Lagstiftningen i riksdagen hösten 1979
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid 1979/80 års riksmöte under hösten 1979. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om annat inte sägs, har lag eller lagändring trätt i kraft; ikraftträdandet har i de flesta fall skett den 1 januari 1980. Hänvisning till Svensk författningssamling avser, om årtalet utelämnats, 1979 års samling.
Offentlig rätt
Under våren 1978 antog riksdagen som vilande för fortsatt grundlagsenlig behandling förslag till ändringar i successionsordningen och regeringsformen, vilka avsåg införande av kvinnlig tronföljd (se SvJT 1978 s. 526). Under våren 1979 antog riksdagen som vilande förslag till grundlagsändringar avseende framför allt ett förstärkt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna samt förbud mot barnpornografi. Ändringarna berörde regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen (se SvJT 1979 s. 634 f).
De vilande förslagen till grundlagsändringar har slutligt antagits av riksdagen under hösten 1979 (SFS 932 f).
Bestämmelserna i vallagen om utseende av ersättare för riksdagsledamöter har ändrats. Tidigare kunde det i vissa situationer vara så att det inte fanns tillräckligt många ersättare för att ett mandat skulle kunna besättas. Avsikten med ändringen är att sådana situationer skall undvikas (SFS 1101).
Det svenska sjöterritoriet utvidgades genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1979, till en bredd av i princip tolv nautiska mil (se SvJT 1979 s. 153). Om Danmark genomför en motsvarande utvidgning av sitt territorialhav, kommer vissa områden mellan Sverige och Danmark därmed att bli täckta av nationellt territorialhav. Till följd av de nya havsrättsliga regler som håller på att utarbetas vid FN:s havsrättskonferens kan detta förhållande komma att medföra vissa militära och neutralitetspolitiska nackdelar för Sverige vid passage av främmande fartyg mellan Sverige och Danmark.
Under hösten har riksdagen med hänvisning härtill godkänt en överenskommelse mellan den svenska och den danska regeringen om genomfarten i sunden mellan Sverige och Danmark. Överenskommelsen innebär att de båda länderna förbinder sig att begränsa territorialhavet mellan de svenska och danska kusterna vid Skagen samt vid Laesø, Anholt och Bornholm, så att det på vardera sidan om mittlinjen finns ett område av fritt hav, som är minst tre nautiska mil brett. Lagen om Sveriges sjöterritorium har ändrats i överensstämmelse härmed. Samtidigt har gjorts ett
förtydligande tillägg till lagens bestämmelse om beräkning av territorialhavet vid inre vatten utmed kusterna från räta baslinjer (SFS 1140).
Riksdagen har antagit en särskild lag om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan. Lagen har ersatt en ålderdomlig bestämmelse i kyrkolagen om prästs tystnadsplikt vid bikt (enskilt skriftermål). Tystnadsplikten enligt den nya lagen omfattar vad präst erfarit under enskilt skriftermål och under själavårdande samtal i övrigt. Den nya lagen har medfört en ändring av reglerna i rättegångsbalken om förbud i vissa fall mot vittnesförhör med präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan. Samtidigt har sådan ändring skett i lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt att tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan har företräde framför den i tryckfrihetsförordningen stadgade meddelarfriheten (SFS 926 f).
Genom ändring i religionsfrihetslagen har öppnats möjlighet för utländsk medborgare som är bosatt utanför Sveige att tillhöra svenska kyrkan (SFS 929 f).
Enligt lagen om försöksverksamhet i fråga om ordningen för vissa kyrkliga förrättningar får dop, konfirmation, vigsel och jordfästning försöksvis förrättas enligt en ordning som avviker från den som föreskrivs i kyrkohandboken. Genom ändring i lagen har tiden för försöksverksamheten utsträckts till utgången av år 1984 (SFS 994).
Nya regler har beslutats om kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar. De innebär att ideella föreningar har befriats från skyldighet att ersätta polisens kostnader för sådan ordningshållning. Andra anordnare skall normalt ersätta polisens kostnader för ordningshållning om tillställningen anordnas i vinningssyfte. Om anordnare inte fullgör föreskriven ansöknings- eller anmälningsskyldighet eller inte följer de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som har meddelats för tillställningen, skall han åläggas att ersätta de kostnader som beror på hans försummelse. Detta gäller även i fråga om ideella föreningar.
Beträffande både offentliga tillställningar och allmänna sammankomster har vidtagits författningsändringar för att klarlägga anordnarens ansvar för ordningshållningen.
