Några reflektioner med anledning av högsta domstolens dom i dödshjälpsmålet
Det s. k. dödshjälpsmålet, allmän åklagare mot Berit Hedeby angående dråp, har nu vandrat genom instanserna och fått sitt slutliga avgörande genom högsta domstolens dom den 28 december 1979 nr DB 26. Fallet har i vida kretsar tilldragit sig stor uppmärksamhet. Själva händelseförloppet som låg till grund för åklagarens gärningsbeskrivning är därför säkerligen välkänt för de flesta av denna tidnings läsare. Det är i korthet följande.
Journalisten Sven Erik Handberg led av sjukdomen multipel skleros. Han insjuknade i slutet av 60-talet. Sjukdomen gjorde honom successivt allt mer handikappad. Våren 1977 förvärrades hans sjukdomstillstånd på ett avgörande sätt. Hans rörelsefrihet blev i det närmaste totalt inskränkt. Han blev helt beroende av andra människors hjälp för att kunna existera. Sjukdomen förde honom allt närmare vård på långvårdsklinik.
Inför utsikten att bli tvungen att under kanske en längre tid bli liggande på sådan klinik som ett paket tedde sig situationen för honom sådan att han hellre önskade döden. På grund av sitt tillstånd saknade han helt möjlighet att på egen hand förverkliga denna sin önskan. Han önskade heller inte att i detta sammanhang påkalla hjälp från någon nära vän. Under våren 1977 vände han sig till Berit Hedeby, som då var starkt engagerad i dödshjälpsfrågor. Bl. a. var hon ordförande i rörelsen Rätten till vår död. Berit Hedeby förklarade sig genast villig att bistå Handberg med att företa de dödande åtgärder han önskade. På hennes inrådan försökte man först med digitalispreparat. Efter två misslyckade försök med detta preparat fördes Handberg i medtaget tillstånd till sjukhus. Efter en veckas sjukhusvistelse återvände Handberg till sin bostad. Den 6 juni 1977, samma dag som Handberg återvände från sjukhuset, besökte Berit Hedeby honom på kvällen. Av utredningen framgår, att hon då i uppsåt att Handberg skulle avlida i Handbergs mun förde in sammanlagt omkring 70 barbitursyretabletter, vilka Handberg svalde med hjälp av sockerdricka som hon tillförde honom. Omedelbart därefter och medan Handberg alltjämt var i livet injicerade Berit Hedeby omkring 600 internationella enheter snabbverkande insulin i Handbergs ena armveck. På morgonen den 7 juni anträffades Handberg död i sin säng.
Berit Hedeby åtalades för dråp jämlikt 3: 2 brottsbalken. Tingsrätten dömde henne för detta brott till fängelse åtta månader med tillämpning av 33: 4 andra stycket brottsbalken. Hovrätten ändrade inte på annat sätt tingsrättens domslut än att påföljden bestämdes till fängelse ett år. Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut.
I sina domskäl konstaterar högsta domstolen först, att Berit Hedebys åtgärder stod i full överensstämmelse med Handbergs egen vilja och att det saknades grund för antagande att hon skulle ha påverkat hans viljeinriktning. Domstolen redogör därefter för yttrande från socialstyrelsen av vilket framgår, att insulin och barbitursyra tillförts Handberg i var för sig dödande doser men att det inte var möjligt att avgöra om Handberg avlidit av något av dessa ämnen innan det andra haft dödande effekt. Högsta domstolen finner, att i enlighet med vad sålunda uttalats kan beträffande dödsorsaken annat inte konstateras än att Handberg avlidit av antingen barbitursyran eller insulinet eller båda dessa ämnen i för-
ening. Högsta domstolen anmärker härefter, att samtycke inte i ett fall som detta utgör någon ansvarsfrihetsgrund men att i princip medhjälp till självmord är straffritt. Gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp blir därför enligt domstolen avgörande för om Berit Hedebys handlande skall anses som brottsligt. Bedömningen skall enligt domstolen i detta hänseende ske efter allmänna principer om medverkansansvar inom straffrätten.
