Något om rättssäkerheten vid psykologers sakkunnigbedömning av vittnesbevisningen i svensk brottmålsprocess

 

Av professor ARNE TRANKELL

 

Vittnespsykologins ursprung och första metodiska utveckling

 

Den psykologiska utsageforskningen (vittnespsykologin) går tillbaka dels till Alfred Binets "La Suggestibilité (Paris, 1900), dels till William Sterns artikel "Zur Psychologie der Aussage" i Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft (Bd 22, 1902), som bildar utgångspunkt för hans "Beiträge zur Psychologie der Aussage" (1. Folge, 1903—04, och 2. Folge, 1905—06). Dessa arbeten utgjorde incitament till en lång rad experimentalpsykologiska undersökningar framför allt i Tyskland men även i andra länder, i vilka man studerade mänskliga utsagors tillförlitlighet under varierande yttre betingelser och med försökspersoner i olika åldrar, yrken etc. Standardutrustningen i dessa experiment var bilder eller serier av bilder som förevisades för försökspersonerna under kortare eller längre tid, varefter dessa utfrågades eller fick redogöra för vad de hade sett. En speciellt omtyckt variant av de vittnespsykologiska experimenten var de så kallade verklighetsexperimenten, i vilka man utsatte grupper av oförberedda försökspersoner för planlagda händelser, som de sedan fick avlägga vittnesmål om. Det första kända verklighetsexperimentet utfördes år 1901 av von Liszt vid kriminaltekniska seminariet vid universitetet i Berlin. Bland psykologer, som genomförde sådana experiment, kan nämnas Stern och Claparéde.
    De flesta arbetena inom den experimentella utsageforskningen infaller under det första kvartsseklet av vårt århundrade. I början av 1930-talet publicerades ett antal sammanfattningar av resultaten av de föregående decenniernas utsageforskning. I en av dessa sammanfattningar (Mönkemöller, 1930) resumeras den experimentella utsagepsykologins resultat på följande sätt:

 

,,Die zahlreichen Versuche, vor allem die Uberraschungsversuche lehren, und zwar sehr eindringlich, welch schwere Aufgaben der Zeugenaussage im allgemeinen zugemutet werden ... Die ,Zeugen' stellen in den meisten Fällen eine Elite von Beobachtern dar, von denen man mit gutem Rechte die glänzendsten Aussage-ergebnisse erwarten darf. Alle

 

11 — 803353. Svensk Juristtidning

 

verfügen über eine weit über dem Durchschnitt stehende Intelligenz. Die meisten sind gewöhnt, scharf zu beobachten, ihre Beobachtungen zutreffend wiederzugeben und in die richtige Form zu kleiden. Die Juristen unter ihnen verlangen dasselbe tagtäglich von ihren wirklichen Zeugen. Wenn es am grünen Holze geschieht, dass bei diesen Versuchen meist so überaus kümmerliche Ergebnisse das Licht der Welt erblicken, dann kann man verstehen, das manche Sachkenner auf diesem Gebiete den Mut verloren und die Zeugenvernehmungen und -aussagen ganz aus dem gerichtlichen Verfahren ausgeschaltet wissen wollten, zum mindesten die Vernehmung der gefährlichsten Zeugen, der Kinder und Jugendlichen."

 

Vid sidan av den i de psykologiska laboratorierna bedrivna forskningen om utsagans tillförlitlighet utvecklades redan från seklets början en praxis i det tyska domstolsväsendet att anlita psykologer som sakkunniga för bedömning av svårtolkad vittnesbevisning. I sin grundläggande artikel, "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Aussagen" (Handbuch der Psychologie, 11. Band, s. 26—181, Göttingen, 1967) nämner Udo Undeutsch att detta hände första gången i en mordprocess i München, där en känd psykiater, von Schrenk-Notzing, fick i uppdrag att utreda om vittnena i målet hade påverkats av en upphetsande presskampanj, som föregått rättegången. År 1903 uppträdde William Stern som sakkunnig i ett annat mål.
    Inte förrän under det tredje decenniet av 1900-talet blev det emellertid mera vanligt att psykologer förordnades som sakkunniga av domstolarna. Uppdragen bestod då i allmänhet i att den sakkunnige skulle undersöka och avge utlåtande om "trovärdigheten" hos någon person, vars uppgifter var betydelsefulla för utgången av en process. Denna praxis kom framför allt att omfatta sedlighetsmål, där minderåriga stod som målsägande och inga vittnen till händelsen fanns att tillgå.
    Av Undeutschs skildring framgår att domstolarna i Tyskland lät sig påverkas avsevärt av den experimentella utsageforskningens resultat. Parallellt med det ökande bruket att anlita sakkunniga i sedlighetsmål kan man sålunda också registrera en ökad misstro hos domstolarna beträffande de minderåriga målsägandenas anklagelser. Under en period steg frekvensen av frikännanden i denna typ av mål i Berlin till omkring 70 %. Frikännandena motiverades i allmänhet med att målsäganden inte ansågs "trovärdig". Detta inträffade särskilt ofta i mål, där psykologer medverkade. Dessa mål kan emellertid knappast ha varit representativa, eftersom psykologernas medverkan i allmänhet inte aktualiserades i andra fall än när försvararen redan misstänkte att anklagel-

