Alvar Nelson:
Beccaria och den svenska kriminalpolitiken
År 1770 utgav juristen och politikern Johan Henrik Hochschild (1711—76) i Stockholm Beccarias skrift Om brott och straff i en välment, ofta omdisponerad och stympad översättning till svenska.
Följande år utgav han på motsvarande sätt en avhandling av dennes landsman ekonomen, politikern och domaren Giacinto Dragonetti (1738—1818) Om dygder och belöningar (Trattato delle virtù e deipremi). Bägge verken hade han översatt från franska utgåvor, där upphovsmannens namn icke fanns utsatt. Av förordet till den senare boken framgår, att Hochschild då kände till att Beccaria var författare till den förra skriften. I samma förord nämner han också sin aldrig förverkligade plan att fullfölja utgivningen med ännu ett italienskt verk Delle violenze publiche e private.
Hochschild tillhörde möss-partiet och representerade Stockholm i borgarståndet under 1765—66 och 1771—72 års riksmöten. Med sitt förslag på det senare mötet om förnyelse av förbundet med Ryssland anses han ha medverkat till att driva fram 1772 års statskupp. Endast i företalen till
de båda översatta verken ger Hochschild någon antydan om sitt syfte med utgivningen genom att tillägna verken, det förra till Stockholms överståthållare, borgmästare och råd, det senare till Stockholms stadsborgerskaps äldste. Han ville därmed styra deras tänkesätt, att folkets lycka vore den yppersta lagen, i förhoppningen om deras nit för lag, frihet och rätt utan ensidig avsikt samt dygd utan flärd.
Vilket intryck Hochschilds utgåvor gjorde på mottagarna och på andra läsare vet man icke. Den senare boken försjönk snart i glömska, medan Beccarias verk redan före den svenska utgåvan hade blivit tillgängligt på flera språk och även i vårt land torde ha uppmärksammats framför allt genom översättningen till franska. I vårt akademiska Uppsala utgav professorn i teoretisk filosofi Pehr Niclas Christiernin (1725—99) år 1772 en dissertation, Tankar i svenska lagstiftnings vetenskapen om viten, brott och straff, där den svenska översättningen av Beccarias verk utnyttjas. Man har också funnit Beccaria åberopad i några insändare i bl. a. dagspressen. Snart synes emellertid hans åsikter ha ingått som en anonym del av den äldre upplysningsskolans samhällskritik.
Från denna skola hämtade den unge svenske monarken Gustav III (1746—92) redan före sitt trontillträde argument för sina reformsträvanden på straffrättens område. I ett nyligen publicerat brev från den 2 september 1772 omnämnes kort att konungen direkt hade påverkats av Beccarias verk. Brevet skrevs endast några få dagar efter det att tortyren hade avskaffats genom kungl. brevet den 27 augusti 1772 angående den så kallade Rosenkammarens och andra pinliga fängelserums förstörande, ett ställningstagande som konungen även senare bekräftade. Att Beccaria uppmärksammade denna reform framgår av en hänvisning därtill i de senare upplagorna av hans verk, där tortyren alltifrån den första upplagan häftigt hade fördömts. Det skall emellertid tilläggas, att det straffprocessuella institutet insättande på bekännelse, som har betecknats såsom bekännelse-tortyr och alltsedan 1830-talet allvarligt blivit kritiserat, bibehölls men ansågs ha spelat ut sin roll redan före en år 1868 genomförd lagändring om avskaffande av svårare fängelse och slutligen på tillskyndan av Karl Schlyter (1879—1959) upphävdes år 1934 med avskaffandet av institutet ställande på framtiden.
Avskaffandet av tortyren var endast en mindre del av det reformprogram, som Gustav III snabbt sökte förverkliga. Redan den 26 augusti 1772 utfärdade han sitt pardons-plakat vid kröningsfesten den 29 maj 1771, varigenom de fångar som hade dömts till långvariga frihetsstraff nu skulle frigivas efter halva strafftiden. Ehuru Beccaria kritiserade individuell benådning, kunde han knappast ha haft något att erinra mot ett sådant efter gamla förebilder och i tidens anda utfärdat generellt dekret.
