Har svaranden rätt till skiljedom när käranden återkallat sin talan?
1. Som bekant finns i rättegångsbalken ett stadgande, som i dispositiva mål ger svaranden rätt att påkalla domstolens prövning av själva saken för det fall käranden — sedan svaranden ingått i svaromål — återkallar sin talan. Detta stadgande (RB 13: 5) var en av nyheterna i den omfattande rättegångsreform som genomfördes på 1940-talet.
Med det nya stadgandet avsågs att avhjälpa en brist som förelåg enligt den gamla ordningen och enligt vilken käranden när som helst och utan andra olägenheter än att få ersätta motparten dennes rättegångskostnader kunde återkalla sin talan. Käranden kunde härefter, måhända efter att ha förbättrat sitt bevisläge, återkomma med en ny stämningsansökan. Stadgandet ger således svaranden ett skydd mot ett sådant förfarande från kärandens sida. Möjligen har stadgandet även medfört en noggrannare prövning från kärandens eller dennes ombuds sida av möjligheterna att vinna bifall till sin talan innan stämningsansökan inges, och om så är fallet, fyller stadgandet även i detta avseende en viktig funktion.
2. Lagen om skiljemän (1929: 145) saknar bestämmelse om svarandens rätt att på motsvarande sätt påkalla dom. Vid skiljemannalagens tillkomst gav då gällande rättegångsordning icke svaranden en sådan möjlighet. Det var därför naturligt att den nya lagen om skiljemän kom att sakna bestämmelse härom. Då den nya rättegångsbalken genomfördes gjordes en del ändringar i lagen om skiljemän. Trots att det nu aktuella stadgandet var en icke obetydlig nyhet i rättegångsbalken, kom ändringarna i lagen om skiljemän icke att omfatta denna fråga.
3. Frågan om svaranden har rätt till skiljedom har behandlats såväl i rättspraxis som i litteraturen. Sålunda har Åke Hassler behandlat denna fråga både i "Skiljeförfarande" (1966) s. 93 och i "Specialprocess" (1972) s. 129. Vidare har Magnus Bäärnhielm skrivit en artikel härom i TSA 1969 s. 119.
Vad först angår rättspraxis har HD i rättsfallet NJA 1964 s. 122 uttalat på s. 125:
"Klander, som anställes genom påkallande av skiljedom, vinner emellertid icke alltid sin avslutning genom ett formligt avgörande. Den som påkallat skiljedom kan sedermera återtaga sin begäran härom, utan att motparten äger påfordra att skiljedom meddelas. I sådant fall lärer, i motsats till vad förhållandet är i domstolsprocess, något avskrivningsbeslut icke alltid meddelas."
Uttalandet är klart och entydigt. Svaranden skulle enligt HD:s mening icke ha någon rätt till skiljedom. Med hänsyn till att den nu aktuella frågan ej var huvudfrågan för HD:s prövning, har de ovannämnda författarna icke tillerkänt detta uttalande något prejudikatsvärde. Uttalandet skulle enligt deras mening endast ha ingått som ett led i ett resonemang för ett domslut där HD för övrigt icke var enhällig. Man torde ej kunna bortse från detta uttalande av HD. Måhända har HD funnit att avsaknaden av en positiv bestämmelse härom i lagen om skiljemän har omöjliggjort ett bifall till ett sådant yrkande av svaranden. Tyvärr har HD ej motiverat sitt uttalande. Mig veterligt har frågan ej berörts av HD i något annat sammanhang.
Vad härefter angår litteraturen säger Hassler i "Skiljeförfarande" att det är tveksamt om RB 13: 5 kan tillämpas analogiskt på skiljeförfarande. Han anför vidare: "För ett jakande svar torde dock tillräcklig grund knappast föreligga." Som visst stöd härför åberopas nyssnämnda rättsfall. I sitt några år senare utkomna arbete "Specialprocess", som utkom efter Bäärnhielms artikel, har Hassler emellertid ändrat mening. Stöd för uppfattningen att tillerkänna svaranden rätt till dom finner Hassler numera i själva skiljeavtalet. Hassler anför:
"Genom detta förpliktar sig vardera parten gentemot den andra att låta fråga, som omfattas av skiljeavtalet, avgöras av skiljemän i stället för av domstol. Sin genom avtalet erhållna rätt till prövning av skiljemän utövar part i första hand på två sätt, positivt genom att påkalla skiljedom, negativt genom att inför rätta göra invändning om skiljeavtal. Har part genom påkallelse hänskjutit en fråga till skiljemän, bör motpartens rätt att få frågan avgjord av skiljemän rimligtvis kunna utövas genom yrkande, att de utsedda skiljemännen avgör den. Erkännes icke detta, måste nyss nämnda part, om han vill ha den förekomna frågan prövad av skiljemän, särskilt påkalla skiljedom rörande densamma, vilket tydligen vållar onödig tidsutdräkt och ökade kostnader. Jag menar därför, att skiljemännen bör tillmötesgå partens önskan om prövning av frågan. Detta står i bästa överensstämmelse med skiljeavtalets innebörd och rättsliga funktion."