I fråga om t. ex. anordnande av motortävlingar har polisstyrelsen givits möjlighet att medge en anordnare befrielse från kravet på tillstånd, när fara för ordning och säkerhet inte föreligger.
Bestämmelserna om förutsättningarna för att allmän plats skall få användas för annat ändamål än den är avsedd för har ändrats i syfte att minska risken för olyckshändelser och andra olägenheter för gångtrafikanter.
Ändringarna berör allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster (SFS 970 f).
Genom ändringar i 1979 års lag om vissa lokala organ i kommunerna (beskriven i SvJT 1979 s. 636) har öppnats möjlighet för kommunerna att bedriva försöksverksamhet med lokala organ även inom det specialreglerade området.
Ändringarna innebär att sådana förvaltnings- och verkställighetsuppgifter som enligt lag eller annan författning ankommer på de sociala nämnderna, hälsovårdsnämnden, skolstyrelsen, byggnadsnämnden och trafiknämnden får överlämnas till lokala organ. Kommunerna får inrätta lokala organ med uppgifter inom olika specialreglerade områden. Sådana lokala organ kan också få uppgifter inom det kommunallagsreglerade området (SFS 1167).
Som en följd av riksdagens beslut under våren 1979 om en ny organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen har sekretesslagen ändrats så att sekretesskyddet omfattar handlingar rörande arbetsprövning och arbetsträning i ärenden hos arbetsmarknadsinstituten (SFS 1102).
Riksdagen har antagit en lag om gränsövervakningen i krig m. m. Den nya lagen reglerar polisens, tullens och försvarsmaktens gränsövervakningsverksamhet under krig, krigsfara eller sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara, vari riket befunnit sig. I lagen finns också regler om befogenheterna för den personal som deltar i gränsövervakningen.
Kommer riket i krig skall en samordning av gränsövervakningen komma till stånd på grund av bestämmelse i lagen; något förordnande av regeringen förutsätts alltså inte i sådant fall. Vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden skall beslut om samordning enligt lagen fattas av regeringen. I princip skall länsstyrelsen ansvara för gränsövervakningen och leda övervakningen inom sitt län. En eller flera gränsövervakningschefer skall förordnas att utöva den omedelbara ledningen av gränsövervakningen i länet. Inom varje län skall det finnas en organisationsplan för den samordnade gränsövervakningen. Följdändringar har vidtagits i bevakningskungörelsen och utlänningslagen. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1980, då 1944 års gränsövervakningskungörelse upphör att gälla (SFS 1088 f).
Fastighetsrätt m. m.
Vissa ändringar har vidtagits i förköpslagen. Bl. a. har — såsom tidigare skett i lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. och i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. — reglerna om begränsning i kommuns förköpsrätt vid s. k. släktförvärv anpassats till motsvarande bestämmelser i den nya jordförvärvslagen (beskriven i SvJT 1979 s. 641).
I förköpslagen har vidare reglerna om hembud avskaffats och bestämmelserna om kommuns skyldighet att vid förköp utge ränta till köparen jämkats.
Förfarandet enligt förköpslagen har samband med tillståndsprövningen enligt de tre nämnda förvärvslagarna. Vid återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd enligt dessa lagar har återkallelsen ansetts medföra att förvärvet blivit ogiltigt, vilket lett till att kommunens förköpsrätt inte kunnat utövas. För att ändra denna ordning har införts bestämmelser om att ansökan om förvärvstillstånd inte får avskrivas på grund av återkallelse innan det blivit slutligt avgjort huruvida förköp äger rum. Ändringar-
na berör lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., jordförvärvslagen och lagen om arrendenämnder och hyresnämnder.
Genom samtidiga ändringar i expropriationslagen har öppnats möjligheter för fastighetsägare att i vissa fall tvinga den exproprierande att tillträda fastigheten i förtid (enkelt förhandstillträde). Om den exproprierande inte följer beslutet om förhandstillträde förfaller expropriationsrätten i aktuell del och uppkommer rätt för fastighetsägaren till ersättning för skada. Expropriationslagen har vidare ändrats bl. a. så att den exproprierande givits rätt att även mot fastighetsägarens bestridande utge förskott till denne i avräkning på den slutliga expropriationsersättningen. Motivet till ändringen är den exproprierandes intresse av att kunna begränsa ogynnsamma verkningar av ränte- och uppräkningsbestämmelserna. Motsvarande ändring har vidtagits i fastighetsbildningslagen (SFS 815 f).
