Lagstiftningen i riksdagen våren 1979
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid 1978/79 års riksmöte under våren 1979. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte-, social- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om annat inte sägs, har lag eller lagändring trätt i kraft den 1 juli 1979. Hänvisning till Svensk författningssamling avser 1979 års samling.
Offentlig rätt
Som vilande för fortsatt grundlagsenlig behandling har antagits förslag till ett flertal grundlagsändringar. Ändringarna innebär framför allt ett förstärkt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen. Sålunda skall enligt förslaget införas ett särskilt förfarande vid s. k. rättighetsbegränsande lagstiftning. Det innebär att förslag till lag som angår begränsning av vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna, t. ex. yttrandefriheten och mötesfriheten, skall, om lägst tio riksdagsledamöter begär det, vila hos riksdagen i minst tolv månader innan det får antas. Undantag gäller för det fallet att ett förslag vid omröstning i riksdagens kammare får stöd av minst fem sjättedelar av de röstande. I sådant fall skall förslaget vara antaget omedelbart.
Skyddet för vissa särskilda fri- och rättigheter förstärks också på det sättet att förbudet mot retroaktiv lagstiftning, som f. n. bara gäller strafflag, utvidgas till att — i princip — omfatta också skatte- och avgiftsområdet. Vidare föreslås förstärkningar med avseende på bl.a. rätten till ersättning vid expropriation m. m., skyddet för medborgarskapet och de processuella garantierna vid frihetsberövande.
Andra ändringar gäller den s. k. lagprövningsrätten, lagrådets granskning av lagförslag och formerna för stiftande av grundlag.
Lagprövningsrätten, som f. n. saknar stöd i skrivna rättsregler, kommer till uttryck i en särskild grundlagsbestämmelse som ansluter till vad som nu anses gälla enligt rättspraxis och uttalanden under det konstitutionella reformarbetet.
Lagrådsgranskning bör enligt förslaget ske innan riksdagen beslutar lag som tillhör någon av ett antal uppräknade kategorier. Systemet innebär ingen obligatorisk granskning utan kan i stället karakteriseras som ett mellanting mellan ett system med sådan granskning och ett system som det nuvarande med en helt fakultativ granskning. Det kan tilläggas att riksdagens utskott liksom hittills skall kunna föranstalta om lagrådsgranskning.
En uttrycklig grundlagsregel om inriktningen av lagrådets granskning föreslås. Enligt regeln skall lagrådet undersöka hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och till rättsordningen i övrigt samt hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens
krav. Lagrådet skall vidare överväga om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften och i övrigt söka belysa problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Förfarandet vid stiftande av grundlag föreslås bli ändrat på två sätt. Dels skall införas en regel om att förslag till grundlag skall väckas minst tio månader före det riksdagsval, efter vilket det andra och avgörande riksdagsbeslutet fattas; konstitutionsutskottet skall dock kunna medge undantag från denna regel, om utskottet beslutar härom med fem sjättedels majoritet. Dels skall förslag till grundlag som av riksdagen har antagits som vilande underställas folkomröstning, om minst en tredjedel av riksdagens ledamöter begär det.
Berörda ändringar medför relativt omfattande ändringar i riksdagsordningen.
Närmare bestämmelser om lagrådets sammansättning och tjänstgöring har kommit till uttryck i en lag om lagrådet. En lag om folkomröstning ger föreskrifter om förfarandet vid folkomröstning. Den är avsedd att tillämpas såväl vid folkomröstning i grundlagsfråga som vid rådgivande folkomröstning i hela riket. Rösträtt vid folkomröstning tillkommer enligt lagen den som är röstberättigad vid val till riksdagen. Inför rådgivande folkomröstning skall i särskild lag anges den fråga som skall ställas till folket samt tidpunkten för omröstningen.
Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1980 (SFS 368 f).
I riksdagsordningen har också gjorts ändringar i tilläggsbestämmelsernas regler om kammarprotokollens justering samt om motionsrätten i fråga om vissa skrivelser från regeringen. Ändringarna har trätt i kraft den 1 april 1979 (SFS 93).
I enlighet med tidigare uttryckta önskemål från riksdagens sida om åtgärder mot den ökade förekomsten av barn i pornografiska sammanhang har såsom vilande antagits ett förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen i syfte att möjliggöra ingripanden mot tryckta skrifter med barnpornografiskt bildinnehåll. Samtidigt har införts en bestämmelse i brottsbalken om straff för den som i pornografisk bild skildrar barn och för den som sprider bilder av barn. Straffbestämmelsen medger undantag för det fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig (SFS 375).
En ny lag om ändring i indelningen i kommuner, landstingskommuner och församlingar har antagits av riksdagen. Den nya indelningslagen, som har ersatt 1919 års lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, innebär en modernisering av indelningslagstiftningen i både sakligt och formellt hänseende.
I den nya lagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att ändringar i den kommunala indelningen skall få göras och om förfarandet vid sådana ändringar. Där anges också hur kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden skall regleras samt slås fast när en indelningsändring träder i kraft och hur den kommunala beslutanderätten skall fördelas vid sådan ändring.
Enligt de nya bestämmelserna får ändring i kommunindelningen göras, om ändringen kan antas medföra bestående fördel för en kommun
eller en del av en kommun eller annars från allmän synpunkt. Hänsyn skall därvid tas till önskemål och synpunkter dels från den eller de kommuner som berörs, dels från ortsbefolkningen. Mot en kommuns vilja får en indelningsändring genomföras endast om det finns synnerliga skäl för ändringen.
De tidigare bestämmelserna om att en särskild plan skall finnas som visar den lämpligaste kommunindelningen i varje län har slopats.
Beslutanderätten i fråga om mer omfattande ändringar i den kommunala indelningen tillkommer liksom tidigare regeringen. Ärenden om mindre indelningsändringar får prövas av kammarkollegiet eller länsstyrelse.
Bestämmelserna om ekonomisk reglering mellan kommunerna vid en indelningsändring bygger enligt den nya lagen på en principiell avtalsfrihet för kommunerna när det gäller fördelningen av tillgångar och förbindelser. Regeringen kommer dock även i fortsättningen att fastställa den ekonomiska regleringen i samband med beslut om indelningsändring.
Alla ändringar i den kommunala indelningen träder i kraft vid ett årsskifte. Mera omfattande ändringar kommer att träda i kraft vid årsskiftet närmast efter ordinarie val av kommunfullmäktige. Regeringensbeslut om indelningsändring skall som regel fattas minst ett år före ikraftträdandet. När kammarkollegiet fattar beslutet, är motsvarande övergångstid tre månader.
Särskilda regler har införts om vilken rätt att fatta kommunala beslut under tiden mellan beslut om indelningsändring och ikraftträdandet som tillkommer företrädare för de kommuner som berörs av en ändring. Vid mer omfattande ändringar skall liksom hittills ett särskilt organ — indelningsdelegerade — kunna utses för att utöva beslutanderätten för den nya kommunen under denna övergångsperiod. En särskild lag om kommunala indelningsdelegerade har ersatt den tidigare lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade.
För ändringar i indelningen i landstingskommuner och församlingar har införts regler som i allt väsentligt stämmer överens med de regler som gäller för ändringar i kommunindelningen.
Lagstiftningen har föranlett följdändringar i en rad författningar, bl. a. i kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse (SFS 411 f). En ny lag om vissa lokala organ i kommunerna syftar till att fördjupa den kommunala demokratin. Enligt lagen kan kommundelsråd i fortsättningen handha förvaltnings- och verkställighetsuppgifter inom det kommunallagsreglerade området. Kommunerna ges också rätt att inrätta distriktsnämnder för sådana uppgifter. Vidare skall institutionsstyrelser kunna tillsättas för förvaltning och verkställighet i frågor som rör en eller flera anläggningar. Lagstiftningen är utformad så att kommunerna ges stor frihet att själva besluta om organisation och verksamhetsformer.
