26. Se vidare om straff enligt RB 9: 1 för part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål, NJA 1967 s. 348, där straff utdömdes för en gäldenär, som hade att betala årligen förfallande belopp och som varje år vägrade att betala och i rättegång framställde en invändning vilken regelbundet underkändes av domstolen. Jfr Obl. § 53 vid not 8.

 

Vem kan göra påföljder gällande?

I en mellan fackförening och arbetsgivare träffad skriftlig uppgörelse hade arbetsgivaren förbundit sig att till fackföreningen inbetala belopp som utgjorde arbetstagares lönefordringar. Föreningen ansågs i SvJT 1966 rf. s. 35 inte ha talerätt. Se Obl. § 54 vid not 3.

 

Mot vem kan påföljder riktas?

Flera gäldenärer. Bakom fasaden av ett solidariskt ansvar för en skuld kan dölja sig olika kombinationer av ansvar, se Obl. § 55 vid not 37 ff. NJA 1968 s. 516 avser en situation där A stod såsom huvudgäldenär och B m. fl. såsom borgensmän för ett banklån. Sedan B löst lånet uppkom fråga huruvida A skulle slutligen stå för någon del av detta. Se om målet vidare ovan s. 618.
    NJA 1974 s. 261: Talan om bättre rätt till ett markområde hade förts mot delägarna i ett skifteslag. Käranden hade förklarats äga bättre rätt än skifteslaget till området och skifteslaget hade förpliktats utgiva ersättning för rättegångskostnader. HD förklarade nu, att skifteslaget ej kunnat vara part i rättegång och att det i domsluten använda uttrycket skifteslaget måste uppfattas såsom en samlingsbeteckning för delägarna. Förpliktandet att utgiva ersättning för rättegångskostnader fick alltså anses gälla delägarna, som jämlikt RB 18: 9 svarade solidariskt för dessa.
    NJA 1977 s. 160: Tre delägare i en fastighet sålde denna till en köpare. Köpet gick om intet emedan köparen inte fick förvärvstillstånd. För uppburen handpenning svarade köparna solidariskt. Jfr Obl. § 55 vid not 52—54. Se om målet vidare ovan s. 597 och nedan s. 632.

 

Eftergift

Till frågan om krav på visst belopp kan hindra en fordringsägare att sedermera kräva mera se NJA 1973 s. 315, behandlat ovan s. 612. Jfr Obl. § 56 not 17.

624 Knut RodheNovation

Partsväxling. NJA 1973 s. 635: För sin skuld såsom avbetalningsköpare i förhållande till S såsom säljare pantsatte A vissa honom tillkommande fordringar. Vid ett senare tillfälle överlät A till B alla sina rättigheter och skyldigheter enligt avbetalningsköpen, med förbehåll att A alltjämt skulle såsom borgensman gentemot S svara för dessa skyldigheter. Överlåtelsen godkändes av S. Det ansågs i detta mål att A:s skuldförhållande till S ej kunde anses härigenom ha undergått förändring av beskaffenhet att påverka rätten för S att åberopa den nyss nämnda pantsättningen. Se om målet vidare ovan s. 611.
    Frågan om en av borgenären godkänd skuldöverlåtelse medfört att överlåtaren blev fri uppkom i NJA 1971 s. 474, som behandlats ovan s. 606.
    Se också NJA 1972 s. 308, där tvistefrågan förenklat kan återges så: Ahade sålt en fastighet till två söner och såsom likvid bl. a. fått en av sönerna utfärdad revers, enligt vilken dessa svarade solidariskt för reversbeloppet. Sedermera överlät den ene sonen sin fastighetsdel till den andre, som därefter ensam betalade ränta på reversen. Förelåg tillräcklig bevisning om att A:s hustru, som övertagit reversen, eftergivit sin rätt mot den förstnämnde sonen? Se om målet även nedan s. 628.
    Ett annat problem som kan uppkomma vid partsväxling gäller övertagande av förmånsrätt. I föregående översikt, SvJT 1968 s. 216, refererades ett fall, NJA 1961 s. 561, där en person för att rädda ett bolag ur en blockad betalat oguldna löner till arbetstagarnas organisation, för vidarebefordran till dessa. Då betalningen ej skett till behörig företrädare för arbetstagarna och något bevis om överlåtelse av arbetstagarnas fordringar ej heller företetts, fick betalaren ej förmånsrätt i bolagets konkurs för det utbetalade beloppet. Nu föreligger ett likartat fall, NJA 1966 s. 589, där i en beträngd situation en tredje man på avlöningsdagen tillhandahållit pengar till avlöningarna, vilka av arbetsgivarens personal i lönekuvert hämtats på tredje mans kontor och transporterats ut till arbetsplatserna. Ej heller i detta fall fick betalaren — i frånvaro av överlåtelse av arbetstagarnas rätt — förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Jfr Håstad, Tjänster utan uppdrag, s. 109 ff.
    Se också SvJT 1966 rf. s. 10: Avsändaren av importerade varor, för vilka mottagaren haft att betala varuskatt, betalade denna skatt i mottagarens ställe. Betalaren kunde ej i mottagarens konkurs tillerkännas den förmånsrätt kronan skulle ha åtnjutit för samma skatt.