I förenklande syfte har vidtagits ändringar i byggnadsstadgan och i lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Ändringarna innebär bl. a. att byggnadslov inte längre krävs för vissa åtgärder beträffande bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter. Detta gäller t. ex. omfärgning av fasad, om åtgärden inte medför att byggnadens karaktär väsentligt förändras, uppförande av mur eller plank för att avgränsa en uteplats och anordnande av skärmtak över en entré. Byggnadslovsplikten har också begränsats när det gäller mindre s. k. komplementbyggnader (växthus för hobbybruk, förråd, lekstugor och liknande). Nybyggnadsbegreppets omfattning har ändrats bl. a. så att de åtgärder som befriats från byggnadslovsplikten också kan vidtas utan dispens från nybyggnadsförbud. Byggnadsstadgan har vidare ändrats så att ansökan om byggnadslov beträffande enklare åtgärder får göras muntligen (SFS 902 f).
Familjerätt m. m.
Riksdagen har beslutat om en ändring i de fr. o. m. den 1 januari 1980 gällande reglerna i föräldrabalken om rätt för underhållsskyldig förälder att göra avdrag från underhållsbidraget, om han eller hon har haft barnet hos sig under viss tid. Ändringen innebär att det sammanlagda avdragsbelopp som tillgodoräknas vid ett tillfälle skall, om det slutar på örestal, avrundas till närmast lägre krontal (SFS 1066).
Riksdagen har beslutat att lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1984 (SFS 1067 f).
Riksdagen har antagit en lag om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Enligt den nya lagen är en faderskapsdom som har meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge gällande även i Sverige. Också en fastställelse av faderskap i annan form än genom dom gäller i Sverige om fastställelsen har skett i något av de andra nordiska länderna. Lagen innebär att sådan dom eller fastställelse i fråga om rättsverkningar i princip jämställs med svensk dom eller fastställelse. En följdändring har gjorts i lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (SFS 1001 f).
Straff- och processrätt
Giltighetstiden för 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. har förlängts till utgången av år 1980 (SFS 1063 f). Detsamma gäller 1975 års lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (SFS 1075).
Riksdagen har beslutat ändring i narkotikastrafflagen som innebär att yttrande från socialstyrelsen inte längre skall behöva inhämtas innan polismyndighet låter förstöra beslagtagen narkotika. Samtidigt har i lagen tagits in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare bestämmelser om förfarandet med beslagtagen narkotika. Lagändringen träder i kraft den 1 april 1980 (SFS 1980: 28).
Riksdagen har beslutat en ändring i övergångsbestämmelserna till de nya reglerna i rättshjälpslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980. Ändringen syftar till ett snabbare genomförande av den beslutade rättshjälpsreformen och har grundats bl. a. på att avvecklingen av rättshjälpsnämnderna i Jönköping och Umeå hade visat sig kunna ske tidigare än vad som hade förutsatts (SFS 937).
Trafiklagstiftning m. m.
Riksdagen har beslutat om en ny reglering från säkerhetssynpunkt av bemanningen av fartyg. Regleringen lägger grunden för en mer flexibel bemanningspraxis. Samtidigt skapas utrymme för individuellt avpassade bemanningssystem som kan bidra till förbättringar för svensk sjöfart utan att avkall görs på sjösäkerhetens krav. Större hänsyn än hittills skall kunna tas till tekniska och organisatoriska förhållanden på fartygen, och kollektivavtal skall beaktas i ökad utsträckning. Regleringen har kommit till uttryck i ändringar i lagen om säkerheten på fartyg.
Enligt den nya regleringen skall sjöfartsverket fatta beslut om minimibesättning efter en prövning av hela besättningen, d. v. s. av antal och kvalifikationer hos såväl sjöbefäl som manskap. Sjöbefälskungörelsens bemanningstabeller slopas.
I den nya ordningen skall det nuvarande bristmönstringssystemet avskaffas. När ett beslut om minimibesättning inte kan uppfyllas, skall i första hand sjöfartsverket kunna tillfälligt ändra beslutet. I andra hand skall fartygsbefälhavaren kunna bestämma om avvikelse från beslutet för en kort tid när bristen uppstått på grund av plötsligt sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Bristmönstringssystemet skall finnas kvar under en övergångstid.