 

serna var falska. Det något missledande totalintrycket av vittnespsykologin vid denna tid blev därför att psykologerna mer eller mindre rutinmässigt klassificerade alla vittnen som "ej trovärdiga".
    Under trettiotalet kunde en viss reaktion mot denna tendens märkas bland både jurister och psykologer. Sålunda skrev William Stern år 1930 i Deutsche Medizinische Wochenschrift:

 

,,Selbstverständlich muss der Psychologe mit gleicher Genauigkeit auf diejenigen Eigenschaften des Zeugen achten, die zugunsten seiner Glaubwürdigkeit sprechen ... Wer da meint, der Psychologe hätte keine andere Aufgabe, als das stereotype Schlagwort ,Aussagen von Kindern und Jugendlichen sind unzuverlässig' nun automatisch auf den Einzelzeugen anzuwenden, hat keine Ahnung vom Wesen der Psychologie und von der Verantwortlichkeit ihrer Vertreter" (s. 1468 f).

 

Intresset för att använda psykologer som experter inom rättsväsendet försvann i Tyskland i stor utsträckning i och med nazismens genombrott. Någon metodutveckling går självfallet inte heller att urskilja under Hitlertiden, då rättsväsendet fick nya uppgifter av politisk natur, som inte längre motiverade att man anlitade särskilda sakkunniga, som i rättssäkerhetens intresse skulle medverka till att utforska sanningen.
    Under återuppbyggnaden av rättsväsendet åren närmast efter krigsslutet framträdde på nytt ett långsamt växande intresse för psykologins användning i det tyska domstolsväsendet. Denna utveckling ägde rum samtidigt på flera ställen, men mest tydligt kring psykologiprofessorn Udo Undeutsch i Köln, specialiserad på ungdomspsykologi och starkt intresserad av utsageanalysens metodik, som liksom under årtiondena före 1933 nu fick sin huvudsakliga användning i sedlighetsmål med barn som målsägande. Inte förrän i slutet av 1950-talet kan man emellertid säga att riktlinjerna för "eine spezifische Methodik für die Untersuchung und Beurteilung des Realitätsgehalts von Aussagen" hade börjat ta form. I Tyskland bestod dessa riktlinjer huvudsakligen av regler för användningen av ett antal "sanningskriterier". Dessa växte fram som produkter av de praktiska erfarenheter Undeutsch och andra gjorde som vittnespsykologiska sakkunniga. I sitt huvudarbete (Undeutsch, 1967) beskriver Undeutsch sina kriterier i anslutning till ett antal fall ur sin egen praktik. Han anknyter också till en serie fallbeskrivningar, som under 1930-talet publicerades av en pensionerad Landesgerichtsdirektor C. Leonhardt från Leipzig, som förebådar det metodiska tänkandet bakom Undeutschs "Wahrheitskriterien".

 

    Leonhardts synsätt präglades av den speciella syn på människorna, som han hade förvärvat som domare; hans regler för bevisvärderingen är mekanistiska, ibland listiga, och har nästan alltid sin utgångspunkt i en människouppfattning av samma slag, som rådde inom psykiatrin under detta århundrades första decennier.
    Vittnespsykologins utveckling i Tyskland, med sina rötter i 1800-talets klassiska psykologi, har inte någon motsvarighet i Sverige. En skrift, som nära ansluter till 20-talets vittnespsykologiska tradition i Tyskland, var Arvid Wachtmeisters "Vad är sanning? Vittnespsykologins grunddrag", som kom ut i Sverige år 1933. Uppmärksammad blev också den legendariske Stockholmspsykologen Valdemar Fellenius' insats i det så kallade Gerd-målet i Stockholms Rådhusrätt i början av 1940-talet, då Fellenius verksamt bidrog till att den kände idrottsmannen Olle Möller dömdes för mord. Fellenius, som var chef för Stockholms Psykotekniska Institut, gjorde under sin levnad flera hundra trovärdighetsbedömningar av barn i sedlighetsmål i olika delar av landet. Ett av Fellenius utarbetat kompendium i "Vittnespsykologi" lästes på polisskolan och användes i Uppsala i undervisningen i processrätt. Kompendiet byggde på den experimentalpsykologiska 20-talstraditionen med inslag av den vid Stockholms Högskola utvecklade sinnespsykologin, som införts av den från Tyskland inflyttade David Katz. Ännu så sent som i slutet på 1940-talet förekom det emellertid endast i undantagsfall att psykologer förordnades som sakkunniga av svenska domstolar. I och med att den fria bevisprövningen infördes år 1948, kunde svenska domstolar emellertid förordna psykologer som sakkunniga även vid värderingen av vittnesbevisning. Till en början utnyttjades denna möjlighet ganska sporadiskt. I huvudsak var det akademiska lärare i psykologi, som då och då åtog sig uppdrag som sakkunniga i bevisvärderingsfrågor.
    En speciell ställning härvidlag fick den psykologiska institutionen vid Göteborgs Högskola, där en metodisk utveckling ägde rum under första halvan av 1950-talet. Det som inträffade var i första hand en brytning med föreställningen att en människas "trovärdighet" går att fastställa genom en undersökning av individens personlighet utan att hänsyn behöver tas till de yttre omständigheter, som utsagorna har tillkommit under. Detta ändrade synsätt innebar att focus för uppmärksamheten flyttades från den undersökta personens "trovärdighet" till de avgörande utsagornas "uppkomstbetingelser".