En följdändring har gjorts i kommunallagen. Lagstiftningen är av försökskaraktär och träder i kraft den 1 januari 1980 (SFS 407 f).
Ändringar har gjorts i lagstiftningen om den statliga tillsynen och kontrollen över kommunerna och landstingskommunerna. Ändringarna, som kommit till uttryck i kommunallagen, lagen om kommunalförbund och 1893 års mäklareordning, har till syfte att öka kommunernas handlingsfri-
het och därmed stärka den kommunala självstyrelsen. Genom de nya reglerna har kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund bl. a. fått rätt att ta upp lån och teckna borgen utan regeringens medgivande. Vidare har — med verkan från i huvudsak den 1 januari 1980 mäklareordningens bestämmelser om handels- och sjöfartsnämnd förenklats (SFS 237 f).
I syfte att utveckla och fördjupa företagsdemokratin i kommuner och landstingskommuner har gjorts ändringar i kommunallagen och lagen om kommunalförbund. Ändringarna gör det möjligt att inrätta partssammansatta organ i kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund. De partssammansatta organen kan enligt de nya reglerna få vissa berednings-, förvaltnings- och verkställighetsuppgifter i frågor som rör förhållandet mellan kommunen eller landstingskommunen som arbetsgivare och arbetstagarna. Med hänsyn till vikten av att den politiska demokratin inte kränks har föreskrivits att till partssammansatta organ inte får överlämnas att avgöra frågor som rör den kommunala eller landstingskommunala verksamhetens mål, omfattning, inriktning eller kvalitet. I princip får de partssammansatta organen inte heller behandla frågor som avser myndighetsutövning. Det ankommer på kommunfullmäktige resp. landstinget att i reglemente för de partssammansatta organen ange dessas uppgifter, sammansättning, mandattid och verksamhetsformer.
Ändringarna bygger på förutsättningen att arbetsmarknadens parter i samband med förhandlingar om medbestämmandeavtal aktualiserar frågan om partssammansatta organ (SFS 409 f).
Vissa mindre ändringar har gjorts i vallagen och lagen om kyrkofullmäktigval. De syftar bl. a. till att skapa förutsättningar för bättre förhållanden vid röstning på bl. a. sjukhus, ålderdomshem och kriminalvårdsanstalter.
De nya reglerna har trätt i kraft i juli 1979 (SFS 376, 456).
Ändringar i datalagen innebär bl. a. att personregister som förs med viss bestämd teknisk utrustning skall kunna undantas från kravet på tillstånd av datainspektionen. Som förutsättning har uppställts att det med hänsyn till utrustningens art, till utförandet av den automatiska databehandlingen och till registrets utformning i övrigt framstår som uppenbart att otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet inte skall uppkomma.
Andra ändringar innebär att ytterligare självständiga grunder har införts för datainspektionens tillståndsprövning samt att reglerna om den registeransvariges skyldighet att underrätta enskild har preciserats (SFS 334).
I syfte att öka möjligheterna för personer som är i behov av tolk för sina kontakter med myndigheterna att få tolkhjälp har förvaltningslagen ändrats. Ändringen innebär att myndighet vid behov bör anlita tolk. Den har trätt i kraft i juni 1979 (SFS 336).
Genom den nya länsrättsorganisationen har de tidigare länsdomstolarna, dvs. länsrätterna, länsskatterätterna och fastighetstaxeringsrätterna, brutits ut från länsstyrelserna och omvandlats till fristående, allmänna förvaltningsdomstolar, en i varje län och med benämningen läns-
rätt. Reformen har föranlett att lagen om allmänna förualtningsdomstolar gjorts tillämplig också på länsrätterna. Till den lagen har också förts över huvuddelen av bestämmelserna i lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. I samma lag har vidare förts in bestämmelser om att chefen för länsrätt skall kallas lagman och att annan ordinarie domare skall kallas rådman. I sammanhanget har tjänstebenämningen chefsrådman förts in även i rättegångsbalken. Följdändringar har gjorts i åtskilliga lagar, huvudsakligen till följd av ändringen av länsdomstolarnas namn till länsrätt (SFS 165 f).
Som ett resultat av nordiskt samarbete har gjorts ändringar i lagen om svenskt medborgarskap. Ändringarna bygger på principen att föräldrarna skall likställas när det gäller rätten att ge barn, födda i äktenskap, sitt medborgarskap. De nya reglerna innebär i huvudsak följande.
Barn till svensk kvinna blir alltid svensk medborgare vid födelsen. Detta gäller oavsett om föräldrarna är gifta eller ej och oberoende av om barnet föds i eller utanför Sverige. Svensk man som är fader till utländskt barn utom äktenskap kan under vissa förutsättningar ge barnet svenskt medborgarskap genom anmälan till länsstyrelse eller, i vissa fall, statens invandrarverk. En sådan förutsättning är att han efter beslut av svensk domstol har del i vårdnaden om barnet. De nya reglerna ger upphov till ökat antal dubbla medborgarskap. Därför har införts regler för avveckling i vissa fall av det ena medborgarskapet när barnet har uppnått vuxen ålder (SFS 139).
I en lag om allmän folk- och bostadsräkning år 1980 har föreskrivits att en ny allmän folk- och bostadsräkning skall genomföras under år 1980. Undersökningen är begränsad i förhållande till 1975 års folk- och bostadsräkning. En nyhet är att bostadsdata skall inhämtas i samband med att uppgifter under hösten 1980 tas in till 1981 års allmänna fastighetstaxering. Uppgifter om hushållens storlek och sammansättning inhämtas från allmänheten med hjälp av blankett. På blanketten lämnas också uppgifter om bl. a. yrke, sysselsättning och arbetsplats. Arbetet med 1980 års folk- och bostadsräkning leds av statistiska centralbyrån och sker med hjälp av automatisk databehandling. Lagstiftningen har trätt i kraft i maj 1979 (SFS 217).
I radiolagen och lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare har gjorts ändringar som innebär att straffansvar införts för den som använder mottagare på sådant sätt att mottagning på andra platser störs resp. för innehavare av svart-vit televisionsmottagare som underlåter att anmäla innehav av färgmottagare då sådan anskaffas (SFS 152 f).
I civilförsvarslagen har tagits in en bestämmelse om att kommunfullmäktige får uppdra åt annan nämnd än civilförsvarsnämnden att meddela besked enligt lagens 32 § huruvida skyddsrum skall anordnas i anläggning eller byggnad. Vidare har införts bestämmelser om att kommun kan få fullt statsbidrag vid byggande av vissa civilförsvarsanläggningar. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas till det värde som åtgärden kan ha för anläggningarnas eller byggnadernas användning i fred. Lagstiftningen har trätt i kraft, delvis i maj 1979, delvis den 1 juli 1979 (SFS 162).
Gällande bestämmelser om renhållningen, främst i hälsovårdsstadgan och kommunala renhållningslagen, har förts samman i en renhållningslag. Den nya lagen, som träder i kraft den 1 januari 1980, har givits formen av en ramlag med allmänt hållna bestämmelser som ger kommunerna stor frihet att utforma renhållningsverksamheten inom kommunerna efter lokala förhållanden. Den öppnar samtidigt möjlighet för kommunmedlemmarna att i större utsträckning än f. n. påverka utformningen av renhållningen.