Till skillnad från vad som gäller f. n. skall fattas beslut om minimibesättning för alla passagerarfartyg, även sådana med en bruttodräktighet av mindre än 20 ton.
Lagens indelning i fartområden ändras så att området stor kustfart utvidgas och att oceanfartsområdet delas i inskränkt oceanfart och oceanfart.
Straffbestämmelserna i lagen skärps bl. a. på det sättet att i vissa fall jämte befälhavaren också redaren kan dömas till ansvar. Vidare skall befälhavare kunna bestraffas för förseelser mot bestämmelserna om
minimibesättning och bemanningsföreskrifterna också i fall då förseelserna skett av oaktsamhet.
Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1980. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock föreskriva att äldre bestämmelser skall gälla även därefter och att befälhavaren får göra avsteg från minimibesättningsbeslut i större omfattning än vad som medges enligt den nya regleringen (SFS 1107).
I anslutning till att riksdagen behandlat frågorna om riktlinjer för fortsatt transportstöd till Norrland och till Gotlandstrafiken har riksdagen antagit en lag med bemyndigande om utjämning av taxor för vissa lastbilstransporter (SFS 1035).
Den nya lagen har ersatt 1976 års lag om utjämning av taxorna för fjärrtransporter av gods med lastbil till och från Gotland. Den gamla lagens regler om stöd till Gotlandstrafiken har behållits. Samtidigt har regleringen kompletterats med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen utser att föreskriva ett högsta pristillägg i den totala inrikes fjärrtrafiken för att kompensera transportföretagen för det ekonomiska bortfall som kan föranledas av godstransporter i Gotlandstrafiken. Syftet med kompletteringen är att viss överkompensation till transportföretagen till följd av det s. k. Gotlandstillägget skall kunna elimineras.
Lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. har ändrats. Syftet med ändringen är att öppna möjlighet för bl. a. försöksverksamhet med s. k. boendeparkering på gatumark i större tätorter (SFS 1084).
Sociallagstiftning
Riksdagen har antagit en lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., som syftar till att stärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården. Lagen innehåller bestämmelser bl. a. om ansvar för fel och försummelser i vården, om ordningen för ansvarets utkrävande och om återkallelse av legitimation. Det särskilda straffrättsliga ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonalen upphävs.
Frågor om disciplinansvar och om återkallelse av legitimation skall handläggas av en central nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden skall vara fristående från socialstyrelsen. Dess uppgifter blir ungefär desamma som dem vilka medicinalväsendets ansvarsnämnd nu har. Nämnden skall bestå av ordförande och åtta andra ledamöter som utses av regeringen. Ordföranden skall vara erfaren i domarvärv. Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård. Av dessa utses en efter förslag av Landstingsförbundet, en efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens Centralorganisation och en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR.
Frågor om disciplinansvar skall tas upp av nämnden på anmälan av socialstyrelsen, patienten eller nära anhörig till denne, riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. En nyhet i jämförelse med gällande rätt är att den patient som anmält ett ärende till nämnden får ställning som part med rätt att verka för sakens utredande och att ta del av utredningsma-
terialet. Bestämmelsen har motiverats bl. a. med att det för patientensrättssäkerhet och för tilltron till ansvarsnämndens verksamhet är nödvändigt att patienten ges tillfälle att spela en mer aktiv roll i det disciplinära förfarandet än den anmälaren i ett disciplinärende i allmänhet har.
Frågor om återkallelse av legitimation skall tas upp av nämnden på anmälan av socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Nämndens beslut får överklagas till kammarrätt. Talan får föras av socialstyrelsen, av enskild anmälare och av annan om beslutet gått honom emot samt av riksdagens ombudsmän och justitiekanslern.
I den nya ordningen utvidgas möjligheterna för en patient som vårdas inom den enskilda hälso- och sjukvården att få ta del av sin journal. Detsamma gäller beträffande patientens möjligheter att få en journal eller en del därav förstörd.
Lagstiftningsärendet berör vidare transplantationslagen, lagen med instruktion för justitieombudsmännen, förvaltningsprocesslagen, lagen om behörighet att utöva läkaryrket, lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket och lagen om offentlig anställning. Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1980. Samtidigt upphävs 1975 års lag med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.
Enligt en samtidigt antagen lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården skall för en femårig försöksperiod s. k. förtroendenämnder inrättas för sjukvård som ombesörjs av landstingskommuner och kommuner som inte tillhör landstingskommun. Dessa nämnders uppgift är att främja kontakterna mellan patienter och personal och att bistå patienterna med hjälp och rådgivning i olika hänseenden (SFS 1980: 1 1 f).