 

    Förlängning av avtalstid. Genom JB 1970 7: 7 är numera fastslaget, att förlängning av tid för upplåtelse av nyttjanderätt skall, med vissa undantag, gälla såsom ny upplåtelse, alltså såsom en novation. Hur långt man utanför JB skall haka rättsverkningar på denna novationsregel kan vara tveksamt. Av NJA 1967 s. 79 framgår emellertid, att HD redan före tillkomsten av JB 1970 med åberopande av en sådan novationsregel förklarade, att borgen för ett för ett visst år gällande arrendeavtal inte gällde tidigare uppkomna förpliktelser, trots att avtalet utgjorde en förlängning av ett tidigare avtal. Jfr Obl. § 56 vid not 38—41.

 

Förändring av prestationsobjekt. En av kommun uthyrd kiosk skulle rivas

Förmögenhetsrätt 625och ersättas med en ny, finare sådan. Hyresgästen flyttade från den gamla i samförstånd med kommunen och tog sedermera den nya kiosken i bruk. Vid tvist om storleken av hyran för den nya kiosken uppkom i NJA1969 s. 79 fråga om det gamla hyresavtalet alltjämt skulle anses gälla eller om ett nytt avtal skulle anses vara ingånget eller om möjligen ett avtalslöst tillstånd skulle anses råda. Jfr Lejman, Den nya hyresrätten, s. 34.

 

Överlämnande av skuldebrev. Se NJA 1967 s. 306, behandlat ovan s. 611, angående en blancoväxel överlämnad vid ett avbetalningsköp. Jfr Obl. § 56 vid not 43 ff.
    Se också NJA 1975 s. 92: Ett mål om ansvar för osant intygande avsåg en situation, i vilken innehavaren av en provisionsfordran mottog en växel på fordringsbeloppet och i utbyte mot denna gav ett kvitto innehållande att fordringsbeloppet betalats.

 

Preskription
Tioårspreskription. I vissa sammanhang kan det uppkomma fråga om man skall, såvitt gäller preskription, betrakta en förpliktelse att betala skadestånd såsom en engångsföreteelse, vilken preskriberas från den tidpunkt då ett farligt läge uppkom, eller om man skall betrakta förpliktelsen såsom en fortlöpande skyldighet att tillse att skada inte uppkommer. I NJA 1975 s. 202 var det fråga om ersättning för flottningsskada på fiske, orsakad av en i vattnet placerad stenkista. HD:s majoritet fann, med åberopande icke blott av vanliga bestämmelser om flottning utan även av specialbestämmelser rörande flottning i Torne och Muonio gränsälvar, att skadan skulle i preskriptionsförordningens mening anses uppkomma årligen, medan en minoritet ville räkna preskriptionstid från stenkistans tillkomst. Se också NJA 1969 s. 274: En vid stenarbete år 1937 kvarlämnad "dola", dvs. en icke detonerad laddning, detonerade vid ett nytt arbete år 1966. Båda arbetena hade beställts av en förening, som ägde fastigheten. Beträffande 1937 års arbete utgick en majoritet inom HD av tre ledamöter och en i andra avseenden dissentierande ledamot, JustR Digman, från att den vårdslöshet, som eventuellt förelupit, hänförde sig till vad som skett när dolan kvarlämnats (majoriteten) eller tillkom (Digman). I den mån föreningen kunde vara ansvarig härför, vilket blott Digman ansåg, var ett skadeståndsanspråk preskriberat. Om någon fortlöpande vårdslöshet under den följande tiden var alltså inte fråga. Vad härefter beträffar 1966 års arbete utgick såväl majoriteten som Digman från att föreningen skulle ha kunnat bli ansvarig om någon i föreningens ledning ägt vetskap om dolan när detta arbete beställdes och det därför kunnat läggas föreningen till last att den föranstaltat om arbetet utan att varna för den fara som dolan innebar. Den återstående ledamoten av HD, JustR Hesser, hade en helt annan syn på preskriptionsfrågan: han ansåg ersättningsanspråket mot föreningen preskriberat eftersom det, såvitt av utredningen framgick, inte under de 10 åren närmast före det krav på ersättning framställdes funnits någon ledamot av föreningens styrelse som ägt vetskap om dolan och som därför haft skyldighet att tillse att föreningen vidtog skadeförebyggande åtgärder. Med andra ord, så länge någon styrelseledamot efter 1937 haft vetskap om dolan, hade det

