En fråga om förordnande av offentlig försvarare och biträde enligt rättshjälpslagen

 

I 21 kap. 5 § 2 st. RB stadgas, att om den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är behörig därtill, han skall förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest sär-

 

skilda skäl föranleder annat. Bestämmelser av samma innebörd finnes i rättshjälpslagen beträffande biträde vid allmän rättshjälp (21 § 1 st.) och offentligt biträde (44 § 1 st.).
    Av bestämmelsernas ordalydelse och lagstiftningens förarbeten (se t. ex. processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, II, s. 275) framgår, att partens förslag till försvarare eller biträde skall frångås, om anlitandet av den föreslagne skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller andra särskilda omständigheter talar mot förslaget. Som exempel på annan sådan omständighet nämnes, att den föreslagne med hänsyn till sitt förhållande till saken finnes olämplig.
    Någon regel, som medger domstolen eller rättshjälpsmyndighet att, om partens förslag medför avsevärt ökade kostnader, underlåta att frångå förslaget på grund av särskilda skäl, finnes däremot inte i lagtexten och antydes ej heller i förarbetena.
    I tingsrätt och hovrätt (se t. ex. SvJT 1978 rf s. 58) samt i rättshjälpsnämnderna förekommer emellertid ofta att parts förslag till försvarare eller biträde frångås med motiveringar av ungefär följande lydelse: "Med hänsyn till att anlitande av advokaten X skulle medföra avsevärt ökade kostnader och till att eljest ej särskilda skäl föranleder att han anlitas, lämnas NN:s begäran därom utan bifall." Som ledamot av domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpsärenden har jag åtskilliga gånger deltagit i beslut, varigenom besvärsnämnden ändrat rättshjälpsnämndens motivering i fall som här avsetts, på så sätt att besvärsnämnden motiverat sitt fastställande av rättshjälpsnämndens avslagsbeslut endast med kostnadsskäl och alltså ej nämnt något om frånvaron av "särskilda skäl". Anledningen härtill har varit att besvärsnämnden utgått från att rättshjälpsnämndens motiveringar i dessa fall berott på felläsning av lagtexten.
    Nu har emellertid också HD i ett nyligen refererat rättsfall (NJA 1978 s. 449) på förslag av föredragande revisionssekreteraren använt sig av den motivering som ovan kritiserats. Beror HD:s motivering på felläsning av lagtexten? Eller har HD med sin skrivning velat ge uttryck för en rättsregel? För oss underrättsdomare, som i allmänhet fäster stort avseende vid de refererade HD-avgörandena, vore det värdefullt med ett uttalande från HD i saken.

Rune Lindgren