Cesare Beccaria och 1700-talets straffrättsreformer

 

Tre diskussionsinledningar

 

År 1977 utkom Cesare Beccarias Dei delitti e delle pene i italiensk-svensk parallelltext.1 För den svenska översättningen har svarat docenten Paul Enoksson. Det är första gången en fullständig text av detta den internationella straffrättslitteraturens kanske mest berömda verk föreligger på svenska. En förkortad text, byggande på fransk förlaga, utgavs i Stockholm 1770 av rådmannen J. H. Hochschild. Med hänsyn både till Beccarias stora idéhistoriska betydelse och till den pågående debatten om straffrättens yttersta grunder och praktiska utformning har det ansetts motiverat att dra uppmärksamheten till Dei delitti e delle pene. De följande tre artiklarna utgör diskussionsinledningar vid ett Beccaria-symposium på Italienska kulturinstitutet i Stockholm i februari 1979.

 

Stig Strömholm:

 

Bakgrund och förutsättningar för Cesare Beccarias verk

 

I europeisk idé- och samhällshistoria framstår årtiondena närmast före och efter sekelskiftet 1700 i många viktiga hänseenden som en avgörande vändpunkt. I mycket tillspetsad sammanfattning — som i det följande måste bli föremål för preciseringar och reservationer på flera punkter kan man kanske säga, att Europa från och med dessa årtionden vände blicken framåt, sökte ideal och problemlösningar i framtiden i stället för att leta efter dem hos det förflutnas mönster. Attitydförskjutningen kännetecknar givetvis först starkt begränsade elitgrupper i de mest avancerade samhällena, d. v. s. Västeuropas intellektuellt ledande kretsar, och det skulle dröja mycket länge innan den kom att få större spridning till de mer perifera länderna och till bredare samhälleliga skikt. Kännetecknande för utvecklingssyn och historieuppfattning hade dittills alltsedan antiken varit, att mänskligheten avlägsnade sig från en tidig guldålder och att utvecklingen gick mot förfall och katastrof. Trohet mot och vid behov återvändande till forntida mönster hade framstått som det enda säkra sättet att avvända olyckor och hålla förfallet stången. På det religiösa området var en sådan inställning naturlig; här låg ju auktoriteterna i det förflutna; katolikerna åberopade den fornkyrkliga traditionens och protestanterna Bibelns auktoritet; i den kristna historieuppfattningen hade också den pessimistiska synen på historieförloppet som en vandring

 

1 Cesare Beccaria, Dei delitti e delle pene. Om brott och straff. Stockholm 1977. Casa Editrice Italica. Biblioteca di cultura, diretta da Giacomo Oreglia. Collana di classici italiani. Med förord av G. Spadolini. Kart., 207 s. 

42—793360. Sv. Juristtidning

658 Stig Strömholmmot katastrofen ett särskilt starkt stöd. På det litterära och konstnärliga området hade normativa estetiska skolor dominerat; de gjorde trohet mot de antika förebilderna till högsta förtjänst. Inom rättsvetenskapen och även den praktiska juridiken hade den romerska rätten och antika politiska ideal spelat en helt dominerande roll. Till och med inom medicin och naturvetenskap hade mycket länge de gamla auktoriteterna, förkroppsligade särskilt av Aristoteles och Galenus, präglat de lärdes verklighetsuppfattning.
    Här som eljest, när det gäller mångförgrenade och komplicerade idéhistoriska förlopp, är det inte möjligt att med anspråk på säkerhet peka ut någon särskild händelse eller något enstaka verk, som utan vidare kan accepteras som vändpunkten. Otaliga i sig begränsade och kontinuerligt förlöpande utvecklingslinjer leder fram till förändringen. Man får, om man vill knyta den till något enskilt moment, acceptera att detta har symbolvärde snarare än sanningsvärde. Ett sådant med särskilt symptomatiskt intresse utrustat moment är den litterära strid som rasade i franska intellektuella kretsar under 1690-talet och som brukar kallas "la querelle des anciens et des modernes". Det gällde ursprungligen antikefterhärmningens och det gentemot forntida förebilder oberoende skapandets inbördes förtjänster, men debatten kom att vidgas och argument kom att hämtas från många håll. Som så ofta gav en intensiv polemik på ett begränsat område anledning till genomgång och omprövning av idéer och attityder över vida fält.
    Striden blev aldrig avgjord, men "les modernes", förespråkarna för en av de antika förebilderna oberoende hållning, hade framletat så många och starka argument för sin ståndpunkt att de i längden kom att framstå som segrare. Tagna tillsammans utgjorde dessa argument en övertygande eller åtminstone suggestiv motivering för att det var dags att säga sig, att det inte var "de gamle" som var gamla och visa; de var tvärtom barn och nybörjare; det var Ludvig XIV:s Frankrike och det samtida Västeuropa som var vuxna, som förfogade både över antikens kunskaper och över senare insikter och erfarenheter. Och det fanns vidare anledning räkna med att framsteget skulle fortsätta, att mänskligheten skulle bli allt mognare och allt klokare, att stater, vetenskaper, konster och näringar skulle gå mot allt större fulländning. Framstegsoptimismen hade kommit till Europa, och den hade kommit för att stanna.
    Bland de argument som "les modernes" och deras anhängare åberopade spelade lagstiftning och samhällsordning en viktig roll. Det gjordes gällande, att förvaltning och krigsväsen, inre ordning i stater och städer, seder och umgängesformer liksom tekniska framsteg i det dagliga livet nått en höjd som aldrig tillförne. Ludvig XIV:s Frankrike kan idag te sig irrationellt och illa styrt, men i samtidens ögon — och ingen representerade samtiden vältaligare eller bättre än den unge Voltaire — framstod solkungens regering som rationell, civiliserad och upplyst vid jämförelse med varje tidigare epok. Livet i Europa hade blivit ljusare och drägligare. Man stod i grinden till 1700-talets leende landskap, man hade inlett upplysningstidens på en gång förnuftstroende och njutningslystet livsbejakande långa allegrosats.
    Mot denna ljusa bakgrund finns det en sektor av de europeiska samhällenas liv som ter sig märkligt efterbliven, mörk och försummad. Det är