Enligt den nya lagen har kommunerna skyldighet att svara för att hushållsavfall inom kommunerna forslas bort i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl allmänna hälso- och miljövårdskrav som de enskildas behov av renhållningsservice. När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall fullgöras, skall kommunen ta tillbörlig hänsyn till om fastighetsinnehavarna själva kan ta hand om avfallet. Kommunen kan således besluta att hushållsavfallet från en fastighet inte skall omfattas av den kommunala bortforslingen, om innehavaren själv kan slutligt omhänderta avfallet på ett från hälso- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.
Kommunens föreskrifter om vad som skall gälla i fråga om bortforslingen av hushållsavfall skall enligt lagen skrivas in i en renhållningsordning. Denna skall antas av kommunfullmäktige och blir rättsligt avgörande för kommunens och kommuninvånarnas rättigheter och skyldigheter.
Kommuninvånarnas möjligheter att få inflytande på renhållningsverksamheten tillgodoses enligt lagen genom att kommunerna, när de upprättar förslaget till renhållningsordning, på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråder med berörda fastighetsägare. Dessutom skall förslaget till renhållningsordning innan det antas av kommunfullmäktige ställas ut till granskning. Renhållningsordningar skall ha antagits före den 1 januari 1981. Gällande bestämmelser om kommunala renhållningsavgifter har i huvudsak oförändrade förts över till den nya lagen. Genom lagstiftningen har lagen om kommunala renhållningsavgifter och kommunala renhållningslagen upphävts. Vidare har ändringar gjorts i hälsovårdsstadgan och miljöskyddslagen.
Fastighetsrätt m. m.
Reglerna i jordabalken och lagen om arrendenämnder och hyresnämnder om lokalhyra har ändrats. Bl. a. har införts en regel som innebär att, om medling har misslyckats, hyresnämnden på parts begäran skall avge yttrande om lokals marknadshyra. Nämndens yttrande har tillagts presumtionsverkan såvitt avser en senare ersättningsprocess. Nämndens yttrande skall sålunda få frångås endast om det visas eller eljest är uppenbart att marknadshyran är påtagligt högre eller lägre än nämnden angett eller också att hyresnämndens bedömning av anvisad lokals godtagbarhet inte varit riktig.
Enligt den nya ordningen är hyresvärden under medlingen bunden av de villkor för förlängning som han har uppgivit i uppsägningen. Han är också hindrad från att i en senare ersättningsprocess åberopa hyresanbud eller hyresavtal beträffande lokalen som förelegat vid tiden för hyresnämndens yttrande utan att hyresvärden talat om det under med-
lingen. Undantag från denna preklusionsregel får göras endast om hyresvärdens underlåtenhet framstår som ursäktlig.
Förbud mot indexklausuler har införts i fråga om korttidsavtal, dvs. avtal som är slutet på en tid av högst ett år eller som är träffat på obestämd tid. Förbudet avser indexanknytning av hyran till andra faktorer än hyresgästens rörelseintäkter. Det hindrar inte att hyran — enligt förhandlingsklausul — bestäms genom kollektiva förhandlingsöverenskommelser.
I fråga om uppsägningstid har föreskrivits att lokalhyresgäst alltid skall ha rätt till minst nio månaders uppsägningstid. Undantag gäller dock för hyresavtal beträffande lokal som är avsedd att användas för annat än förvärvsverksamhet, t. ex. garage för privatbil, om hyresavtalet har samband med hyresavtal som avser bostadslägenhet. Undantaget har motiverats med att en lokalhyresgäst som har anställda inte skall tvingas flytta, innan han beretts tillfälle att iaktta de frister som gäller enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen (SFS 252 f).
I jordabalken har också vid tagits ändringar som syftar till en förstärkning av jordbruksarrendatorernas besittningsskydd. Sålunda har bestämmelsen om prövningen av arrendeavgiftens storlek i en förlängnings- eller villkorstvist modifierats. Det tidigare gällande oskälighetsrekvisitet har slopats. Prövningen av hur stor arrendeavgiften skäligen bör vara skall grundas på en helhetsbedömning av arrenderättens värde, varvid hänsyn främst skall tas till arrendeställets avkastningsförmåga och arrendeavtalets innehåll. Vidare har jordägarens rätt att överta brukandet av ett arrendeställe vid arrendetidens utgång inskränkts. Som en förutsättning för övertagandet har stadgats att det inte skall vara obilligt mot arrendatorn att arrendeförhållandet upphör. En särskild regel har införts om besittningsskydd för arrendators dödsbo. Den ger dödsboet bättre möjligheter än tidigare att behålla arrendestället efter arrendatorns död under den tid som behövs för avveckling.
De nya bestämmelserna gäller i tillämpliga delar också beträffande bostadsarrende och fiskearrende.
Lagstiftningen, som även inneburit ändringar i lagen om fiskearrenden och lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, har trätt i kraft den 1 juli 1979. De nya bestämmelserna om jordägarens rätt till självinträde är dock — utom såvitt avser vissa mera långvariga arrendeförhållanden inte omedelbart tillämpliga på äldre avtal (SFS 371 f).
Genom ändring i lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. har skyldigheten att i vissa fall söka tillstånd hos hyresnämnden till förvärv av hyresfastighet utsträckts till att gälla hela landet. Tillståndsprövning skall dock ske bara i de fall då den kommun, där fastigheten är belägen, har begärt det. Kommunen och berörd hyresgästorganisation har fått ställning som part i tillståndsärendet och, som en konsekvens härav, besvärsrätt. Samtidigt har bestämmelserna i förköpslagen om kommuns utövande av förköpsrätt ändrats. Mindre ändringar har också gjorts i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder samt i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (SFS 307 f).
För att ge bostadsföretagen möjlighet att utnyttja den nya låneformen med s. k. underhållslån utan att likvidationsskyldighet eller liknande effekter uppstår har ändringar gjorts i 1972 års lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. Ändringarna innebär främst att den som har beviljats underhållslån fått rätt att i sin bokföring som en särskild tillgångspost i balansräkningen ta upp ett belopp för underhåll som motsvarar högst det vid varje tillfälle utestående lånebeloppet. Lagstiftningen, som även innefattar en ändring i lagen om ekonomiska föreningar, har trätt i kraft i juni 1979 (SFS 313 f).
En privat jorddelning som har skett före den 1 juli 1962 kan erkännas som fastighetsbildning (dvs. legaliseras) enligt särskilda regler i lagen om äganderättsutredning och legalisering. Dessa regler har ändrats så att möjligheterna till legalisering numera avser även vissa typer av förvärv som har skett efter angivna dag. Andra ändringar i samma lag innebär att legalisering kan ske dels av arealöverlåtelser som tillkommit före utgången av december 1968, dels av förvärv av andel i samfälld mark och s. k sämjeägoutbyten som har tillkommit före utgången av december 1971 (SFS 254).
Det i lagen om kriskoppling m. m. uppställda kravet att vissa byggnader med central varmvattenberedning skall vara försedda med en mätare med vilken man kan avläsa vilken volym kallt vatten som tillförs varmvattenberedaren har upphävts. Vidare har gjorts en ändring som innebär att generella undantag skall kunna föreskrivas från kravet på en särskild anordning (kriskoppling) som möjliggör tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystem i samband med central avstängning av varmvattnet. En ytterligare ändring innebär att rätten att besluta om undantag i särskilda fall liksom tillsynen enligt lagen skall kunna delegeras till byggnadsnämnderna. Lagändringarna har trätt i kraft i april 1979 (SFS 125).