 

40—793359. Sv. Juristtidning

626 Knut Rodheförelegat en fortlöpande skyldighet att vidtaga skadeförebyggande åtgärder. Jfr om ett likartat problem Lejman i Minnesskrift 1960 för Hult s. 283 ff.
    A, som var förmyndare för B, hade givit denne vissa aktier, med föreskrift att A under sin livstid skulle äga rösta för aktierna. Efter lång tid uppkom en konflikt mellan A och B om hur rösträtten skulle utövas och B påstod att rösträttsvillkoret var preskriberat. Se NJA 1972 s. 29. HD:s ledamöter var eniga om att rösträttsvillkoret i och för sig var underkastat preskription och vidare om att preskriptionstid ej kunde räknas från tidigare tidpunkt än då B blev myndig. Däremot var meningarna delade i frågan huruvida den omständigheten att B under lång tid röstat för aktierna i överensstämmelse med A:s önskan skulle medföra att preskriptionsavbrott successivt skett. Jfr Obl. § 58 vid not 80 och not 7577. Målet har berörts också ovan s. 596 och 602 samt nedan s. 629.
    SvJT 1967 rf. s. 47: Skyldighet att betala bilskatt (för år 1960) var underkastad tioårspreskription, liksom genom dom fastställd skyldighet att ersätta statsverket vittnes- och blodprovskostnader.
    En handpanträtt preskriberas inte, vilket innebär att fordringsägarens rätt att göra sig betald ur panten kvarstår även om den personliga betalningsskyldigheten preskriberas. Nu hade en inteckningshandling lämnats såsom säkerhet för fullgörande av åtaganden enligt ett entreprenadkontrakt. I kontraktet hade avtalats vissa frister inom vilka anspråk skulle framställas. I NJA 1974 s. 203 ansågs en sådan bestämmelse på grund av sitt syfte och sin lydelse inte böra uppfattas såsom en regel av samma slag som den allmänna regeln om tioårspreskription utan till sin verkan mera vara att jämställa med reklamationsbestämmelser som förekommer inom köplagstiftningen. Innebörden av bestämmelsen fick därför anses vara, att varje möjlighet att framställa anspråk efter utgången av den stadgade fristen avskars. Sedan ett anspråk förfallit, fanns då inte utrymme att göra det gällande ens kvittningsvis eller genom utnyttjande av ställd pant. Jfr Obl. § 57 vid not 23 och 34.
    Å andra sidan behöver den omständigheten att en säkerhetsrätt bortfaller inte innebära, att motsvarande personliga förpliktelse bortfaller. Genom lag 1968: 278 föreskrevs, att vissa äldre inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut skulle förfalla om de ej förnyades senast på sista inskrivningsdagen år 1970. I NJA 1972 s. 571 fann HD, att sedan en sådan inteckning förfallit, samma rättighet kunde intecknas ånyo utan fastighetsägarens med verkan, eftersom rättigheten ansågs gällande mot honom på grund av den tidigare inteckningen.

 

Specialpreskription. NJA 1969 s. 216: Den i NyttjL (i lydelse före 1/1 1969) 3: 41 givna regeln, att talan på grund av hyresavtal måste väckas inom två år från det avtalet upphört att gälla, kunde inte tillämpas då talan vid hyresnämnden om hyrans storlek väckts inom nämnda tid; preskriptionstiden skulle då i stället räknas från den tidpunkt då denna talan slutligt prövats. Jfr NyttjL 2: 41, numera JB 8: 26, angående verkan av klander av avträdessyn. Jfr också NJA 1964 s. 122, anmärkt i föregående översikt, SvJT 1968 s. 220. Se om 1969 års fall Lejman, Den nya hyresrätten, s. 422 ff.
    Preskription enligt HB 18: 9 avser enligt HovRn i NJA 1975 s. 603

