Carl Johan Schlyter i ett hundraårigt perspektiv1

 

Av professor KJELL Å. MODÉER

 

1.
I vårt universitets historia finns gestalter av särskild resning, nydanare eller lärdomsgiganter, som genom sin vetenskapliga gärning höjt sig ovanför "den akademiska bondbyns" vardag, som inte bara varit lokala gudar utan även respekterats av la doyenne bland landets universitet, och som lika troget som kungalängder och geografiska begrepp ständigt återkommer i varje generations uppslagsböcker.
    Dessa centralfigurer blir regelbundet, vid lämpliga tillfällen, ihågkomna. Ibland blir de då föremål för vördnadsfulla panegyriker, ibland för respektlösa omvärderingar. Allt enligt det klassiska mönster av tradition och förnyelse, som är en förutsättning för en meningsfylld och livskraftig verksamhet vid ett universitet.
    Till denna grupp av husgudar hör otvivelaktigt Carl Johan Schlyter — universitetets och landets förste professor i rättshistoria — eller laghistoria som professuren då benämndes.
    Drygt trettio år har förflutit sedan Schlyter senast var ute förvädring. Av den generation som då, 1945, till minnet av hans 150-årsdag tecknade porträttet i vetenskapliga tidskrifter och dagspress finns i dag ingen längre bland oss. Sedan dess har en ny, yngre generation med nya ögon i skilda avseenden granskat och utvärderat hans gärning. Det har givit en mera nyanserad bild, nya infallsvinklar men även förstärkta värderingar om hans insatser.
    Som professurens Benjamin har jag funnit det angeläget att revanschera den juridiska fakulteten, bland vars ledamöter — enligt vad jag erfarit — hittills aldrig funnits någon som tecknat hans minne, eller framför allt hans gärning, som i dag kan betraktas i ett hundraårigt perspektiv.

 

2.
För att ge en bild av Schlyter och hans gärning måste vi spänna över nära nog ett helt sekel.
    Vår man föddes i Karlskrona 1795, och han dog i Lund 1888. Den gustavianska eran, mot vilken tidsperspektivet bakåt i hans liv

 

1 Installationsföreläsning vid Lunds universitet november 1978.

1—793351. Svensk Juristtidning

2 Kjell Å. Modéermynnar, fick ett dramatiskt slut 1809, och han måste som 14-åring i Karlskrona ha upplevt den detroniserade Gustaf IV Adolf och dennes familj, som efter ett par decemberveckor i staden äntrade fregatten Camilla och lämnade vårt land. Från detta symboliska avsked till l'ancien régime fram till 1880-talets Sverige låg tre generationer. Till den åldrige patriarken i Lund måste ryktet ha nått om skräddare Palms socialistiska läror, om Axel Danielssons malmötidning "Arbetet" och om de Unga Gubbarnas radikala diskussionsklubb på Akademiska Föreningen.
    Den miljö som fostrade och formade denne karlskronits livsuppgifter var 1810-talets Lund. En annan bleking, Johan Henrik Thomander, ungefär jämnårig med Schlyter, har beskrivit det Lund han mötte:

 

"Jag kom hit med sundt förnuft och hela lemmar — — — och fann Lund vederstyggligare än nånsin. Min vistelse här sedermera har just icke tjenat att förändra mina tänkesätt i den delen. Dimmor och rännstenar äro det enda man ser och det vatten man dricker flyter från de dödas grafvar" (nämligen från brunnen vid kyrkogården på Krafts torg).