En ny jordförvärvslag, som ersatt 1965 års jordförvärvslag, syftar till att tillgodose de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, som antogs i december 1977. Lagen innebär bl. a. att släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva fritt förvärva jordbruks- och skogsfastigheter begränsats till att avse endast överlåtarens make och avkomlingar. Lagen gäller till skillnad från 1965 års lag även vissa markförvärv som görs av staten, kommun och kyrkan. Omotiverade prisstegringar för jordbruks- och skogsmark och spekulation i sådan mark avses bli motverkade bl. a. genom en regel att tillstånd till förvärv skall vägras, om köpeskillingen inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. Förvärvstillstånd skall också vägras om förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering.
Vidare har juridiska personers möjligheter att förvärva fastigheter begränsats bl. a. på så sätt att förvärvaren måste avstå likvärdig mark. Förvärv kan också hindras, om det kan antas medföra att lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag. En annan regel gör det möjligt att vägra förvärvstillstånd om förvärvet innebär en olämplig uppdelning av lantbruksföretag. Förvärv av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av regionalpolitiska skäl, om företaget behövsför att stärka annat mindre företag eller om det behövs för att främja
sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. En av grundtankarna bakom lagen är att utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag skall förbehållas aktiva jordbrukare som har för avsikt att vara bosatta på egendomen och yrkesmässigt bruka den. I lagen har upptagits regler som gör det möjligt att vägra förvärv som står i strid med detta syfte. Tillstånd får också vägras om förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva företaget (SFS 230).
Jordhävdslagen från år 1969 har ersatts av en lag om skötsel av jordbruksmark. Även den har anpassats till de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Brukningen av åkermark och kultiverad betesmark (jordbruksmark) skall enligt den nya lagen uppfylla viss minimistandard. Jordbruksmark, som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga förutsättningar är lämplig för jordbruksproduktion, skall sålunda brukas så att markens produktionsförmåga tas till vara på ett ändamålsenligt sätt. Lantbruksnämnden har fått befogenhet att ingripa om brukningen inte uppfyller föreskrivna krav. Staten kan i vissa fall bli skyldig att lösa in fastigheter som blivit föremål för ingripanden.
För att motverka att brukningsvärd mark tas ur jordbruksproduktion har med vissa undantag införts tillståndstvång för nedläggning av jordbruk och för täkt av matjord på sådan mark. Tillstånd får lämnas endast när marken på grund av särskilda omständigheter inte bör behållas för jordbruksproduktion (SFS 425).
I anslutning till godkännande av allmänna riktlinjer för skogspolitiken har antagits en ny skogsvårdslag. Lagen, som träder i kraft den 1 januari 1980, har givits formen av en ramlag som innehåller dels allmänna och grundläggande bestämmelser, dels bemyndiganden för regeringen eller skogsstyrelsen att meddela mer detaljerade föreskrifter. Lagens funktion är att utgöra ett av medlen för att underlätta genomförandet av den fastlagda skogspolitiken. I enlighet härmed ger den regler om bl. a. anläggning och avverkning av skog på skogsmark, insektsbekämpning och naturvårdshänsyn, vilka inskränker den enskildes förfoganderätt över skog. Den uppställer också vissa minimikrav i fråga om den enskilde skogsägarens skyldighet att vidta erforderliga skogsvårdsåtgärder.
Grundläggande är regeln att skogsmark med dess skog skall genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning samt att vid skötseln hänsyn skall tas till naturvårdens och andra allmänna intressen.
En följdändring har gjorts i lagen om bevarande av bokskog (SFS 429 f).
Miljölagstiftning
I lagen om hälso- och miljöfarliga varor har tagits in ett bemyndigande för regeringen att införa en dispensavgift som skall erläggas när vissa undantag medges från lagens bestämmelser om hantering eller import av hälso- och miljöfarliga varor. Syftet med avgiften är att utjämna den ekonomiska fördel som en dispens i vissa fall kan innebära. Avsikten är att en dispensavgift skall införas i fråga om motorbensin och tas ut om det visar sig nödvändigt att medge undantag från de av regeringen tidigare i år beslutade nya gränsvärdena för halter av bly och bensen i motorbensin. Lagstiftningen har trätt i kraft i mars 1979 (SFS 76).
I avvaktan på enhetlig lagstiftning om vattenförorening från fartyg har regeringen eller den myndighet som regeringen utser fått vidgade befogenheter när det gäller att föreskriva skyldighet att rapportera bl. a. oljebälten till havs. Bemyndigandet har fått generell räckvidd och avser sålunda — i motsats till ett tidigare bemyndigande — också områden utanför svenskt sjöterritorium och Östersjöområdet i övrigt. Ändringarna har kommit till uttryck i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet (SFS 463 f).
Familjerätt
Ett uttryckligt förbud mot kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling av barn från vårdnadshavarnas sida har införts i föräldrabalken. Den nya bestämmelsen sträcker sig utöver det straffbara området enligt brottsbalkens regler om misshandel; den innebär förbud mot varje handling varigenom barn i bestraffningssyfte tillfogas kroppsskada eller smärta även om störningen är helt lindrig eller hastigt övergående. I fråga om annan kränkande behandling än kroppslig bestraffning har förbudet tillkommit i första hand med tanke på skadlig psykisk behandling av barn vare sig syftet med behandlingen är att straffa eller beteendet har andra bevekelsegrunder (SFS 122).
Lagen om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag har ändrats så att en man, som vid ett barns födelse är gift med barnets mor, får, om han frias från faderskapet, rätt till ersättning av allmänna medel för underhållsbidrag som han har utgett under tid, då han inte varaktigt sammanbodde med barnet. De nya bestämmelserna anknyter till och har samordnats med reglerna om rätt till ersättning för män vilkas faderskap har fastställts genom dom eller erkännande. I lagen har också införts bestämmelser om skyldighet för den verklige fadern att, om särskilda skäl finns, gottgöra staten, när det allmänna har ersatt den utpekade fadern för underhållsbidrag som denne har betalt till barnet.
Reformen, som innefattar ändringar i föräldrabalken, gäller inte bidrag som har betalats före den 1 januari 1978 (SFS 337 f).
Straff- och processrätt
I brottsbalken har med verkan från den 1 januari 1980 gjorts väsentliga förändringar i påföljdssystemet. Påföljden ungdomsfängelse har avskaffats, och i samband därmed har gjorts ändringar vilka huvudsakligen har till syfte att förhindra att avskaffandet av ungdomsfängelsepåföljden leder till att anstaltsvistelser för unga lagöverträdare blir längre än vad som nu är fallet. Det har sålunda blivit möjligt att, om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt, förena skyddstillsyn med ett fängelsestraff på lägst en och högst tre månader. Syftet med denna lagändring är att göra det möjligt att för de gränsfall, där valet av påföljd står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd, tillföra skyddstillsynspåföljden ett moment av skärpa. Samtidigt har institutet anstaltsbehandling i förening med skyddstillsyn avskaffats. De
intressen som föranledde dess införande har ansetts kunna lika väl tillgodoses inom ramen för fängelsepåföljden.
När det gäller fängelsestraffet har införts regeln att den som fyllt 18 år men inte 21 år får dömas till fängelse endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Den nya bestämmelsen innebär att det erfordras starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljest.
Åldersgränsen i fråga om möjligheten att döma till fängelse på livstid har höjts från 18 år till 21 år. Också när det gäller möjligheten att döma till lindrigare straff än som stadgas för brottet har åldersgränsen höjts till 21 år.
Lagstiftningen berör också reglerna om villkorlig frigivning. Minimitiden för villkorlig frigivning har sänkts från fyra till tre månader. När det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet har skapats förutsättningar för en friare bedömning. Det har också blivit möjligt att förverka endast del av straffåterstoden. Den nuvarande presumtionen för förverkande vid ådömande av nytt fängelsestraff har avskaffats. Slutligen har som förutsättning för förverkande i denna situation föreskrivits att det nya brottet begåtts under prövotiden.
