Ivar Strahl:

 

Beccarias tankegång — några huvudlinjer¹

 

Markis Cesare Beccarias skrift "Om brott och straff" utkom år 1764, då författaren var 26 år. Den väckte genast stor uppmärksamhet och översattes snabbt till flera språk. Antagligen är den den mest översatta av alla juridiska skrifter. Till svenska översattes den av Hochschild år 1770. En modern och i olikhet mot Hochschilds trogen översättning till svenska har verkställts av överläkaren doc. Paul Enoksson.
    Beccaria var genomträngd av upplysningsidéerna. Han hade upplysningsmännens tro på förnuftet och deras ringaktning för traditionella tänkesätt. Människosläktets historia är, säger han, ett ofantligt hav av villfarelser, på vilket några få och med svårighet insedda sanningar med långa mellanrum flyter upp till ytan. Men med förnuftets hjälp kan man enligt hans tro skingra villfarelserna och övervinna fördomarna. Han är sangvinisk. Förnuftet kommer nog att segra. Det gäller endast att få människorna att förstå.

 

¹ En mycket mer ingående framställning av Beccarias tankar, deras bakgrund och deras inflytande på samtid och eftervärld lämnas av Anners i hans bok Humanitet och rationalism, Sthlm 1965.

    Italienaren Beccaria, bosatt i Milano, var förtrogen med den franska upplysningslitteraturen. Han stöder sig särskilt på Montesquieu och Rousseau. Före Beccaria hade upplysningsmännen emellertid ganska litet ägnat uppmärksamhet åt straffrättsliga frågor. Vad Beccaria företog sig var en systematisk granskning av straffrätt och straffrättsskipning med kritik och också med förslag till reformer. Fastän han var promoverad till juris doktor, var han nog mera filosof än jurist. Han såg på det dåtida rättsväsendet liksom utifrån eller ovanifrån. Skriften var för sin tid mycket radikal. Betecknande är, att den utgavs anonymt och att den sattes på Index.
    Skriften mötte starkt motstånd från jurister och teologer. Den beskylldes för att vara samhällsfarlig och stridande mot religionen. Men den vann också entusiastiskt bifall. Den passade i det andliga klimatet under senare delen eller slutet av 1700-talet. Vad som slog an var dess humanitära tendens, särskilt dess kritik av dödsstraffet. Alltjämt vilar Beccarias berömmelse främst på hans kamp mot dödsstraffet. Han uppfattas som en förkämpe för humanitet, och såsom sådan uppfattade han sig säkerligen själv. Han vädjar i starka och vältaliga ordalag till känslan för humanitet. Men hans argumentering är rationalistisk. Först i andra hand vädjar han till läsarnas känslor.
    Den dåtida straffrättsskipningen var grym och godtycklig, dock mera på kontinenten och i England än i Sverige där mycket av det gamla botsystemet levde kvar. Vedergällningstanken accepterades som självklar och kombinerades med avskräckningstanken. När man trots de stränga straffen inte tycktes få bukt med brottsligheten, ansåg man sig böra skärpa straffen. Om då även mindre allvarliga brott blev strängt bestraffade, ansåg man vedergällningstanken kräva, att grova brott bestraffades ännu strängare. Dödsstraff blev ett tämligen normalt straff, och för att differentiera straffen efter brottens grovhet fann man sig böra verkställa dödsstraff för grova brott i särskilt grymma former. Vedergällnings- och avskräckningstankarna samverkade så till att göra straffrätten allt grymmare. Carolina, d. v. s. kejsar Karl V:s Peinliche Gerichtsordnung, och Theresiana, Maria Teresias strafflag, är en hemsk läsning.
    Till detta kom att domstolarna ansåg sig ha till uppgift att bekämpa brottsligheten och därför, om också knappast i Sverige, fann sig böra tolka strafflagarna tämligen fritt för att straffvärda fall inte skulle bli obestraffade.
    Mot detta system började åtminstone på 1700-talet några reagera. Voltaire fick rätt mycket gehör för sin häftiga kritik av den franska straffrättsskipningen, exempelvis kritiken av domen över Calas. Han hade eller fick meningsfränder när han skrev: En domare är en barbarklädd i talar.
    Mot systemet uppträdde nu Beccaria med en genomtänkt kritik och med förslag till reformer. Beccaria byggde på naturrättsläran. Enligt denna innebor i människans förnuft vissa rättsliga principer. En grundläggande princip är, att avtal skall hållas: pacta sunt servanda. Detta är enligt läran en sanning. Grotius förklarar den vara ett axiom som inte ens Gud kan ändra, liksom Gud inte kan ändra satsen att 2 • 2 är 4.
    På principen att avtal skall hållas grundades läran om samhällsfördraget, en lära som utvecklades av bland andra Rousseau. Människorna