 

Schlyter hade genom släktförbindelser möjlighet se staden ur ett annat perspektiv. Genom sin syster, gift med biskopen Vilhelm Faxe, kom "lille Calle" rakt in i den lundensiska bildningsaristokratin. Esaias Tegnér tillhörde de flitiga besökarna i biskopshuset, och härifrån löpte kontakter till samtliga fakulteter, vid vilka personer verkade som skulle ge universitetet rykte och anseende: teologerna Ahlman, Reuterdahl och Thomander, anatomiprofessorn Florman, naturvetaren Agardh.
    Till den juridiska fakulteten hade vid decenniets början knutits en förnyande kraft, norrlänningen Johan Holmbergson. Han hade efter studier och lärartjänst i Uppsala tjänstgjort som sekreterare i lagutskottet vid revolutionsriksdagen. 1811 kom han som professor i lagfarenhet till Lund. Schlyter formulerade själv denna händelse så, att därmed slocknade den juridiska vetenskapen i Uppsala och tändes den i Lund.
    Det var hos denne förnyare Schlyter lärde juridik. Holmbergson var starkt influerad av den historiska skolan, dvs. den av romantiken präglade rättsuppfattning som berlinprofessorn Friedrich Carl von Savigny presenterat. Den innebar en reaktion mot Napoleons nyantagna franska lagar, vilka han menade icke skulle upptagas i andra länder. Rätten skulle i stället utvecklas utifrån det egna landets historiskt förankrade rättsförebilder.
    Dessa idéer förmedlade Holmbergson till studenterna, och han

Carl Johan Schlyter 3inriktade kursfordringarna mer än tidigare på rättshistoriska arbeten. Och rättshistoria blev ett centralt forskningsämne, bl. a. för Schlyter, som nådde snabba framgångar hos sin lärare. 1820 förvärvade han och kollegan Hans Samuel Collin de första juris doktorsvärdigheterna vid vårt universitet.
    Under sina studieår blev Schlyter också gripen av Schellings nyromantiskt präglade filosofi. Denna anfäktelse förde Schlyter i strid med den liberale Tegnér. Tegnér kallade honom "fosforisternas byfogde" i Lund, och med vrede konstaterade han att Schlyter var populär i biskopshuset: "Käringarna ta pojkens partie: men jag skall hudflänga honom inför deras ögon", dundrade Tegnér. Det var ett löfte han också höll. Både i en offentlig debatt och vid den promotion 1820, som måste betraktas som en unik föreställning i vårt universitets historia.
    Johan Holmbergson promoverade universitetets två första juris doktorer, Collin och Schlyter.
    Prosten Henrik Schartau, nära vän till Holmbergson och Schlyter, höll bön.
    Och Esaias Tegnér föredrog sin berömda epilog till magistrarna. När Tegnér talar om att "det är kraft och klarhet som Febus fordrar av de kransade" kunde åhöraren Schlyter känna kritiken från sin vedersakare men samtidigt känna sig inbegripen i adressen till magistrarna:
Parnassens tinnar haven i bestigit de solbeglänsta mänsklighetens höjder ty högre stiger icke mänskan opp än vetenskap och konst ledsaga henne.
När Schlyter avslutat sina lärdomsprov 1820 sökte han sig, som varje medveten jurist, bort från forskarens kammare. Han sökte praktik, i första hand vid domstolarna. I Kristianstad hade just 1820 Karl XIV Johan inrättat en hovrätt över Skåne och Blekinge. Schlyter sökte tjänst som notarie eller fiskal — men ratades. Den officiella förklaringen var, att presidenten Ehrenborgh "var alltför klok att på grund av vackra lärdomsbetyg till en tjänstebefattning i ett nytt ämbetsverk välja en person, som var helt och hållet nybegynnare i de göromål, som förekomma i en hovrätt".
    Han var kvalificerad men saknade erfarenhet. Ett också i våradagars arbetsliv aktuellt dilemma.
    Praktiken fick Schlyter i stället finna i Stockholm, där han ett par års tid arbetade i Svea hovrätt och i Nedre justitierevisionen.
    Snart nog väntade emellertid andra arbetsuppgifter på honom.