Berit Hedeby gjorde gällande, att hennes handlande är att bedöma som medhjälp till självmord. Vad gäller hennes åtgärder med barbitursyran åberopade hon särskilt att det, med hänsyn till den ovisshet som råder om dödsorsaken, bör antas, att Handbergs död orsakats av honom själv genom att han svalt barbitursyretabletterna. Högsta domstolen konstaterar emellertid, att de åtgärder som Berit Hedeby vidtagit måste i ansvarshänseende betraktas som en enda gärning och anför:
"Berit Hedeby har på Handbergs begäran lovat att vidtaga åtgärder i syfte att Handberg skulle avlida. De åtgärder i detta syfte som förut beskrivits har ingått i en av henne på förhand bestämd handlingsplan och utförts i praktiskt taget oavbruten följd. Åtgärderna måste därför i ansvarshänseende betraktas som en enda gärning. Handberg har visserligen genom att svälja barbitursyretabletterna aktivt medverkat till ett i gärningen ingående moment. Gärningsförloppet — i vars senare led Handberg ej alls deltagit — präglas emellertid av ett sådant mått av självständigt handlande från Berit Hedebys sida att hennes medverkan är att bedöma som gärningsmannaskap. Berit Hedeby skall följaktligen anses ha såsom gärningsman förorsakat Handbergs död vare sig denna inträffat på grund av tillförseln av barbitursyra eller insulin eller båda dessa ämnen i förening."
Högsta domstolen besvarar mycket kort frågan om tillåtligheten av s. k. aktiv dödshjälp genom att konstatera att det förhållandet att Berit Hedebys handlande stått i full överensstämmelse med Handbergs egen vilja inte kan frita henne från ansvar. Enligt domstolen skall således Berit Hedebys handlande bedömas som dråp.
Högsta domstolen ansluter sig till vad hovrätten anfört i påföljdsfrågan. Som skäl för tillämpning av 33: 4 andra stycket brottsbalken vid påföljdens bestämmande anför hovrätten, att gärningen företagits på Handbergs bestämda önskan och i ett, åtminstone med Berit Hedebys utgångspunkt, humanitärt syfte samt att det måste ha varit naturligt för henne att i fråga om tillvägagångssättet följa de anvisningar hon erhållit av en bekant läkare. Hovrätten konstaterade vidare, att Berit Hedeby inte tidigare dömts för brott och vad som framkommit i målet om hennes personliga förhållanden talade för att ett strängt straff inte erfordrades för att hon skulle avhålla sig från fortsatt brottslighet av förevarande slag. Hovrätten anförde härutöver: "Å andra sidan måste beaktas att gärningen innebär ett allvarligt avsteg från den rättsuppfattning som präglar brottsbalkens hithörande bestämmelser och som grundas på respekten för människolivet även i de fall då livets värde för en svårt sjuk kan te sig tvivelaktigt. Att lämna sådana avsteg utan kännbar påföljd kunde få svåröverskådliga konsekvenser. Utan en lagstiftning på området eller i vart fall vägledande riktlinjer med erforderlig förankring i samhället kan det inte komma i fråga att bryta med hittillsvarande grundsatser och
godta s. k. dödshjälp. På grund av det anförda finner hovrätten det av hänsyn till allmän laglydnad påkallat att döma Berit Hedeby till ett fängelsestraff som understryker allvaret i hovrättens bedömning av gärningen."
Man kan konstatera, att högsta domstolen löst frågan om ansvar för Berit Hedeby på ett rakt och omedelbart, ja närmast elegant sätt, utan sidoblickar i form och dikta, rättstillämpningen till fromma. Sedan domstolen konstaterat att beträffande dödsorsaken annat inte var utrett än att Handberg avlidit antingen av barbitursyran eller insulinet eller av båda dessa ämnen i förening, att samtycke saknade relevans och att medhjälp till självmord i princip var straffritt anförde domstolen, att gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp var avgörande för om Berit Hedebys handlande skulle anses brottsligt. Högsta domstolen gör därefter en bedömning huruvida de åtgärder Berit Hedeby vidtog är rättsligt att bedöma som en eller flera gärningar och konstaterar att åtgärderna måste i ansvarshänseende betraktas som en enda gärning. Enligt domstolen präglas vidare gärningsförloppet av ett i sådant mått självständigt handlande från Berit Hedebys sida att hennes medverkan är att bedöma som gärningsmannaskap. Vare sig det är en av de båda dödsorsakerna eller båda i förening som orsakat döden skall därför Berit Hedeby som gärningsman anses ha orsakat Handbergs död.