Lagstiftningen har föranlett följdändringar i en rad andra lagar, bl. a. rättegångsbalken (SFS 680 f).
Som ett led i kampen mot narkotikamissbruket, framför allt det som förekommer inom kriminalvårdens anstalter, har antagits en lag med vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet på narkomanvårdens område.
Enligt den nya lagen får domstol i mål om ansvar för brott, på vilket kan följa fängelse, förklara målet vilande i avvaktan på resultatet av narkomanvård som den tilltalade förklarat sig villig att undergå. Förutsättning för sådant beslut är att den tilltalade vanemässigt missbrukar narkotika, att han vid huvudförhandling har erkänt gärningen eller övertygande bevisning därvid har förebragts om att han har begått den samt att resultatet av vården kan antas få betydelse för valet av brottspåföljd. Målet skall återupptas så snart som möjligt sedan ett år förflutit från beslutet om vilandeförklaring. Det skall återupptas tidigare bl. a. om den tilltalade har misskött narkomanvården eller begått nytt brott. Lagen trädde i kraft den 1 september 1979 och gäller till utgången av augusti 1982.
Den vård som avses med försöksverksamheten skall meddelas vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala enligt särskild behandlingsplan. Planen innefattar dels vård vid sjukhusets narkomanvårdsklinik eller därtill knuten enhet under sex-åtta veckor, dels öppen vård med regelbundna återbesök för rådgivning och urinprovskontroll vid sjukhus inom Stockholms eller Uppsala län. Försöksverksamheten avses omfatta ca 50 fall under en treårsperiod. Det har förutsatts att verksamheten i realiteten skall komma i fråga endast för tilltalade med bostad inom Stockholms- och Uppsalaregionerna (SFS 661).
Genom ändring i lagen om TV-övervakning har från lagens regler om tillstånd att bruka övervakningskamera undantagits sådan kamera som av trafiksäkerhetsskäl eller för arbetarskydd är anbringad på fordon, ma-
skin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller brukaren. Ändringen har trätt i kraft i juni 1979 (SFS 333).
Lagen om personundersökning i brottmål har ändrats så att det inte längre krävs personundersökning för att villkorlig dom skall kunna ådömas. Lagändringen tar sikte endast på sådana brottstyper som enligt rådande praxis för tidigare ostraffade tilltalade regelmässigt lett till villkorlig dom såsom egendomsbrott av inte alltför svår beskaffenhet, försäkringskassebedrägerier och vållande till annans död genom trafikolycka. Lagändringen har trätt i kraft den 1 april 1979 (SFS 79).
I syfte att förbättra och effektivisera samhällets rättshjälp och för att förenkla rättshjälpssystemet har vidtagits ett stort antal ändringar i rättshjälpslagen och anslutande lagstiftning. Ändringarna, som träder i kraft den 1 januari 1980, gäller såväl de materiella bestämmelserna om villkor för och förmåner vid rättshjälp som de formella bestämmelserna om beslutsbefogenheter och om avgifts- och slutregleringssystemet.
Beslutsbefogenheter flyttas i stor omfattning från rättshjälpsnämnderna dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som handlägger det mål eller ärende vari rättshjälp är aktuell. Det nuvarande rådgivningsinstitutet byggs ut, och avgiften för rådgivning ställs i relation till tidsåtgången. Advokat och biträdande jurist får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga angelägenheter, t. ex. äktenskapsskillnad. Nuvarande möjligheter till ersättning för biträdeskostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp utvidgas. Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behöriga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa organ skall också bestämma ersättning till biträde i mål eller ärende vid domstolen eller myndigheten.
Ändringarna medför också ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten. Lagstiftningen innebär vidare att ersättning för rättssökandes kostnad för medling i tvistemål enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken kommer att ingå bland förmånerna vid allmän rättshjälp. En förmånligare reglering ges också beträffande vissa kostnader för inställelse till läkarundersökning, i fråga om vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt beträffande vissa kungörelsekostnader.
Reglerna om den enskildes avgift för rättshjälpen och om slutregleringsförfarandet har förenklats. Beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. I organisatoriskt hänseende har samtidigt beslutats en minskning av antalet rättshjälpsnämnder från sex till fyra.
Lagstiftningsärendet berör också föräldrabalken, rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen, lagen om patentbesvärsrätten, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen om statens va-nämnd, utsökningslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (SFS 240 ff).
Riksdagen har godkänt ett tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen och ett tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Tilläggsprotokollen tar framför
allt sikte på brott mot lagstiftning om skatter och andra offentliga avgifter samt tullar och valutatransaktioner, alltså fiskaliska brott. Enligt protokollen förpliktas de avtalsslutande staterna att lämna varandra biträde med utlämning av personer som begått sådana brott och att lämna varandra hjälp med att skaffa fram bevisning o. d. i mål om sådana brott. Samtidigt har riksdagen beslutat om sådana ändringar i lagen om utlämning för brott och i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol som föranleds av att Sverige tillträder protokollen. Ändringen i den förstnämnda lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Ändringen i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol trädde i kraft den 1 april 1979 (SFS 98 f).
En lag om försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång har gjort det möjligt att vid högst tio tingsrätter och två hovrätter anordna försöksverksamhet med användning av telefon vid vissa domstolsförhandlingar. Försöksverksamheten skall när det gäller parts utförande av talan och förhör med part omfatta sammanträde för muntlig förberedelse i tvistemål enligt 42 kap. 10 och 12—14 §§ rättegångsbalken (RB), huvudförhandling i förenklad form i tvistemål enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB, sammanträde enligt 5 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) samt huvudförhandling i brottmål, vari anledning ej förekommer att ådöma annan brottspåföljd än böter. Dessutom skall försöksverksamheten kunna omfatta förhör med vittne eller sakkunnig och förhör i brottmål med målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan. Som allmänna förutsättningar för att använda telefon i rättegång gäller att rätten finner det lämpligt samt att parterna och, vid förhör i bevissyfte, den som skall höras samtycker därtill.
Den nya lagen har trätt i kraft den 1 april 1979 och gäller till utgången av år 1980 (SFS 103).
Bestämmelserna i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen om ersättning till tolk har ändrats. Ändringarna innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. Taxan skall gälla för tolkar vid domstolar och vissa andra myndigheter, bl. a. åklagar-, polis- och kronofogdemyndigheter. I taxan skall bl.a. föreskrivas olika ersättningsnivåer beroende på tolkens kompetens (SFS 289 f).
Utsöknings- och konkursrätt
För att förbättra betalningsfrekvensen när det gäller böter och viten samt för att effektivisera indrivningen av dessa påföljder har antagits en bötesverkställighetslag och gjorts ändringar i en rad andra författningar, bl. a. brottsbalken, utsökningslagen, konkurslagen och införsellagen. En ledande princip i den nya lagstiftningen är att böter och viten vid vissa exekutiva åtgärder skall jämställas med skatter och därmed likställda offentligrättsliga fordringar.
En betydelsefull nyhet är också att det uppbördssystem som har tillkommit inom ramen för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen har utvidgats till att omfatta även böter som utdöms av allmän domstol. Enligt de nya reglerna ges den bötfällde tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att tingsrättens dom meddelas.
Vad gäller själva indrivningsförfarandet innebär lagstiftningen framför allt tre viktiga förändringar i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet. För det första har preskriptionstiden för böter och viten förlängts från tre år till fem år. För det andra har införts en rätt för kronofogdemyndigheten att för indrivande av bötesfordran ansöka att den bötfällde skall försättas i konkurs. För det tredje har de särskilda reglerna vid bötesindrivning om att viss egendom skall undantas från utmätning (beneficium) slopats. I stället skall de allmänna beneficiereglerna gälla.