 

    Den metodiska omorienteringen från ett individcentrerat undersökningsparadigm till en multifaktoriell datainsamling och analys av utsagornas uppkomsthistoria diskuterades första gången i min redogörelse för det så kallade "Lars-fallet", som publicerades 1956 i Svensk Juristtidning under rubriken "Trovärdighetsutredningarnas metodik". I denna redogörelse jämfördes resultatet av en traditionell "trovärdighetsutredning" med utfallet av en analys av de avgörande utsagornas uppkomsthistoria. Redogörelsen för "Lars-fallet" publicerades följande år i "Psychologie und Praxis", Tysklands då ledande tidskrift i tillämpad psykologi, år 1958 dessutom i den av amerikanska psykologförbundet utgivna tidskriften "Journal of Abnormal and Social Psychology" (Trankell, 1956, 1957, 1958).
    "Lars-fallets" publicering i Tyskland gav upphov till ett metodiskt samarbete mellan svenska och tyska vittnespsykologer, som ledde till att vittnespsykologin i båda länderna kom att utvecklas till en särskild specialitet inom den tillämpade psykologin. Under detta samarbete utvecklades undersökningsparadigmet vidare. År 1963 publicerades den svenska originalupplagan av "Vittnespsykologins arbetsmetoder" (Trankell, 1963). I denna beskrivs den utsagepsykologiska realitetsanalysen tillsammans med principerna för den formella strukturanalysen, vars arbetsinstrument utgörs av ett antal specifika och generella kriterier, som har sin utgångspunkt i det vetenskapliga tänkandets allmänna principer. Fyra år senare publicerades Undeutschs huvudarbete, "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Aussagen" i elfte bandet av Handbuch der Psychologie (Undeutsch, 1967). Detta arbete innehåller dels en historisk översikt, dels en i detalj utformad beskrivning avde metodiska principerna för den av Undeutsch utarbetade utsageanalysen. År 1971 utkom "Vittnespsykologins arbetsmetoder" på tyska i en i samarbete med Undeutsch utvidgad version. Den tyska upplagan låg till grund för en engelsk upplaga 1972 och en japansk 1976.

 

Utvecklingen i England, USA och Japan
Någon vittnespsykologisk tradition går inte att spåra i den anglosaxiska psykologin. Den klassiska utsagepsykologin motsvaras här visserligen av en rik och teoretiskt avancerad perceptionsforskning, men denna saknar nästan helt anknytning till praktiska problemställningar i rättsväsendet. Framför allt sammanhänger detta med reglerna för den anglosaxiska processordningen, som lämnar mycket litet utrymme för utomstående expertis, vad gäller

 

bevisvärderingen. Den enda uppgift, som man i England eller USA kan tänka sig att tilldela en psykolog, är att låta honom bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Inte heller på denna punkt är man emellertid överens, och bittra strider har utkämpats mellan den amerikanska psykiaterorganisationen och det amerikanska psykologförbundet om vilken yrkeskategori som lämpar sig bäst för nämnda uppgift. Även om man nu kan tänka sig i USA att en psykolog får uttala sig om en tilltalads sinnesbeskaffenhet (vilket inte är fallet i Sverige), så är steget härifrån ändå utomordentligt långt till att man skulle låta en psykolog ge domstolen anvisningar om hur värderingen av vittnesbevisningen bör gå till. I stället är man ytterst angelägen att avskärma juryn från all påverkan utifrån av psykologiska resonemang.
    För några år sedan försökte en person, som var fälld i en engelsk underrätt, få en vittnespsykologisk utredning till stånd under hänvisning till den engelska upplagan av "Vittnespsykologins arbetsmetoder", som vederbörande hade läst på inrådan av sin juridiske rådgivare. En framstående engelsk psykolog, Lionel R. Haward, som kom att intressera sig för fallet, räknade med att det fanns en viss möjlighet att få appellationsdomstolen att acceptera bevisning av den art, som behandlas i boken.