Förmögenhetsrätt 627också att huvudmannen inte kan göra gällande anspråk på skadestånd för sysslomannens försumlighet under den tid redovisningen omfattar (jfr Obl. § 58 vid not 12). HD gav ej prövningstillstånd i denna del av målet men prövade den processuella frågan om huvudmannen varit berättigad att först i HovRn åberopa att den av sysslomannen åberopade redovisningen inte skulle ha varit en slutredovisning.
    Boutredningsman är för sin förvaltning ansvarig icke blott gentemot dödsbodelägarna utan också gentemot dödsboets borgenärer. I NJA 1966 s. 54 ansågs en boutredningsman kunna åberopa ettårspreskription enligt HB 18: 9 gentemot en borgenär. Redovisning hade i sedvanlig ordning avgivits till dödsbodelägarna. Därefter hade boutredningsmannen muntligen lämnat vissa upplysningar till en borgenär, bl. a. att hans fordran inte kunnat godkännas. Detta meddelande ansågs ha innefattat redovisning för boutredningsmannens förvaltning, såvitt angick denne borgenärs rätt, med påföljd att ettårspreskription löpte från denna tidpunkt. Men i NJA 1977 s. 816 ansågs konkursförvaltare gentemot massaborgenärs påstående att han inte följt föreskrifterna i konkurslagen 125 § om betalning av konkursboets gäld inte kunna åberopa preskription — eller, såsom domstolarna uttryckte det, preklusion — enligt HB 18: 9. Jfr Obl. § 58 vid not 11—17.
    NJA 1966 s. 193 rör en annan fråga om boutredningsmans möjlighet att åberopa denna preskription. En dödsbodelägare hade inom preskriptionstiden väckt talan mot boutredningsmannen men på grund av utredningssvårigheter nödgats formulera sina yrkanden mera på försök. När yrkandena senare i målet preciserades, uppkom fråga om de preciserade yrkandena rymdes inom vad som kunde vara tillåten ändring av talan.
    Den omständigheten att en aktieägares rätt till utdelning preskriberats enligt skuldebrevslagen 25 § ansågs i RÅ 1968 s. 86 inte medföra att erlagd kupongskatt skulle återbetalas.
    Vid tioårspreskription gäller att borgenären enligt preskriptionsförordningen 5 och 18 §§ är skyldig att bryta preskription gentemot huvudgäldenären, såvida han vill bevara sin rätt gentemot borgensman. Anledningen härtill är att borgensmannens regressrätt gentemot huvudgäldenären upphör, om borgenärens anspråk mot huvudgäldenären bortfaller på grund av tioårspreskription. Se Obl. § 57 vid not 72—73 och § 58 vid not 42. När det gäller specialpreskription har man fått lov att lösa motsvarande problem i rättspraxis utan stöd av lagbestämmelser. Det har därvid växt fram en helt annan konstruktion av samspelet mellan preskription av huvudförbindelsen och preskription av borgensförbindelsen. Vid vissa former av specialpreskription kan avbrott ske endast genom att talan instämmes inom viss tid. En preskriptionsregel av detta slag anses i allmänhet gälla endast i förhållandet mellan borgenären och huvudgäldenären och i förhållandet mellan borgenären och borgensmannen, däremot inte i förhållandet mellan regressökande borgensman och huvudgäldenären. Det har då inte varit nödvändigt att till skydd för borgensmannen ålägga borgenären att bryta preskription mot huvudgäldenären. Om sålunda borgenären instämmer borgensmannen inom föreskriventid, har han bibehållit sin rätt mot denne även om han förlorat sin rättmot huvudgäldenären. Men om olika tider gäller för borgensmannen och för huvudgäldenären måste borgenären instämma borgensmannen