Bäärnhielm, som också anser att svaranden har rätt att påkalla skiljedom, finner två skilda stöd härför. Det första är en på rättshistorisk grund gjord analogisk tillämpning av RB 13: 5. Bäärnhielm lämnar i artikeln en redogörelse för de processreformer som föreslagits eller genomförts alltifrån 1734 års lag och redogör samtidigt för utvecklingen av lagstiftningen om skiljemän under samma tid. Enligt Bäärnhielm skulle 1887 års skiljemannalag, vilken var vår första skiljemannalag, ha utformats för att kunna anpassas till en ny rättegångsbalk. Bäärnhielm hävdar att den nuvarande skiljemannalagen och rättegångsbalken genom det sätt på vilket de tillkommit har ett sådant inbördes samband, att RB skall tillämpas även vid skiljeförfarande i den mån skiljemannalagen icke bestämmer annat eller det ligger i sakens natur att en viss bestämmelse i RB äger tillämpning endast på rättegång vid domstol. Det andra stödet är, såsom Bäärnhielm uttrycker det, "det förhållandet att rätten att påkalla dom
ryms inom svarandens vid skiljeförfarande allmänna befogenhet att framställa yrkande i fråga som hänskjutits till skiljedom".
Hasslers motivering såsom den framförts i "Specialprocess" enligt ovan och Bäärnhielms sistnämnda motivering är av stort intresse i sammanhanget. Om i det ordinära domstolsförfarandet käranden återkallar sin talan efter det svaranden ingått i svaromål och svaranden därefter yrkar att målet ändock prövas, skall rätten på vanligt sätt utsätta målet till muntlig förberedelse och därefter utsätta huvudförhandling. (Här bortses från möjligheten till huvudförhandling i förenklad form.) Uteblir käranden kan tredskodom meddelas mot honom. Även om käranden är tillstädes kan det — med hänsyn till att käranden återkallat sin talan — icke förväntas att käranden nedlägger något arbete i målet, såvida käranden ej väljer att omgående återtaga sin återkallelse. Domstolen har emellertid att på yrkandet av svaranden pröva målet och skall döma på det material som förebringats vid huvudförhandlingen. Därvidlag fyller svarandens yrkande om prövning samma funktion som en av honom väckt negativ fastställelsetalan. En sådan fastställelsetalan är som bekant möjlig enligt lagen om skiljemän. Denna omständighet talar för att svaranden på motsvarande sätt skulle ha rätt till skiljedom och yrkandet skulle därmed "rymmas inom svarandens vid skiljeförfarande allmänna befogenhet att framställa yrkande i fråga som hänskjutits till skiljedom."
Bäärnhielms rättshistoriska tolkningsmetod förefaller, med hänsyn till de många skillnaderna mellan domstolsförfarandet och skiljemannaförfarandet, vara alltför osäker för att utröna gällande rätt på området.
Efter beaktande av vad som ovan anförts förefaller starka skäl tala emot en analogisk tillämpning av bestämmelsen i RB 13: 5 i skiljeförfarande. Det främsta skälet är att lagen om skiljemän saknar en uttrycklig bestämmelse härom. Eftersom lagen om skiljemän icke ändrades på denna punkt vid revideringen med anlednig av rättegångsreformen på 1940-talet var det sannolikt lagstiftarens mening att motsvarande regel ej skulle gälla i skiljeförfarande. Ett annat skäl utgör det uttalande som gjorts av HD i ovan nämnda rättsfall. Ett ytterligare skäl är att det aktuella stadgandet onekligen är av viss tvångskaraktär och har vissa likheter med exempelvis bestämmelserna rörande tredskodom. Som bekant saknar skiljemännen tvångsmöjligheter mot parter, vittnen m. fl. och tredskodom kan ej heller meddelas.
Emellertid synes svaranden i skiljetvisten ändock kunna få saken prövad utan att behöva påkalla ett nytt skiljeförfarande. Eftersom parterna genom skiljeavtalet överenskommit att deras tvistiga mellanhavanden skall avgöras av skiljemän och rätten att framställa yrkande ej är begränsad till käranden, bör en av svaranden på grund av den uppkomna situationen väckt negativ fastställelsetalan kunna upptas till prövning av skiljemännen.
Eftersom svaranden i skiljeförfarandet har samma behov av skydd som svaranden i rättegångsförfarandet och de skäl som låg bakom införandet av RB 13: 5 är lika starka för skiljeförfarandets vidkommande, bör vid en framtida revision av denna lag en sådan motsvarande bestämmelse därför införas i lagen om skiljemän.
Magnus Ullman