4 Kjell Å. Modéer3.
Schlyters bestående livsverk är hans källkritiska utgåva av våra medeltida lagar. För att förstå hur Schlyter kunde ägna mer än fem decennier av sitt liv åt denna uppgift måste vi utgå från dessa lagars funktion i vårt rättsliv. Livskraftigt har de sekel efter sekel utgjort oundgängliga källor för våra praktiserande jurister och lagstiftare.
    Under 1600-talet och fram till 1734, då den nya lagen antogs, tvingades studenterna vid våra universitet att lära sig fornsvenska för att kunna tillämpa de lagar från 1200- och 1300-talen som då var gällande rätt. Det svenska medeltidsspråket lärde man sig således vid de juridiska fakulteterna — inte vid de filosofiska.
    Med 1734 års lag hamnade visserligen de medeltida lagarna i den rättshistoriska bokhyllan, men det dröjde inte många decennier förrän de togs ut på nytt.
    Romantiken, intresset för historien, vurmen för det nationella, grep också juristerna. I det lagstiftningsarbete som följde i grundlagsreformens skugga på 1810-talet anknöt man — allt enligt den historiska skolans idéer — till historiska rättsförebilder. ProfessorHolmbergson i Lund hade emellertid visat att 1600-talsutgåvorna av medeltidslagarna inte höll vetenskapliga mått. Den som i detta läge initierade arbetet att ge ut medeltidslagarna i kritiska, tillförlitliga utgåvor, var lagkommitténs drivande kraft, Johan Gabriel Richert. Till arbetets utförare föreslog han sin vän Carl Johan Schlyter och dennes studiekollega Collin. Det var en arbetsuppgift Schlyter tidigare antytt att han var redo axla, och han accepterade. 1822 ställdes medel av Karl XIV Johan till förfogande och därefter påbörjades arbetet, till en början på Kungliga biblioteket i Stockholm, därefter under några år i Uppsala, samt från 1838 i Lund. Efter Collins död 1833 utförde Schlyter ensam arbetet.
    Den metod Schlyter arbetade efter var konsekvent densamma från början till slut. Alla befintliga exemplar av varje lag insamlades och studerades. Därefter utvaldes ett prototypexemplar, vilket avskrevs, och vid varje avvikelse i texten i förhållande till de övriga exemplaren gjordes en notering i en omfattande notapparat. På så sätt redovisade Schlyter fullständigt hela det för dåtiden kända handskriftsmaterialet. Ungefär 800 laghandskrifter gick han igenom. Handskrifter som sändes till honom från bibliotek i Sverige, Norden och hela Europa.
    Med en osviklig kraft fullföljde han sitt arbete. Den sista delen av hans verk på 13 band, ett glossarium, dvs. en ordbok med samtliga i lagarna förekommande uttryck, färdigställde han för hundra år sedan, 1877.

Carl Johan Schlyter 5    Hans noggrannhet är en legend. Knappnålen, vars hål vid varje bokstav på det uppsatta korrekturet markerade att han vidtagit kontroll mot originalet visade på en järnhård disciplin och en vetenskaplig akribi. Mindre vetenskaplig var dock Schlyters egen kommentar, när han efter avslutat arbete återställde de hoplånade handskrifterna: Nu var originalen utan intresse och kunde saklöst brännas.
    Kommentaren skall relateras till hans säregna mänskliga prestation. Det långvariga, tålmodiga arbetet hade gjort honom oslagbar på medeltidslagar. Sina empiriskt förvärvade kunskaper speglade han regelbundet i en fruktad polemik med alla dem som med mer eller mindre vetenskapliga avsikter behandlat medeltida material. Kritiken publicerades i förorden till varje band av lagarna. I det sista bandet, glossariet, överträffade han sig själv. Här avlossade han det stora artilleriet invektiv mot allt som rörde sig i den dåtida medeltidsforskningen. När röken skingrats framträdde en helskinnad person, nämligen Schlyter själv. Hans i större eller mindre utsträckning sårade omgivning tycks dock ha insett att Schlyters agerande inte bottnade i några lumpna avsikter eller i medvetet skrytsamt övermod. Han var helt enkelt omutlig i sina rättskrav. Och han ställde lika stora krav på sig själv som på sin omgivning.
    Kanske skulle man kunna likna Schlyter vid det krönta lejon som pryder universitetets sigill. Ena tassen vaktar livsverket, den andra står parat med svärdet att meja ner var och en som kritiskt närmar sig hans verk.

