Rationalitet i rättssystemet. Antologi utgiven av Ulla Bondeson. Uddevalla 1979. Liber. 225 s.

 

Under 1977 anordnades på sociologiska institutionen i Lund en seminarieserie under rubriken Rationalitet och rationlisering i lagstiftning och rättstillämpning. Den för serien ansvariga, nytillträdda professorn i rättssociologi i Lund, Ulla Bondeson, har nu samlat nio av seminarieinläggen i en antologi som hon dessutom försett med en inledning som, förutom avkortfattade redogörelser för de olika inläggen, består av en presentation av den tyske rättssociologipionjären Max Webers teorier om rationaliteten. Antologin innehåller dessutom en artikel av professorn i allmän rättslära i Lund, Alexander Peczenik, som under rubriken "Kan juristerna tänka rationellt?" ger vad som kan "ses som en alternativ uppsummering av en jurist".
    Boken bär, på gott och ont, tydliga tecken på sitt ursprung i en seminarieserie. Inläggen är ojämna när det gäller bredd, ambitionsnivå, lättillgänglighet och även kvalitet. Någon samlad bild av en gemensam problematik ger boken inte utan även om alla inläggen till nöds kan sägas falla in under bokens titel så är sambandet mellan dem ofta mycket svagt. Utgivarens förhoppning att boken skall fylla en lucka när det gäller ämnet rättssociologi i den nya juristutbildningen är svår att instämma i om man dessutom beaktar den korta tid (två veckor) som finns tillgänglig för ämnet.
    Å andra sidan är inläggen i stort sett genomgående i positiv mening mycket stimulerande och ofta provocerande. Frågetecknen och utropstecknen blir därför många och man övertygas lätt om att seminarieserien måste varit mycket populär och givande. Även boken, om än man i flera fall saknar den dimension som seminariedebatten måste ha medfört, bör för en betydande läsekrets kunna vara en god källa till nya kunskaper, idéer och uppslag, till instämmanden och invändningar, till glädje och förargelse.

 

    Ett positivt drag i antologin är dess tvärvetenskapliga uppläggning med bidrag från både jurister och sociologer. Kommunikationerna mellan dessa båda grupper, som ofta omgetts med högt uppskruvade förväntningar, har många gånger kantats med så mycket missförstånd och misstänksamhet att utbytet blivit ringa. En av de viktigaste orsakerna till detta torde vara att det varit svårt att formulera sådana gemensamma frågeställningar som kunnat fungera som broar mellan de olika disciplinerna. En sådan tycker man dock att rationalitetsproblematiken borde kunnat utgöra. Sociologiskt har temat vunnit förnyad aktualitet främst genom det under senare år starkt ökade intresset för Max Weber. (En för svenska förhållanden "strid" ström med avhandlingar, tidskriftsnummer, artiklar och översättningar har publicerats och man har talat om en Weber-renässans.) Inom rättsteorin har temat fått stor betydelse främst genom det omfattande intresset för juridisk argumentation. (Ett relativt nytt bidrag till debatten, som också ger en analys och översikt av tidigare bidrag, är Alexy: Theorie der juristischen Argumentation. Memmingen 1978. Av svensk litteratur kan Jareborgs bok Värderingar från 1975 nämnas.) Om seminarieserien och antologin verkligen kunnat eller kan ligga till grund för en meningsfull interdisciplinaritet är dock rätt tveksamt. I vart fall talar Peczenik i sin alternativa uppsummering om en"frontalkrock" mellan juristens och sociologens synsätt.
    Peczenik gör ett synpunktsrikt men något skissartat försök att förklara svårigheterna att anpassa den sociologiska begreppsapparaten till "det juridiska exempelmaterialet". Hans ledande tema är att rättsordningen har en så hög komplexitetsgrad att den endast med möda låter sig fångas i gängse rättsteoretisk terminologi och att då självfallet än större problem uppstår när en anpassning skall ske till sociologin. Rubrikens fråga om juristerna kan handla rationellt får kanske inte något uttryckligt svar hos Peczenik. Bondeson drar av uppsatsen den för jurister i detta hänseende deprimerande slutsatsen att det "juridiska begreppssystemet synes sprängas redan inifrån och helt falla samman då man övergår från positiv till levande rätt". Personligen har jag, kanske i självbevarelsedrift, inte tolkat Peczenik som att han dömer oss till detta kaos av dubbel förödelse utan endast så att rationellt rättsligt handlande är något mycket komplicerat, särskilt som rätten är föränderlig.
    Förhållandet mellan det sociologiska och juridiska språket behandlas också i Vilhelm Auberts inlägg. Han framhåller hur problem uppstår genom att "lagen buntar ihop fenomen som en sociolog hellre ville skilja åt och ... i andra fall skiljer åt sådant som sociologen vill sammanföra". Han ser det vidare som en av sociologins uppgifter att trotsa den juridiska begreppstraditionen och "omgruppera olika företeelser med hänsyn till deras samband med vitala mänskliga intressen". Detta ser han inte endast som en kunskapsfråga utan som en rättspolitisk uppgift. "I det långa loppet kan denna sociologiska form av rationalisering få inflytande över den juridiska begreppsbildningen." Aubert ger i uppsatsen många tänkvärda exempel och synpunkter på olikheterna i begreppsystemen och antyder alternativa vägar för den juridiska begreppsbildningen. Uppsatsen är dock ett gott exempel på ett fall där man saknar seminariediskussionen, dels därför att det förefaller mig som om Aubert i detaljer, exempelvis beträffande kausalitet, har fel, men framför allt därför att