Cesare Beccaria 659straffrätten och framför allt straffverkställigheten. Till dessa områden föreföll det optimistiska morgonljuset inte att nå fram, och detta framstår som så mycket märkligare som straffrättskipning och straffverkställighet i det dåtida Europas alltjämt trånga och packade städer och byar spelade en väsentligt större och framför allt mer synlig roll än fallet är idag. Fullgörandet av kroppsstraff, alltifrån avrättningar till lemlästning och prygel, var ofta återkommande syner på offentliga platser, drastiska ingripanden, t. ex. mjölkkontroll av ogifta kvinnor i de lägre stånden, berörde stora befolkningsskikt i deras dagliga liv, och ingen turist kunde resa genom många orter utan att genom anblicken av galgar och skampålar påminnas om straffrättens existens.
    Vill man idag göra sig en föreställning om hur denna i hela den europeiska statsvärlden likartade straffrätt tedde sig måste man göra en fantasiansträngning, vid vilken man måste söka exempel från terroriströrelser och diktatoriska blodsregimer för att överhuvudtaget kunna föreställa sig verksamhetens art och verkningar. Dödsstraffet framstod som näranog normalstraff, även vid förhållandevis lindriga egendomsbrott. Frihetsstraffen, där de överhuvudtaget kom till användning som självständig strafform, var så utformade i fråga om arbetsplikt, allmän behandling i de fruktansvärda gemensamhetsfängelserna och tillkommande fysiska lidanden, att de i huvudsak hade karaktären av kroppsstraff. Med mycket få undantag, framför allt i Holland och England, användes tukthus och arbetsinrättningar för den merkantilistiska statsnyttans behov av billig arbetskraft, och ej sällan var sådana inrättningar utarrenderade till enskilda, som sökte pressa största möjliga vinst ur dem. För grövre brott användes s. k. kvalificerade dödsstraff, präglade av ambitionen att maximalt förlänga och försvåra delinkventens lidanden, och dessa straff verkställdes alltid offentligt; avskräckningseffekten var ett av motiven för deras existens. Ett par exempel kan vara nog. När en sannolikt sinnesrubbad man, Damiens, år 1757 straffades för ett misslyckat och i huvudsak ofarligt mordförsök på Ludvig XV av Frankrike, tillämpades det hävdvunna straffet för kungamord. Efter tortyr med glödande tänger och kokande olja på avrättningsplatsen, som var välbesökt av herrar och damer ur samhällets alla skikt, sönderslets den livdömdes kropp av fyra hästar.
    Ännu efter 1745 års skotska uppror användes i England i flera fall det gamla högförräderistraffet, som bl. a. innebar att den dömde släpades till avrättningsplatsen efter en häst, hängdes men skars ned innan han förlorat medvetandet och kastrerades, varefter bödeln öppnade hans kropp och slet ut inälvorna, som brändes, varefter slutligen huvudet avhöggs. Det är svårt att finna plats för scener sådana som dessa vid sidan av rokokons herdeidyller och upplysningsmännens ljusa filantropi. Men det är också svårt att förstå hur straffrätten så länge kunde förbli oberörd av den upplysta, låt vara ibland skolmästaraktiga och pedantiska, rationalism och strävan efter tidsenliga och samhällsnyttiga lösningar som alltifrån 1600-talets slut under namn av naturrätt präglade både civilrätten och den offentliga rätten.
    Frågan hur och varför straffrätt och straffverkställighetsrätt hade blivit och så länge kunde förbli en bortglömd och orensad social dypöl har sysselsatt rättshistorikerna och givit upphov till olika förklaringar. För att