 

4.
Genom att lagutgåvorna anknöts till lagstiftningsarbetet fick Schlyters livsuppgift en pragmatisk innebörd. Det är angeläget att understryka, att detta var en mycket viktig sida för Schlyter. För honom var rättens historiska anknytning en väsentlig angelägenhet som berörde jurister på alla nivåer. Själv kom han att verka för dessa syften som vetenskapsman och lärare samt som lagstiftare.
    Som akademisk lärare kom han att tjänstgöra till början av 1840-talet. Som föreläsare förde han med en naturlig auktoritet ut sitt budskap till studenterna. Han gjorde det i en tid då juridiken mer än tidigare fick en politisk innebörd. De liberala reformförslag som framfördes av Johan Gabriel Richert och den liberala kretsen kring honom i lagkommittén blev politiskt sprängstoff. De saknade enligt rättshistorikern Schlyter förankring i vår nationella rättsordning.

6 Kjell Å. Modéer    Han artikulerade kritiken konkret till studenterna. Bevarade föreläsningsanteckningar från Uppsalatiden på 1830-talet visar, att han med rättshistoriska argument kritiserade de aktuella lagförslagen.
    Också i internationella juridiska tidskrifter spred Schlyter information om lagförslagen och presenterade samtidigt sin kritik motdem.
    På skilda sätt visade Schlyter således sitt engagemang för det aktuella lagstiftningsarbetet. Men han var inte ensidigt kritisk. Han utdömde inte lagkommitténs arbete i dess helhet. Felet var, menade han, att kommittén hade mer tagit intryck av utländsk lagstiftning än försökt sätta sig in i vårt eget äldre rättssystem. Men det var inte de högförtjänta kommittéledamöternas fel. Det var en oundviklig konsekvens av rättsvetenskapens låga nivå.
    Schlyters engagemang för lagstiftningsarbetet gjorde det naturligt för honom att aktivt deltaga i detta arbete. När Richert efter Karl XIV Johans död 1844 erbjöd honom plats i lagberedningen tvekade han inte en minut att acceptera. Bevarad brevväxlingvisar, att han var beredd att omgående lämna sina medeltida luntor i Lund för att för några år flytta till Stockholm. Han hade inte accepterat uppdraget om han inte ansåg att detta var en väsentlig uppgift för honom och hans ämne.

 

5.
Schlyter fick den första professuren i rättshistoria i Lund 1842, men för detta värv blev det föga tid. Under större delen av sin professorstid åtnjöt han tjänstledighet antingen för sina lagutgåvor eller för lagstiftningsarbete.
    Hans vetenskapliga produktion — bortsett från de nämnda vidlyftiga förorden till lageditionerna — begränsas till arbeten producerade före professorstiden, och med resultat som han i många fall tvingades revidera under sin livstid.
    Han var också medveten om att hans tid var vikt för lagutgivningen. I ett brev till Knut Olivecrona 1870 förklarade han, att även om han blev färdig och kunde "fullborda detta arbete, återstode ännu för mig mycket att göra för bearbetandet af desse lagkällor, och så mycket att denna återstod ensam skulle fordra en hel lång lifstid".
    Utöver utgivandet av "Sveriges gamla lagar" var Schlyters stora insats för rättshistorien att han motiverade ämnets existens. Att han visade att laghistorien var en juridisk hjälpvetenskap. Att han klargjorde att rättshistorien krävdes för att ge vetenskapsmän och