 

man undrar hur långt han menar att synpunkterna kan drivas. I vissa hänseenden förefaller han mena att det inte är möjligt eller önskvärt att anpassa det juridiska systemet till det sociologiska. Men var går gränserna? Och vad menar egentligen Aubert med att "mot de dilemman och de intressekonflikter som uppstår" när man försöker att utarbeta och övertyga folk om nya alternativa lösningar så "står "Die normative Kraft desFaktischen" som en räddning undan osäkerhet och ansvar"?
    Kommunikationsproblem mellan sociologer och jurister illustreras indirekt också genom Ulla Bondesons inlägg om "det allmänna rättsmedvetandet". Hon refererar där vissa resultat från en intervjuundersökning av 236 personer som genomfördes i Malmö 1975. Frågorna, som förefaller ha helt rört sig inom det kriminalpolitiska fältet, har gällt kunskaper om och attityder till rättssystemet liksom rättviseföreställningar och uppfattningar om sociala påverkningsmekanismer. Även om den kortfattade framställningen i antologin inte tillåter någon närmare värdering av resultatens tillförlitlighet och betydelse så är naturligtvis undersökningar av detta slag generellt sett av stort intresse och man kan verkligen förundra sig över att så få undersökningar gjorts. Men på ett seminarium vill man ju gärna att det skall bli lite debatt. Så vad använder Bondeson sina resultat till i sitt inlägg? Jo, till ett ganska vildsint angrepp på något som hon kallar "den legala doktrinen om det allmänna rättsmedvetandet".
    Denna doktrin, som tydligen omfattas av jurister i gemen, lagstiftare, rättstillämpare och rättsteoretiker, säger nu Bondeson, ger en falskt bild av verkligheten och under skenet av att bygga på rationell kunskapsmässig argumentation tjänar den i stället politiska eller andra praktiska syften. Som stöd för sina påståenden om existensen och innehållet i "den legala doktrinen" åberopar hon en brokig skara personer som dessutom i de kortfattade uttalandena i vissa fall ges missvisande eller direkt felaktiga presentationer. Grundläggande synes vara den i år för tvåhundra år sedan födde von Savigny, sekelskiftessociologen Ehrlich, filosofen Hägerström och hans lärjunge Lundstedt. Det hela framstår, när det i tryckt form presenteras som vad man har anledning tro vara en allvarligt menad analys och inte endast en provocerande diskussionsinledning, som mer än lovligt befängt. (I förbifarten får vi också veta att en annan "legal doktrin" är att människor har kunskaper om lagen. Denna doktrin har tydligen något att göra med "principen ignorantia juris"(!) för vilkens existens och utbredning hon hänvisar till en 25 sidor lång uppsats om "The Law and the Public in Hungary"(!)).
    Bondesons presentation av Savigny förefaller vara beroende av Per Stjernquists framställning av denne i sitt bidrag om skriven lag och levande rätt. Stjernquist presenterar i sin artikel tre rättssociologiska studier som, liksom Bondesons undersökning om det allmänna rättsmedvetandet, är intressanta och tankeväckande. Men även Stjernquist vill, som seminarieformen inbjuder till, ha lite vidare vyer. Han använder därför undersökningsresultaten för att påvisa "att verkligheten är mycket mer komplicerad än vad rättssociologins pionjärer trodde". Till dessa pionjärer räknar han von Savigny. Det är bara det att den von Savigny som Stjernquist kortfattat presenterar har föga att göra med den historiske von Savigny. Det sägs att von Savigny ansåg att det inom varje folk förekom en enhetlig och detaljerad rättsåskådning som omfattades av

 

alla inom folket och att denna bestod av detaljerade normer för olika fall. Denne von Savigny är naturligtvis inte svår att vederlägga. För den historiske von Savigny måste tanken ha tett sig helt orimlig redan med hänsyn til den politiska och rättsliga situationen i dåtidens Tyskland.
    Förutom de artiklar som redan nämnts innehåller antologin en historisk presentation av naturrättsliga och rättspositivistiska strömningar av Stig Jørgensen, en svårtillgänglig artikel om "rationalitet och rättens objektifiering" av ungraren Csaba Varga, en mycket läsvärd artikel av Torstein Eckhoff om rationalisering i lagstiftning och rättstillämpning (om än han behandlat den grundläggande problematiken utförligare annorstädes) och slutligen ett block om tre rent kriminalpolitiska inlägg av Donald Cressy, Jørn Vestergaard och Leif Persson.

Dag Victor