 

"This will be completely novel to British Criminal jurisprudence, however, the consensus of opinion is that the Appeal Court judges will be ultra-modern and 'risk' listening to it. It seems that the judges while quite concerned about the possibility that a jury might be misled by 'unreliable' evidence from scientists, are less concerned about listening to it in thea bsence of the jury."

 

Även om inte någon vittnespsykologisk profession har kunnat utvecklas i England och USA, har ändå ett visst intresse för samverkan mellan psykologer och jurister uppstått i dessa länder under de senaste decennierna. Diskussionen har emellertid måst föras på ett teoretiskt plan. Ett exempel härpå är New York-juristen James Marshalls uppmärksammade artikel "Evidence, Psychology and the Trial. Some Challenges to Law" i Columbia Law Review, 1963. Intresset för psykologins tillämpning i rättsväsendet har också (1968) tagit sig uttryck i bildandet av "The International Academy of Forensic Psychology" med säte i Dallas, Texas. Om man studerar denna organisations tidskrift, The Journal of Forensic Psychology, kan man bilda sig en uppfattning om organisationens intresseområde. En del bidrag påminner om de frågeställningar, som var aktuella under den experimentella vitt-

 

nespsykologins glansperiod i Tyskland på 1920-talet, fastän intresset nu har förskjutits mot vad som utspelas i rättssalen under förhandlingarna. I en studie från 1971, "Gestural Behavior of the Courtroom Witness", jämförde en kvalificerad psykolog och en juris studerande i Montana vittnenas armrörelser, då den part, som hade kallat dem, höll förhöret, med hur de rörde armarna, då de korsförhördes av motparten. Ett bidrag från 1973, författat av en amerikansk advokat som också är psykolog, hette "Unanimity in Criminal Jury Verdicts".
    Förslag till ändringar av processordningen till förmån för en mera vetenskapligt orienterad utredningsteknik har faktiskt också förekommit i USA. Dessa förslag har emellertid aldrig mött någon förståelse. Däremot har aggressiva tillrättavisningar drabbat James Marshall i ett sådant sammanhang.
    Ett specialfall, vad gäller den nationella utvecklingen, är Japan. I detta land finns inom rättspsykiatrin och kriminalvetenskapen ett starkt intresse för vittnespsykologin och dess tillämpningsmöjligheter. Förklaringen är att den moderna japanska rättsordningen i stor utsträckning är kopierad på den, som utformades i Västtyskland efter andra världskriget. Många japanska jurister har bedrivit sina grundläggande studier i Tyskland. Undeutschsarbete "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Aussagen" har länge funnits i japansk översättning. År 1976 kom också "Vittnespsykologins arbetsmetoder" ut på japanska. I januari 1977, då jag besökte Japan, kunde jag föra avancerade metoddiskussioner i vittnespsykologiska frågor med domstolsjurister och lärare i processrätt vid universitetet i Tokyo.
    Sammanfattningsvis kan om utvecklingen i olika länder sägas att vittnespsykologin har förutsättningar att bli en viktig angelägenhet i rättsväsendet åtminstone i de skandinaviska länderna, Västtyskland och Japan. I övriga delar av världen har den tills vidare intresse främst ur teoretisk och forskningsmetodisk synvinkel.

 

Utvecklingen i Sverige under 1960- och 1970-talen
I samband med den omskrivna mordbrandsrättegången mot Göran Johansson på Öland under 1950-talets sista år kom frågan om psykologernas medverkan i processen i centrum för intresset i svenska massmedia (jfr Trankell, Vittnesmål i mordbrandsprocessen på Öland, Rabén & Sjögren, 1959). Den utdragna debatten som följde, och som senare fick ytterligare näring av vissa händelser under rättegången mot Olle Möller i Hallsberg 1960, stegrade

 