Monarkens planer var emellertid mera långsiktiga och vittgående än åtgärderna omedelbart efter statskuppen visar. Efter många års förarbeten, där många framsteg måste uppgivas på grund av motståndet från andra krafter i samhället, kunde han förverkliga några av den äldre reformskolans krav på omprövning av de använda avskräckningsmetoderna. Det skedde genom förordningen den 20 januari 1779 angående ändring uti allmänna lagens stadgande i åtskilliga rum och Gustav III anförde därvid i ingressen, att Sveriges lag på åtskilliga ställen belägger
brott och missgärningar med sådana straff, vilka alldeles icke svarar emot brottens egenskap och påföljder, samt ännu mindre i anseende till deras hårdhet instämma med vårt milda och nådiga sinnelag.
Sammanfattningsvis kan man konstatera, att något brott upphävdes och många straffskalor mildrades samt att frihetsstraffet kom att få en mera framträdande roll därför att användningen av dödsstraffet begränsades. Man kan spåra inflytanden främst från Beccaria på frågan om användningen av dödsstraffet i allmänhet och vid barnamord i synnerhet. Monarkens personliga inställning till dödsstraffet i allmänhet har genom forskningen blivit alltmera tydlig. Vad han uppnådde genom sitt politiska ställningstagande i den nödvändiga kompromissens anda var dock ett stort steg mot avskaffandet av strafformen som sådan. I fråga om dödsstraffet för barnamord finns det från hans hand ett aktstycke, daterat den 13 oktober 1777, där man spårat inflytanden icke blott från Beccaria utan även från Fredrik den store och Voltaire.
Monarkens önskan att förhindra barnamord och att avskaffa dödsstraffet för sådana brott följde honom genom livet. Han verkade kraftfullt för tillkomsten av Allmänna barnhuset år 1785 och ivrade i synnerhet för barnens omhändertagande i fosterhem på landet. Genom ett kungl. brev den 17 oktober 1778 angående barnamord föregriper han den slutliga lagreformen, som icke kom att innebära annat än avskaffande av den tidigare gällande presumtionen, att barnets död hade orsakats av moderns åtgärder.
Dödsstraffdebatten fortsatte under monarkens återstående regeringstid och länge därefter. Humanitet och rationalism kämpade förgäves mot härskande ideologier grundade på den mosaiska rätten eller tilltro till avskräckningens makt över människorna.
Dramatiskt slutade Gustav III sitt liv efter ett mot honom riktat attentat. Kort därefter dömdes förövaren, Jacob Johan Anckarström, av Svea hovrätt till att slita spö, mista högra handen, halshuggas och steglas. Redan fem veckor efter attentatet föll missdådarens huvud för bilan.
Liksom 1772 års statskupp kom att skapa förutsättningar för en genomgripande strafflagsreform, utlöste 1809 års statsvälvning förhoppningar om lagreformer, lika omfattande som den napoleonska lagstiftningen, och på straffrättens område närmast efter förebilder från de tyska staterna och Österrike. När vi idag vänder tillbaka till Beccarias verk, finns det anledning att åter erinra sig det memorial om kroppsstraffets avskaffande, som snörmakaren L. H. Norling den 10 oktober 1809 förelade Borgarståndet. Han frågar sig där, om våra lagstiftare ensamma bland hela Europas och hela den upplysta världens skulle tillsluta sina öron för tidevarvets fordringar, för mänsklighetens och Beccarias förenade röst. Han fortsätter:
Jag har nämnt Beccaria. Måtte man läsa hans bok om brott och straff som vi äga på svenska, och måtte man läsa den med all den uppmärksamhet som den förtjänar! Alla straff böra åsyfta den brottsliges förbättring; men den kan ej vinnas genom kroppsstraff; Livsstraffet har ej detta ändamål: den undanröjer blott den brottsliga, men det förbättrar honom ej, det återger honom ej åt samhället med en högre moralisk karaktär. Varje brott är viljans eller hjärtats; med ett ord, grundar sig ytterst i de intellektuella förmögenheterna. De sinnliga, eller kroppen agerar därvid blint och såsom blott verktyg — och huru orimligt är det icke att straffa verktyget. Gör straffet även intellektuellt, betag den brottslige sin personliga
frihet, straffa honom på vad sätt som helst, men kom alltid ihåg, att hans kroppsliga plågande är en oförrätt emot mänskligheten. Om han därunder tar skada till sin hälsa för hela sin livstid, om själva det verktyg skadas eller fördärvas, vars riktiga och ädla bruk det är Lagens enda och högsta ändamål att befordra, huru uppfyller den då sitt ändamål? I stället för att återge samhället en moraliskt förbättrad och nyttig medlem, återger han den mera fördärvad, än han mottog den. Med ett sinne, förhärdat genom det nesliga i ett kroppsligt lidande inför en församlad menighet, med en kropp, ofta i grund förstörd, dels genom grymhet, dels genom ett osunt fängelse, återkommer han, såsom en alldeles onyttig och tärande medlem, ur stånd att med arbete förtjäna sitt uppehälle och så mycket farligare för den allmänna säkerheten.