Lagstiftningen har också givit kronofogdemyndigheten möjlighet att förordna att vidare verkställighet inte skall äga rum om indrivning av böter skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant förordnande får dock inte meddelas, om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår (SFS 189 f).
Genomgripande ändringar har skett i konkurslagen såvitt avser bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över sådan förvaltning. Även reglerna om konkursgäldenärs rörelsefrihet m. m. har ändrats.
Reformen berör handläggningen av både ordinära konkurser och s. k. fattigkonkurser. Syftet med ändringarna av förfarandet i ordinär konkurs är att förvaltningen och tillsynen skall bli effektivare och samtidigt bättre anpassad till nutida samhällsförhållanden än gällande ordning. Konkursdomaren skall enligt de nya reglerna alltid utse förvaltare i konkurs. Kraven på förvaltarens kvalifikationer har skärpts och medför att förvaltaruppdragen i fortsättningen koncentreras till personer främst advokater — som specialiserat sig på konkursförvaltning. Förvaltaren får en i huvudsak självständig ställning gentemot tillsynsorganet och borgenärerna. I viktigare förvaltningsfrågor skall förvaltaren dock samråda med särskilt berörda borgenärer. Förvaltaren skall i större och komplicerade konkurser kunna få hjälp av en rådgivare som utses av konkursdomaren.
Institutet rättens ombudsman har avskaffats. Tillsynen skall i stället utövas av kronofogdemyndighet. I princip skall tillsynsfunktionerna koncentreras till en kronofogdemyndighet i varje län. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och därvid bl. a. se till att avvecklingen inte fördröjs i onödan. Den skall även utöva en formell kontroll av förvaltningen, i första hand grundad på granskning av kvartalsräkningar och annan redovisning. Tillsynsmyndigheten skall däremot inte ha någon rådgivande funktion gentemot förvaltaren.
Lagstiftningen innebär vidare att konkursdomaren inte längre skall ha någon tillsyn över förvaltarens verksamhet. Däremot får han till uppgift att svara för förlikningsverksamheten i ordinär konkurs. Han skall bl.a. vara ordförande vid förlikningssammanträde. När tvistefrågorna är komplicerade, skall konkursdomaren kunna uppdra åt lämplig person att biträda i förlikningsarbetet.
Även i vissa andra avseenden har reglerna om förvaltning i ordinär konkurs ändrats. Bl.a. har förvaltaren ålagts skyldighet att anmäla eventuella gäldenärsbrott till åklagare. Anmälningsskyldigheten omfattar ock-
så andra brott som begåtts av konkursgäldenär i samband med näringsverksamhet.
Det nuvarande systemet med s. k. fattigkonkurser har ersatts med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Den nya handläggningsformen skall också tillämpas på åtskilliga konkurser som f. n. följer reglerna om ordinär konkurs. Syftet med reformen i denna del är bl. a. att möjligheterna att avslöja och beivra ekonomisk brottslighet skall förbättras. En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att i allmänhet endast advokater kommer i fråga för förvaltningsuppdragen även i de mindre konkurserna. Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Liksom i ordinär konkurs är förvaltaren skyldig att anmäla misstankar om brott till åklagare. Till förvaltarens uppgifter hör också att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Något bevakningsförfarande skall inte finnas i mindre konkurs.
Om det inte finns tillgångar i boet som täcker konkurskostnaderna och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gäldenären beedigar bouppteckningen. Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. Utdelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter ett kungörelseförfarande.
Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet.
Om den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för dessa intill ett belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet. Staten skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.
Bestämmelserna om konkursgäldenärs rörelsefrihet och om tvångsmedel mot denne har skärpts. Möjligheterna att hämta eller häkta honom har utvidgats. Gäldenären skall vidare kunna åläggas att lämna ifrån sig sitt pass. Ingripande i form av reseförbud och ytterst häktning skall kunna ske mot gäldenär redan innan konkursansökan har prövats. Om gäldenären är juridisk person, skall även förutvarande ställföreträdare i vissa fall vara underkastad de inskränkningar i rörelsefriheten som gäller för gäldenären. Vidare har öppnats möjlighet för borgenär att innan konkursansökan prövats få kvarstad eller skingringsförbud beträffande gäldenärens egendom.
Lagstiftningsärendet har också berört bl. a. jordabalken, lagen om utmätningsed, lagen om statlig lönegaranti vid konkurs, lagen om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. och rättshjälpslagen.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1980 (SFS 340 f).
En ändring i utsökningslagen syftar till att göra det möjligt för regeringen att anförtro uppgiften att tillsätta vissa kronofogdetjänster åt annan myndighet än länsstyrelse (SFS 374).
Trafiklagstiftning m. m.
En yrkestrafiklag har ersatt 1941 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik. Ändringarna är i huvudsak av författningsteknisk karaktär. Med hänsyn till att bestämmelserna om uthyrningsrörelse och transportförmedling ansetts artskilda från dem som gäller den yrkesmässiga trafiken har de brutits ut och tagits upp i dels en lag om biluthyrning, dels en lag om transportförmedling. Bland de sakliga nyheterna kan nämnas att som taxitrafik skall räknas även sådan beställningstrafik som utförs med mindre bussar (högst 3,5 ton).
I lagen om felparkeringsavgift har gjorts en ändring som innebär att uppbördslagens regler om restavgift inte skall tillämpas på felparkeringsavgifter.
I lagen om flyttning av fordon i vissa fall, luftfartslagen och lagen om införande av nya jordabalken har gjorts smärre ändringar. De möjliggör ökad decentralisering av beslutanderätten i ärenden angående flyttning av fordon, registrering i luftfartygsregistret resp. avskiljande av järnvägsmark.
Här berörd trafiklagstiftning träder i kraft den 1 januari 1980 med undantag av ändringen i lagen om felparkeringsavgift som träder i kraft den 1 oktober 1979 (SFS 559 f, 643).
I anslutning till ett principbeslut om en ändrad trafikpolitik har antagits en lag om handikappanpassad kollektivtrafik. I lagen föreskrivs att den som har tillsynen över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafikapparaten anpassas till handikappade. Lagstiftningen träder i kraft delvis den 1 januari 1980 och delvis den 1 juli 1980 (SFS 558).
Ändringar i syfte att nå en bättre handikappanpassning har också gjorts i byggnadsstadgan. De har avseende på terminalbyggnader. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1980 (SFS 557).
En ny lag om registrering av båtar har ersatt 1975 års båtregistreringslag. Den nya lagen innebär en väsentlig förenkling i förhållande till de tidigare gällande bestämmelserna. Båtregistret skall numera utgöra en förteckning över enbart sådana båtar som står under sjöfartsinspektionens tillsyn eller som annars av offentligrättsliga skäl bör vara särskilt förtecknade. Kravet på utredning om äganderätten har mildrats väsentligt. I huvudsak skall registermyndigheten kunna nöja sig med ägarens egna uppgifter i en anmälningsblankett. En verklig äganderättsprövning behöver ske bara i det fåtal fall då ägaren begär att nationalitetsbevis skall utfärdas. En nyhet i förhållande till äldre bestämmelser är att utländska båtar, som vanligen är förlagda till svensk hamn och vars ägare är bosatta i Sverige, skall införas i registret.