660 Stig Strömholmåtminstone i någon mån begripa fenomen, som ibland kan te sig som obegripliga patologiska mardrömmar, måste man kasta en blick på den bakomliggande historiska utvecklingen.
    I den tidiga medeltidens Europa hade böter och skadestånd — påföljder, som alltjämt dominerar i de svenska landskapslagarna — varit de vanligaste straffrättsliga reaktionerna, och där dödsstraff förekom åtföljdes det i regel inte av grymheter. Frihetsstraff var mycket ovanliga naturligt nog, eftersom man knappast hade de permanenta administrativa resurser som verkställigheten av sådana straff kräver. Straffrättens brutalisering inträdde under hög- och senmedeltiden. Bland förklaringar — men frågan är inte särskilt väl utforskad i detalj — har bl.a. av Erik Anners andragits en rad omständigheter, som kännetecknade den samhälleliga och sociala situationen. Statsmakten var ineffektiv och ofta nära nog maktlös både gentemot feodala makthavares fejder och kringstrykande rövarbands härjningar. Någon polismakt i modern mening existerade inte. Det kan erinras om att en någorlunda effektiv ordningsmakt knappast tillkom förrän i Frankrike under Ludvig XIV. Den för andra storstadskårer mönsterbildande Londonpolisen organiserades först ett stycke in på 1800-talet. Alltifrån 1300-talet uppträdde i krigens och farsoternas spår elakartade sociala upplösningstendenser i hela Västeuropa. Städerna, som redan av hygieniska och sociala skäl var kroniska farozoner, krävde en drastiskt sträng ordningshållning. I denna samhälleliga omgivning måste det för statsmakten, när den undantagsvis kunde lagföra svårare förbrytare, framstå som önskvärt att dels utvinna all den avskräckningseffekt som var möjlig ur den offentliga straffverkställigheten dels utrota samhällsfiender så eftertryckligt som möjligt. Ett okvalificerat dödsstraff tedde sig inte särskilt skrämmande för folk, som ofta levde på svältgränsen och i farsoternas närhet och som dessutom hyste mycket starka religiösa föreställningar om jordelivets intighet. Kyrkan hade visserligen tidigare verkat för en viss humanisering av straffrätten men tycks under högmedeltiden och senare inte ha reagerat mot de grymma straffen.
    Om sålunda det senmedeltida utgångsläget gynnade en bestialisk straffrätt, med tyngdpunkten på den utrotningseffekt som dödsstraffet hade och den verkliga eller inbillade avskräckningsverkan som grymma strafformer medförde, förändrades situationen med de nya starka nationalstaternas framväxt under renässansen.
    Dessa stater hade emellertid alltjämt bekymmer med uppror, social jäsning och oroliga städer. De stora och oftast både asocialt rekryterade och asocialt uppträdande legohärarna krävde en skoningslös disciplin. Men härtill kom under 1500-talet religionskrig, kättarprocesser, inkvisition och senare häxprocesser. De monarkiska nationalstaterna under 1500- och 1600-talen varken kunde eller ville mildra den fruktansvärda straffrätt som de ärvt från medeltidens svagare samhällen.
    Det är under hela denna tid möjligt att finna enstaka protester. I Sverige kan man erinra om den måttfulla syn på straffrätten och den varning mot tortyr och framtorterade bekännelser som kommer till uttryck i Olaus Petris domarregler. I stort tycks emellertid både teologer och jurister ha accepterat sakernas tillstånd. Under renässansen och barocken växte en systematiserande och analyserande straffrättsveten-