Carl Johan Schlyter 7lagstiftare en nödvändig historisk ram och därigenom också förklaringar till deras undersökningar.
    Den ständiga tjänstledigheten från fakultetsgöromålen skapade emellertid en alienation mellan Schlyter och hans fakultetskolleger. De ville inte riktigt inse betydelsen av hans livsverk. 1866 pläderade fakulteten för en indragning av Schlyters personliga tjänst vid dennes avgång från ämbetet. En professor yttrade aningslöst till protokollet att Schlyters utgivande av de gamla lagarna gjorde laghistorien som särskilt ämne för framtiden mindre behövligt. Det var ju faktiskt precis tvärtom. När lageditionerna fanns kunde en meningsfylld forskning bedrivas. Under sin långa livstid fick Schlyter också uppleva framväxten av en svensk rättsvetenskap med ett antal avhandlingar, som passar in i det dåtida europeiska rättslitteraturmönstret. Det är avhandlingar i vilka författarna visar att de har djupa kunskaper i historiska rättsfrågor. Efter Schlyters död följde också en självständig rättshistorikergeneration i Lund, med Johan Thyrén och Carl Björling som här nämnda exempel.
    Rättshistorieprofessorerna vidarebefordrade också Schlyters intentioner i sin undervisning. Schlyters efterträdare Winroth lät enligt eget vittnesbörd "den historiska utvecklingen tjäna till belysning av den gällande rättens institut och lagrum". Och studenterna skulle behärska källmaterialet. I fordringarna för hovrättsexamen krävdes in i vårt århundrade att man kunde "på en bruklig svenska obehindrat översätta några balkar av Upplandslagen".
    De kunskapskrav universiteten ställde på studenterna bottnade naturligen i ett samhällsansvar, ett ansvar för att rättsutvecklingen skulle förankras i vår rättskultur i vid mening.
    Rättshistoriens genomslagskraft kom till uttryck i det statliga utredningsväsendet. I dagens betänkanden är de historiska inledningarna ofta nedbantade till ett minimum. Under seklets början vilade dock Schlyters ande fortfarande över dessa historiker, som i många fall utformades till vetenskapliga analyser, lagstiftaren till gagn.

 

6.
När Schlyter vid jultiden 1888 stilla avled var man överallt i de publicerade omdömena enig om att en epok var förbi, "det mest frejdade namnet inom rättsvetenskapens område" var borta.
    Han efterlämnade fem barn och en rik skara barnbarn, bland vilka fanns två juristämnen, som i våra dagars ögon framstår med

8 Kjell Å. Modéersärskild kraft, nämligen Johan C. W. Thyrén, en märklig polyhistor, som 1888 var docent i historia, några år senare professor i rättshistoria, därefter legendarisk straffrättsprofessor och justitieminister, och dennes kusin Karl Schlyter, president i skånska hovrätten, socialdemokratisk justitieminister, straffrättsreformator, mannen bakom vår moderna vårdideologi konkret omsatt i 1962 års brottsbalk.
    Liksom långt in i våra dagar den legendariske Johan Thyrén tillskrivits många udda egenskaper och uttalanden präglades också bilden av Carl Johan Schlyter många år efter hans död av legender, traditioner och historier.
    Även i nekrologerna framtonar den säregna människan Schlyter. Man noterade exempelvis det märkliga faktum att Schlyter ej skapade någon elevkrets, och man angav anledningen direkt: "Schlyters person verkar på lärjungen frånstötande". Han tålde ej något inkast, långt mindre en direkt motsägelse. Och den obehagliga känsla man fick vid ett oförmodat möte med gamlingen gjorde att man kanske avböjde mötet genom att vika om gathörnet. "Den, hvilken ingifver sådana känslor, får knappast några lärjungar", konstaterade man.
    Ivar Afzelius sökte, som svensk redaktör för den nystartade "Tidsskrift for Retsvidenskap", att förmå envar av Schlyters kolleger i fakulteten att skriva till hans minne, men alla ursäktade sig." Antagligen sitter ännu skräcken för gubben Schlyter så i kroppen på dessa gossar att de draga sig för att misshandla liket", fick Afzelius meddela huvudredaktören.
    Även om respekten för människan Schlyter med tiden klingat av kvarstår ännu respekten för hans livsverk. Med den auktoritet med vilken han presenterat sin lagutgåva godtog man för lång tid framåt vad han skapat. Det är också följdriktigt först långt in i vårt eget århundrade, som några kritiska röster börjat höras.
    Det dök upp nya handskrifter som Schlyter ej kunnat uppmärksamma. Det visade sig också att den ofelbare Schlyter — som välvar — också gjort sina felbedömningar. Hans datering av Södermannalagarna har visat sig felaktig, och den säregna rättsbok, som befunnits vara en dalalag, benämnde han en äldre västmannarätt.
    Det är trots allt krusningar på ytan. Respekten för en unik prestation består. En konsekvens av hans lageditioner har å andra sidan blivit att rättshistorikerna generation efter generation ända fram till vår tid koncentrerat sina undersökningar till medeltida rättsförhållanden.

