CARL-AXEL ÅKERMAN. Legal narkotikadöd. Stockholm 1978. Sober Förlags AB. 125 s.
Det är kanske inte så underligt om det rått betydande osäkerhet hur man skall kunna stävja det narkotikamissbruk och den brottslighet i samband därmed som numera är ett av våra allvarligaste kriminalpolitiska problem. Natrkotikamissbruket är ju ett tämligen nytt inslag i svenskt samhällsliv. När olika slags brott som kunde sättas i samband med narkotika omkring slutet av 1950-talet visade en markant ökning var lagstiftningen föga lämpad att möta den nya brottsvågen. Först 1968 fick vi en modernt avpassad lag i narkotikastrafflagen. På det praktiska planet genomfördes ganska snart åtgärder som inte blev utan effekt. Bland de första var att man på apoteken förstärkte sitt inbrottsskydd. Sedan infördes restriktioner för utfärdande av recept på de begärliga preparaten särskilt vad gäller telefonrecept. Småningom, när missbrukarna länge nog kunnat skaffa pengar till inköp av narkotika genom checkförfalskningar i stor skala, sattes praktiskt taget stopp för denna möjlighet genom att bankerna skärpte kraven på legitimation vid betalning med check och i ökad omfattning lät trycka kontoinnehavarens namn på checkblanketten. I fråga om vård av narkotikamissbrukare råder fortfarande betydande oenighet. Somliga hävdar att tvångsvård inte kan leda till resultat medan andra synes mena att frivillig vård är sämre än ingen vård alls därigenom, förenklat uttryckt, att den möjliggör för missbrukarna att vila upp sig och hämta krafter till fortsatt missbruk.
Åkerman som varit chef för den åklagarkammare i Stockholm som handhar narkotikabrott har i sin 120-sidiga bok som IOGT-NTO-rörelsen låtit utge redovisat sin erfarenhet av ansträngningarna att komma till rätta med narkotikabrottsligheten. Huvuddelen av hans framställning ägnas åt det sällsamma inslag i utvecklingen som den av dåvarande medicinalstyrelsen under tiden våren 1965 — maj 1967 bedrivna försöksverksamheten med s. k. legal narkotikaförskrivning utgör. Han bygger sin utförligt dokumenterade redogörelse till stor del på förundersökningsprotokoll och annan utredning i ett mål mot den läkare som till väsentlig del kom att svara för försöksverksamheten och som Åkerman åtalade för bl. a. vållande till annans död. Det är en skrämmande skildring Åkerman lämnar bl.a. av hur den bristfälligt kontrollerade förskrivningen kom att leda till att vissa patienter tilldelades sådana mängder narkotika att även andra utan att ha blivit föremål för någon undersökning i stor utsträckning fick del av de receptbelagda preparaten. Det finns ingen anledning till invändning mot Åkermans omdöme att den s. k. legala förskrivningen "nog kan betecknas som ett av de allvarligaste olycksfallen i den gamla medicinalstyrelsens 350-åriga historia".