Riksdagen har beslutat att den till tandvårdsförsäkringen knutna regeln om etableringsbegränsning för privatpraktiserande tandläkare skall gälla till utgången av år 1982. Samtidigt har beslutats en utvidgning av folktandvårdens vårdskyldighet fr. o.m. år 1981 till att gälla alla barn och ungdomar t. o. m. 19 års ålder. Dock skall socialstyrelsen kunna årligen besluta om dispens från denna vårdskyldighet för landstingskommuner som inte kan tillgodose tandvårdsbehovet för alla åldersgrupper. Vidare har öppnats möjligheter för att inom tandvården i ökad utsträckning föra över arbetsuppgifter från tandläkare till annan tandvårdspersonal.
I samma lagstiftningsärende har i syfte att förhindra att ersättning samtidigt utgår från olika ersättningssystem vidtagits sådan ändring att motsvarande begränsningar som gäller för rätten till sjukpenning från den allmänna försäkringen också gäller sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. I lagstiftningsärendet har vidare givits möjlighet åt riksförsäkringsverket att bestämma preliminär arbetsgivaravgift skönsmässigt om arbetsgivare trots anmaning underlåter att lämna uppgift för beräkning av sådan avgift.
Ändringarna berör övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 456) om ändring i lagen om allmän försäkring och till folktandvårdslagen samt lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket, lagen om allmän försäkring, lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. och lagen om arbetsskadeförsäkring (SFS 1122 f).
Genom ändring i lagen om allmänna barnbidrag har det allmänna barnbidraget fr.o.m. den 1 januari 1980 höjts från 2 500 kronor till 2 800
kronor per barn och år. Samtidigt har det förlängda barnbidraget till elever i grundskolan som fyllt 16 år och studiebidraget till studerande mellan 16 och 19 år i gymnasial utbildning höjts från 208 kronor till 233 kronor i månaden. De sistnämnda ändringarna har kommit till uttryck i studiestödslagen (SFS 1143 f).
Ändringar har vidtagits i läkemedelsförordningen i syfte att göra läkemedelskontrollen effektivare. Ändringarna innebär bl. a. att registrering av läkemedel i vissa fall kan förbindas med förbehåll och att möjligheterna att återkalla registrering för läkemedel som visat sig inte vara ändamålsenliga har förbättrats. Regeringen har bemyndigats att bestämma avgifterna för kontrollen av läkemedel m. m. Socialstyrelsen har fått ökade befogenheter vid tillsynen över läkemedelstillverkarna, och en särskild straffbestämmelse har införts för den som kostnadsfritt utlämnar läkemedel i strid mot föreskrivna villkor.
I sammanhanget har också införts förenklade regler för tillhandahållande av s. k. specialdestinerade livsmedel för barn under 16 år.
Ändringarna berör — förutom läkemedelsförordningen — lagen om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. och lagen om kontroll av fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål (SFS 1 129 f).
Arbetsrätt
Riksdagen har antagit en lag om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan, m. m. Enligt den nya lagen har en arbetstagare i princip rätt att vara ledig från sin anställning upp till 90 timmar om året för att — på uppdrag av förening som han tillhör — medverka under skoldagen i grundskolan eller inom allmän fritidsverksamhet i anslutning till skoldagen. Lagen träder i kraft den 1 juli 1980 (SFS 1 184).
Under våren 1979 antog riksdagen en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, som skulle träda i kraft den 1 januari 1980 (se SvJT 1979 s. 650). Lagen innehöll i huvudsak regler om förbud mot könsdiskriminering. De i samma lagstiftningsärende framlagda förslagen till lagregler om aktiva åtgärder för jämställdhet och därmed sammanhängande frågor om tillsyn av lagens efterlevnad genom ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd avslogs av riksdagen.
Under hösten har riksdagen antagit en ny lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet samt en särskild lag om upphävande av den tidigare beslutade lagen.
Den nya lagen innehåller dels de regler som upptogs i den under våren antagna lagen, dels de bestämmelser rörande aktiva jämställdhetsåtgärder för den icke kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden m. m., som riksdagen avslog under våren 1979. Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1980 (SFS 1118 f).