En av domstolens ledamöter var skiljaktig beträffande motiveringen. Han tar inte ställning till om Berit Hedebys handlande i ansvarshänseende skall betraktas som en eller flera gärningar. Liksom majoriteten utgår han från att gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp skall ske efter de allmänna principer om medverkansansvar som gäller inom straffrätten. Han framhåller, att tillämpningen av dessa principer ger vid handen att i fall då någon mot sin vilja blivit dödad genom att en person stoppat dödligt gift i hans mun och en annan person med någon sin åtgärd fått honom att svälja giftet båda personerna skall betraktas som gärningsmän. Detta konstaterande överför han sedan på det i målet aktuella sakförhållandet och konstaterar, att eftersom Berit Hedeby har fört in en dödlig mängd barbitursyretabletter i Handbergs mun, vilka tabletter Handberg sedan svalt med hjälp av sockerdricka som Berit Hedeby tillfört honom, samt hon omedelbart därefter, medan Handberg ännu var vid liv, injicerat snabbverkande insulin i dödlig dos i hans kropp, är Berit Hedebys handlande i fråga om såväl tillförseln av tabletterna som injiceringen av insulinet att hänföra till gärningsmannaskap. För bedömande av frågan om Berit Hedeby som gärningsman uppsåtligen orsakat Handbergs död är det enligt denna bedömning således inte av betydelse om hennes åtgärder skulle vara att bedöma som en gärning eller flera gärningar.
Bortsett från den stora, övergripande, frågan om tillåtligheten av aktiv dödshjälp aktualiserar målet i dogmatiskt hänseende huvudsakligen två huvudfrågor, spörsmål rörande kausalitet och medverkan. Med högsta domstolens skrivning blir kausalitetsfrågorna av underordnat intresse. Enligt min bedömning finns det dock inte någon anledning varför inte bedömningen av kausalitetsfrågorna skulle kunna göras till den avgörande och medverkansfrågorna i stället få träda i bakgrunden. Kausalitetsfrågorna synes mig i ett fall som detta vara av så stort intresse att de är väl
värda att uppmärksammas. Jag vill därför beröra dessa frågor litet närmare.
Av socialstyrelsens yttrande till högsta domstolen framgick att insulin och barbiturater tillförts Handberg i var för sig dödande doser men att det inte var möjligt att avgöra om Handberg avlidit av något av dessa ämnen innan det andra haft dödande effekt. Beträffande dödsorsaken kan annat inte anses vara konstaterat än att Handberg avlidit av antingen barbituraterna eller insulinet eller båda dessa ämnen i förening.
Den grundläggande läran inom kausalitetsområdet, betingelseteorin, slår således slint. Vi har här i stället antingen samverkande självständiga dödsorsaker eller konkurrerande självständiga dödsorsaker. Vad gäller samverkande skadeorsaker brukar man komplettera betingelseteorin med den s. k. ekvivalensteorin, vilken innebär att de skilda orsaksfaktorerna i princip betraktas som likvärdiga. Om t. ex. två personer utan kännedom om varandras åtgörande ger en tredje person giftdoser vilka var för sig inte kan leda till döden men tillsammans har denna verkan är enligt ekvivalensteorin vardera handlingen att i princip betrakta som orsak till den dödliga utgången.