intresset så kraftigt bland både psykologer och jurister att Sveriges Psykologförbund och Sveriges Juristförbund beslöt att tillsammans ordna en kongress om vittnespsykologin i Stockholm 1963. Året därpå följdes den av en ny kongress i Lund.
    Under Stockholmskongressen diskuterade man framför allt vittnespsykologins möjligheter att bidra till "utletandet av sanningen". En utgångspunkt för diskussionerna utgjordes av boken "Vittnespsykologins arbetsmetoder", som kom ut lagom till kongressen. Fortsättningskongressen i Lund ägnades åt samarbetsfrågor och processuella problemställningar. Under titeln "Vittnespsykologin som hjälpmedel i svensk rättegång" samlades de båda kongressernas förhandlingar i en bok, som trycktes på Statens Råds för Samhällsforskning bekostnad och delades ut till medlemmarna i Sveriges Juristförbund och Sveriges Psykologförbund.
    Efter detta "genombrott" för vittnespsykologin i Sverige räknade många med att psykologerna nu skulle komma att anlitas i ökad omfattning i domstolarnas arbete. Så blev emellertid inte fallet. En förklaring till att denna utveckling uteblev är att antalet psykologer, som ansåg sig kompetenta att tillämpa de krav på den vittnespsykologiska arbetsmetodiken man hade enats om, i hela landet inte utgjorde mer än en handfull personer, som under i övrigt gynnsamma omständigheter var beredda att stå till rättsväsendets förfogande som vittnespsykologer. Då den ökade efterfrågan på sakkunniga därför inte kunde tillfredsställas annat än i undantagsfall, sjönk efterfrågan på nytt, så att insatserna även i fortsättningen kom att begränsas till några mera uppmärksammade mål, samt — i skymundan — till ett antal sedlighetsmål, där "målsägandenas trovärdighet" undersöktes av barnpsykiater och barnpsykologer enligt den gamla modellen.
    Under 1970-talet har antalet psykologer, som medverkar som sakkunniga i processen, förmodligen ökat en del. Framför allt beror detta på att så kallade kliniska psykologer har medverkat i jämförelsevis stor omfattning i rättegångar, sedan de först har anlitats av polisen på förundersökningsstadiet. Denna nya praxis har uppstått oberoende av den tidigare metodutvecklingen, som troligen är ganska okänd för stora grupper av de i vårt land nu verksamma psykologerna. Förklaringen till denna utveckling ligger i psykologernas successivt förändrade arbetsvillkor under de senaste 10 — 15 åren. Under femtiotalet var psykologyrket ett relativt nyetablerat yrke med få yrkesutövare, som i de flesta fall hade anknytning till någon universitetsinstitution. Free-lance-psykologer med anställning i industrin fanns i viss utsträckning liksom

 

— här och där i framsynta kommuner — skolpsykologer. Då domstolar eller parter sökte efter vittnespsykologer, som skulle kunna fungera som sakkunniga, vände man sig till personer, som redan hade namn om sig att vara experter, eller också ringde man till en universitetsinstitution och fick anvisning på någon forskare, som var beredd ställa upp. Kretsen av sakkunniga begränsades härigenom till att huvudsakligen omfatta de personer, som medverkat i utvecklingen av den vittnespsykologiska arbetsmetoden.
    Då föreningen Svenska Fackpsykologer bildades år 1947 registrerade den 18 medlemmar. I dag har dess sentida efterträdare, Sveriges Psykologförbund, över 4.000 medlemmar, av vilka omkring 2.000 innehar Socialstyrelsens legitimation för självständig yrkesutövning. Någon utbildning av vittnespsykologer förekommer emellertid inte vid de vetenskapliga institutionerna i psykologi, inte heller någon annanstans inom den reguljära psykologutbildningens ram. Inriktningen av psykologprofessionen har dessutom ändrats kraftigt det senaste decenniet. Den i dag helt dominerande psykologgruppen är de kliniska psykologerna, som har sin verksamhet knuten till olika vårdområden. Det därnäst största verksamhetsområdet är skolväsendet. Även skolpsykologerna är emellertid i dag i stor utsträckning inriktade på klinisk psykologi, dvs. på gruppterapeutiska och individualterapeutiska uppgifter. I dagens skola arbetar man med "elevvårdsteam", i vilka skolpsykologerna spelar en framträdande roll. Överhuvudtaget gäller att de psykologer, som utbildas i dag, framför allt förväntas vara experter på att organisera och genomföra olika behandlingsprogram, medan de utredande uppgifterna har kommit mera i bakgrunden. Dagens psykologer kännetecknas också av en övertro på sin kompetens, som står i överraskande kontrast till den rädsla för att överskrida gränserna för sin kompetens, som utmärkte femtio- och sextiotalens psykologkullar.
    I denna nya situation med jämförelsevis god tillgång på yrkespsykologer, som har en patient- eller klientorienterad grundattityd, och som alltför gärna litar på sin kompetens, är det som dagens jurister måste finna sina vittnespsykologiska experter. Eftersom psykologyrket numera huvudsakligen utövas vid offentliga institutioner och dess utövare är legitimerade, blir den naturliga gången att åklagare och försvarare, som vill ha hjälp av psykologer, vänder sig till de psykologiska klinikerna, där man räknar med att formellt kompetenta psykologer finns att tillgå. Denna nya ordning skulle naturligtvis vara att hälsa med glädje, om psykologerna vid dessa kliniker hade de för uppdragen nöd-