628 Knut Rodheinnan tiden för talan mot huvudgäldenären utlupit. Sedan borgensmannen betalat, är han oförhindrad att göra gällande sin regressrätt mot huvudgäldenären. Se Obl. § 58 vid not 44 och 45. Till de rättsfall avseende borgenspreskription och preskription av fordran på grund av arrende, vilka givit stöd för de nu återgivna reglerna, fogar sig nu ett nytt sådant, NJA 1975 s. 449, som konfirmerar detta mönster såvitt angår femårspreskription för indrivning av skatt enligt uppbördslagen 71 §.
    Om preskription av regresstalan vid växel och check se SvJT 1966 rf. s. 47 och SvJT 1971 rf. s. 7, som diskuteras av Hessler i SvJT 1977 s. 276 f. Se också SvJT 1968 rf. s. 7 (Hessler a. st. s. 278 f.): vid talan enligt VxL 74 § ansågs preskriberad växel inte utgöra sådant fordringsbevis, som hindrade att betalningsföreläggande kom till användning.
    Bestämmelser om preskription av vite, förelagt såsom tvångsmedel, saknas i lagstiftningen. HD fann sig emellertid i NJA 1974 s. 243 böra nyskapa en preskriptionsregel för detta fall, nämligen så, att regeln i BrB 35: 1 om tvåårspreskription av bötesstraff borde tillämpas analogivis. Preskriptionstiden borde löpa från den dag då påbudet enligt vitesföreläggandet senast borde efterkommas, om ej särskilda skäl talade för en annan utgångspunkt, något som in casu ej var fallet.
    Några rättsfall har rört frågor om konkurrens mellan tioårspreskription och specialpreskription. Det rör sig egentligen om två slag av frågor. Det ena slaget kan sägas röra en lagkonkurrens — problemet är om en regel om specialpreskription skall tränga undan den allmänna regeln om tioårspreskription när det för ett anspråk finns en enda grund, till vilken specialpreskriptionen är hänförlig. Problemet kan formuleras så: är specialpreskriptionen exklusiv, eller skall man tillämpa specialpreskriptionsregeln jämsides med regeln om tioårspreskription? Det andra slaget av frågor rör sådana fall, då man för ett visst anspråk kan åberopa två olika grunder, av vilka den ena grunden är hänförlig till en regel om specialpreskription, som i nyss angiven mening är exklusiv. Problemet är härom borgenären genom ett välja en viss grund för sin talan också kan välja preskriptionsregel till sin fördel.
    En fråga av det förra slaget uppkom i NJA 1967 s. 577. VL 2: 24 innehåller vissa föreskrifter om den tid inom vilken anspråk skall framställas. Dessa ansågs inte vara exklusiva, med påföljd att tioårspreskription kunde ha bringat fordringen att upphöra innan fristen enligt VL 2: 24 löpt ut.
    NJA 1972 s. 296 rör en fråga av det senare slaget. Den tvååriga specialpreskriptionen i järnvägsskadelagen 10 § ansågs här inte kunna kringgås genom att käranden åberopade den allmänna culparegeln såsom grund för sitt anspråk. Se om fallet närmare Grönfors i SvJT 1977 s. 612 f.

 

Avbrott i preskription. Tioårspreskription kan avbrytas genom krav eller erinran från borgenärens sida. Härmed likställes inledande av ett processuellt förfarande mot gäldenären. Också ett erkännande från gäldenären kan avbryta preskription. I NJA 1972 s. 308, som även behandlas ovan s. 624, hade gäldenären väckt negativ fastställelsetalan mot borgenären med yrkande att förklaras vara fri från betalningsskyldighet. Denna åtgärd ansågs ha avbrutit preskription (3 röster mot 2). Borgenären hade inte åberopat åtgärden såsom preskriptionsavbrytande. Likväl lämnades

Förmögenhetsrätt 629gäldenärens preskriptionsinvändning utan avseende. Om skälen härför se närmare ett särskilt yttrande av JustR Mannerfelt.
    Se vidare NJA 1966 s. 489: Hade ett samtal mellan borgenärens advokat och gäldenären, vid vilket fordringen omnämnts, inneburit "erinran"om fordringen? Målet diskuteras i Håstad, Tjänster utan uppdrag, s. 272 ff.
    En utmätningsförrättning, vid vilken gäldenären befunnits sakna utmätningsbara tillgångar och vid vilken han ej varit närvarande, ansågs i NJA 1975 s. 19 icke hava avbrutit preskription. Jfr Obl. § 58 vid not 58. Emellertid ansågs kronofogdemyndighetens åtgärder i och för delgivning före förrättningen — ett ej utlöst rekbrev med mottagningsbevis, ett lösbrev, två besök varvid ingen anträffats och ett brev nedlagt i brevinkastet — och myndighetens åtgärder vid förrättningen — gäldenärens hustru uppmanad att underrätta sin make — ha "till sammantagna varit i höggrad ägnade" att ge gäldenären kännedom om utsökningsmålet och om den fordran detta avsåg. Vad gäldenären invänt som förklaring till att han ej fått sådan kännedom var ej av beskaffenhet att förtjäna avseende. Det finge därför tagas för visst att fordringen under utsökningsmålets handläggning tillkännagivits för gäldenären.
    Se också NJA 1972 s. 29, anmärkt ovan s. 626: hade frivilligt utövande av rösträtt i enlighet med förpliktelse brutit preskription av förpliktelsen?
    Krav eller erinran skall för att avbryta preskription framställas av borgenären (Obl. § 58 vid not 52). Enligt Fehr måste tredje man, som skall avbryta på borgenärens vägnar, inneha "uttrycklig eller tyst fullmakt". Se Fehr, Fordringspreskription, s. 256, med hänvisning till NJA 1884 A 387 (stämningsmän hade varken innehaft skuldebrevet i huvudskrift eller varit försedda med vederbörlig fullmakt). Men om borgenären själv vill bryta preskription, måste han då visa att han är aktivlegitimerad för att med preskriptionsavbrytande verkan kunna framföra åtminstone en erinran? Så resonerade borgenären och domstolarna i SvJT 1973 rf. s. 71. Borgenären hade förlorat ett löpande skuldebrev och ansågs då ej ha möjlighet att framföra något preskriptionsavbrytande krav eller tillkännagivande. Borgenären hade emellertid ansökt om dödande av skuldebrevet och tillställt gäldenären dödningsbeslutet. Detta innebar ett tillkännagivande av att borgenären avsåg att göra fordran gällande och ett tillkännagivande med denna innebörd fick enligt domstolarna godtagas såsom preskriptionsavbrytande.
    Jag är litet undrande över det stränga kravet på att aktivlegitimation måste föreligga i det ögonblick då erinran göres, och jag har inte kunnat finna något material till stöd härför. Märk i detta sammanhang Karlgrens generösa regel beträffande bemyndigande för tredje man att bryta preskription å borgenärens vägnar: "Tillvaron av sådant bemyndigande presumeras emellertid i och med tredje mannens innehav av vederbörande skriftliga förbindelse, varjämte det möjligen får anses gälla, att avsaknaden av bemyndigande icke spelar någon roll, därest gäldenären ej omedelbart gentemot tredje mannen dragit dennes behörighet i tvivelsmål (och borgenären är nöjd med handlandet å hans vägnar)." Se Kollegium i allmän obligationsrätt, II, Lund 1951, s. 172. Om borgenärens egen aktivlegitimation uttalar sig Karlgren icke. Det kunde ju räcka att den som påstår sig vara borgenär bereddes tillfälle att i efterhand visa att han