ansågs ha slutit ett fördrag enligt vilket staten har vissa rättigheter att ingripa, bl. a. med straff. Hela statens rätt att straffa vilar enligt läran på samhällsfördraget.
    Beccaria motiverar sin kritik av straffrätten och sina förslag till reformer genom att hänvisa till samhällsfördraget. Han påstår inte, att ett sådant verkligen har ingåtts, men man bör enligt honom handla som om det ingåtts. Detta är i och för sig inte märkvärdigare än att den som stiger upp i en buss anses ha åtagit sig att betala bussavgiften. Enligt Beccaria har varje samhällsmedlem genom att ingå i samhället underkastat sig samhällsfördraget. Det för oss märkvärdiga i denna tanke är, att detta uppfattades som en sanning.
    Beccarias resonemang går ut på att visa vad samhällsfördraget förnuftigtvis innehåller. Han ställer frågan vad som är rätt enligt samhällsfördraget och finner i sitt resonemang, att mycket i straffrätten strider mot detta och att straffrätten bör reformeras så att den stämmer med samhällsfördraget. Kritiken och reformkraven är för honom sanningar, inte endast önskemål. Först i andra hand kommer för honom humanitetssynpunkter. Han finner till sin glädje, att hans undersökning av den sanna rätten leder till att den dåtida rätten bör reformeras i humaniserande riktning. Han säger t. ex. om dödsstraffet: Om jag kan visa att detta är varken nyttigt eller nödvändigt — i så fall är det enligt honom inte berättigat enligt samhällsfördraget — har jag tjänat mänsklighetens sak.
    Detta, att ett logiskt resonemang om vad samhällsfördraget innehåller leder till resultat som författaren finner önskvärda, var mycket vanligt. Det bör inte avfärdas såsom blott och bart ett önsketänkande. För dåtiden var det en viktig fråga vad som är rätt, inte endast önskvärt såsom nyttigt eller humant. De som önskade en humanisering av straffrätten fann i Beccarias skrift ett logiskt genomfört resonemang, som visade att en humanisering var inte endast önskvärd utan i enlighet med den i människans förnuft inneboende naturliga rätten, den sanna rätten som måste vara förmer än lagstiftarens bestämmelser och domstolarnas praxis.
    För vår tid, som inte tror på läran om samhällsfördraget, ter sig Beccarias resonemang i vissa delar främmande, men vi bör uppskatta att hans resonemang går ut på att straffrätten och straffrättsskipningen bör vara bestämda av rätt, inte godtyckliga. Han ivrar i själva verket för rättsstaten, the rule of law. Att hans resonemang bygger på läran om samhällsfördraget bör inte hindra oss från att högt värdera hans insats för rättsstatliga principer i straffrätt och straffrättsskipning.
    Beccarias grundläggande resonemang är i korthet följande. För att undgå ett liv i ständiga tvister och stridigheter har människorna överlämnat en del av sin frihet, i själva verket endast en liten del, åt statsmakten. Deras mål är att få åtnjuta resten i lugn och säkerhet. Men detta mål skulle inte uppnås, om inte staten finge medel att inskrida mot dem som stör lugnet och säkerheten, d. v. s. förgriper sig mot sina medmänniskor eller deras rättigheter eller mot samhället självt. Dessa medel är straffen. Straffens ändamål är att avhålla från gärningar som är skadliga för medmänniskor eller för samhället. Straffen skall vara ändamålsenliga i detta avseende, d. v. s. vara till nytta för att avhålla från sådana gärningar, men detta räcker inte. De skall också vara nödvändiga för att avhålla från dessa gärningar. De är inte berättigade, om de inte är nödvändiga för att