Carl Johan Schlyter 97.
Schlyters lagutgåvor rönte uppmärksamhet också i Tyskland. Under 1800-talets senare hälft väcktes intresset där för de nordiska ländernas medeltida rättsböcker, eller de "nordgermanska rättskällorna" som man valde att kalla dem.
    Intresset härför emanerade från den grupp av von Savigny elever, som i sin iver att nå fram till den tyska lagstiftningens rötter studerade de medeltida tyska rättskällorna. De utvecklade en särskild rättshistorisk disciplin och benämnde sig germanister.
    De fick i Schlyters utgåva av de svenska medeltidslagarna ett rikt kompletterande material. Dessa lagar, jämte analoga editioner i Danmark och Norge vid samma tid, fick professorn i rättshistoria i München Konrad Maurer att engagera sig för nordisk rättshistoria. Hans kontakter med Norden var omfattande och innefattade också vetenskapligt utbyte med Schlyter. "Von den rechtshistorischen Leistungen Schlyters habe ich den denkbar grössten Respect", skrev Maurer i ett brev efter Schlyters död, och han utvecklade också denna veneration i en erkännsam nekrolog något år senare.
    Intresset för "nordgermanernas" rättsförhållanden vidarebefordrades genom generationerna. Efter Maurer utvecklade Karl von Amira, också han professor i Munchen, detta intresse, och i nästa generation — den tredje — finner vi det bl. a. hos Claudius Freiherr von Schwerin, professor i Freiburg im Breisgau, senare i München.
    Intresset för juridiskt vetenskapligt utbyte mellan Sverige och Tyskland gick emellertid inte bara i en riktning. 1800-talets senare hälft innebar en renässans för peregrinationsidén. En studieresa till kontinenten blev för de svenska jurister, som önskade bedriva högre studier, ett närmast självklart inslag i utbildningen.
    En sådan svensk jurist, som i början av 1930-talet for till von Schwerin i Freiburg, var en lundajurist, Sture Petrén. Under tiden hösten 1932 — våren 1933, under en tid, som han själv uttryckte det, "då det adolfiska mörkret allt tätare började sänka sig över det olyckliga landet", lärde han vid detta högsäte för nordisk rättshistoria. När han ett tiotal år senare — under brinnande krig— erinrade sig den tiden noterade han:

 

"Den svensk som besökte dessa universitetskretsar, innan den tyska germanistiken i våra dagar övergivit den fordom gemensamma vetenskapliga målsättningen, hade tack vare de Schlyterska lageditionerna den angenäma känslan att tillhöra ett klassiskt land. Han fann i sin väg grupper av

10 Kjell Å. Modéertyska jurister, som på ett beundransvärt sätt förstod och handskades med medeltidssvenskan, men som förmodligen icke skulle ha lyckats att göra sig förstådda på Stockholms centralstation — ungefär väl på samma sätt som en svensk med betyg i grekiska skulle få det vid en första konfrontation med det moderna Athén."

 

Så långt Sture Petrén. Världsbranden tog inte död på de Schlyterska livsandarna. I det restaurerade Västtyskland har de nordiska traditionerna förts vidare. Men omvärderingen av de forskningsresultat som germanisterna kom fram till har varit total. Av Amiras storstilade rättshistoriska program återstår i dag praktiskt tagit ingenting hållbart.
    Men intresset för problemen består. Fortfarande förekommer avhandlingar rörande nordiska och svenska medeltida rättsförhållanden vid tyska universitet. Det är inte tio år sedan i Köln en utgåva av Östgötalagen i tysk kommenterad översättning efter Schlyters utgåva framlades som dissertation. Och i München, vid Maurers och Amiras universitet, verkar sedan ungefär lika länge en svensk rättshistoriker som professor.
    Ett hundraårigt perspektiv på de tysk-nordiska rättshistoriska förbindelserna visar således på en obruten, kontinuerligt utvecklad, forskningstradition sedan Schlyters dagar.