Jag anser mig på dessa grunder böra föreslå kroppsstraffens avskaffande. Med en sann tillfredsställelse har jag sett det av Kungl. Maj:ts tryckfrihetskommitté utarbetade förslag till tryckfrihetsförordning, ett förslag som i tydlighet, redighet, bestämdhet och allt övrigt icke äger sin like, även häruti giva ett efterdöme åt våra lagstiftare.
Förhoppningarna om snara och genomgripande lagreformer kom fort på skam. Ändå kan man se huru de nya idéströmningarna på straffrättens område tidigt satte spår.
Med ett länge undanskymt verk av den unge juristen Johan Gabriel Richert (1784—1864), Försök om strafflagarna, som nyligen har publicerats tog denne år 1813 sitt inträde i lagstiftningsarbetet och blev snart enav de ledande inom strafflagsreformen.
När man läser Richerts ställningstagande till straffarterna finner man genast, att han redan år 1813 hade tillägnat sig och i principiella förslag omsatt tankegångar som uttryckts av Beccaria och återgivits av Norling. Beccarias bok ingick i den svenska översättningen i hans bibliotek.
Under denna reformperiod fram till 1864 års strafflag ökade tilltron till frihetsstraffet och dess förbättrande verkan alltmera och gjorde samtidigt bibehållandet av dödsstraffet mindre angeläget. Icke desto mindre förmådde man icke föreslå dess fullständiga avskaffande. Lagkommittén anförde år 1832 bl. a. att dess tillåtlighet av flera vetenskapsmän i senare tid hade blivit bestridd eller satt i fråga och att detta straff icke kunde inför förnuftets och rättvisans domstol försvaras på annan grund, än att det prövades nödigt för och bidragande till samhällsinrättningens bestånd och ändamål men att även detta vore tvivel underkastat. Man inskränkte emellertid antalet av de brott, som måste leda till livets förlust och gav i ett tillägg förslag till ändringar i lagtexten ifall livsstraffet skulle avskaffas.
Richert blev med åren alltmera övertygad om dödsstraffets umbärlighet. Detta framgår indirekt av vad hans kungliga elev, senare konung Oscar I (1799—1859), anförde i sin år 1840 anonymt utgivna skrift Om straff och straffanstalter. Dödsstraffets rättmätighet borde icke grundas på tolkningen av vissa ställen ur Gamla testamentet.
Själv stödde kronprinsen sin mening om nödvändigheten av dess avskaffande å kristendomens anda, enligt vilken jordelivet vore en prövotid, som det icke vore försvarligt att avkorta.
Man skulle därigenom söka intränga i Försynens outrannsakliga beslut. Det fanns emellertid kraftfulla motståndare, bland dem den store laghistorikern Carl Johan Schlyter (1795—1888), som i en reservation till Lagberedningens betänkande år 1844 önskade bibehålla dödsstraffet för flera fall av uppsåtligt dödande än dem där beredningen föreslog dess beva-
rande. Enligt hans mening hade därigenom icke den omsorg för människoliv blivit iakttagen, som före all mänsklig lagstiftning blivit uttryckt i det Gudomliga budet: den, som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människor utgjutet varda; ett bud ingen människa måtte våga att upplossa. Richert avhöll sig från att i sin reservation till detta betänkande gå längre än att föreslå att frihetsstraff alltid skulle insättas såsom ett alternativ till livsstraff. Hans framtidsvision var, att dödsstraffen icke i något samhälle med verklig kultur skulle överleva honom ett halvt sekel. Han blev därutinnan sannspådd i fråga om sitt fädernesland.
Den första gången Beccarias argumentation mot dödsstraffet upptages till utgångspunkt för en rättspolitisk skrift i vårt land var i den skrift Om dödsstraffet som dåvarande profesorn i allmän lagfarenhet och romerskrätt vid Uppsala universitet Knut Olivecrona (1817—1905) utgav första gången år 1866 och därefter år 1891 i en andra tillökad upplaga och som genom översättningar till främmande språk kom att bli den svenska rättsvetenskapens mest spridda och också mest lästa skrift. Ännu idag har hans skrift ett betydande värde icke minst genom sina utförliga statistiska redovisningar av förhållandet mellan dödsdomar och verkställda dödsstraff genom mera än ett århundrade.