630 Knut Rodhehar aktivlegitimation. Om bemyndigande för tredje man se vidare Håstad, Tjänster utan uppdrag, s. 271.
    ADD 1973 nr 47: För avbrott av preskription enligt semesterlagen krävdes att talan väckts med ett preciserat anspråk.
    Enligt RB 10: 20 st. 1 gäller att högre rätt, som förklarat lägre rätt icke vara behörig att upptaga ett där väckt mål, äger på yrkande av part hänvisa målet till den lägre rätt som finnes behörig. Denna föreskrift har med stöd av vissa uttalanden i förarbetena tolkats av HD så, att om talan, som skolat väckas inom viss tid, inom denna tid väckts vid obehörig domstol, så kan målet efter hänvisning fortsätta vid behörig domstol trots att målet icke inom föreskriven tid blivit anhängigt därstädes. Se NJA 1975 s. 75 angående klander av skiljedom om inlösen av minoritetsaktier (om detta fall se också SvJT 1974 rf. s. 41). Också i NJA 1966 s. 205 angående klander av bodelning var det fråga om en sådan hänvisning; här förklarade HD att HovRn hade bort ge hänvisning till behörig domstol. Huruvida hänvisningen, som komme att ske efter klanderfristens utgång, skulle fylla ett förnuftigt ändamål tog HD måhända icke ställning till, trots att invändning om preskription gjorts i målet. Kanske är det dock befogat att se 1966 års avgörande såsom ett förebud till 1975 års.
    Intet av de båda nu nämnda fallen avsåg preskription av fordran. Kanske bör man dock räkna med att den genom 1975 års avgörande knäsatta principen skall gälla också sådan preskription av fordran, som avbrytes blott genom att talan väckes? Jfr Obl. § 58 vid not 86.
    Men hur skall den, som behöver övertyga tredje man om att preskription ej avbrutits, göra detta? Skall han anskaffa bevis att talan ej väckts från alla Sveriges domstolar?
    Jfr ADD 1966 nr 13: Talan om semesterersättning väcktes i tid vid allmän domstol men avvisades. Den väcktes därefter för sent vid AD, som var rätt forum. Käranden hade förlorat sin talan.
    Om NJA 1971 s. 216 se närmare Grönfors i SvJT 1977 s. 611 f. Frågan var här om specialpreskription enligt sjölagen 284 § 2 (numera 347 § 6) kunde avbrytas genom medgivande och om sådant medgivande in casu var givet. En liknande fråga rörande preskription enligt sjölagen 288 § 5 (numera 347 § 5) uppkom i NJA 1971 s. 429, se härom Grönfors, a. st.

 

Verkan av preskription. Frågan om preskription skall beaktas ex officio i lagsökningsmål har uppkommit i ett par fall, se SvJT 1966 rf. s. 35 (tioårspreskription beaktades icke), SvJT 1971 rf. s. 7 och s. 17 (checkpreskription och borgenspreskription beaktades). Jfr Obl. § 58 vid not 104 och i not 135.