Enligt den år 1978 beslutade lagen om regionala stiftelser för skyddat arbete skall en sådan stiftelse bildas för varje län av staten och landstingskommunen (se SvJT 1979 s. 160). Huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten övergick vid årsskiftet 1979 — 1980 till stiftelserna, som är privaträttsliga subjekt. För att bibehålla det sekretesskydd som fanns när de offentliga arbetsvårdsorganen hade hand om verksamheten har i lagen
införts en bestämmelse som förbjuder den som deltar i eller har deltagit i verksamheten hos regional stiftelse att obehörigen röja vad han därvid fått veta om en anvisad arbetstagares personliga förhållanden (SFS 1137).
I lagen om anställningsskydd har vidtagits sådan ändring att långtidssjuka som uppbär helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring fått fullt anställningsskydd (SFS 1136).
Banklagstiftning m. m.
Genom ändring i lagen för Sveriges riksbank har öppnats möjlighet för riksbanken att ge ut sedlar i valören 500 kronor.
Samtidigt har lagen ändrats så att riksbankens skyldighet att ge ut sedlar gäller valörerna 10, 100, 1 000 och 10 000 kronor. Sedlar i valörerna 5, 50 och 500 kronor får ges ut om fullmäktige i riksbanken så finner lämpligt. Rätten för regeringen att i speciella lägen medge utgivning av 1-kronesedlar har upphävts (SFS 990).
I anslutning till att riksdagen under hösten 1979 tagit ställning till riktlinjerna för hur den svenska kapitalmarknaden bör fungera har beslutats ändringar i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker, lagen om jordbrukskasserörelsen, lagen om försäkringsrörelse, lagen om understödsföreningar, lagen om kreditpolitiska medel och reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Samtidigt har vidtagits ändringar i regleringen rörande handel med fondpapper och i skattelagstiftningen.
Ändringarna gäller främst placeringsregler för institut som uppträder på kapitalmarknaden.
I fråga om allmänna pensionsfonden behålls företagens möjlighet att återlåna hälften av vad de närmast föregående år har betalat i ATP-avgift. En ny möjlighet har öppnats, närmast avsedd för mindre företag, att intill ett belopp av 500 000 kronor återlåna avgifter för de fem föregående åren. Räntan på de lån, genom vilka bankerna hos allmänna pensionsfonden får refinansiera lämnade återlån, har knutits till statsobligationsräntan i stället för som tidigare till bankernas inlåningsränta.
För allmänna pensionsfondens innehav av aktier i ett och samma bolag har införts en gräns vid 10 procent av bolagets aktier. Fonden behöver dock inte avyttra några aktier i de fall där innehavet vid författningsändringens ikraftträdande översteg 10-procentsgränsen. Fjärde fondstyrelsen, som svarar för fondens placeringar i aktier och konvertibla skuldebrev m. m., har tidigare — till skillnad från de övriga fondstyrelserna — inte haft skyldighet att delta i pensionsutbetalningarna. Sådan skyldighet har införts såvitt gäller 4/5 av avkastningen av de medel fjärde fondstyrelsen förvaltar. Samtidigt har införts skattefrihet för fjärde fondstyrelsen i samma utsträckning som gäller för de övriga styrelserna.
Försäkringsbolagens möjligheter att välja placeringar har ökats genom att den s. k. fria sektorn inom försäkringsfonden för livförsäkringar har utvidgats från 10 till 20 procent av fonden. Inom den bundna sektorn har taxeringsvärdet för fast egendom ersatts med ett uppskattningsvärde. I stort sett motsvarande ändringar har skett i placeringsreglerna för understödsföreningarna. För understödsföreningarna har vidare det högsta medgivna kapitalförsäkringsbeloppet höjts.
För bankernas del har införts möjlighet att ge ut s. k. bankcertifikat,
d. v. s. kortfristiga obligationer med en löptid av högst ett år, och andra obligationer. Bankcertifikaten har undantagits från emissionskontroll enligt lagen om kreditpolitiska medel. I samband därmed har emissionsstämpeln slopats för alla obligationer och liknande skuldebrev liksom fondstämpeln i sin helhet. Förbudet för bankerna att förvärva förlagsbevis har avskaffats praktiskt taget helt. Vidare har kapitaltäckningsreglerna för bankerna ändrats så att placeringar i obligationer utfärdade av bank inte medför krav på kapitaltäckning.