 

8.
Schlyters livsgärning gjorde honom till en banbrytare även inom ett område som låg utanför de juridiska disciplinernas råmärken, nämligen filologin.
    Den hänryckning, den lyriska ton, som präglar dagens filologers uttalanden om Schlyter och "hans tidlösa utgåva av Västgötalagen 1827", visar, att Schlyter skulle ha betraktats som ett världsnamn om han levat och verkat i Tyskland eller Frankrike.
    Med den metod Schlyter använde sig av i sin editionsverksamhet — med en fullständig inventering av de befintliga laghandskrifterna — krävdes en utredning om handskrifternas inbördes relationer. Det gällde att fastställa hur handskrifterna förhöll sig till varandra, om de var oberoende av eller besläktade med varandra och hur de förhöll sig till den s. k. urtexten. I modern filologi är det viktigaste kriteriet när man indelar handskrifter att se hur felen fördelar sig mot ett förlorat original. Gemensamma fel kan många gånger bevisa gemensamt ursprung. Metoden kallas den genealogiska metoden, ett namn som den fått beroende på den konstruktion man kan bygga upp genom sambanden mellan påträffade fel. Handskrifterna kan passas in i ett stamträd, ett

Carl Johan Schlyter 11stemma, med det förlorade originalet överst och därunder ett rekonstruerat grenverk av olika huvudgrenar, fördelade efter feltyper. Den som i våra dagar dragit fram Schlyter i rampljuset och hävdat hans originalitet som filolog är professorn i nordiska språk vid vårt universitet Gösta Holm. Han har kunnat visa att Schlyter var den förste i världen som publicerade ett dylikt genealogiskt stemma, och ett fullkomligt sådant — väl värt att kunna användas av dagens filologer. En fransk textfilolog har nyligen instämt i Holms lovsång och också bevisat Schlyters filologiska medvetenhet. Denna i dag internationellt erkända metod bör därför, menar man, i framtiden benämnas Schlyters metod.
    Schlyter blev också grundläggaren av det svenska lagspråkets utforskning. Det ligger nära till hands att nämna, att han 1860 blev invald i Svenska akademien, men — kanske inte helt överraskande för oss som nu börjar lära känna hans egocentriska temperament — så avsade han sig uppdraget.
    Han blev högst förgrymmad över akademiens propå, som han såg som ett sätt att söka splittra hans arbetsuppgifter, att förhindra honom att fullfölja sin lagutgåva och få honom att i stället engagera sig i en annan i och för sig värdefull uppgift, nämligen Svenska Akademiens Ordbok.
    Arbetet härmed kom dock i alla fall i sinom tid att förläggas till Lund. Då Schlyter i sitt filologiska arbete gjorde medeltidslagarna till sitt revir fanns det ingen anledning för filologerna att ge sig inpå detta fält. Den som beträdde de övriga markerna dvs. den resterande medeltidslitteraturen, var professorn i nordiska språk här i Lund Knut Fredrik Söderwall. Hans "Ordbok öfver svenska medeltidsspråket" har som livspresentation liknats vid Schlyters. Fredrik Böök har betecknat hans insats som
"ett herculesarbete, jämförligt med Schlyters, men den som utfört stordådet var ingen atletisk gestalt väpnad med klubban och svept i lejonhuden, utan en spenslig, tystlåten, stilla eremit, som aldrig höjt rösten eller riktat ett dråpslag mot meningsmotståndarna efter den Schlyterska polemikens föredöme. Och likväl var säkerheten, grundligheten, omsikten i forskning och precisionen i framställning lika utmärkande för Söderwalls verk som för Schlyters, misstagen lika sällsynta och tryckfelen lika obefintliga. Vägen till den svenska medeltidslitteraturen gick mellan två jämnhöga Herculesstoder...".
När Svenska akademien 1883 förverkligade sina tankar att utge en ordbok över nysvenskan knöts Söderwall till uppgiften först som redaktör och senare som ledare för ordboksföretaget. Arbetet med ordboken hör därefter hemma i Lund. I dag har man hunnit till bokstaven S — som i Schlyter och Söderwall.