 

vändiga färdigheterna i vittnespsykologisk utredningsteknik liksom tillräcklig kännedom om hur man löser de rollproblem och processuella frågeställningar, som aktualiseras av de vittnespsykologiska uppdragen. Så är emellertid ytterst sällan fallet.
    Min uppfattning är därför att de psykologer, som nu ställer upp som sakkunniga i frågor, som sammanhänger med vittnesbevisningens värdering, måste lära sig inse vilka faror för rättssäkerheten detta medför, om man inte har klart för sig vilka fundamentala skillnader i arbetsuppgiftens art, som föreligger mellan de vanliga kliniska personlighetsbedömningarnas metodik och den vittnespsykologiska realitetsanalysen av utsagor och deras uppkomsthistoria.
    Den största faran ligger i att psykologen, som åtar sig ett vittnespsykologiskt uppdrag, själv tror att han har den professionella kompetens som krävs. Den egna yrkesutbildningens patientorientering leder emellertid mer eller mindre automatiskt tillbaka till den utredningsstrategi, som var förhärskande inom vittnespsykologin före 1956, då individens trovärdighet ännu var det genomgående temat för alla utredningar. Sett ur metodisk synvinkel innebär detta att en form av oavsiktligt kvacksalveri tillåts. Eftersom domstolen inte själv har kompetens att bedöma om psykologerna utför sitt arbete i enlighet med vetenskapligt godtagbara principer, legitimeras den kliniske psykologens arbetsinsats automatiskt av att vederbörande är verksam vid en offentlig institution och dessutom innehar officiell legitimation som psykolog.
    En annan fara, som också hotar, då den kliniskt orienterade psykologen åtar sig vittnespsykologiska sakkunniguppdrag utan att ha specialutbildning för sitt uppdrag, är att han inte förstår att skilja mellan sin roll som sakkunnig och de uppgifter, som ska fullgöras av polisen, parterna eller domstolen. Frestelsen att överta en eller flera, eller rent av alla dessa roller, ökar kraftigt av det faktum att psykologen i sitt vardagliga arbete faktiskt ofta fungerar i liknande relationer till sina patienter. Identifieringen med den undersökte, baserad på det eftersträvade ömsesidiga förtroende, som förutsätts i psykologens yrkesutövning, är också en förrädisk omständighet, som gör den kliniske psykologen till ett offer för sin egen godtrogenhet, då han identifierar sig med människor, som har hamnat i en situation, som tvingar dem att förvanska verkligheten på ett sätt som är omöjligt att genomskåda, om man inte frigör sig från den konventionella psykolog-patient relationen.
    Under senare år har jag flera gånger konfronterats med de

 

olyckliga konsekvenserna av denna tendens till identifikation och rollsammanblandning, då kliniska psykologer har samtyckt till att uppträda som sakkunniga i vittnespsykologiska bevisvärderingsfrågor. Utrymmet tillåter inte att jag refererar mer än ett av dessa fall. Jag väljer det i Skåne uppmärksammade målet mot den så kallade "Slavmamman i Sjöbo". I detta mål gjorde två psykologer, verksamma vid en ansedd psykologisk klinik, på anmodan av polisen i Ystad en utredning angående "trovärdigheten" hos tre utvecklingsstörda kvinnor, som i augusti 1974 hade rymt från sitt fosterhem i Sjöbo, där de enligt vad de själva uppgav under en lång följd av år hade hållits i slaveri och dagligen hade misshandlats på olika grymma och sadistiska sätt. På dessa psykologers utlåtande angående de av dem undersökta kvinnornas "trovärdighet" baserade länsåklagaren i Malmöhus län ett omfattande åtal mot kvinnornas fostermor. Psykologernas utredning, som de själva betecknade som "vittnespsykologisk", utmynnade i en bedömning av de utvecklingsstördas "trovärdighet", som var baserad på de "förhör", som psykologerna hade arrangerat med kvinnorna någon vecka efter rymningen. Deras utlåtande innebar en generell trovärdighetsförklaring, som fastslog att kvinnornas uppgifter överensstämde med verkliga förhållanden. Resultatet av psykologernas undersökning gav naturligtvis ytterligare näring åt den mytbildning, som hade startat så snart kvinnornas rymning blev känd genom sensationsreportagen i massmedia. Den anklagade kvinnan blev nu definitivt utmålad som ett monstrum i hela Skånepressen.
    Efter huvudförhandling i Ystads tingsrätt i november 1974, där de båda psykologerna hördes som sakkunniga, förordnade rätten om sinnesundersökning av den tilltalade. I väntan på dennas resultat förklarades målet vilande. Under tiden lyckades kvinnan finna en ny försvarare, som vågade gå emot de sakkunnigas uppfattning, som dittills inte ifrågasatts av någon annan än kvinnan själv. Den nye försvararen gjorde gällande att de båda psykologerna inte hade utfört sin utredning på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt, vilket han styrkte med hänvisning till den vittnespsykologiska facklitteraturen. Sedan den nye försvararen lyckats intressera mig för fallet, gjorde jag sommaren 1975 en utredning rörande allt material från tingsrätten, som jag kompletterade dels med egna undersökningar av ett antal inblandade personer, dels med en analys av de båda "åklagarpsykologernas" bandinspelade förhör med de utvecklingsstörda kvinnorna. Resultaten av en på detta material baserad vittnespsykologisk utred-