Lagstiftningsärendet har även berört sjölagen. Ändringarna med förökade möjligheter för utländska medborgare med fast hemvist i Sverige att få sina fartyg betraktade som svenska och följaktligen berättigade att föra svensk flagg. Vidare har bestämmelserna om namnskicket för skepp ändrats. De nya reglerna ger ett ökat rättsskydd åt fartygsnamn och serier av sådana namn (SFS 377 f).
I anslutning till godkännande av en konvention om upprättande av en internationell organisation för maritima telekommunikationer via satellit (INMARSAT) har gjorts en ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall. Lagändringen har trätt i kraft i juli 1979 (SFS 461).
Arbetsrätt m. m.
En lag om jämställdhet mellan kvinnor och man i arbetslivet träder i kraft den 1 januari 1980. I lagens portalparagraf föreskrivs att kvinnor och män bör i arbetslivet ha likvärdiga möjligheter till anställning och utbildning, samma möjligheter till ansvarsfulla och meningsfyllda arbetsuppgifter och även i övrigt likvärdiga arbetsvillkor. I samma paragraf föreskrivs också att arbetet bör organiseras på ett sätt som främjar jämställdhet i arbetslivet. Vidare uttalas att arbetsmarknadens parter har ett särskilt ansvar för förverkligandet av de sålunda angivna målen och att detta bör beaktas vid ingående av såväl kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor som sådana kollektivavtal som avses i 32 § medbestämmandelagen.
I lagen har uppställts ett förbud mot könsdiskriminering. Det har uttryckts som ett förbud för en arbetsgivare att missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av hans eller hennes kön. Härmed avses både direkt och indirekt diskriminerande åtgärder. I två kompletterande lagregler har närmare angetts vad som utgör missgynnande i olika situationer, t. ex. vid anställning eller befordran. Andra diskrimineringsfall som berörs i lagtexten är tillämpning av sämre anställningsvillkor, uppenbart oförmånlig fördelning av arbetsuppgifter samt uppsägning m. m. på grund av den anställdes kön.
Undantag görs för s. k. positiv särbehandling av ett underrepresenterat kön, i den mån det sker som ett led i strävanden att främja jämställdhet i arbetslivet. Åtgärder som får anses berättigade av hänsyn till exempelvis familjeintressen eller ideella intressen tillåts också.
Lagreglerna mot könsdiskriminering är tvingande. Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling skall bestämmelsen eller rättshandlingen förklaras ogiltig om arbetstagaren begär det.
Om en arbetsgivare vid anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran förbigår den bäst meriterade till förmån för en person av motsatt kön — lagens huvudfall av könsdiskriminering — blir han skyldigatt betala skadestånd för den kränkning som diskrimineringen innebär. Skadestånd skall utgå till den eller dem som har förbigåtts och bestämmas efter åtgärdens art, arbetsgivarens uppsåt och betalningsförmåga samt övriga omständigheter (allmänt skadestånd). När diskrimineringen innebär att arbetsgivaren tillämpat sämre löne- eller anställningsvillkor för en arbetstagare än dem han tillämpar för arbetstagare av motsatt kön, kan arbetsgivaren vid sidan av allmänt skadestånd få betala ekonomisk ersättning för den lidna förlusten. Tvister skall prövas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Vid prövningen jämställs arbetssökande med arbetstagare.
Förslag till lagregler om aktiva åtgärder för jämställdhet och därmed sammanhängande frågor om tillsyn av lagens efterlevnad genom jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd avlogs av riksdagen (SFS 503).
Som ett led i en reformering av de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna för arbetshandikappade skall de nuvarande sysselsättningsformerna arkivarbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning sammanföras till en enhetlig verksamhetsform, kallad anställning med lönebidrag. Samtidigt har beaktats att den som anställs med lönebidrag skall, till skillnad från vad tidigare gällt i fråga om arkivarbete och musikerhjälp, omfattas av gällande arbetsrättsliga lagstiftning och få gängse lön och övriga förmåner. Lagen om anställningsskydd och lagen om offentlig anställning har ändrats i enlighet härmed. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1980 (SFS 383 f).
I lagen om offentlig anställning (LOA) har även gjorts andra ändringar. De innebär i huvudsak att skadeståndsbestämmelserna i lagen om anställningsskydd gjorts tillämpliga på fall där en myndighet i ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning och läkarundersökning har brutit mot närmare angivna föreskrifter i LOA eller i någon författning som har meddelats med stöd av LOA. En annan ändring syftar till en utvidgning av området för det statliga arbetsgivaransvaret i vissa rättstvister (SFS 214).
Ändringar har gjorts i lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen. Syftet med ändringarna är att göra det möjligt att i hela landet införa allmän platsanmälan enligt lagen. Lagen har trätt i kraft i maj 1979 (SFS 303).
Två nya dagpenningklasser på 190 och 195 kr har införts i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Samtidigt har den lägsta dagpenningklassen om 70 kr. slopats och det konkreta arbetsmarknadsstödet enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd höjts från 65 till 75 kr. per dag (SFS 385 f).
Skollagstiftning
I anslutning till ställningstaganden rörande bl. a. läroplanen för grundskolan och betyg i grundskolan har gjorts ändringar i skollagen. Ändringarna innebär att skolstyrelserna och landstingskommunernas utbildningsnämnder ålagts att på skolväsendets område verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1980.
I skollagen har också gjorts andra, mindre ändringar (SFS 212, 721).
Riksdagens principbeslut att det fria utbildningsområdet i högskolan skall avskaffas fr.o. m. den 1 juli 1979 har kommit till uttryck i en ändring i högskolelagen.
Högskolelagen har ändrats också i anslutning till åtgärder för att förbättra planeringen inom forskningsområdet. Ändringarna gäller bl. a. reglerna om fakultetsnämnd och sektionsnämnd (SFS 446).
Bank- och valutalagstiftning m. m.
Genom ändringar i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen har nya kapitaltäckningsregler införts för bankerna. Syftet är att bankerna skall kunna hålla det kapitaltäckningsgrundande kapitalet på betryggande nivå utan att till följd av ökande omslutning behöva ta i anspråk kapitalmarknaden för större emissioner av aktier
eller förlagslån. Ändringarna innebär att 40 % av värderegleringsreserverna för utlåning, utländska valutor och, med viss begränsning, även för obligationer får jämställas med eget kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsreglerna. Vidare får affärsbanker och sparbanker — på motsvarande sätt som redan gäller för föreningsbanker — med eget kapital likställa det nominella värdet av förlagsbevis till ett belopp som motsvarardet totala egna kapitalet och inte som tidigare endast aktiekapitalet resp. reservfonden. Härjämte innebär lagstiftningen vissa ändringar i den s. k. riskkatalogen, bl. a. i fråga om garantiförbindelser och utländska placeringar. Lagstiftningen har trätt i kraft i juli 1979 (SFS 469 f).
I samband med en pågående omläggning av redovisningssystemet för bankinspektionen har en ändring gjorts i lagen om sparbanker. Ändringen innebär att kostnaderna för ersättning till bl. a. sådan revisor som utses av bankinspektionen för uppdrag i sparbank i fortsättningen skall erläggas direkt av banken. Tidigare har kostnaderna betalats av bankinspektionen med medel som erhållits genom särskilda bidrag från sparbankerna (SFS 294).
Den 60 år gamla lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet har med verkan i huvudsak från den 1 januari 1980 ersatts av en fondkommissionslag och en lag om Stockholms fondbörs. Huvudsyftet med de nya reglerna är att ge allmänheten ett förstärkt skydd i samband med fondkommissionsuppdrag samt att skapa bättre förutsättningar för en väl fungerande fondbörsverksamhet.
