726 Gustaf PetrénLagförklaring
Pontus Modigh har i en artikel i SvJT 1979 s. 225 ff. tagit upp frågan om införande av ett institut lagförklaring i svensk rätt. Han menar att den traditionella vägen för prejudikatbildning — att föra upp en tvist till slutinstansen — ofta tar för lång tid och därtill verkar alltför slumpmässigt. Han ser saken särskilt ur civilrättslig synpunkt. Hans utgångspunkt är givetvis det förhållandet att HD:s prejudikatbildning inom den centrala civilrätten efterhand tunnats ut. Enskilda parter har i betydande utsträckning varken tid eller råd att driva tvister till slutinstansen i syfte att få ett prejudikat.
Läget är delvis annorlunda inom den offentliga rätten som i mindre mån fångat Modighs intresse. Han ser ju saken framför allt ur banksynpunkt. Inom den offentliga rätten står i regel ett enskilt intresse, företrätt av en fysisk eller juridisk person, mot ett offentligt, stundom men långtifrån alltid företrätt av en representant för staten. Den administativa processen är i allmänhet kostnadsfri och man tar den tid på sig som krävs för att föra saken upp till slutinstansen. Åtskilliga mål drivs dit just i syfte att få fram prejudikat. Förhandsbeskedsinstitutet öppnar också en relativt snabb väg att få ett avgörande i regeringsrätten på skatterättens område. Det används också då och då av organisationer som konstruerar fall för att få svar på ett aktuellt lagtolkningsspörsmål.
På ett sätt synes det vara enklare att få till stånd en ordning av det slag som Modigh åsyftar inom den offentliga sektorn än inom den privaträttsliga. I förvaltningsmålen finns nämligen vanligen icke andra motstående enskilda intressen, vilkas talan måste på ett eller annat sätt beaktas i ett lagtolkningsförfarande, såsom fallet är i civilrättsliga mål. Jag utgår då från att det i de offentligrättsliga ärendena är den enskilde och icke statens företrädare som begär lagförklaringen. I och för sig torde det knappast möta större svårigheter att ordna ett lagförklaringsförfarande inför regeringsrätten.
Man måste emellertid observera att regeringsrätten är slutinstans blott i ett begränsat antal administrativa mål. I en stor del, numerärt säkerligen huvuddelen, är regeringen och icke regeringsrätten sista instans. Det kan knappast komma i fråga att regeringsrätten skulle utlåta sig om tolkningen av sådana lagregler som icke kan komma under domstolens bedömande den ordinarie besvärsvägen. Att lagtolkningsfrågan kan komma till regeringsrätten genom extraordinära rättsmedel, främst resning, kan icke vara tillräcklig grund för att regeringsrätten skulle tolka lagrum som tillhör exempelvis regeringens normala kompetensområde.
Vidare är uppenbart att institutet knappast kan vara tillgängligt för envar när som helst. Hur urvalet av berättigade sökande skulle gå till är icke så alldeles lätt att säga. I vårt korporativistiska samhälle ligger nära till hands att låta organiserade intressen få ensamrätt till institutets användning. Inom arbetsrätten är ju sådana konstruktioner inte okända. Man kan också tänka sig att de enskilda fick vända sig till en sållningsinstans, t. ex. JK eller JO. Endast dessa ämbeten skulle då få rätt att gå direkt till slutinstanserna med tolkningsspörsmål.
Modighs uppslag kan på denna punkt komma att beröra en annan utvecklingslinje. Det står numera fullt klart att, om JO-ämbetets ställning