 

ning ingavs av försvararen till den nya huvudförhandlingen i tingsrätten, som ägde rum i början av år 1976, då målet togs om. Skriftligt utlåtande avgavs också av professor Carl-Magnus Elwing, som hårt kritiserade de kliniska psykologernas agerande från processteknisk synpunkt. Förhören med de sakkunniga, där åklagarens och försvarets experter hördes mot varandra, ägde rum under starkt irriterad stämning. Inställningen i massmedia, som bevakade rättegången med ett stort uppbåd av journalister, var överlag fientlig mot den tilltalade. Tidvis påminde stämningen om häxprocessernas trehundra år tidigare. Den antipati, som den tilltalade möttes av, drabbade också mig, då det blev känt att min utredning inte stödde de kliniska psykologernas uppfattning.
    Domen i tingsrätten blev fällande på alla punkter, men försvaret förde målet vidare till hovrätten, där huvudförhandling ägde rum i januari—februari 1977. Förhören med de sakkunniga ägnades i hovrätten åt metodfrågorna, som under en omsorgsfull förhörsserie belystes ingående, liksom de rollproblem, som de kliniska psykologernas sätt att agera under utredningsuppdraget hade aktualiserat. I sin dom den 9 mars 1977 friade hovrätten den tilltalade från anklagelserna för misshandel och sadistisk tortyr. Av hela anklagelsematerialet återstod ett par örfilar, som hon ansågs ha tilldelat de utvecklingsstörda under 1973 eller 1974.
    I domskälen anslöt hovrätten sig till den vittnespsykologiska analysen, som visade att innehållet i anklagelserna kunde tolkas som produkter av förvanskningar och feltolkningar av vardagshändelser, som hade inträffat i en atmosfär av svartsjuka och slitningar under ett krisartat skede i familjens historia. De kliniska psykologernas utredning avvisades som metodiskt otillfredsställande.
    Sjöbomålet blev senare föremål för ett mot massmedia och länsåklagarens psykologer starkt kritiskt TV-program, som sändes den 26 oktober 1977 i programserien "Bakom rubrikerna". Huvudtemat i programmet var rättssäkerheten. En underrubrik till programmet var "Majken Jonassons förlorade heder".

 

Några synpunkter på framtiden
Vad som utgör en fara för rättssäkerheten i dessa sammanhang är naturligtvis inte att svenska psykologer ägnar sig åt klinisk psykologi, dvs. ställer diagnoser och planerar och genomför olika behandlingsprogram med sina patienter. Det som hotar rättssäkerheten är framför allt den nya praxis, som har utvecklats och som innebär att kliniska psykologer åtar sig att utreda vad som är sant

 

då människor yttrar sig som målsägande, tilltalade eller vittnen ibrottmål, utan att de har någon annan teoretisk förankring för detta arbete än sin kliniska psykologerfarenhet. Vad som då kan hända är att psykologen överskattar sina egna yrkeserfarenheters generaliserbarhet så att han — ibland med katastrofala följder för enskilda människor — tror sig kunna tillämpa dem utan att några försök att anpassa metodik och strategi efter arbetsuppgiftens särart behöver göras.
    Vi vet för närvarande inte i vilken omfattning denna form av missbruk av psykologkompetensen förekommer vid våra domstolar. Frågan är inte heller, som jag ser det, hur man ska kunna förmå polis och åklagare att avstå från att vända sig till de kliniska psykologerna för att få hjälp i sin bedömning av barn och utvecklingsstörda, utan hur man — då ett reellt behov föreligger — ska kunna förmå domstolarna att använda sig av den vittnespsykologiska expertis, som finns. Ett av hindren för att en sådan ändring ska kunna komma till stånd är att tillgången på specialister fortfarande är dålig. Om man ska kunna råda bot på detta, måste den nuvarande psykologiutbildningen kompletteras med en kurs på högstadiet i vittnespsykologisk utredningsteknik motsvarande 15 — 20 poäng. Dessutom behöver en särskild specialutbildning anordnas för redan färdigutbildade psykologer. Sådana reformer är naturligtvis en fråga på lång sikt, som lätt stupar på att de, som nu svarar för psykologutbildningen, har sin kompetens på helt andra områden, framför allt på det kliniska.
    En annan utväg, som kan ge resultat på längre sikt, är att juristutbildningen får ett mer omfattande, obligatoriskt inslag av vittnespsykologi inom exempelvis ämnet processrätt, där utbildningen i vittnespsykologi för närvarande omfattar sex timmar.
    En kortsiktigare lösning på problemet i Stockholm med omnejd utgör den högstadiekurs i "Utsageanalys och historisk hermeneutik med speciell inriktning på vittnespsykologi", som har givits vid Stockholms Universitet under de tre senaste läsåren. Sammanlagt ett trettiotal personer har deltagit i denna utbildning. Av dem har ett dussintal fullföljt utbildningen till vittnespsykologisk expert med kompetens att ta emot sakkunniguppdrag. Ett antal jurisstuderande har fått räkna kursen som special- eller tillvalsämne i jur.kand.-examen. De utexaminerade eleverna har startat ett vittnespsykologiskt forskningsseminarium, som sammanträder regelbundet och behandlar fall, som deltagarna har medverkat i som sakkunniga. Seminariet är knutet till det vittnespsykologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms Universitet.