Enligt den nya fondkommissionslagen krävs liksom f. n. särskilt tillstånd för att driva fondkommissionsrörelse. Sådant tillstånd skall kunna meddelas dels för aktiebolag (fondkommissionsbolag), dels för bankinstitut. Förutom affärsbanker kan således i fortsättningen också sparbanker och föreningsbanker få tillstånd att driva fondkommissionsrörelse.
Fondkommissionsbolags verksamhet skall i princip endast få avse fondkommissionshandel och annan verksamhet som har samband därmed. Kreditgivning får sålunda ske endast om den har samband med fondkommissionshandeln. I fråga om den handel med värdepapper för egen räkning som fondkommissionsbolag f. n. driver och som även bankinstitut skall få driva kommer att gälla vissa begränsningar. För att riskerna för intressekonflikter vid sådan handel skall minskas och för att konkurrensvillkoren mellan fondkommissionärerna skall utjämnas får företagets eget innehav av bl. a. aktier ha ett anskaffningsvärde av högst 2 milj. kr. Omsättningen i fondkommissionshandeln kan ge rätt till större innehav, dock högst intill ett sammanlagt anskaffningsvärde av 10 milj. kr. På fondkommissionsbolagen ställs liksom f. n. på bankerna krav på kapitaltäckning, betalningsberedskap m. m.
För den som genom sin anknytning till fondkommissionär normalt har insyn i uppdragsgivares värdepappersaffärer av sådan omfattning att det allmänna försäljningsvärdet kan påverkas har uppställts förbud att handla med värdepapper för egen räkning annat än för långsiktig förmögenhetsförvaltning. Sådan person skall till fondkommissionären anmäla sitt och vissa närstående personers innehav av värdepapper. Vidare får enligt den nya lagen fondkommisionär inte medverka till eller för egen räkning ägna sig åt försäljning av värdepapper som har tagits emot som
lån, s. k. blankning. Fondkommissionshandeln skall liksom f. n. stå under tillsyn av bankinspektionen, vars befogenheter klarare än f. n. anges i lagen.
Med utgångspunkt i fondbörsutredningens förslag har tidigare genomförts partiella reformer i fråga om fondbörsverksamheten. De därvid införda reglerna, som bl. a. handlar om börsstyrelsens sammansättning och börsbolagens information till börsstyrelsen och allmänheten, har överförts till lagen om Stockholms fondbörs. All fondbörsverksamhet i landet förbehålls fortsättningsvis Stockholms fondbörs, vilket bl. a. innebär att den s. k. fondhandlarlistan förs till börsstyrelsens ansvarsområde. I lagen ges vissa riktlinjer för börsstyrelsen i frågor om in- och avregistrering av värdepapper samt bestämmelser bl. a. om avbrytande av all handel vid fondbörsen, s. k. börsstängning.
Den tystnadspliktsbestämmelse som föranleds av den ovan nämnda anmälningsskyldigheten har kompletterats med en ändring i lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt (SFS 748 f).
För att skeppsfartens sekundärlånekassa även i fortsättningen skall kunna tillgodose de svenska rederiernas behov av lån för nyanskaffning av fartyg har kassans garantifond ökats med 15 milj. kr. till 67 milj. kr. Beslutet har kommit till uttryck i en ändring av lagen om svenska skeppshypotekskassan och skeppsfartens sekundärlånekassa. Ändringen har trätt i kraft i juli 1979 (SFS 534).
Genom en lag om tillämpning av valutalagen har valutaregleringen förlängts att gälla ytterligare ett år, d. v. s. för tiden den 1 juli 1979 — den 30 juni 1980 (SFS 366).
Näringsrättslig lagstiftning i övrigt
Giltighetstiden för lagen om styrelserepresentation för samhället i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser har förlängts med ett år, d. v. s. till utgången av juni 1980. I samband därmed har den ändringen gjorts att aktiebolag med egen produktion samt ekonomiska föreningar har uteslutits från lagens tillämpningsområde. I dessa typer av företag har rätten till styrelserepresentation inte utnyttjats. Vidare har föreskrivits att offentlig styrelserepresentation i fortsättningen får samtidigt förekomma i högst 30 aktiebolag eller stiftelser, mot tidigare i högst 60 aktiebolag eller ekonomiska föreningar och högst 10 stiftelser. Slutligen har lagens rubrik ändrats till lag om styrelserepresentation för samhället i vissa aktiebolag och stiftelser (SFS 520).
Enligt en ny lag om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg får yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg bedrivas endast efter tillstånd av polismyndighet. Regleringen syftar till att hindra att dyrkverktyg säljs till vem som helst och därigenom minska riskerna för att verktygen kommer till brottslig användning (SFS 357).
Med anledning av att de politiska partierna under våren 1979 har enats om att en rådgivande folkomröstning om kärnkraftens framtida använd-
ning bör hållas senast under första halvåret 1980 har antagits en lag om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle, den s. k. rådrumslagen. Lagstiftningen syftar till att skapa rådrum i fråga om laddning av reaktorer som ännu inte har tillförts kärnbränsle. Förbud mot att ladda sådana reaktorer gäller enligt lagen till utgången av juni månad 1980 eller den tidigare tidpunkt som regeringen föreskriver.
Uppstår förlust genom fördröjning av en reaktors idrifttagande på grund av lagen, är reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten för den förlust som härigenom har uppkommit för honom.
Lagen har trätt i kraft i juni 1979 (SFS 335).
Såsom ett led i försöken att påverka den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken och samhällsordningen har riksdagen antagit en lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. Syftet med lagen är att genom investeringskontroll hindra en svensk nyetablering av företag i Sydafrika och Namibia eller en expansion av redan etablerade företag där.
I lagen stipuleras ett principiellt investeringsförbud som riktar sig till svenska juridiska personer. Till förbudsbestämmelserna anknyter regler om skyldighet för berörda företag att årligen upprätta investeringsplan för rörelse i Sydafrika och Namibia och att till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer redovisa hur verksamheten i dessa länder utvecklas. Enligt lagen kan regeringen i vissa fall medge undantag från förbudsbestämmelserna. Regleringen kompletteras med straff- och förverkandebestämmelser, som i huvudsak är utformade efter mönster av lagen om vissa internationella sanktioner. Åtal för brott enligt lagen får väckas endast efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigar (SFS 487).
En ändring har gjorts i lagen om vissa internationella sanktioner med anledning av en resolution som FN:s säkerhetsråd antog i april 1976 i fråga om Rhodesia. Genom ändringen har regeringen fått möjlighet att meddela förbud mot överlåtelse till rättssubjekt med hemvist i blockerad stat av firma, varumärke eller registrerat mönster eller upplåtelse av särskild rätt därtill (SFS 515).
Riksdagen har antagit en ny jordbruksbokföringslag. Lagen är avsedd för enskild person som driver jordbruk eller skogsbruk, d. v. s. samma kategorier näringsidkare som omfattas av den nu gällande jordbruksbokföringslagen. Redovisningen enligt lagen är avsedd att tjäna som underlag för taxeringen. Detta har påverkat utformningen av åtskilliga bestämmelser. I övrigt är regelsystemet i huvudsak uppbyggt enligt samma mönster som i den nya bokföringslagen. Det innebär att lagen ger utförliga bestämmelser om både löpande bokföring och årsbokslut. Bestämmelserna om årsbokslut behöver dock inte tillämpas om den årliga bruttoomsättningssumman normalt understiger 20 basbelopp. En motsvarande undantagsregel har införts i bokföringslagen. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1980. Vissa s. k. tröskeleffekter har undvikits genom särskilda övergångsbestämmelser (SFS 141 f).
Giltighetstiden för lagen om tillstånd till överlåtelse av fartyg har förlängts till utgången av juni 1980 (SFS 257).
Ove Lindh