 

Förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären

Rätt att säga upp en förpliktelse. Vissa typer av förpliktelser är normalt konstruerade för att gälla för all framtid, andra för att gälla för obestämd tid med möjlighet till uppsägning. Om en fortlöpande förpliktelse är ingången utan tidsbegränsning måste domstolen tolkningsvis välja mellan dessa båda alternativ. Se Obl. § 59 vid not 6—7 och nu NJA 1976 s. 391 (kronomark upplåten till lotsar). I NJA 1970 s. 115 hade HD att pröva ytterligare ett tolkningsalternativ, nämligen om en rätt till visst område

Förmögenhetsrätt 631"för everldeliga tider" skulle vara en äganderätt eller en nyttjanderätt, som avsetts gälla för all framtid.
    Den som lämnat mäklare uppdrag att under viss tid med ensamrätt sälja fastighet ansågs i NJA 1970 s. 122 inte ha rätt att utan anledning återkalla uppdraget i förtid. Se om detta fall ovan s. 606 med hänvisning till Beckman i SvJT 1970 s. 611.
    När ett konkursbo säger upp en av gäldenären anställd arbetstagare, får detta oberoende av vad som avtalats om anställningens längd (men numera med beaktande av lagen om anställningsskydd 11 §) ske med den uppsägningstid, som i konkursen kan anses skälig, se NJA 1967 s. 260 och 1971 s. 31 samt SvJT 1972 rf. s. 33. För tid efter utgången av denna uppsägningstid kan någon fordran i konkursen inte göras gällande. Men efter konkursen kan ersättningsanspråk grundat på anställningsavtalet göras gällande utan sådan begränsning, blott med beaktande av att arbetstagarens anspråk kan ha blivit nedsatt genom ett i konkursen träffat ackord, se NJA 1975 s. 444. Se vidare SOU 1977: 29 s. 165 ff., där ett konkursbos förhållande till konkursgäldenärens arbetstagare ingående analyseras.

 

Rätt att suspendera en förpliktelse. I NJA 1974 s. 36 hade HD att ta ställning till om oorganiserade arbetstagare brutit mot de enskilda arbetsavtalen, när de tillsammans med organiserade arbetstagare medverkat i en strejk som anordnats utan medverkan av fackförening och som för de organiserade arbetarna innebar brott mot dem enligt kollektivavtalslagen åvilande fredsplikt. Domstolen fann att så var fallet. Rättsutvecklingen har sedermera gått vidare på detta område, se AD:s uttalanden i ADD 1977 nr 62 angående vägran att tidstämpla. Jfr Schmidt, Facklig arbetsrätt, s. 186, samt Victorin i Svensk rätt i omvandling, Festskrift 1976 för Eek, Ljungman och Schmidt, s. 653 ff.

 

Rätt att överlåta en förpliktelse. Den som i ond tro förvärvat en med återtagandeförbehåll såld och ej slutbetalad bil och därefter avhänt sig den, anses i fast praxis ersättningsskyldig till avbetalningssäljaren, utan att denne behöver söka få ut bilen eller ersättning för denna av bilens nuvarande besittare. Se om detta ansvar föregående översikt, SvJT 1968 s. 222, samt Obl. § 59 vid not 86. Exempel härpå ger under den nu behandlade perioden NJA 1973 s. 170, väl också NJA 1975 s. 222. I NJA 1967 s. 283 tillämpade HovRn samma regel beträffande två kor.

 

Formen för gäldenärens ingripande. NJA 1967 s. 441 avsåg vilka krav som kunde ställas på innehållet i jordägares uppsägning av arrendeavtal, varå NyttjL 2: 52 var tillämplig, se härom Lejman i SvJT 1973 s. 677. NJA 1974 s. 370 avsåg en motsvarande fråga då hyresvärd säger upp hyresavtal, i första hand för att få villkoren ändrade, i andra hand för att, om ej villkoren godtas, få hyresgästen att avflytta. Se Lejman, Den nya hyresrätten, s. 85, jfr s. 378. Målet har även anmärkts ovan s. 588.
    En i samband med upprättandet av ett hyresavtal träffad särskild överenskommelse att avtalet skulle upphöra vid en viss tidpunkt ansågs i NJA 1972 s. 233 inte kunna äga samma verkan som en uppsägning avavtalet. Se Lejman, a. a., s. 55.