 

Litteraturförteckning

 

Binet, Alfred, La suggestibilité. Schleicher Frères, Paris, 1900.
Fellenius, Valdemar, Kompendium i vittnespsykologi jämte karakterologi. Psykotekniska Institutet. 5 uppl. Stockholm, 1952, 54 s.
Haward, Lionel R., Psychological Evidence. Journal of the Forensic Science Society. Vol. 2, 1961, s. 8-18.
Labowitz, Kenneth, Sex Roles Stereotypes and Attorneys in Light of Clients' Perceptions and Expectations. Journal of Forensic Psychology. Vol. 6, December, 1974.
Leonhardt, C., Psychologische Beweisführung in Ansehung existenzstreitiger Vorgänge: Die Verwertung des Symptoms "Weinen" für die Beweisführung. Judicium. 3. Jahrg. 75, 1931.
Leonhardt, C., Die Verwertung psychologischer Symptome für die forensische Wahrheitserforschung in Fällen existenzstreitiger Erlebnisse. Monatschrift für Kriminalbiologie, 31, 1940, s. 86—99 b.
Marshall, James, Evidence, Psychology, and the Trial: Some Challenges to Law. Columbia Law Review. Vol. 63, No. 2, 1965, s. 196—231.
Marshall, James, Law and Psychology in Conflict. Bobbs-Merrill. New York, 1966.
Means, John R. and Weiss, Max, Gestural Behavior of the Courtroom Witness. Journal of Forensic Psychology. Vol. 3, December, 1971.
Mönkemöller, Otto, Psychologie und Psychopathologie der Aussage. Carl Winter, Bibliothek der Kriminalistik, 4, Heidelberg, 1930.
Nash, Michael, Unanimity in Criminal Jury Verdicts. Journal of Forensic Psychology. Vol. 5, December, 1973.
Stern, William, Zur Psychologie der Aussage. Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft. Bd. 22, 1902, s. 315—370.
Stern, William, Über psychologische Zeugenbegutachtung. Deutsche medizinische Wochenschrift 56, 1930, s. 1467—1470 a.
Trankell, A., Trovärdighetsutredningarnas metodik. SvJT 1956 s. 81 — 101.
Trankell, A., Zur Methodik der Glaubwürdigkeitsuntersuchungen. Psychologie und Praxis. Verlag für angewandte Psychologie. 1. Jahrgang, Heft 6. München, 1957, s. 292—311.
Trankell, A., Was Lars Sexually Assaulted? A Study in the Reliability of Witnesses and Experts. Journal of Abnormal and Social Psychology. Vol. 56, 1958, s. 385—395.
Trankell, A., Vittnesmål i mordbrandsprocessen på Öland. Rabén & Sjögren, Stockholm, 1959. 71 s.
Trankell, A., Psykologisk bedömning av vittnesutsagor. SvJT 1959 s. 641 — 672.
Trankell, A., Magi och förnuft i människobedömning. Bonniers, Stockholm, 1961. 196 s.
Trankell, A., Vittnespsykologins arbetsmetoder, Liber, Stockholm 1963, 171 s.
Trankell, A., Vittnespsykologin som hjälpmedel i svensk rättegång. Stockholm. 1965. 290 s.
Trankell, A., Der Realitätsgehalt von Zeugenaussagen, Methodik der Aussagepsychologie. Sammlung Vandenhoeck. Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1971. 175 s.
Trankell, A., Reliability of Evidence. Methods for Analyzing and Assessing Witness Statements. Beckmans, Stockholm 1972. 167 s.
Trankell, A., Chef för grupp norr. En dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget. Norstedts, Stockholm 1974. 160 s.
Trankell, A., Högsta domstolen, Enbom-affären och rättegångsbalken. SvJT 1976 s. 272 — 285.
Trankell, A., Metoder för bedömning och analys av vittnesutsagor (i översättning till japanska). Kongo-Shuppan, Tokyo 1976. 172 s.
Undeutsch, Udo, Aussagepsychologie. In Ponsold (Hrsg), Lehrbuch der gerichtlichen Medizin. Georg Thieme Verlag, Stuttgart 1957 s. 191—219.
Undeutsch, Udo, Kriterien zur Beurteilung von Zeugenaussagen. In Sittlichkeitsdelikte, Arbeitstagung im Bundeskriminalamt Wiesbaden vom 20. April bis 25. April 1959. Bundeskriminalamt, Wiesbaden 1959, s. 175—183.
Undeutsch, Udo, Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Aussagen. In Undeutsch (Hrsg), Handbuch der Psychologie. Band 11. Verlag für Psychologie, Göttingen 1967, s. 26-181.
Wachtmeister, Arvid, Vad är sanning? Vittnespsykologins grunddrag. Natur och Kultur, Stockholm 1933.