upprätthålla lugn och säkerhet. En straffrätt, som går därutöver, är inte berättigad utan är ett tyranni. En straffrättsskipning, som håller sig inom det nödvändiga, är däremot berättigad. Till nödvändiga straff har nämligen samhällsmedlemmarna samtyckt genom samhällsfördraget.
    Straffrättsskipningens enda syfte är enligt Beccaria brottsprevention. Detsamma sade Voltaire: La véritable jurisprudence est d'empêcher les délits. Detta är enligt Beccaria en sanning, som han ådagalagt i sin skrift.
    Beccaria avvisar all tanke på skuld eller synd i moralisk eller religiös mening. Beccarias straffteori är helt sekulariserad. Den brottslige skall enligt honom inte straffas för det han gjort något moraliskt förkastligt. Beccarias uppfattning är också helt utilitaristisk. Han uttrycker t. o. m. den åsikt för vilken Bentham blivit berömd: Målet för lagstiftning bör vara största möjliga lycka åt största möjliga antal. Bentham säger sig ha hämtat satsen från Beccaria.
    När Beccaria hänvisar till brottsprevention såsom straffrättsskipningens uppgift, står allmänpreventionen i förgrunden för honom. Han nämner visserligen också individualpreventionen, men denna måste för honom spela mindre roll, ty han förordar i lag bestämda fixa straff och vid bestämmandet av dessa måste lagstiftaren främst ha allmänpreventionen för ögonen eftersom det vid lagstiftandet är okänt vilka det är som kommer att begå brott. Tanken, att straffet genom det sätt varpå det verkställes skall om möjligt göra den straffade till en bättre människa, ingår inte i Beccarias resonemang och beröres över huvud inte i hans skrift.
    Beccarias åsikt, att straffets uppgift är att avhålla från brott och att vad som är nödvändigt härför men endast detta är berättigat, innebär, att straffet inte får vara strängare än som är nödvändigt. Beccaria drager av sin åsikt vidare den slutsatsen, att straffet bör stå i proportion till brottets svårhet eller grovhet, nämligen själva gärningens skadlighet. Detta förklarar han med att ju skadligare en gärning är desto kraftigare medel bör användas för att avhålla från gärningen.
    Beccaria anför såsom skäl för kravet på proportionalitet också, att straffrättsskipningen skulle förvilla allmänhetens rättsuppfattning om det bleve lika straff t. ex. för dödande av en fasan som för dödande av en människa. Därigenom skulle man, säger han, undergräva de moraliska föreställningar vilka är ett verk av många århundraden och kostat mycket blod att oändligt långsamt och mödosamt bygga upp i människosinnet.
    Det är att märka, att Beccaria inte kräver proportionalitet mellan brottslingens skuld och straffet. Tanken på skuld är främmande för Beccarias straffrättsteori. Del är måttet av kränkning av medmänniskorna eller samhället som skall bestämma proportionen.
    Kravet på proportionalitet innebär därför enligt Beccaria, att det bör bli lika straff för lika brott i betydelsen yttre gärning. Det är gärningen i den bemärkelsen som skall bestämma straffets stränghet, och straffen skall enligt Beccaria som sagt vara fixa. Domstolen skall endast ha att fastställa vad som hänt och se efter om det faller under någon straffbestämmelse. Domstolen skall inte ha att utmäta något straff. Straffet skall vara bestämt i lag för varje brott och därmed vara lika för lika brott.
    Beccaria föreslår alltså inte ett latitudsystem. Latitudsystemet kom först senare till användning i någon större utsträckning.