632 Knut Rodhe    SvJT 1966 rf. s. 29: Ett hyreskontrakt stadgade att uppsägning skulle ske minst 4 månader före den 1 oktober. Hyresvärden sade den 1 mars 1965 upp hyresgästen till avflyttning den 1 april 1965. Någon skyldighet för hyresgästen att avflytta 1 april 1965 kunde ej uppkomma på grund av denna uppsägning, men uppsägningen ansågs ej heller subsidiärt gälla för avflyttning 1 oktober 1965. Se Lejman, a. a., s. 87.
    I NJA 1973 s. 383 samt 1975 s. 144 och 351 var det fråga om tilllämpning av bestämmelser i JB 12: 8 om förfarandet när den mot vilken uppsägning riktas inte kan anträffas. Se Lejman, a. a., s. 74 ff.
    Utanför hyresrättens område har man att tillämpa allmänna rättsprinciper, främst sådana dessa kommit till uttryck i avtalslagens regler. I NJA 1976 s. 87 ansågs ett tjänsteavtal rätteligen uppsagt, då en skriftlig uppsägningshandling dagen före uppsägningstidens utgång blivit nedlagd såväl i brevinkastet i arbetstagarens bostad som i brevlådan vid hans sommarstuga samt sådana särskilda omständigheter icke förelegat, som givit arbetsgivaren anledning antaga, att arbetstagaren icke genom dessa åtgärder skulle få tillfälle att taga del av uppsägningen senast på uppsägningstidens sista dag.

 

Verkan av gäldenärens ingripande. Är handpenning in dubio en avbeställningsersättning? Olika frågor om handpenning har behandlats tidigare i dessa översikter, se SvJT 1946 s. 40 f. och 1951 s. 591. Se också Obl. § 52 vid not 14—15. Av rättspraxis framgår, att en handpenning in dubio icke anses vara ett av betalaren utfäst vite. Huruvida en handpenning in dubio är en avbeställningsersättning synes däremot icke ha prövats av HD. Det återstående alternativet är att en handpenning utgör allenast en förskottsbetalning, som skall återställas om säljaren nödgas häva avtalet eller köparen frånträder detta. Så var fallet i NJA 1977 s. 160.
    Hithörande frågor kommer i ett särskilt läge när en handpenning lämnas till tryggande av en i och för sig ogiltig utfästelse att framdeles köpa en fastighet. HD ansåg i NJA 1947 s. 215 att ett sådant handpenningsavtal var bindande såvitt det avsåg att berättiga en säljare att behålla den erlagda handpenningen såsom ersättning för förlust, som kunde tillskyndas honom genom att han under den tid köparen hade fastigheten på hand avhölle sig från att sälja fastigheten till annan samt för arbete och kostnader i samband med handpenningsavtalet. Se om tolkningen av denna dom Vahlén, Fastighetsköp2 (1968), s. 140 f.
    Nu föreligger ännu ett avgörande, NJA 1974 s. 526, där det var fråga om ett handpenningsavtal, som i motsats till det år 1947 aktuella inte innehöll någon bestämmelse om vad som skulle hända med handpenningen. Eftersom det var fråga om utfästelse att köpa fastighet kunde endast alternativet avbeställningsersättning komma ifråga, om ej handpenningen skulle utgöra allenast ett förskott. Det ansågs utrett, att enligt båda parters uppfattning syftet med handpenningsavtalet var att förskaffa säljaren "en viss säkerhet för att ... köpet skulle komma att fullföljas" av köparen. HD fortsatte:" I handpenningsavtalet förekommer icke någon föreskrift om att den lämnade handpenningen skulle vara förverkad för den händelse köpet ej genomfördes. Det angivna syftet med avtalet skulle emellertid knappast uppnås, om ej handpenningen i sådant fall skulle förverkas. Då annat ej visats får därför

Förmögenhetsrätt 633antagas, att parterna utgått från att handpenningen skulle vara förverkad, därest" säljaren underlät att köpa fastigheten.
    Man kan undra om inte HD med lika stort fog hade kunnat undvika dessa snirklade krumelurer och rakt på sak dekretera, att en handpenning vid utfästelse att köpa fast egendom in dubio är en avbeställningsersättning.
    Emellertid måste genast en reservation göras. I anslutning till den tanke, som låg till grund för 1947 års dom, förklarade HD — efter ytterligare snirklade krumelurer — att förverkandet av handpenningen borde innebära allenast att säljaren skulle äga rätt att, inom ramen för handpenningens belopp, tillgodoräkna sig ersättning i viss omfattning, nämligen för "särskild kostnad som föranletts av handpenningsavtalet"och för "förlust, som uppstått på grund av avtalet, såsom förlust genom att säljaren avböjt att träffa avtal med annan". I 1947 års dom genomförde HD denna tanke så att handpenningsbeloppet prutades med tilllämpning av "grunderna för 37 § avtalslagen". I den nu föreliggande domen gick man däremot in på en prövning av de olika poster, som skulle kunna godtagas under den principiella regeln.