I fråga om bostadssektorns finansiering har i lagstiftningsärendet förordats att bostadsinstituten emitterar två obligationsserier. Den ena skall avse det prioriterade byggandet, d. v. s. allt byggande med stöd av statliga lån och all övrig nyproduktion av bostäder. Den andra serien skall avse det oprioriterade byggandet, såsom uppförande av affärs- och kontorsbyggnader samt reparationer och ombyggnad utan stöd av statliga lån. I anslutning härtill har bestämmelsen i lagen om kreditpolitiska medel rörande vilka tillgångar som alltid skall räknas som likvida medel ändrats så att av bostadsinstitutens obligationer enbart obligationer i den första serien räknas som sådana medel.
Huvuddelen av lagändringarna har trätt i kraft. Ändringen i bestämmelsen om likviditetskrav i lagen om kreditpolitiska medel träder i kraft den 1 juli 1980 (SFS 1050 f).
Genom ändringar i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen har bankernas rätt att inom en allmän ram lämna blancokrediter, d. v. s. krediter utan särskild säkerhet, vidgats från 5 till 10 procent av summan av bankens eget kapital och inlåning. Blancokreditgivning till samfällighetsföreningar, vilken tidigare omfattats av en särskild regel, har därvid inrymts i den generella blancokreditvolymen (SFS 1113 f).
Riksdagen har antagit en lag om finansbolag. Ett syfte med lagstiftningen är att tillskapa en offentlig tillsyn över vissa former av kreditgivning som sker vid sidan av den vanliga bankrörelsen.
Den nya lagen omfattar företag som ägnar sig åt factoring, leasing och annan finansieringsverksamhet om finansföretaget är bankägt eller om nettovärdet av tillgångarna i verksamheten uppgår till minst 10 miljoner kronor. Lagen gäller dock inte företag vars verksamhet avser finansiering i samband med avsättning av tjänster eller varor från det egna företaget. Den gäller inte heller företag som finansierar närstående företags avsättning under förutsättning att medel för finansieringsverksamheten inte lånas upp från allmänheten.
Verksamhet som omfattas av lagen får drivas endast av aktiebolag, s. k. finansbolag. I syfte att värna om finansbolagens soliditet föreskrivs att finansbolag skall ha eget kapital till visst lägsta belopp i förhållande till sin upplåning.
Finansbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Inspektionen skall godkänna finansbolags bolagsordning och får vid behov utse en revisor i bolaget.
Lagen träder i kraft den 1 juli 1980. Vissa bestämmelser som har att göra med bankinspektionens befogenhet att förelägga företag att lämna upplysningar har dock trätt i kraft den 1 februari 1980 (SFS 1980: 2).
Genom ändring i lagen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar har grundfonden för stadshypotekskassan höjts från 7 till 8 1/2 miljarder kronor (SFS 1111).
Näringsrättslig lagstiftning i övrigt
En konsumentförsäkringslag har antagits av riksdagen. Den nya lagen ersätter inom sitt tillämpningsområde bestämmelserna i försäkringsavtalslagen. Reglerna i försäkringsavtalslagen om förhållandet mellan försäkringsgivaren och tredje man gäller dock även försäkringar som omfattas av konsumentförsäkringslagen.
Konsumentförsäkringslagen är tillämplig på de vanligaste skadeförsäkringar som tecknas av konsumenterna för privatändamål, nämligen hemförsäkringar, villaförsäkringar, fritidshusförsäkringar, reseförsäkringar, motorfordonsförsäkringar och båtförsäkringar. Utanför lagen faller bl. a. vissa speciella skadeförsäkringar såsom djurförsäkringar och försäkringar av smycken, ur och pälsar liksom livförsäkringar samt fristående olycksfalls- och sjukförsäkringar.
Lagen ger konsumenterna en starkare ställning i förhållande till försäkringsbolagen. Lagens bestämmelser är till största delen tvingande för försäkringsbolagen.
Lagen innehåller regler om bl. a. information till konsumenterna, rätt att teckna försäkring, förnyelse av försäkringen, premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen när den försäkrade inte har uppfyllt sina förpliktelser samt skadereglering.
Enligt lagen är försäkringsbolag skyldigt att, innan försäkringsavtal ingås, informera den som vill teckna försäkring om vad försäkringen omfattar och vad den kostar. Även under löpande försäkringstid och i samband med skadereglering har försäkringsbolag viss informationsskyldighet.
En nyhet i konsumentförsäkringslagen är att försäkringsbolag i princip inte får vägra någon att teckna och behålla en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Konsumenten blir inte hänvisad till bolagets ensidiga beslut i frågan utan kan få detta prövat av domstol.