    Franska revolutionens strafflag, av år 1791, som i mycket var inspirerad av Beccarias skrift, hade fixa straff och f. ö. ganska milda sådana. Dödsstraffet bibehölls i strafflagen men för jämförelsevis få brott. Robespierre talade för dess avskaffande ur strafflagen.
    I Napoleons strafflag, code pénal av år 1810, blev latitudsystemet däremot regel. Straffen skärptes, och dödsstraffen blev talrikare än enligt revolutionens strafflag. Inom latituden skulle man enligt code pénal i dess ursprungliga skick utmäta straffet i regel eller i princip efter gärningens grovhet, alltså så som Beccaria ansåg att de av honom förordade fixa straffen skulle bestämmas i lag. Proportionalitet efter gärningens grovhet var enligt Beccaria rättvis. Med rättvisa förstod Beccaria, enligt vad han säger, intet annat än vad som är nödvändigt för att tillgodose samhällsfördragets syfte, nämligen att skapa lugn och säkerhet.
    Mot denna uppfattning om rättvisa på straffrättens område framträdde opposition under restaurationen efter Napoleon och under julimonarkien, Ludvig Filips regim. Man hävdade, att straffet bör vara ett för den brottsliga individen moraliskt rättvist straff. En skola framträdde, som hävdade att det bör finnas två gränser för straffets stränghet: inte strängare än som är till nytta för att avhålla från brott och inte heller strängare än som är rättvist, nämligen moraliskt rättvist som straff för den ifrågavarande brottslingen.
    Denna lära blev förhärskande i Europa på 1800-talet. Latitudsystemet infördes allmänt, och inom latituden skulle brottslingen få det straff han förtjänade. Detta straff ansågs rättvist. Den straffrätt som utformades enligt läran kallas i Frankrike neo-klassisk till skillnad från den som rådde i franska revolutionens strafflag och i code pénal i dennas ursprungliga form. I Sverige brukar man inte göra denna åtskillnad utan brukar tala om den under 1800-talet härskande straffrätten såsom den klassiska.
    Mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet har som bekant den neo-klassiska eller klassiska straffrätten modifierats. Det har vid sidan av straffen tillkommit brottspåföljder som inte utmätes inom en strafflatitud efter vad brottslingen anses ha gjort sig förtjänt av: villkorlig dom, ungdomsfängelse och internering. Och långvarigheten av ett inom en strafflatitud ådömt fängelse har gjorts obestämd genom möjlighet till villkorlig frigivning. Sådana rättsinstitut låg utanför Beccarias synfält.
    Beccaria härleder en rad krav och slutsatser ur sin uppfattning, att statens rätt att straffa bygger på samhällsfördraget, att straffrätten enligt detta har till uppgift förebygga brott och att enligt fördraget endast härför nödvändiga straff bör förekomma.
    Ett krav är, att brotten skall vara noggrant beskrivna i lag. Det är endast åt lagstiftaren som medborgarna har överlämnat en del av sin frihet. Domstolarna bör, som sagt, ha till enda uppgift att pröva vad som har hänt och se om detta rymmes under en straffbestämmelse. Beccaria tror, att lagarna kan göras sådana att det klart framgår om en straffbestämmelse är tillämplig eller inte. Frågan om en gärning är brottslig skall vara en fråga om fakta och inte bero av vad en domstol tycker. Medborgarna skall, såsom Beccaria uttrycker det, inte vara underkastade ett antal småtyrannier.
    Det krävs därför, att lagarna är tydliga. De skall inte behöva tolkas. Tolkning efter lagens andemening bör inte vara tillåten. Beccaria utbris-