12 Kjell Å. Modéer9.
I ett hundraårigt perspektiv framstår Schlyter som en respektingivande pionjär. För honom var det viktigt att med rättshistorien som vapen värna om de rättsprinciper han såg hotade genom en reformlagstiftning.
    Det är inte vårt problem i dag. Men vi har ett analogt problem. I vår tid, då lagstiftaren med datateknikens hjälp bokstavligen spottar ut författningar, är det nödvändigt att klargöra sambanden mellan samhällsutveckling och rättsutveckling och att förankra vår rättskultur i ett meningsfullt europeiskt tidsperspektiv.
    Hur skall vi kunna förverkliga denna målsättning?
    Vi, dagens rättshistoriker, känner viss avund vid tanken på hur Schlyter fick möjlighet att använda sin tid för forskning. För honom var forskningen en reell livsuppgift. Genom sin tjänstledighet från professuren behövde han inte, som dagens tjänsteinnehavare, ensam ansvara för undervisning för och examination av över 400 studenter årligen. Han levde i sin medeltid, behärskade den till självtillräcklig fullkomlighet, fullt medveten om att han aldrig skulle hinna ur den under sin livstid. Men han var samtidigt medveten om att rättshistorien inte bara var medeltid. Han visste att rättshistorien skulle utgöra en praktisk del av juristernas utbildning. De skulle ha användning för sina kunskaper. Rättshistorien skulle inte vara ett självändamål. Därför krävdes att rättshistorien fördes fram till gällande rätt.
    Det är förklarligt att Schlyter inte hann utanför medeltiden. Det är också förklarligt att intresset för medeltiden präglat generationer av rättshistoriker fram till våra dagar. Vi kan visa upp en massiv forskningstradition kring medeltida temata. Men vi saknar därigenom vad vi behöver allra mest, nämligen undersökningar kring 1800- och 1900-talens rättshistoria.
    För att kunna göra dessa undersökningar krävs materiella och personella resurser. Redan för ett tiotal år sedan tog Gösta Hasselberg upp detta krav i sin installationsföreläsning och kallade det för rättshistoriens dilemma. Vi vill utföra dessa undersökningar också av den anledningen att vi i dag, till skillnad från förhållandena på Schlyters tid, ingår i det tvärvetenskapliga mönster som placerar rättshistorien som en bland historiedisciplinerna.
    Att se och utforska rättens förändringar, rättens utveckling, att klargöra interaktionsförloppen mellan samhällsutveckling och rättsutveckling, att undersöka sambanden mellan religiösa, sociala, ekonomiska, politiska och ideologiska fenomen å ena sidan och rättsliga å andra sidan. Det är uppgifter som engagerar da-

Carl Johan Schlyter 13gens rättshistoriker och som tillfört ämnet nya berikande dimensioner.
    Men skall vi för att göra dessa undersökningar tvingas överge den schlyterska forskningstraditionen? Skall vi låta kontinentens rättshistoriker ensamma fortsätta denna medeltidsforskning som krävs för att framför allt filologer och medeltidshistoriker skall kunna arbeta? Gösta Hasselberg hade inte hjärta att slå av det sekelgamla repet. Nu står jag här med yxan och ser på vår situation. Den oro jag därvid känner inför det överhängande hotet om att våra minimala forskningsresurser skall reduceras med en tredjedel, genom ett aktuellt förslag att omvandla professuren i rättshistoria i Stockholm till en professur i marknadsrätt, vid nuvarande innehavarens avgång om ett par — tre år, skall jag inte här vidare artikulera.
    Jag konstaterar endast att vi i dagens — som jag hoppas temporärt kritiska — forskningssituation tvingas prioritera. Och att vi tvingas till — för att använda ett aktuellt uttryck — positiv särbehandling av undersökningar rörande de två senaste seklernas rättshistoria.
    Vi tvingas till det om vi vill leva upp till Schlyters lovvärda intentioner: att rättshistorien skall gagna var tids jurister, såväl praktiker och vetenskapsmän som lagstiftare.