Cesare Beccaria 661skap fram — till skillnad från civilrätten hade straffrätten ägnats mycket ringa intresse av både de romerska juristerna och medeltidens rättsvetenskapsmän — men det är karakteristiskt, att den tyska 1600-talsjuridikens store straffrättslärde, Benedikt Carpzov, död 1666, företrädde en hårt teokratisk syn på straffet, dess avsikt och verkan. Det är överhetens plikt, heter det hos Carpzov, att straffa brott för att på detta sätt avvända Guds vrede från stat och land.
    Sakta växer mot 1600-talets slut förutsättningarna för en ändring fram.
    De europeiska nationalstaterna präglas av bättre social ordning och fastare förhållanden; de enväldiga furstarna sitter säkrare i sadeln och kan omge sig med en mer effektiv och allmänt åtlydd administration. Feodalherrar och uppstudsiga lokala menigheter är i huvudsak undanröjda, och fast social oro i samband med krig och missväxt alltid kan utbryta, är en någorlunda välbärgad och i princip statslojal medelklass under framväxt. De stående arméerna har nått en nivå i fråga om disciplin och lojalitet, som gör dem mindre fruktade både inom och utomstaterna. Religionsmotsättningarna har avsevärt dämpats.
    På det ideologiska och idémässiga planet innebär naturrättslärorna en långsam uppluckring av den teokratiska synen på rättsordningen. Det nya med den av Grotius grundlagda och av Pufendorf och många andra vidareförda rationalistiska naturrätten är att man börjar söka rationella motiv för rättsliga lösningar och att de teologiska argumenten förlorar sin kraft. Straffet blir i denna nya optik inte något av Gud anbefallt utan ett medel att uppnå ett visst mål. Häri ligger emellertid inte i och för sig någon garanti för en mildare straffrättskipning. Åtminstone hos de tidigare naturrättsföreträdarna förläggs den rationella motiveringen för statens straffande verksamhet nämligen i statsnyttan, sådan den uppfattades ide merkantilistiska envåldsmonarkierna, och denna statsnytta var allt annat än sentimental; den kunde rättfärdiga även mycket brutala straff i avskräckningens intresse. Ett tankeelement i den rationalistiska naturrätten som förtjänar att framhävas särskilt i detta sammanhang var idén om samhällsfördraget, d. v. s. föreställningen att de mänskliga samhällena byggde på ett frivilligt avtal, genom vilket de enskilda överlåtit en större eller mindre del av sin frihet och sin beslutanderätt till en enskild eller kollektiv makthavare. Idén om samhällsfördraget innehöll, låt vara implicit och indirekt, antydan om begränsningar i straffrättens legitima utövning. Denna idé skulle utvecklas på ett särskilt sätt hos Beccaria.
    De förändringar i det västeuropeiska samhälleliga och ideologiska scenariot kring sekelskiftet 1700 som här har antytts utgör de omedelbara förutsättningarna för Beccarias verk och bildar övergången till den period som man brukar beteckna som upplysningstiden. Det finns anledning att varna för vissa vanliga missuppfattningar rörande denna period. Den betecknas gärna som human och humaniserande. Det är ett i huvudsak riktigt omdöme försåvitt gäller de faktiska långsiktiga effekterna av upplysningsmännens verksamhet. Men det vore oriktigt att tillskriva dessa upplysningsivrare ett humanitärt patos som inte var deras. Nyheten och tyngdpunkten i deras förkunnelse var rationalismen, förnuftstron, och udden riktade sig mot historiskt givna, framför allt kyrkliga auktoriteter. De intressen de ville tjäna var ofta den statliga despotismens och ett samhällsintresse som i första hand sammanföll med den framväxande

662 Stig Strömholmbesittande medelklassens. Sjuttonhundratalsrationalismen bröt bojor, men den bröt också sönder sådana skrankor och begränsningar i den ekonomiska handlingsfriheten som äldre härskarskikt känt sig förpliktade av och som utgjort ett visst skydd för de fattigaste folkgrupperna. Rationalismen var i första hand en ekonomisk rationalism; i dess spår följde ekonomiska omvälvningar inom jordbruket, som försämrade småbrukarnas och de egendomslösas situation. I dess spår följde också den tidiga industrialismens hämningslösa exploatering av ett växande proletariat. Mer klart och medvetet uttalade humanitära drag finner vi dels hos religiösa rörelser, såsom pietismen och senare väckelsefromheter mot århundradets slut, dels i den nyhumanistiska riktning som likaså satte in mot seklets slut och som i viss mån utgjorde en reaktion mot upplysningstiden.
    Bland de franska upplysningsmän som ägnade intresse åt straffrätten bör framför allt nämnas Montesquieu, som verkligen tycks företräda en viss, låt vara sval, humanitet, och Voltaire. På det straffrättsliga området vågade enstaka män som den tyske rättsfilosofen Chr. Thomasius i Halle och straffrättsläraren K. F. Hommel i Leipzig mer öppet ta till orda för en mindre barbarisk ordning. Från anglo-amerikanskt område kom John Howards State of Prisons från 1771, som blev epokgörande på fångvårdens område. Men om man sålunda kan notera utvecklingstendenser och förberedande tidens tecken omkring 1700-talets mitt, blev Beccarias skrift Dei delitti e delle pene genom sin vältalighet, sin språkliga glans, sin på en gång hårdknutna och lättfattliga bevisföring den avgörande trumpetsignalen. Beccaria trädde inte fram i en oförberedd social och intellektuell miljö, men detta minskar ej hans förtjänst.