ter: Lyckligt det folk, där lagarna inte är en vetenskap!
    Medborgarna skall kunna förutse, om deras handlingar är straffbara eller straffria, och också kunna beräkna på förhand det obehag som blir följden av ett brott.
    Förutsebarheten ger enligt Beccaria medborgarna en känsla av självständighet och frihet som är av värde. De får rättssäkerhet, något som också är rätt eller rättvist emedan samhällets uppgift enligt samhällsfördraget är att värna om den frihet som medborgarna inte har avhänt sig. Varje medborgare bör få göra allt som inte är förbjudet i lag, och han bör kunna veta när han är brottslig eller inte brottslig. Detta är enligt Beccaria viktigt, ty det skapar en fri och kraftig medborgaranda. I denna del föregriper hans tankar liberalismens samhällssyn.
    Straffen skall vidare enligt Beccaria vara måttliga. Mycket stränga straff är nämligen enligt honom inte nödvändiga. Ty vad som verkar avhållande är enligt Beccaria inte så mycket att straffet är strängt som att det med visshet följer på brottet. Straffet behöver inte vara strängare än att det uppväger motivet för den brottsliga gärningen, och för detta räcker det med måttliga straff. Straffet bör emellertid för att fylla sin uppgift komma snabbt efter brottet.
    Det är rent av enligt Beccaria så, att måttliga straff är mera effektiva för att avhålla från brott än mycket stränga. Han anför flera skäl för denna åsikt. Ett är att allmänheten vänjer sig vid de stränga straffen, så att dessa inte gör större intryck på allmänhetens uppfattning än mera måttliga straff. I stället blir sinnena förråade och förhärdade av de mycket stränga straffen. Ett annat skäl är, att det är svårt att förmå domstolarna att undantagslöst ådöma mycket stränga straff. Den potentielle brottslingen kan därför hysa förhoppning att slippa straff, just emedan den gärning han överväger att begå är belagd med mycket strängt straff. Denna åsikt besannades vid tillämpningen av code pénal i dess ursprungliga skick och f. ö. också i England, där dödsstraff under 1700-talet och ännu något senare stadgades för allt flera brott. Ett skäl är vidare, att lagstiftaren, om han anser sig böra stadga mycket stränga straff, får svårt att upprätthålla proportionaliteten mellan brott och straff, ty det finns en övre gräns för straffets stränghet som inte kan överskridas.
    Dödsstraffet är ju ett mycket strängt straff. Beccarias argument mot sådana straff över huvud är därför argument mot dödsstraffet. Men han anför också särskilda argument mot just detta straff, vilket var mycket vanligt på hans tid. Av innehållet i hans skrift var det i synnerhet kritiken av dödsstraffet som tilldrog sig uppmärksamhet.
    Beccaria anmärker mot dödsstraffet i första hand, att samhällsfördraget inte ger staten rätt att taga brottslingens liv. Ty vem kan väl ha samtyckt till att bli avrättad om han skulle begå brott? På denna punkt avviker Beccaria från Rousseau. Denne ansåg, att fördraget ger staten rätt att avrätta medborgare, något som skräckmännen under franska revolutionen, till stor del bestående av övertygade rousseauaner, kunde åberopa. Massavrättningarna var emellertid tänkta som ett extraordinärt medel att försvara fosterlandet och dess nyvunna frihet och tillhörde inte den ordinarie straffrättsskipningen.
    Dödsstraffet är vidare enligt Beccaria inte nödvändigt eller ens ändamålsenligt, möjligen med undantag för exceptionella fall då nationens