I den nya regleringen blir försäkringen i regel automatiskt förnyad vid försäkringstidens utgång, om den inte har sagts upp. Med uppsägning från försäkringstagarens sida likställs att han har tecknat en motsvarande försäkring i ett annat bolag. Detta innebär att den försäkrade tills vidare behåller sitt skydd, även om han inte skulle ha fått någon ny premieavi eller om han skulle ha glömt att betala premien.
Enligt den nya lagen skall försäkringstagaren alltid ha minst en månad på sig att betala premien för en försäkring som förnyas. Enbart ett dröjsmål som sådant medför inte att försäkringsskyddet upphör. Först sedan en uppsägning har sänts till försäkringstagaren och fjorton dagar har gått därefter utan att betalning har kommit, upphör försäkringen. Försäkringstagaren får alltså två underrättelser innan försäkringsskyddet faller bort. Vid dröjsmål med premiebetalningen får försäkringsbolagen rätt att ta ut en skälig förseningsavgift.
I undantagsfall kan fristen för att betala premien bli längre. Om dröjsmålet t. ex. beror på att försäkringstagaren har varit allvarligt sjuk
eller råkat ut för något annat liknande hinder upphör försäkringen i allmänhet inte förrän hindret har fallit bort.
Ett viktigt inslag i konsumentförsäkringslagen utgör bestämmelserna om nedsättning av försäkringsersättning. Vid sidan av skyldigheten att betala premien för försäkringen har försäkringstagaren olika förpliktelser mot försäkringsbolaget. Han skall exempelvis lämna riktiga upplysningar när försäkringsavtalet ingås, följa uppställda säkerhetsföreskrifter, t. ex. om låsning av dörrar, och rapportera vissa förhållanden till försäkringsbolaget. Har en försäkringstagare åsidosatt en sådan förpliktelse mot försäkringsbolaget kan försäkringsersättningen enligt nu gällande regler sättas ned eller i vissa fall helt falla bort. Även enligt konsumentförsäkringslagen skall nedsättning kunna komma i fråga. De nya nedsättningsreglerna ger ganska stort utrymme för en skälighetsbedömning. I allmänhet skall endast grövre oaktsamhet leda till nedsättning, men kraven på aktsamhet skall kunna ställas högre vid åsidosättande av säkerhetsföreskrifter och vid speciella typer av försäkring.
Skaderegleringen skall enligt den nya lagen göras skyndsamt och så att försäkringsbolagen självmant iakttar också de försäkrades intressen. Försäkringsersättningen skall i regel betalas ut senast en månad efter det att skadeanmälan gjorts och behövlig utredning presenterats för bolaget.
Reformen innebär vidare att försäkringsinspektionens granskning av att försäkringsvillkoren är skäliga skall intensifieras. En uttrycklig bestämmelse om denna granskning har tagits in i lagen om försäkringsrörelse.
Lagstiftningsärendet berör också försäkringsavtalslagen, trafikskadelagen och lagen om skiljemän. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1981 (SFS 1980: 38 f).
Beslut har fattats att 2 — 4, 6, 8 och 9 §§ i allmänna prisregleringslagen, som ägde tillämpning t.o.m. den 20 december 1979, skall äga fortsatt tilllämpning t.o.m. den 20 december 1980 (SFS 1085).
I anslutning till att riksdagen tagit ställning till ändrade riktlinjer för den statliga export främjande organisationen har ändringar vidtagits i lagen om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande handelssekreterare m. m. Ändringarna innebär att exportrådet har fått viss direktivrätt i fråga om exportfrämjande verksamhet inom utrikesrepresentationen (SFS 1076).
Övrigt
Genom en ändring i brottsskadelagen har föreskrivits att brottsskadenämnden skall ha två i stället för en vice ordförande. Bakgrunden till ändringen är en ökning av nämndens arbetsbelastning (SFS 1 103).
Riksdagen har godkänt av regeringen föreslagna riktlinjer för införande av sommartid. Härefter har regeringen utfärdat en förordning om sommartid. Enligt förordningen skall under perioden den 6 april — den 28 september 1980 den för tidsangivning inom landet gällande tiden vara svensk normaltid ökad med en timme (sommartid). Sommartiden börjar den 6 april kl. 02.00 normaltid och slutar den 28 september klockan 03.00 sommartid (SFS 1032).
Björn Edqvist