Samma blir bedömandet om det skulle ha förelegat särskilda s. k. gynnande betingelser, t. ex. om en person med en abnormt tunn huvudskål får ett lätt slag och avlider av detta. Betraktar man givandet av tabletterna och injicerandet av insulinet som samverkande dödsorsaker synes mig den enda naturliga uppfattningen vara att anse att båda medlen har orsakat döden. Detta gäller de fall där de samverkande dödsorsakerna har varit i stort samtidiga. I dessa lägen får man utgå från att båda faktorerna hade ett erforderligt kausalsamband med effekten. Men de verkliga problemen möter vid tillfällen där orsakerna inte verkar samtidigt.1
Vid flera tillfällen av det här slaget är det naturligt att lägga huvudvikten vid den sista handlingen. Detta blir tillfället då en långsamt verkande orsak stöter samman med en snabbt verkande — ett långsamt dödande gift med ett skott i hjärtat. Det är här ett naturligt betraktelsesätt att skottet har medfört döden medan giftet inte har fått tillfälle att verka. I tysk doktrin talar man här ofta om avbrott i kausalsammanhanget. Ett sätt att lösa problem som uppstår vid konkurrerande självständiga skadeorsaker där betingelseteorin inte gör tjänst är att försöka s. a. s. individualisera effekten med avseende på tid, ort eller andra modaliteter. Men i många fall föreligger ett sådant samverkande mellan eller en sådan parallellverkan mellan orsakerna att det är naturligt att behandla dem på samma sätt som om de hade förelegat samtidigt. T. ex. om A och B ger en tredje person gift eller misshandlar den tredje personen med någon tidsmellanrum och döden inträder som en följd av en samverkan mellan bägge dessa orsaker. Här bör såväl A som B straffas fullt ut. Det kan naturligtvis finnas en oändlig mängd variationer. Om man här skall använda reglerna för samtidigt verkande orsaker eller bara bedöma en av handlingarna som orsak beror enligt min mening helt på en skönsmässig värdering för vilken man inte kan uppställa närmare regler. Detta synsätt förefaller ha ett klart stöd i svensk rättspraxis. Högsta domstolen är till
synes obenägen att starkt individualisera effekten med avseende på olika modaliteter i sammanhang av detta slag.2
I här aktuellt fall finns det än mindre anledning att individualisera effekten med avseende å olika modaliteter. Även om Berit Hedeby skulle anses som endast medhjälpare i vad avser barbituraterna, har hennes uppsåt varit att införa klart dödande gifter i Handbergs kropp och det har varit och måste även för henne ha framstått som beroende enbart av slumpen vilket medel som skulle verka först. Därtill kommer, att för Berit Hedeby hennes handlande måste ha framstått som en enda gärning, nämligen att så snabbt som möjligt införa så mycket gifter i Handbergs kropp, att han med absolut säkerhet skulle dö.
Vad gäller medverkansfrågorna i detta sammanhang kan vi till en början utgå ifrån att självmord enligt svensk rätt inte är något brott. Det blir således straffritt att försöka begå självmord eller i princip medverka till självmord. Detta får anses framgå antingen motsatsvis av formuleringen av straffbuden angående mord och dråp, eller av principen att angrepp riktat mot egen rättssfär inte är något brott. Gränsen mellan medhjälp till självmord och dödande på begäran är ur juridisk synpunkt många gånger flytande. Eftersom svensk rätt saknar en särreglering ifråga om dödande på begäran får denna gräns bedömas efter de allmänna principer som gäller gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp över huvud taget. Först kan vi då konstatera, att brottsbalken ju inte anger vad som skall menas med gärningsmannaskap. Enligt balkens terminologi är gärningsman såväl som medhjälpare och anstiftare att bedöma som medverkande. Medverkansansvaret enligt brottsbalken är ett självständigt ansvar. Ansvaret är således inte accessoriskt till någon annans ansvar. Alla medverkande, som anses böra straffas, är enligt brottsbalkens uppfattning självständigt straffbara.