säkerhet är i fara. Under vanliga förhållanden behövs dödsstraffet inte, ty hårt livstids straffarbete är tillräckligt avhållande. Ja, sådant livstidsstraff har enligt Beccaria större avhållande verkan än dödsstraff, och dödsstraffet bör därför utbytas mot hårt straffarbete på livstid.
    En svaghet hos dödsstraffet är nämligen enligt Beccaria, att det går så fort över. Allmänheten tager mera intryck av att vara vittne till ett långvarigt lidande. Det är inte straffets stränghet som verkar mest avhållande på människorna utan dess varaktighet. En avrättning är visserligen ett ohyggligt skådespel, men intrycket på åskådaren bleknar snart. Ett starkare intryck gör att se "en människa berövad sin frihet och förvandlad till ett lastdjur som med sina mödor skall gottgöra den orätt hon gjort samhället". Var och en kan göra reflexionen: Detta kan hända även mig. Och till den reflexionen föranledes han varje gång han ser fången. En sådan upprepad reflexion är mera verksam såsom avhållande än tanken på döden, som människor alltid ser i ett dunkelt fjärran.
    Därtill kommer, anmärker Beccaria, att dödsstraffet drabbar varje gång endast en. Det behövs därför att avrätta många brottslingar för att statuera exempel som är en varaktig påminnelse. Om hårt livstids straffarbete får ersätta dödsstraff, tjänar däremot en enda brottsling till att ge ett länge iakttagbart och därför mera verksamt exempel.
    Beccaria framhåller också, att många som begår brott tänker på döden genom avrättning med lugn, beroende på fanatism eller fåfänga. Andra lever enligt honom i sådan misär, att de betraktar döden som en befrielse.
    Beccaria föreställer sig, att den som överväger att begå ett mord eller en stöld kan resonera som så: "Vad är det för lagar som jag måste lyda och som lämnar en så stor klyfta mellan mig och den rike? Han nekar mig den slant jag begär och ursäktar sig genom att erbjuda mig ett slitsamt arbete, som han själv inte vet något om. Vem skapade de här lagarna? Rika och mäktiga män, vilka ansett det under sin värdighet att besöka den fattiges dystra boning och aldrig själva fått dela ett mögligt bröd med oskyldiga barn, som skriker av hunger, och en hustru, som gråter. Låt oss bryta dessa band som är så olycksdigra för de flesta och endast gynnar några få och loja tyranner! Låt oss angripa orättvisan vid roten! Jag skall återvända till mitt naturliga oberoende, leva fri och lycklig för en tid och njuta frukterna av mitt mod och min skicklighet. Kanske kommer en dag av smärta och ånger, men den blir kort och för en dag av lidande får jag år av frihet och nöjen. Som kung för en liten skara skall jag rätta ödets misstag och se tyrannerna blekna och darra inför den som de med förolämpande högmod aktat mindre än sina hästar och hundar." Så inställer sig, fortsätter Beccaria, religionen i sinnet på den skurk som är van att missbruka allt. Genom att förespegla honom en lättköpt ånger och en nästan säker evighet av lycka minskar den betydligt fasan för den slutliga tragedien.
    Annorlunda resonerar, menar Beccaria, den som ser framför sig risken för många långa år av fångenskap och lidande, utsatt för sina medmänniskors blickar.
    Beccaria tänker sig invändningen, att det hårda livstidsstraff, som han förordar i stället för dödsstraff, är inhumant. Beccaria bemöter invändningen med att fången inte lider så mycket som åskådaren tror. Fången vänjer sig och finner nog tröstegrunder. Hans lidande är utspritt under

en lång tid, och lidandet i dag distraherar honom från tanken på det lidande som ligger i framtiden. Åskådaren däremot tänker på hela summan av lidande som fången har att utstå. Livstids straffarbete har därför den förtjänsten, att det förskräcker åskådaren mer än den dömde. Allmänheten tror, att fången lider mer än han gör, och detta är en fördel.
    Beccaria yrkar alltså inte på milda frihetsstraff. Tvärtom förordar han stränga sådana och lägger vikt vid stränghet både i fråga om längd och verkställighetssätt. Och straffen bör verkställas så, att allmänheten ser fångarna.
    Motiveringen för avskaffande av dödsstraffet är, såsom torde ha framgått, inte i främsta rummet humanitär utan rationalistisk, men Beccaria gläder sig åt att hans resonemang leder till en humanitär vinning. Det är tydligt, att han anser sig kämpa för en humanisering av straffrätten.
    Mot denna bakgrund kan det i förstone förvåna, att han vill avskaffa benådningsrätten. Detta förklaras emellertid av att han anser det viktigt att brott undantagslöst skall följas av straff. Mildheten bör enligt honom komma till uttryck i lagen, inte i lagtillämpningen.
    Beccarias skrift innehåller mycket mer än som framgår av denna redogörelse. Skriften är i själva verket trots sitt ringa omfång, c:a 100 oktavsidor, mycket innehållsrik. Jag har emellertid redogjort för det som för Beccaria var det väsentliga i skriften. Han sammanfattar det i några slutord där han kräver, att straffet skall verkställas offentligt, komma snabbt efter brottet, vara nödvändigt och vara så föga strängt som möjligt, proportionellt mot gärningen och bestämt i lag.
    Att ett genomtänkt och sammanhängande program för straffrätten framlades var något nytt för dåtiden. Man måste beundra den 26-årige Beccarias prestation. Den har knappast något motstycke i juridikens historia.