Ivar Agge †

 

Ivar Agge var en inbiten stockholmare, född 1903, som största delen av sitt liv var knuten till Stockholms högskola, sedermera Stockholms universitet. Sedan han 1921 skrivits in som juris studerande vid högskolan, tillhörde han i fortsättningen denna läroanstalt i olika egenskaper med avbrott blott för tingssittning (1927—1930) i Stockholms läns västra domsaga, några korta vikariat som borgmästare i Mariefred samt fyra års förordnande som t.f. professor i processrätt i Uppsala under en del av Thore Engströmers rektorstid. Han doktorerade i processrätt för Åke Hassler och disputerade redan 1932 på avhandlingen Bidrag till läran om civildomens rättskraft, vilket omedelbart gav honom docentur. Tämligen snart därefter började han emellertid inrikta sig mot straffrätt och kriminalpolitik. Övergången, som förebådades av några uppsatser och ett länge använt kompendium i straffprocessrätt, främjades av att han blev ledamot av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté, vars ordförande var Karl Schlyter. Genom kontakten med denna dynamiska kriminalpolitiker kom Agge raskt in i centrum av den svenska kriminalpolitiska diskussionen.
    Agges kriminalpolitiska och straffrättsliga studier resulterade 1939 i boken Det straffrättsliga reaktionssystemet. Redan här framträder vissa drag som blev karakteristiska för hela hans följande produktion, nämligen en ingående och välskriven diskussion av principfrågor med vida utblickar över hela det behandlade området, en omfattande och djupgående doktrinhistorisk undersökning samt klarsynthet och gott omdöme vid behandlingen av konkreta lagstiftnings- och rättstillämpningsproblem parade med en viss förströddhet vid analysen av rättspraxis. I motsats till sitt under senare år allt starkare närmande till generalpreventiva tankegångar utgick han i detta förstlingsarbete, troligen under inflytande av Schlyter och hans omgivning, från individualpreventionen som den grundsats, på vilken strafflagstiftning och kriminalpolitik hade att stödja sig. Redan nu spelar han emellertid på det tema, som han i det följande skulle komma att utveckla upprepade gånger, nämligen att kriminalpolitiken och straffrätten måste uppbyggas med hänsynstagande till såväl individualprevention som generalprevention. S. k. föreningsteorier omfattade han alltid med stor sympati. År 1941 utkom han med en undersökning av positiv straffrätt, Bidrag till läran om förfalskningsbrotten enligt gällande rätt. Samma år utnämndes han till Nils Stjernbergs efterträdare på professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi. Denna professur innehade han till dess den delades i samband med 1957 års reform av juristutbildningen. Han valde då den nya professuren i allmän rättslära (vilket ämne ersatte juridisk encyklopedi som examensämne), som han innehade från 1961 till sin pensionering 1970.
    Under sin tid som professor i straffrätt utgav Agge, förutom ett antal mindre skrifter, två påbörjade läroböcker i straffrättens allmänna del. Den ena, Straffrättens allmänna del i huvuddrag (1944 och 1948), avbröts med hänsyn till brottsbalksreformens läge, och den andra, Föreläsningar över straffrättens allmänna del (1959—1964), fullföljdes inte, emedan den tenderade att bli för vidlyftig med

hänsyn till straffrättens reducerade utrymme i den då nya studieordningen. Av värde i dessa välskrivna och ingående dokumenterade framställningar är kanske främst behandlingen av den internationella straffrätten, vilken anteciperade detta rättsområdes stora praktiska betydelse och utveckling efter det andra världskrigets slut, den ingående redogörelsen för strafflagsreformen och dess ideologiska bakgrund samt den påbörjade analysen av de objektiva ansvarsfrihetsgrunderna.
    Under 1950-talet kom Agges intresse att inriktas allt mer mot vetenskapsteoretiska problem och mot kriminologien, som vid denna tid började att bli en högst aktuell vetenskap. Han arbetade energiskt på att få till stånd en professur i kriminologi i Stockholm, och han hoppades nog att få bli dess förste innehavare. När dessa förhoppningar inte infriades, fortsatte han utan bitterhet sina ansträngningar, och det var till stor del hans förtjänst att vår hittills enda professur i kriminologi inrättades 1964 vid Stockholms universitet.
    Som lärare var Agge enastående. Hans föreläsningar var berömda bland studenterna. Han hyste också ett starkt intresse för studenterna och deras problem. Med många av dem blev han vän för livet. Vid sidan av sin universitetsundervisning var han under flera decennier speciallärare vid Tekniska högskolan och lärare i specialkurser vid polisskolan. Vid båda dessa läroanstalter gav han sina elever outplånliga intryck. Självfallet blev han ofta anlitad som föreläsare hos olika juristföreningar och vid kurser av olika slag.
    I fakultetens doktorandutbildning tog han livlig del, bl. a. genom flitigt aktivt deltagande i de av Nils Herlitz ledda licentiatseminarierna i juridik. Flertalet av de förhållandevis många juris doktorer som kreerades i Stockholm under 1940- och 50-talen hade Agge att tacka för personligt intresse, uppmuntran och goda råd.
    Muntlig undervisning passade honom mycket väl. Han kunde låta associationerna löpa till synes fritt, men han fick alltid fram vad han ville ha sagt på ett sätt som åhörarna inte glömde. Han tyckte om att krydda sin framställning med små elakheter. Men han var egentligen ingen stridens man. Inför livets grundfrågor liksom inför rättsvetenskapens och kriminalpolitikens grundläggande problem stod han tvekande och tvivlande, ehuru ingalunda tystlåten. Därför stannade han gärna vid eklektiska lösningar. Han hade svårt att trosvisst förkunna egna läror — med undantag för rättssäkerhetsfrågor där han intog sina ståndpunkter med ett tveklöst patos — men han redogjorde engagerat och instruktivt för andras uppfattningar. Därvid kunde han dock inte alltid avhålla sin ostyriga tunga från att skämta med vad allvarsmän betraktade som heliga ting. Häri låg kanske nyckeln till hans framgång som lärare. Han gav sina elever den förmåga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag, som numera enligt högskolelagen är ett av universitetsutbildningens mål. I motsats till vad som vanligen är fallet drabbade hans kritiska granskning även det som för dagen ansågs vara progressivt. I kriminalpolitiken kunde naturligtvis denna agnostiska inställning bereda honom svårigheter under 1950-talets häftiga diskussioner. Det var också med tvekan han deltog i slutbehandlingen av strafflagberedningens förslag till skyddsbalk (1956), och han drog sig inte för att offentligen kritisera vissa delar därav.
    En färgrik, omdiskuterad och omtyckt lärare och rättsvetenskapsman, som under sin verksamma tid i mycket bidrog till att ge Stockholmsfakulteten en egen prägel, har gått ur tiden.

Hans Thornstedt