Den kungliga benådningsrätten hade tidigt kommit till användning för att förhindra verkställigheten av ådömda dödsstraff. I syfte att kunna ingripa i alla fall, där dödsdomar avkunnades, förordnade Gustav III genom kungl. brev den 1 november 1788, att ingen dödsdom finge verkställas, innan konungens bifall erhållits. Icke desto mindre avrättades följande år 20 personer, därav åtta kvinnor för barnamord. Året före kronprins Oscars skrift prövades 56 livssaker av konungen och sexton personer avrättades. Därefter avtog antalet verkställda dödsdomar och den sista gick i verkställighet år 1910. Dödsstraffet avskaffades år 1921 för fredstid och år 1973 för krigstid. Enligt gällande Regeringsform av 1974 får dödsstraff icke förekomma.
Redan nu har jag alltför länge tagit tiden i anspråk för att påvisa Beccarias inflytande på svensk kriminalpolitik och den betydelse hans verk fick för dödsstraffets avskaffande i vårt land. Att så har blivit fallet beror till stor del på det rikhaltiga material, som av forskningen har ställts till mitt förfogande. Låt mig därför genast säga, att man på många andra områden kan söka stöd för den senare rättsutvecklingen på straffrättens område i detta Beccarias för mera än ett sekel sedan första gången utgivna verk.
I själva verket lyckades det Beccaria att i en skrift av så blygsamt omfång belysa nästan alla frågeställningar inom det stora rättsområde som berör ingripanden mot brott från misstanke och förhör till dom och verkställighet, från lagstiftning till lagskipning, från principer till deras tillämpning i särskilda situationer. Det vore emellertid en överdrift att påstå, att Beccaria varit den ende som påverkat eller den som haft det största inflytandet på den svenska kriminalpolitiken under de två århundraden som har hunnit förflyta sedan tillkomsten av hans bok Om brott och straff.
All bildning står på ofri grund, och svensk rättspolitik har under århundraden kunnat hämta tänkesätt och förebilder från de stora kulturländerna. Ändå är det anmärkningsvärt, att man under den gustavianska
tiden kan se ett så levande intresse för de samhällsfilosofiska verk, som publicerades främst på franska språket av reformivrare från andra länder. Ännu mera anmärkningsvärt är det, icke blott att Beccaria och något senare Filangieri (1752—1788), två stora italienska samhällskritiker, snabbt blev lästa i översättningar till franska utan att de också, om än i förkortat skick, översattes till svenska, Beccaria redan 1770, Filangieri 1814—18. Detta vittnar om behov av och intresse för kunskap om utvecklingen i länder, vilkas samhällsskick icke helt liknade vårt, och där en annan kulturtradition fanns, än den vi önskade oss.
Skulle man bedöma den betydelse som en forskare eller samhällskritiker haft för utvecklingen efter det antal gånger hans namn eller verk nämnes i den vetenskapliga litteraturen eller den samhällspolitiska debatten, skulle Beccaria i vårt land intaga en ganska blygsam plats som föga motsvarade hans faktiska inflytande på dem som hade kraften och förmågan att påverka kriminalpolitiken.
Vad som hände var, att hans tankar så snabbt införlivades i vår tankevärld, att hans namn blev skymt. Vad kunde han bättre önska sig?
Vore det så, att Beccaria skulle ha övertygat oss i kraft av sin vältalighet, skulle hans verk kanske ha överlevt honom främst i några fyndiga slagord eller målande bilder. Hans angrepp på etablissementet var icke mindre våldsamt än det som genomfördes av Voltaire under fältropet "Écrasez l'infâme". Det genomfördes med samma patos, men med andra metoder. Som matematiker och ekonom lyckades det Beccaria, kanske mera än någon annan på kriminalpolitikens område, att förena principer med analys av konkreta situationer, att kritisera för att samtidigt anvisa, hur den nya byggnaden skulle uppföras. Fjärran från Milano och Paris nådde oss hans budskap om möjligheten att med humanitet och rationalism skydda samhället och människorna genom att utöva rättvisan. En enda mening ur Paul Enokssons Beccaria värdiga översättning av Om brott och straff får bli mitt slutord: (Ordet rättvisa) är ett enkelt mänskligt begrepp med oändlig betydelse för varje människas lycka.