Den enhetslösning som man erhållit på medverkansområdet i brottsbalken kan väl anses vara doktrinärt tilltalande. Men den skapar svåra problem då man i fall som vårt skall söka ledning för bedömning av om gärningsmannaskap föreligger eller ej. I andra rättsordningar som t. ex. den i England har man löst problemet genom att kriminalisera medhjälp till självmord trots att självmord inte är straffbart. Straffrättskommitténs tankar synes ha löpt efter i princip samma linjer.
Vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser i brottsbalken uttalade kommittén att det finns goda skäl för att behandla medverkan till självmord lika med dödande med samtycke. Kommittén ansåg det inte vara någon avgörande skillnad mellan att medverka till självmord genom att räcka den andre giftbägaren och att på hans begäran föra bägaren till hans läppar. I det föreslagna kapitlet om dråp och misshandel intogs därför en bestämmelse som var avsedd att ge uttryck för just dessa synpunkter. Den blev emellertid inte godtagen i lagstiftningsarbetet. Brottsbalkens regler utgår således från att det finns en olikhet mellan dödande med samtycke och medhjälp till självmord. Men var drar vi gränsen?
Medverkansansvaret är accessoriskt såtillvida att det krävs att en brottslig handling objektivt sett skall ha kommit till stånd. Det måste således ha
företagits en gärning som objektivt omfattas av en brottsbeskrivning. I fall av medhjälp till självmord finns ej anledning att frångå denna principiella utgångspunkt. Vid besvarande av frågan vem som är gärningsman och vem som är medhjälpare eller anstiftare är det vidare väsentligt att hålla i minnet att ingen skall befordras till gärningsman bara för att han ter sig mer straffvärd.3 Det är andra mer objektiva kriterier som blir avgörande för om gärningsmannaskap föreligger eller ej. I detta fall har Handberg varit oförmögen att själv begå självmord. Han har i stället tagit kontakt med Berit Hedeby och bett henne att ta hans liv. Han har varit oförmögen att utföra en självmordsgärning som någon annan skulle kunna medverka i. Enligt den principiella ståndpunkt brottsbalken intar såvitt avser medverkan, ter han sig närmast som anstiftare till Berit Hedebys gärning. Han har inte varit i stånd att ta sitt liv vare sig med hjälp av insulininjektioner eller genom en överdos av sömntabletter. Ser man det på det viset blir det inte någon skillnad mellan tillförandet av barbituraterna och injicerandet av insulinet. I båda fallen bör Berit Hedeby bedömas som gärningsman.
Som jag hoppas att det anförda illustrerat finns det flera resonemang som alla leder till samma slut som högsta domstolens. Domstolarnas domar ter sig på intet sätt överraskande. De avspeglar vad man trott vara svensk rätts ståndpunkt till aktiv dödshjälp. Vårt samhälle är inte moget att acceptera sådan hjälp. En bland flera anledningar härtill är naturligtvis rädslan för de oöverskådliga negativa konsekvenser något sådant skulle kunna föra med sig. Knappast för någon var det därför överraskande att Berit Hedebys gärning renderade ett fängelsestraff. Men för många utanför de juridiskt initierades krets ter sig domen ändå något märklig. Berit Hedeby dömdes för att hon avsiktligen berövat en annan människa livet. Hon dömdes för dråp, ett av de grövsta av brottsbalkens brott. Som domstolarna också konstaterade, passar inte strafflatituden för dråp väl in i ett fall som detta. Endast med hjälp av bestämmelsen i 33: 4 brottsbalken kunde påföljden ges rimliga proportioner. Brottsbenämningen dråp och strafflatituden med dess minimum av sex års fängelse hänger emellertid mycket intimt samman. Brottsbenämningen dråp indikerar ett avsevärt större moraliskt förkastande än vad som får anses ligga i domstolarnas bedömning av den gärning Berit Hedeby i själva verket dömts för. Detta förhållande och vad jag ovan anfört om den svårighet som i fall av detta slag den svenska enhetslösningen på medverkansområdet skapat borde enligt min mening föranleda att handlingar av nu aktuellt slag utbryts till särreglering vid sidan av brotten mord och dråp. Förebilder härför saknas inte i främmande rättsordningar.
Gillis Erenius